Vita viner från Condrieu stavas Viognier. Denna kombination, säregen druva möter unikt vindistrikt, ger också något av det mest intressanta vita vin som finns. Men är det ett vin att lagra?
För att ett vin ska bli betraktat som ett av de bästa i världen, ska det gå att lagra. Så är tongångarna i den mycket konservativa vinvärlden. Och så pekar man på Bordeaux, Priorat, Barolo och Cabernet Sauvignonviner från både Coonawarra i Australien och Napa Valley i Kalifornien.
På vitvinssidan är det svårare. Champagne av mycket hög kvalitet går att lagra, liksom de bästa vinerna från Bourgogne, strama Rieslingviner från Mosel och Rheingau i Tyskland. fatlagrad, klassisk Rioja eller toppchardonnayer från Kalifornien. Sedan tar det typ slut.
Men när vi hamnar i Condrieu och appellationens fantastiska vita viner, alltid på Viognier, är dessa vita att betrakta som några av världens främsta. Trots att vi blir rekommenderade att inte lagra vinet. Men är det verkligen så, ska vi inte lagra vinet? Både ja och nej.
Jag köpte för några år sedan två flaskor Condrieu på auktion. Jag hade hört att de inte skulle lagras ytterligare och fått tipset att korka upp dem så fort som möjligt. De hade redan en sju, åtta år på nacken. Ner i källaren med vinerna där jag glömde bort dem. Efter något år kom jag ihåg dem och öppnade en flaska. Nu var vinet tio år gammalt, alldeles för länge i källaren sa de som visste, men jag slog upp vinet till en smörstekt röding med rostade rotfrukter. Och det gjorde jag helt rätt i. För vinet var i strålande form och gifte sig närmast oförskämt väl till maten. En tio år gammal Viognier från Condrieu, bara det en paradox.
Det gick ytterligare något år och jag tog med mig flaska nummer två av vinet som öppnades på en lunch i Stockholms skärgård. Jag slog upp vinet, fortfarande transparent, doftade på det och upplevde mycket tropisk karaktär, mango, passionsfrukt och en del smöriga toner. Första klunken var ett under av välbehag. Men sedan tog det stopp. Jag kunde se hur vinet ändrade färg och vid ytterligare doftande, insåg jag att det på den korta stund det funnits i glaset, hade det oxiderat. Bara att hälla ut.
Jag berättar det här när jag träffar Stéphane Montez på Domaine du Monteillet i Condrieu. Något som uppenbarligen får igång honom rejält. Vi styr stegen mot källaren där, som han säger, ska visa mig något. Två grannproducenter slår följe. De hinner berätta att de träffade honom på kafét nere i byn och bestämde sig för att följa med upp, för att, som de säger ”säkerställa att hans viner håller kvalitet”, underförstått: provsmakning. Det dröjer inte många minuter i källaren innan de är rejält påstrukna.
Stéphane Montez hinner smutta lite han också. Men han har ändå fokus och det ligger i just detta nu på en tunna långt in i källaren. Han suger upp lite vin med pipetten och häller upp i fyra glas. Vi får provsmaka.
– Hur gammalt är det här vinet? undrar han uppfodrande.
Jag hinner tänka att vin från Condrieu inte ska ligga mer än kanske åtta år, så jag säger, utan att egentligen göra en korrekt bedömning av vinet, att det borde vara årgång 2010. Det skulle jag inte gjort. Istället för att fundera så mycket, dra slutsatser utifrån en idé, är det viktigt att man provar vinet och bedömer det utifrån vad man har i glaset. Inte alltid vilken idé man har om vinet.
– Helt fel, säger han och tittar strängt på mig. Det är från 2003.
Med detta visar han att den samlade kunskapen inte alltid är till hundra procent korrekt. Samtidigt är det enormt ögonöppnande att prova just så här, att hitta undantagen, att lära sig något nytt, att förstå att kunskapen man har ofta behöver revideras.
Men det finns också en förklaring till att vinet uppvisar så mycket ung frukt, friska toner och ungdomlig karaktär.
– Två saker gör att vinet går att lagra längre än många känner till: om det får ligga på ek länge förhindrar det oxidation. Om du dessutom låter vinet genomgå malolaktisk jäsning då behöver du mindre svavel och vinet lever helt enkelt längre.
Malolaktisk jäsning innebär att vinets skarpa äppelsyror övergår i mjukare mjölksyror och att vinet får bättre stabilitet.
Stéphane Montez är inte per automatik förespråkare för fat. Bara om det ger vinet en bättre finish, friskare och komplex karaktär.
– Det är viktigt att Condrieu ändrar lite inriktning, att vi får upp elegansen och inte som tidigare då vi gjorde klumpiga och tunga viner.
Själv drar han sitt strå till stacken, på många sätt. Han använder också gärna stora fat, berättar han, det största är på 6900 liter, som han tycker ger vinerna mer frukt och framför allt terroir, alltså ursprung. Detta kombinerat med den säregna druvan Viognier, som ger viner med mycket tropiska toner, eldiga viner men med hög grad av elegans och komplex karaktär, ger Condrieu den särprägel som placerar appellationen högt, mycket högt bland världens vitvinsdistrikt.
Välförtjänt är bara förnamnet.
Aktuellt: Diffust vinområde med stor potential
Reportage: Rhône – mångfald med hög kvalitet
Reportage: Gigondas – terroir hellre än marknad
Reportage: Lirac skriver nytt kapitel
Webb-tv: Senaste nytt från Gigondas
Webbtv: Rapport från Cornas
Webb-tv: Två skolor vitt i Condrieu
Podcast: Resan till Rhône
Kommersiella viner i alla ära, men det bästa bubblet hittar vi i norra Italien, i Lombardiet. Det är ett vin som närmast gömts bakom framgångarna med prosecco. Men nu är det dags, Vinguiden slår ett..
Frankrike står fortfarande i fokus på Vinguiden när hösten nu sätter klorna i oss. Men det är inte idel rött, mustigt vin som vi vill slå ett slag för. Det är rött, vitt och rosé, allt slags vin som..
Vinguiden besöker Gigondas i södra Rhône och upptäcker stora viner från ett vindistrikt som borde vara vida mer känt. För så bra är vinerna, så väl förvaltar man råvaran, att appellationen borde näm..
I denna och flera återkommande artiklar tar vi pulsen på en av världens främsta vinregioner, tipsar om bra vin och spännande vingårdar att besöka. Häng med på Vinguidens resa som börjar i okända Lir..
