HEM

Att placera sig utanför vinkartan

Att tillhöra ett sammanhang är nog så viktigt. Inte minst för vinproducenter som gärna pratar om ursprung. Men så finns det de som istället söker sig utanför gemenskapen. Men vad har en blåmålad ek med detta att göra?

– Vi försöker sätta vinet i en kontext, att förstå varifrån det kommer, från växtplatsen och vad det betyder för vinet. Om vinet är bra är det inte vår förtjänst, om det däremot blir dåligt är det vårt fel, förklarar Nicole Sierra-Rolet.

Hon är ena hälften i ägarparet som förvärvade vinegendomen i Provence. Redan 1998 förvärvades den av paret Rolet, Nicole, USA-bördig och Xavier från Frankrike. Den var mycket nedgången, på gränsen till en ruin, men de hade som plan att återupprätta den, hela egendomen, ett jätteprojekt. Den äldsta delen av byggnaden är från 1000-talet och resterande delar krävde flera års ansträngningar.

Samtidigt, kapital fanns, och det viktigaste – en stark kärlek till platsen, till kontexten. Ett sammanhang. Men som senare skulle brytas.

Så vi tar det från början.

Det var 1998 som egendomen, Domaine de la Verriere, införskaffades. Den ligger vackert belägen där Rhône möter Provence alldeles söder om Gigondas, in i landsbygden, skyddad och isolerad på samma gång. På över 550 meter, högst upp i hela södra Frankrike, inbäddad i en skog ligger vingårdarna och det egna lilla klimatet gör sig väl för vinodling. Allt detta spelar stor roll för ägarna, att ha en unik plats.

Självaste Prins Charles hade tidigare visat intresse för den och målade av den. Men längre än så kom han inte. Istället var det paret Rolet som la vantarna på den.

Det har sedan tidernas begynnelse stått en mäktig ek på La Verriere, som egendomen heter, men under den torka som inträffade för drygt tio år sedan, 2005, höll den på att dö. Då dök Marc Nucera upp. Han är en berömd skulptör från Provence och med sig hade han ett förslag: att behandla eken med Bordeauxvätska, alltså samma blandning av kalk och vatten man använder i vingården som skyddar vinrankorna mot mjöldagg och som färgar dem blåa. Sagt och gjort och fram trädde en märklig blå ek, Chêne Bleu.

Idag äger vinhuset 35 hektar vinodlingar, men det var ingen lätt match att åter få fart på vinproduktion. Många av druvodlingarna var övergivna när vingården införskaffades. Så arbetet att rädda och nyplantera krävde energi. Man nyplanterade de klassiska druvsorterna för regionen, Marsanne, Roussanne, Viognier och Grenache Blanc för vitt och Mourvèdre, samt Grenache och Syrah för rött, men också för rosé.

Dessutom kontaktade ägarparet flera experter på vinodling och terroir, jordmån, som hjälpte dem att hitta bästa växtplats för bästa klon på bästa druvsort. Ambitionen var hög, men så har det gett resultat. Trots allt pratar vi om jordmån som funnits i över 150 miljoner år då södra Frankrike låg under vatten.

Men det finns många saker, utöver jordmånen, som ger Chêne Bleu optimala odlingsförhållanden. Det blåser ofta, bra mot fukt, det är lagom varmt på dagarna, bra för frukt, och ofta svalt på kvällar och nätter, bra för syra, övre lagret på jorden är mycket magert, bra för rankorna som tvingas att leta sig längre ner i jorden.

Oavsett förutsättningar, renovering i mångmiljonklassen, terroirexperter hit eller dit, finns det en sak Chêne Bleu gjorde, något som grannarna inte stod bakom, nämligen att lämna samarbetet med AOP, alltså vinrådet som klassificerar gårdarna. Man ställde sig helt enkelt utanför.

– Vi hade långa samtal min man Xavier och jag. Men till sist bestämde vi oss. Samtidigt som Xavier var fullständigt övertygad och lugn, var jag orolig och låg sömnlös.

Samtidigt, beslutet togs under noggrant övervägande och botten präglades av att de ville skapa något unikt, ett mer familjeorienterat vinhus där det personliga skulle komma till uttryck. Inte vara en i mängden. Och så fick det bli. Sedan, icke att förglömma, ville de experimentera, prova sig fram, tillverka viner som låg utanför appellationsreglerna.

Rätt beslut? Ja, menar Nicole. Och det enda de kunde stå bakom med sin vision.

Visionen är exklusivitet, men där passionen till vinet står i första rummet. Och nu tuffar projektet på, delmålen, som initialt var långt fram i tiden uppnås lite tidigare än beräknat. Men med bibehållet fokus. För som Nicole gärna uttrycker mer än en gång:

– Det viktiga är att få in vinet i en kontext, att visa växtplatsen.

Kanske är ändå det mest minnesvärda med besöket den fullkomliga överraskningen när jag får ett glas vin i handen, ett rosévin med lätt rosa ton, klart och närmast krispigt i sin färg. Jag tar en klunk, en till och först förstår jag ingenting. Det är sent på kvällen. Vi ska snart sätta oss till bords i den väldiga matsalen i Domaine de la Verriere. Jag tittar på glaset, det ÄR ett rosévin jag dricker, men så annorlunda till sin karaktär med tydliga drag av mineralitet som ligger långt bortom det mesta av roséviner jag provat tidigare. Visst befinner jag mig i södra Frankrike, i rosévinets moderland. Visst har jag konsumerat rosévin förr, ganska friskt emellanåt, men aldrig av den här kalibern. Visst påverkas man av miljön, av gästfriheten från denna franskamerikanska, mycket intressanta kvinna och själva det faktum att rosévin ska smaka bättre här än någon annanstans. Men ändå, min överraskning är fullkomligt… överraskande.

Så bra kan ett vin också vara.

Klicka för att dela på facebook

Vinguiden
tipsar

Du kanske även vill läsa dessa