Revanschsugen Riesling

I begynnelsen var det Rioja, sedan Sydafrika och så kom amarone, därefter prosecco, idag röda appassimento-viner, imorgon viner från Barolo, eller åtminstone Piemonte. Kanske dags för ett stopp i ett annat klassiskt vinland, Tyskland. För här regerar Riesling.

Det ligger i tiden. Samtidigt som vi i Sverige gärna konsumerar rött vin med sötma, mer sötma än någonsin i våra bordsviner, vill vi ha vitt torrt. Gärna med hög syra. Och massor av frukt. Vad kan då vara bättre än ett glas riesling?

Men det är något om inte stämmer. För konsumtionen av vin på den tyska druvan ökar inte annat än marginellt. Och kanske är det så att problemet har med Ryssland att göra, att vinerna signalerar halvtorrt vin buteljerat i märkliga flaskor som har formen som en snögubbe, en katt eller bara är allmänt gräslig. En gammal TV-klassiker dyker upp. Bengt Frithiofsson, legendarisk vintyckare på TV 4 Nyhetsmorgon, skulle recensera ett tyskt vin som hade släppts, Blue Cat. Formen på flaskan skulle likna en liten katt och när han började prata om vinet sa ha en sak: Det här vinet fungerar till en enda sak, och så satte han en lampskärm på flaskan. Hela redaktionen på Nyhetsmorgon brast ut i ett gapskratt. Att flaskan sedan närmast sålde slut samma förmiddag, är en annan närmast obegriplig konsekvens.

Men kanske är det bland annat detta som ligger bakom tveksamheten inför tyska viner på Systembolaget. Generellt. Vi tror fortfarande att de mesta är halvtorrt, kanske till och med halvsött och det begränsar vårt urval. Ser vi till försäljningsstatistiken på Systembolaget ligger Tyskland oerhört stabilt. Genom de senaste tio åren är man åttonde största vinland i Sverige, konstant. Varken upp eller ner. Vilket kan tyckas lite egendomligt då Riesling faktiskt är en av världens bästa druvor och vinerna fantastiska till mat, gärna lite fusion, gärna asiatiskt, gärna vegetariskt.

Riesling som tysk angelägenhet

Nu ser vi ju också att druvan odlas i allt fler länder och visst tar vi oss ett glas riesling från Nya Zeeland, kanske Washington State eller norra Italien. Gott så. Men den räknas fortfarande som en tysk angelägenhet. Frågan är hur länge till. Den, liksom många andra kvalitetsdruvor, blir mer och mer internationella, varvid det ursprungsspecifika kanske suddas ut.

– Jag vill inte producera världens näst bästa vin på Chardonnay. Jag vill hellre tillverka världens bästa vin på Riesling.

Det sa Doktor Franz Werner Michel på Domdechant Werner till mig vid ett besök för snart tjugo år sedan. Han har sin egendom i Rheingau som tillsammans med Mosel betraktas som optimalt Rieslingland.

Om vi sneglar på den svenska marknaden och gör en snabb sökning på Systembolaget dyker det upp över 550 viner på Riesling. Men gör man samma sökning men avgränsar den till viner på Riesling enbart från Tyskland, ja då inträffar det märkliga: endast lite drygt hälften, omkring 330, av vinerna är producerade inom tyska gränsen. Dött lopp alltså, mellan Tyskland och övriga världen. Och frågan är om inte övriga världen snart sladdar förbi Tyskland. Inte bara på Systembolaget, utan även i övriga världen.

Nu är det ju tämligen lätt att gilla druvan även om det nu står Chile, Nya Zeeland, Kalifornien eller till och med Australien på etiketten. Bara vinet har grundelementen kvar, som syra, lite honungstoner, rejäl frukt och i bästa fall en släng av diesel.

Men kanske är den största faran för en utbredning av Riesling i sitt ursprungsland den egna vinnäringen. Idag riktas blickarna mot de röda vinerna, viner på Spätburgunder, Dornfelder, Blauer Portugiser och andra blå druvsorter. Och kvalitetssekt. Och Silvaner. Riesling håller på att tappa fästet som nationalikon och detta trots att vinerna aldrig varit bättre än idag. Och torrare, mer matorienterade, mer komplexa. Precis som vi vill ha dem. Eller?

Johan Franco Cereceda