HEM

Våga vägra Pinotage

Lika svårt som det är att uttala vinfirmans namn, lika lätt är det att konsumera vinfirmans vin. Så är det också en av Sydafrikas främsta producenter. Men nationaldruvan blir det däremot inget vin på.

Pinotage och Marc Kent i en och samma mening? Nej, skulle inte tro det. Detta kräver sin förklaring.

– Det är egentligen inget fel på Pinotage. Men det är helt enkelt en druva jag inte skulle jobba med.

Samtidigt, spänner han ögonen i mig och visar med all önskvärd tydlighet i varenda del i kroppen att han säger betydligt mer än så. Välkommen till Boekenhoutskloof.

Pinotage, den Sydafrikanska druvan, ställde till det, rejält, för den sydafrikanska vinindustrin under några år. Den skapades redan 1926 då Pinot Noir och Cinsault korsades, Cinsalt som till och från har kallats Hermitage i landet. Tanken, får man anta, var att fånga Pinot Noirs elegans och Cinsault relativt lättodladehet och höga skördeuttag. Men det kanske inte blev så som det var tänk. Om detta visste vi i och för sig väldigt lite då sydafrikanska vin inte hittade ut på en internationell arena under apartheidregimen som tilläts verka under stora delar av 1900-talet. När Nelson Mandela så småningom släpptes ur fängelset och landet blev demokratiskt, kunde vinindustrin äntligen exportera. Och nyfikenheten var stor på denna druva många hade hört talats om, men väldigt få hade provat.

Besvikelsen var närmast monumental när den så dök upp. Men det var kanske inte druvan det berodde på, utan att vinproducenterna inte hade hängt med i svängarna för vad en konsument utanför Sydafrika hade för anspråk, förväntningar, önskningar.

Rökighet som inte ger med sig

Det dröjde emellertid inte länge innan de lärde sig och redan i slutet på 90-talet fanns det hopp. Men var det ändå inte något märkligt över druvan, någon slags rökighet som inte riktigt gav med sig…

Turerna är sedan många, bortförklaringarna fler och en del ansåg att Pinotage borde skrotas. Men så upptäckte andra att det fanns en rökighet i även andra viner från Sydafrika. Förklaringen låg i att allt kalk som användes för besprutning, något som görs för att förhindra mjöldagg i vingården, togs från samma kalkbrott.

Men var det så enkelt? Det vet vi inte. Men många bedömare i branschen tycker att det är en trolig förklaring. Och visst har den rökiga tonen i vinerna, även i Pinotage, gått ner rejält. Nästan överallt.

Ett sätt att undvika karaktären, är att inte jobba, likt en Marc Kent, med druvan. För en sak är säker, rökighet är inte något vi hittar i Boekenhoutskloofs viner. Mycket annat hittar vi däremot i dessa skapelser som är bland det bästa som Sydafrika kan producera.

– Visst gör vi några av landets bästa viner. Absolut. Och vi gör en på Syrah. Att vi kallar druvan Syrah har med stilen att göra, att vi jobbar mer traditionellt.

Så kan man också resonera. Helt utan ursäkter, samtidigt som det förpliktigar. Det vet Marc Kent och han driver egendomen i Franschoek med energi och mycket höga kvalitetsanspråk. Man brukar säga att varenda vinegendom i Sydafrika är till salu, det kostar på att producera vin i landet, men det är föga troligt att just denna egendom är det. Det går för bra och Marc Kent har hittat rätt i sina anspråk.

Elegans före kraft som vinvision

Samtidigt är det ingen vinmakare som slår sig till ro. Utveckling tycks vara allt, att hela tiden söka nytt. Redan för snart tio år sedan uttryckte han att den starkaste trenden, som han såg det, var att många vinproducenter skulle börja tillverka mer eleganta viner, få ner den ibland överextraherade frukten och alkoholen till förmån för det mer sofistikerade. Mer rätt kan han ju inte ha, även om det delvis låg en förhoppning i det han sa. Samtidigt kände han att något måste till för att få bukt med alla all inclusive-viner, rödtjut som var så smakintensiva att man drack ett glas, sedan räckte det.

Även Sydafrika i stort har ju utvecklats åt det mer raffinerade, i synnerhet om vi ser till en yngre generation vinmakare som inte nödvändigtvis måste hålla till i de redan etablerade områdena. Att Swartland, tidigare Sydafrikas bakgård, blivit ett populärt tillhåll både för experimenterande vinmakare, naturvinsivrare och de som jobbar med elegans i första rummet, må överraska, teoretiskt, men ser vi till vinerna är det gärna här det händer. Härifrån kommer också Boekenhoutskloofs serie Porcupine-viner som överraskar med sin finess och ändå lättkonsumerade profil. Utan att man lägger ner efter ett glas.

– Det handlar om balans i vinerna, säger Marc Kent. När vi använder fat, är det bara franska fat som gäller, och då får vinerna gärna ligga länge på fat. Men det är alltid råvarans kvalitet som avgör hur länge och löser vi detta blir vinerna mycket balanserade. Precis som vi vill ha dem.

Klicka för att dela på facebook

Vinguiden
tipsar

Du kanske även vill läsa dessa