Jag fortsätter att rensa ”Frågelådan” eftersom jag tycker det är både intressant och lärorikt att besvara de frågor som ni läsare skickar in till mig. Är vin glutenfritt och varför sniffas det så mycket i vinglasen, är några av dessa.
Intressant att frågeställningarna visar på några faktorer som numera är helt uppenbara:
1. Människor är idag väldigt intresserade av att utöka sina kunskapsbanker när det kommer till vin, vinhistoria, druvkunskap, sommelierarbetet, matkombinationer etcetera.
2. Det finns inga frågor som redan är besvarade tillräckligt många gånger – det kommer alltid till nya läsare och vinintresserade som ”vill ställa just den där frågan som kanske egentligen är lite töntig”.
3. Det finns nya saker att lära om vinhistorien, nya rön och fakta. Även gamla sanningar får emellanåt revideras då upptäckter i vingårdarna görs genom ny forskning och liknande – tänk Chile/merlot/carmenère, eller varför inte primitivo/zinfandel.
Britt Karlsson undrar: ”Idag när alla pratar om allergier och överkänslighet kring gluten så undrar jag om alla viner är glutenfria”?
Det korta och enkla svaret är: Alla vinsorter är glutenfria. Vin tillverkas på druvor – spår av gluten kan finnas enbart i alkoholhaltig dryck framställt av säd (korn, vete etcetera) såsom öl och whisky till exempel.
Jag hittar denna information på Systembolagets hemsida, den sammanfattar bra tycker jag: ”Gluten är ett protein (äggviteämne) och finns i de flesta sädesslag. Alkoholdrycker som innehåller högst 0,3 procent gluten räknas som glutenfria. I vårt sortiment är det främst öl och vissa spritdrycker som är framställda av säd. Laboratoriemässigt är det svårt att påvisa gluten i dessa drycker, men man kan inte ändå säkert säga att de är helt glutenfria. Är man känslig är det säkrast att helt undvika drycker där säd ingår som råvara. Det är bäst att fråga sin läkare”.
Garanterat glutenfria drycker är således vin, sherry, portvin, madeira, cognac, armagnac och rom.
Bertil Svantesson skriver; ”Varför envisas servitörer, sommelierer, vinprovare och för all del andra förståsigpåare med att ständigt frusta, pusta och lukta ner i vinglasen? Detta ständiga sniffande gör att jag känner mig äcklad då jag besöker en restaurang – ett vin är väl till för att drickas, det är väl ändå smakupplevelsen som det till slut kommer an på?!”
Ja du Bertil, nu är det nog ändå så att just själva sniffandet på vinet – för att fånga in dess aromer – är en i allra högsta grad viktig del och ingrediens av vinupplevelsen. Rent fysionomiskt är det så att de flesta och normalt utvecklade näsborrar, kranier, slemhinnor, munhålor, smaklökar etcetera är utrustade så att aromerna blir mer distinkta och påtagliga via sniff, snurr och doft. Luft/syre frigör aromerna och blir mer levande än om vi bara skickar in vinet i munnen och litar till det som smakar. Det finns färre ”upplevelsepunkter” i munhålan helt enkelt, även om den är fenomenal på att känna smaker och struktur.
Men om du som vindrickare fullkomligt struntar i helhetsupplevelsen och bara vill åt själva smaken, berusningen och möjligen matkombinationen, ja då kan sniffandet kanske te sig onödigt. Men jag vill nog ändå hävda att ett vin kommer mer till sin rätt med lite extra sniff och snurr – dessutom räcker vinet i glaset längre också. Många gånger ställer jag ner glaset igen efter att ha fyllt näsan med vinaromerna – lite som ett ”förspel” …
Till sist en fråga som jag bara inte kunde undgå att plocka med – från Jesper Blomqvist (vet inte om det är DEN Jesper Blomqvist …)
”Varför luktar en sommelier/servitör som öppnat en flaska vin på den kork som just dragits ur flaskan?”
Jesper… det undrar jag också! OM syftet är att upptäcka korkdefekt eller liknande så är det nästan urbota dumt att sniffa på korken – det kommer förstås att lukta kork!
Däremot kan man ju se om korken är sprucken eller skadad, och skulle vinet ha skadats på annat sätt kommer det förmodligen inte heller kännas direkt via ett nonchalant sniff på korken – utan mer när vinet hällts upp i glaset eller karaffen. Förr hade sommelieren en liten kopp i en fin kedja om halsen, varpå man smakade av vinet innan det serverades. Det känns som ett mer säkert sätt att avgöra om vinet är defekt eller ej.
Jag misstänker att de flesta som kör upp korken i näsan gör det slentrianmässigt eller för att ”man gör så”. Om någon yrkesman eller vinexpert är av annan uppfattning och vill ”läxa upp mig” är ni mer än välkomna att utveckla svaret – kanske döljer sig där en vetenskaplig sanning som i sak faktiskt är väldigt självklar.
Nya viner inför hösten
För min del är hösten en typisk chablis-period, jag vet att det kanske låter konstigt då chablis med sin fräschör, svalka och elegans kanske mer är förknippat med vår- och sommarsittningar, men jag återskapar gärna den känslan året om, och en välproducerad chablis är ett utmärkt alternativ till såväl aperitifer som fisk- och skaldjursfester även nu när kvällarna snabbt blir mörkare.
Domaine Louis Michel & Fils har levererat stilsäkra viner sedan lång tid tillbaka och nya årgången 2015 har alla de typiska doft- och smaknoterna som gröna äpplen, citrus, vit persika och mineralsälta. Vinet känns ungt och elegant och klingar väldigt fint ut i eftersmaken.
Utsökt till sensommargrillandet och självklar till höstens vilt då blenden av cab s, merlot, malbec och petit verdot samsas fint mot kraftigare köttstilar. Låt gärna vinet få luftas lite i glas eller karaff innan drickandet, det mår utmärkt fint när rumstemperaturen ”fått grepp om” doft- och smakbuketten.
Himla gott, som min mormor skulle ha sagt!
Marqués de Murrieta Reserva 2012 har allt det där som en rioja ska ha i mina ögon, en fin balans mellan det traditionella och nyskapande då det gäller doft- och smak. Druvblenden är den klassiska för rioja, och där lejonparten utgörs av den majestätiska tempranillodruvan. Kryddig och fin i dofterna där frukten, mörka körsbär samsas med plommon och vanilj. I smakpaletten lägger vi till toner som dill, choklad och varför inte mogna jordgubbar och stråk av kanel i kryddmixen.
Lufta gärna 30 minuter innan servering och låt vinet få leka tafatt i munhålan tillsammans med en riktigt fint rostad lammstek rubbad med vitlök, rosmarin och örter.
Didier Michel är en sådan champagneproducent och när jag för någon vecka sedan fick prova deras Grand Cru Blanc de Blancs 2009 svor jag lite för mig själv, den hade jag velat haft hemma själv!
Ibland lyssnar champagnegudarna på sådana nätta önskningar. Nu finns nämligen just denna Millesimé 2009 från Cru-lägena i Cuis, Chouilly och Cramant att beställa via Vinguiden.com och Systembolaget. 100% chardonnay som sig bör förstås och kolsyrefyrverkeriet är vackert och välkomponerat med spröda smakexplosioner av citrus, persika, nougat och rostat bröd. Ett fjät av syrliga äpplen gör sig också påmint i finishen.
Riktigt fin champagne till höstens mingelkvällar och varför inte redan nu låta denna Didier Michel Grand Cru 2009 få stå för aperitifskålen på nyårsfirandet?!
