Bubbelvinet från norra Frankrike tycks alltid vara i fokus. Av en eller annan anledning. Men så kanske det måste vara som ikoniskt vin på en marknad som söker nyheter, retar sig på egendomligheter och konsumerar de 45 miljoner bubblorna i flaskan med nöje.
Sovietskiy Shampagneskoye, den ryska varianten som lanserades i slutet av 1800-talet och som faktiskt fick pris i Paris 1889 för sin förträffliga karaktär, var naturligtvis ingen champagne. Det var ett bubbelvin av viss kvalitet tillverkat på helt andra druvor, i en helt annan jordmån i ett helt annat klimat. Och ändå, ännu idag, talar vi om den ryska champagnen som nådde viss berömmelse för 30, kanske 40 år sedan. Få har provat den, desto fler kommenterat.
Detta säger en hel del om champagnes osvikliga förmåga att befinna sig överallt. Som i norra Spanien där cavan tidigare kallades champagne, eller den kaliforniska producenten som stolt förklarade att han nu – äntligen – tillverkat ett bubbelvin som smakar… champagne. En sak är säker, alla försöker, få lyckas. Ingen, däremot, tillverkar något bättre. Just där är champagne överlägset.
Champagne – till mer än snittar och tilltugg
Om vi sneglar mot försäljningen av bubbelvin på Systembolaget är champagne emellertid långt efter. Idag vill vi dricka prosecco eller bordscava. Priset styr. Men ofta känns det som att så länge det är bubblor i glaset, räcker det. Den första champagnen som kommer på Systembolagets 100-lista är Moëts standard, först på 32:a plats, sedan dröjer det ytterligare fem platser för att vi ska hitta André Clouet Grande Réserve. Endast tio champagner på en 100-i- topplista.
Fortfarande konsumerar vi tilltugg till champagne, snittar av mer eller mindre lyxigt slag. Sällan blir det till en rätt, varmrätt, vilket egentligen är synd då vinets komplexitet överraskar med mängden matchningar. Det kittlar, men kommer att dröja ytterligare innan vi slår upp det i glaset till en rådjurssadel eller carpaccio på kalv.
Men det finns en annan aspekt på champagne som gör drycken unik: det mediala intresset, populärkulturen som omfamnar lyxvinet och där det ibland uppstår kulturkrockar av sällan skådat slag. Som om de serverades medvetet av en industri som idag tillåts producera mer bubblor än någonsin.
Ace of Spades, en champagne i fel sällskap?
Det faktum att rapparen Jay Z köpte varumärket Ace of Spades (egentligen Armand de Brignac Brut Gold Ace of Spades) 2014 har fått denna champagne att mångdubbla sin omsättning, möjligen på ett sätt som champagnehusets representanter inte trodde var möjligt och visst fanns en oro att champagne, både denna och den i allmänhet, skulle hamna i fel sällskap. Men vis av erfarenheten från Cristal, som närmast blev en symbol för hip-hop- kulturen i Los Angeles, där den franske ägaren gick ut offentligt och ondgjorde sig över just det sällskap bubblet hade hamnat i, det dröjde inte många sekunder innan han blev anklagad för rasism, låter sig Jean-Jacques och Alexandre Cattier, tolfte och trettonde generationens vinmakare från familjen, istället blidkas. Och sett till försäljningen, är det ett smart drag att ligga lågt.
Men det tar inte slut där. Det finns mer där krockarna snarare ställer till det. Rejält. Även om det ger minst lika mycket medialt utrymme. Charles de Cazanove heter en annan mycket anrik champagnefirma, som nu hamnat i skvallerpressen. Anledningen är att husets marknadsavdelning, utan familjens vetskap, tagit hjälp av en kvinna, Clara Morgane, från den möjligen lite mer ljusskygga filmindustrin för att lansera ett rosévin, dessutom under kvinnans namn, som nu också blivit ambassadör för firman. Loïc Chiroussot of Bigault de Cazanove, släktning i rakt nedåtstigande led till grundaren, har gått i taket och ämnar nu dra firman till domstol. Allt medan det skrivs spaltmeter efter spaltmeter om vinegendomen och dess viner.
Smart drag eller varumärkeskatastrof? Det är för tidigt att säga. Men vad som kan konstateras är att champagne retar mer än bara aptiten.
