HEM
Vinguiden är en del av Schibsted. Schibsted är ansvarig för dina data på denna sida. Läs mer här

White Lady

Klicka på pilen för att läsa mer

Gamla damer ska man ta det försiktigt med. De är inte alltid vad man tror… Blanda dig en White Lady och sätt dig sedan i lugn och ro framför datorn och läs denna Marina Steinmos tolfte kortnovell för Cocktailguiden.com.

Han tappade alla presenter och all lakrits redan i korridoren när lukten av för sent omhändertagen urin omslöt honom som omfamningen från en vän det gått väldigt utför med. Hans fru gjorde ingen ansats att hjälpa honom plocka upp. Hon hindrade till och med barnen när de ville göra det med hänvisning till bakteriehärdarna som låg begravda i osynliga repor i plastgolven. Han låg på knä framför sin familj och kände sig ovärdig. Och det var en känsla han kände sig förtrogen med.

När han fått upp allt, påhejad av en oväntad fanclub av gamlingar med lätt framskriden demens, visste han inte vilket rum han skulle gå in i. Det var första gången han besökte sin mamma på sjukhuset. Han tvingades fråga en personal och eftersom han var så nervös fick han inte fram vem det var han letade efter utan blev visad till fel rum. Det insåg han direkt när han klivit innanför dörren.

Den gamla kvinnan i sängen hade långt vitt hår utslaget över kudden och han tänkte på prinsessan Tuvstarr i sagoboken han tittat i som barn, ensam, för mamma fick ont i halsen av att läsa högt. Kvinnan låg och stirrade i taket. När dörren slog igen vred hon sig mot dem och när hon fick se honom log hon. Det skulle aldrig hans mamma ha gjort.

– Å, vad roligt! Att du kom äntligen! Jag blev rädd att du kanske inte skulle hinna.
– Pappa, vem är det där? Känner du henne? undrade barnen.
– Nej, svarade han.

Kvinnan vinkade honom till sig med ena handen, smal som en ihopfälld solfjäder. Det kändes som en dröm eller hypnos. Han gick till henne, trots att barnen ropade åt honom att låta bli. Hans fru stod kvar i korridoren med hänvisning till de diaréer som hon visste ständigt härjade bland patienterna på avdelningar som den här.

– Älskade barn! Tänk att du kom!
– Förlåt. Jag borde ha kommit mycket tidigare.
– Nej, du kommer när det är dags. Det har du alltid gjort.
– Hur mår du? frågade han, rösten grötig av rörelse.

Kvinnan strök honom över pannan, kinderna, strök honom över håret. Det mindes han inte att hans mamma hade gjort. Nånsin.

– Nu mår jag bra. Nu är allt det onda borta. Som när jag blåste bort det på dig när du var liten. Nu gör du detsamma för mig.
– Vi hämtar mamma, hotade barnen.
– Jag har med mig presenter. Och lakrits.
– När du är här, behöver jag ingenting.

Han märkte att tårarna rann. Han grät som han inte gjort sen han var liten. Kvinnan tog honom om nacken och gav honom en kyss. Han kände att något trycktes in i hans mun. Ett panikslaget ögonblick trodde han att det var hennes löständer, men när han kände efter med tungan var det en liten nyckel av metall.

– Förvaringsbox nummer 2581 på centralstationen. Allt tillkommer dig, min älskade son, viskade kvinnan.
– Mamma, sa han.

Så var hon död.

Han reste sig, knöt handen om nyckeln och lämnade rummet. Han skällde ut sin fru i korridoren till den dementa hejaklackens glädje. Han hittade det rum där hans mor låg och på hennes gnälliga förebråelser svarade han att han från och med nu betraktade sig som föräldralös.

Han tog en taxi till centralstationen och framför förvaringsbox 2581 stod han ett ögonblick i andakt. Han tänkte att där inne skulle finnas minnen och reliker från den barndom han alltid drömt om att ha haft. Ett fotoalbum med bilder från underbara födelsedagar som inte hela tiden sköts upp av praktiska skäl tills alla glömt dem. Han öppnade förvaringsboxen med känslan av att ha fått ett nytt liv. Men det var inget fotoalbum. Det var tio kilo rent heroin.

Marina Steinmo

Copyright Stockholm of the Vine (Internet) och Marina Steinmo (alla andra rättighter)