HEM
Vinguiden är en del av Schibsted. Schibsted är ansvarig för dina data på denna sida. Läs mer här

Vinrankan – från knopp till druva

Klicka på pilen för att läsa mer

Vinguiden.com har nyligen presenterat och beskrivit några av de vanligaste druvsorterna. I ytterligare några artiklar kommer vi även att titta på vinrankan, den viktiga jorden, vingårdarna och tillverkningsprocessen.

Frågor har ställts om de omsorgsfullt odlade vinrankorna. Finns det bara odlade vinrankor, eller kan man även stöta på dem i vilda, fritt växande miljöer? Svaret blir ett nja, för visst finns det vildvinsrankor – men de är sällan vilda ”på riktigt”.

På medelhavsvarma semesterorter växer det ibland vildvin intill husväggar och gårdsplaner. Dessa växter är gängliga och strävsamt soltörstande. Bladen och druvorna växer långt från stammarna och vintillverkning är inte att rekommendera. Eftersom växterna bär frukt enbart i syfte att fortplanta sig själva, och inte tas om hand och vårdas, skulle vinet av deras safter bli tunt och vattnigt med hög syra.

En vinodlare måste ha goda kunskaper om vinrankan och dess växtmiljö. Jordmånstyp, mängden sol och regn, beskärning, dränering och mineralinnehåll är alla viktiga faktorer att ta hänsyn till för bästa möjliga resultat. Rubbas eller ändras någon/några av dessa faktorer blir helheten påverkad, och hela skördar kan i värsta fall förstöras.

Vad gäller bra vinklimat är den traditionella uppfattningen att de finaste vinerna kommer från så kallade gränsklimat, som är platser med ”nästan för kallt” klimat för att druvorna ska kunna mogna. Man säger att druvorna där får bäst smak, eftersom de måste kämpa sig mogna. Den goda balansen mellan frukt, alkohol och syra skapas under långa, svala mognadsperioder. Med den vetskapen kan det tyckas märkligt att varmare klimat, som exempelvis Australiens, kan odla vin, men där placeras vinrankorna på högre höjder och platser som får svalka från havsbrisarna. Berg och kullar spelar med andra ord en stor roll när det gäller vinodling. Sluttningar ger bättre solexponering och på krönet är det svalare. Alla faktorer är viktiga för de klimatberoende vinodlarna och deras plantor.

Det diskuteras vitt och brett huruvida jordmånen påverkar smak och kvalitet på det färdiga vinet. Rieslingdruvan verkar till exempel ta mycket mer smak från jorden än vad Chardonnaydruvan gör, så det är svårt att säga något generellt. Ett lyckat slutresultat beror både på jordmån och vinranka – liksom alla tidigare nämnda kringfaktorer.

En vinodlare kan dela in plantans utveckling från ranka till vinskörd i sex olika skeden.

1) Knoppning: Efter att legat i dvala under vintern börjar vinrankan att vakna till liv. Saven stiger och de beskurna skotten tårar sig. Temperaturen bör ligga på 10 grader C. Ju tidigare knoppning desto större exponering för vårfrost.
2) Första löven: Nu börjar skott och blad att utvecklas och små, små blomknoppar dyker strax därefter upp. Frosten är ett stort hot för plantornas fortsatta utveckling.
3) Blomning: Blomningen sätter fart och pågår i cirka 1tio dagar. Den idealiska medeltemperaturen är 18–20 grader C och en perfekt väderlek är frostfri, torr och vindstilla.
4) Fruktsättning: I det här stadiet utvecklas blommorna till små minidruvor. Blommor som inte har blivit befruktade faller av sina rankor.
5) Färgsättning: Cirka två månader efter blomning börjar druvorna att skifta färg. Sockernivån stiger och syrabalansen förändras. Druvorna mjuknar och antar en gulgrön gyllene eller blåröd färg.
6) Mognad: Beroende på typ av planta är mognadsprocessen olika lång. Experter säger att en lång, sval mognadstid förbättrar smaken. Det gemensamma målet är att låta druvan bygga upp tillräckligt med socker samtidigt som syrabalansen bevaras. Viktigt är också att utvinna rätt mängd färg och garvsyra.

Ett stort problem som vinodlaren måste vara uppmärksam på hela sommaren är virussjukdomar och även skadedjur. Det spelar ingen roll hur goda förutsättningar en gård än har om odlingen drabbas av sjukdomar. Den riskerar ändå att förlora hela sin skörd. Värsta tänkbara skadedjur är den elaka vinlusen, där det enda botemedlet är ympning.

TEXT: Marie Arpnäs
KÄLLA: Oz Clarke