HEM

Tomte eller tomhet

Klicka på pilen för att läsa mer.

I parken, bredvid huset där jag bor, åker barnen skridskor på den konstfrusna isen. Med röda kinder och leende ögon tar de sina första skär. Övervakade av stolta föräldrar i stora färgglada dunjackor och Gore-tex kängor.

En ung mamma med röd toppluva och ljusa flätor ropar till sig sina små, Ida och Max. Hon plockar fram bulle, varm saft och kaffe ur termos. Barnens pappa står bredvid och stäcker ut armarna och tar sin familj i sin stora famn. Alla skrattar.

Värmen från den lilla familjen berör mig. Den värmer även mig. Deras glädje blir min glädje. Deras kärlek, min kärlek.

Julen är annars allt annat än värme för mig. Den är mer ensamhet och saknad. Saknad av att aldrig varit del i en familj. En plats där det inte krävs en prestation för att bli accepterad, eller att behöva förklara, eller försvara, vem man är.

Ibland har jag fått ana vad kärleken från en familj kan betyda. Jag har fått kika in genom en dörr. Men den har alltid slagits igen framför näsan på mig igen. Och så tillbaka. Ut i kylan.

Det är möjligt att det är jag som själv valt att ställa mig där utanför. För jag vet ju inte hur man gör där inne.

Visst försöker jag ordna en jul så gott jag kan, med de medel jag förfogar över. Min tonåring där hemma ska inte behöva se pappas sorg. Men i år kom inte julpyntet upp förrän den tredje advent, och då i mycket blygsam skala. Gran ska jag försöka vara utan. Men julklappar – där har jag åter igen varit svag.

Eftersom jag inte har någon att dela min kärlek med, förutom med sonen, så får han alldeles för mycket. Det är antagligen ett mentalt överslagsbeteende. Ett sätt att kompensera för min påvra barndom. Helt enkelt ett perverst sätt att bekräfta mig själv.

När jag ser mig om i mitt vintriga Stockholm, där jag bor, nedslås jag av att många andra verkar ha liknande bekymmer som jag.

Är hela vår del av världen och vår tid befolkad av människor med olika former av brister och sår? Vi som annars tycker att vi lever i den bästa av världar. Att vi är fria människor.

Fria från vad? Diktatur och förtryck?! Jovisst, det är en relativ frihet vi upplever. Men det monetära systemet sluter som en tvångströja kring oss, och är vår tids Gud – och djävul.

Om jag fick bestämma kunde någon gott söva ner mig den första december, och väcka mig lagom till nyårssmällarna och champagnen. Allt för att slippa se vad som kom i kölvattnet på den man vi kallar Jesus, och som predikade någonting annat än vad julen kom att handla om.

Men vi kan göra bättre än att döva vårt samvete med för mycket julmat och tingeltangel till förbannelse.

Gör någonting gott för de som drabbats värre än vi av den globala misär som väller över vår planet. Vi må vara stressade och tomma i våra hjärtan. Men jämfört med många andra har vi relativt fulla plånböcker.

Gå in på Plan Sverige och hjälp dem att hjälpa de som verkligen behöver.
http://www.plan-sweden.org

För 200 kr per månad kan du bli fadder till ett barn. Ett barn som inte har någonting, men som du kan ge en framtid, en utbildning, ett liv.

God Jul önskar Magnus Bergquist,
fadder till lilla Zewdiye, 7 år, från Etiopien.