Blanda dig en Stinger och sätt dig sedan bekvämt tillrätta framför datorn och njut av drinken och denna Marina Steinmos åttonde kortnovell för Cocktailguiden.com.
Vid bardisken vidrörde deras underarmar ibland varandra på ett självklart och bekant sätt. De var kollegor och de möttes oplanerat, men med samma stilla glädje varje gång. Ett tränat öga kunde urskilja de första tecknen på vibrationsskador när de försökte hålla händerna stilla, men för dem själva var det bara njutbara ryckningar efter en tuff körning från Gävle till Travemünde i snöstorm. -Hur har du haft det sen sist? frågade den blonda. -Jag skulle ljuga för dig om jag sa att livet lekt på sista tiden. Och du skulle se att jag ljög. Och det skulle göra oss både sorgsna, svarade den mörka. -Vad är det som har hänt? -Det är en lång historia och så här på julnatten vill man inte berätta alltför underliga historier för mörkret är fyllt med aningar och löften och en slump kan lätt misstas för något annat. -Nu gör du mig orolig. Nu måste du berätta för mig vad som hänt dig. -Du har rätt. Mina läppar har redan antytt det som sedan länge tyngt mitt sinne. Det började med att jag tog med en liftare när jag skulle köra till Hamburg för ett år sen. -Va? sa den blonda förbluffad. Du som aldrig tar med liftare. Du som har svurit på att köra sen din man dog tillsammans med de där två flickorna från behandlingshemmet. -Jag vet, och ändå gjorde jag det och i samma stund som jag sa ja visste jag att det var dumt och oförsiktigt men jag sa ja, gud hjälpe mig, den där milda människan med sin mjuka röst som frågade så stilla och snön föll och kallt var det och plötsligt tyckte jag att jag var en ogin jävel som inte kunde dela med mig av det lilla jag hade att dela med mig av. -Men du har ju delat med dig och bara fått elände tillbaka. -Den där stillsamma människan kan inte göra mig något illa, tänkte jag. Kanske är det bra att lindra ensamheten en smula. Kanske kan vi dela lite värme och ljus som de församlade i Jesusbarnets krubba, tänkte jag. -Det var väl inte julnatten? -Det var julnatten. Jag kunde inte förmå mig att säga nej. De tystnade en stund och den blonda vände sig om och lutade ryggen mot bardisken så att de kom att stå både mitt emot varandra och bredvid på samma gång. -Vädret var uselt och jag fick koncentrera mig på vägen, men liftaren talade så vänligt och varmt om mänskligheten och om förlåtelse och så småningom var det som om snön föll lättare och det blev mindre mörkt omkring oss och jag kände hur jag tappade närvaron, så jag vred upp volymen på radion, men allt jag hörde var hans röst. -Som om du fått in en geting. -En varm, vacker geting som sitter i din mungipa och försöker krypa in. -Och du kämpar emot. -Tills de vibrerande vingarna får dig att somna. -Herregud. -Jag körde av vägen vid nån liten håla som hette Hildesheim. Hela bilen välte, släp och allt. De fick evakuera folk, jag körde nåt farligt, du vet hur det är. Jag kollade på kartan. Jag måste ha kört flera mil utan att minnas det. Medan jag sov. -Och liftaren? -Borta, utan spår. Han hade inte gjort avtryck på nånting, men då får man kanske bortse från en liten detalj. En annan chaufför kom in från kylan. -Barbara, är det din unge som skriker så förbannat där ute? Den mörka lastbilschauffören slängde några sedlar på disken. Hon klappade sin vän på axeln. -Som en geting? sa den blonda. -Som en geting, svarade den mörka och gick ut för att köra vidare genom julnatten med sin farliga last. Marina Steinmo Copyright Stockholm of the Vine (Internet) och Marina Steinmo (alla andra rättigheter).
