HEM

Blue Devil

Klicka på pilen för att läsa mer

Bleka människor har olika färg. De är inte bara vita på ett vitt sätt. De finns i ett brett spektra av nyanser. Vissa människor är gröna. Jag vet hur det låter. Men det kan faktiskt vara vackert. Min flickvän var grön. Och jag älskade henne. Särskilt i visst ljus. Jag satsade mycket på belysningen hemma. Jag satsade mycket på den relationen överhuvudtaget. Då vill man ha något tillbaka. Reciprocitet. Ömsesidighet. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Tyvärr måste jag säga att det inte har varit så på den här arbetsplatsen under ganska lång tid nu. En gulaktig vit färg behöver inte vara ett tecken på ohälsa. Det hänger en del på graden av glans. Det är som med målarfärg. När det börjar dra mot högblankt går det enligt min uppfattning för långt. Eller när det blir vaxartat. Då ser det dött ut. Han är inte död. Han är bara sidenmatt. Sen finns alla de röda nyanserna. De är knepiga, tycker jag. De går från rosa till violett, ibland till och med hos en och samma person. Violett kan man väl i och för sig vara, men det är inte så snyggt om man är alkoholiserad eller gammal eller inte får tillräckligt med syre. Fast syrebrist går över. Åtminstone effekten. Titta bara på honom. Det mest ovanliga är att vara vit på ett blått sätt. Han är blå, även om det inte framträder så klart just nu. Första gången han kom in här på kontoret tänkte jag: ²Han är blå.² Men jag var inställd på att behandla honom som en i gänget. Han såg ut som min tandkräm, men han var välkommen, trots att de blå så sällan är lagspelare. Blåaktiga människor har ingen känsla för turtagning. De ser sig själv som någon sorts aristokrati, bara för att de är så ovanliga. Därför tar de allt själva. Credit, till exempel. Jag var beredd på det. Trots det är jag chockad över hans aggressiva attityd. Man måste ju kunna höja sig över sin hy. Jag har behandlat honom som jag själv skulle vilja bli behandlad. Om jag hade betett mig som han har gjort skulle jag verkligen ha velat att någon kom och dunkade mig i färg-kopiatorn för att lära mig ödmjukhet inför nyansernas förmåga att förändras. De blå tar det blå för givet. De blå måste fås att inse att på insidan är vi alla lika. Jag tror att han inser det nu. Tänker han anmäla mig? Då har han ingen känsla för reciprocitet. Ömsesidighet. Att behandla andra som man själv vill bli behandlad. Men så är han ju en blå jävel. Marina Steinmo Copyright Stockholm of the Vine (Internet) och Marina Steinmo (alla andra rättigheter).