Det går ju för det mesta bra, tycker jag. När man har jobbat så många år som jag har gjort, så har man ju rutin och metoder som fungerar som redskap för att hantera de komplexa och förvirrande möten man hela tiden ställs inför. Det är mycket värre när man är ”rookie”, som jag brukar säga. Då kastas man ju omkring som en liten skeppsråtta på Titanic. Emotionellt sett. Men den här terminen var det en sådan turbulens, tycker jag. Vi skulle arbeta efter helt nya riktlinjer och det välkomnar jag, vilket jag vid upprepade tillfällen påpekat för skolledningen, men det ställer till en viss oreda i de kognitiva system man byggt upp och arbetat utifrån under så många, uppskattade år här på skolan. Jag har här en lista med namnunderskrifter som verifierar detta om ni tycker att ni behöver titta på en sådan. När man bryter ny mark i sig själv öppnar man ju på något sätt upp rum eller ibland hela grottsystem av väl i schackhållna, kanske inte helt politiskt korrekta, vad ska jag säga, böjelser. Eller begär. Minnen från en hårt hållen pubertet. Man har ju inte alltid haft det så lätt, man heller, tycker jag. Det var väl det som hände. Och så blev man trött också, av alla informationsmöten. Så när han kom till skolan som ny mitt i terminen, var jag på något sätt helt öppen och mottaglig och det var som att andas in en tromb och sen var det ett sånt liv inuti att jag inte kunde föra ett resonemang med mig själv om etik och professionell stresshantering. Och så här i efterhand var det kanske synd, tycker jag. För då blev det ju som det har blivit nu, vilket är synd eftersom jag normalt fungerar så bra i min yrkesroll. Ska ni inte titta på listan? Jag kände att det var olämpligt, men jag kunde inte sluta. Jag gav honom all uppmärksamhet, allt fokus och dessutom små gåvor som jag kanske tvingade honom att öppna inför alla andra. Han var så söt när han stod där med flammande rodnad nerför halsen och prasslade med papperet omkring de små tröjorna, små tofflorna och sen allt rakvatten – han har säkert flera flaskor kvar som han öppnar på morgnarna och stänker på sig fast nu faller jag ur samtalet, tror jag. Och ja, vårt förhållande tog en mer penetrerande vändning, kan man nog säga. Och nej, det var kanske inte så ömsesidigt, men det var underbart ändå, tycker jag. Att få ge sig hän, det måste ju ni också tycka är bra, för man blir en helt ny yrkesmänniska och jag tyckte att det var min tur att få skämma bort mig själv i ett stort sinnligt stålbad, och det är kanske ett udda uttryck, men det är så det känns. Nu är det slut. Det vet ni väl. Hans familj fick reda på saker och ting och anmälde mig. Det var ganska småaktigt, tycker jag. Han är vuxen nog att fatta sina egna beslut. Herregud, karln är ju rektor. Men det känns väldigt roligt att äntligen ha fått sexdebutera. Även om det var rätt ensidigt. Även om det betyder att jag mister min anställning i skolbespisningen. Det tycker jag. Marina Steinmo Copyright Stockholm of the Vine (Internet) och Marina Steinmo (alla andra rättigheter).
