Den 6 juni firade Sverige att det var 500 år sedan Gustav Vasa valdes till kung av Sverige och därmed gjorde Sverige självständigt. Vi har pratat med gourmanden och historikern Edward Blom om vad folk i allmänhet, och kungligheter i synnerhet, druckit under Sveriges historia.
– Långt tillbaka drack man vatten till vardags och någon jäst dryck såsom mjöd, öl eller bärvin till fest. Från medeltiden byttes vattnet ut mot alkoholsvagt bordsöl som vardagsdryck. Detta eftersom brunnsvattnet innehöll så mycket bakterier att folk blev sjuka och dog när de drack det, medan bakterierna försvann i bryggprocessen.
– Till jul, påsk, bröllop, begravningar och andra högtider bryggde man ett festöl som nästan var lika starkt som dagens starköl.
– Bordsöl ansågs dock inte fint nog åt adeln och kungligheter. Utan de drack gärna importerat tyskt starköl eller vin. Från barockens inträde blev det än viktigare att visa på sitt stånd genom yttre tecken, och därmed blev det helt omöjligt att dricka något annat än vin eller starköl för samhällets överhet.
– Den salta maten gjorde att man behövde dricka runt fem liter vätska om dagen, vilket ledde till att adeln och kungligheter var konstant berusade. Karl XII och några få höga ämbetsmän genom århundradena utgjorde undantag som nykterister.
– Vi importerade de flesta vinerna från Nordtyskland. Därifrån levererades både tyska mosel- och rhenviner och även en del rödviner som hade sin härkomst från Frankrike eller ibland Sydeuropa. Dessa hade dock ofta spätts ut och blandats med lite av varje för att det skulle bli mer lönsamt. Socker och kryddor var extremt dyrt på denna tid och ansågs därför väldigt fint. Kungliga viner var ofta kryddade med exotiska kryddor och sötade med honung eller socker, lite liknande glögg.
– Svenskarna hade dålig koll på vin. Till exempel Nicodemus Tessin den yngre, som varit mycket i Italien i slutet av 1600-talet, skämdes över detta. Han upprördes över att vi lurades på de sämsta, utspädda och surnade faten och att allt vin som serverades i Stockholm var närmast odrickbart. Detta var givetvis ytterligare en anledning till att söta och krydda vinet.
– Först någon gång kring år 1800 började hovet bygga upp en kvalitativ vinkällare med njutbara viner, enligt dagens mått.
– Det har skett en enorm förändring. I många århundraden var det bara kungen, adeln och rika ståndspersoner som drack vin – och det var av usel kvalitet, som jag nämnt. På 1800-talet började även stora delar av borgerligheten dricka vin. De drack mest söta starkviner, och särskilt madeira var oerhört populärt ända fram till andra världskriget. Till middagar på restaurang drack man ofta fina franska och tyska viner, vilka var förvånansvärt billiga jämfört med idag.
– Först på 1960-talet blev röda och vita bordsviner vanliga som festdryck i Sverige. Detta berodde dels på att svenskarna hade börjat resa mer och dels på att Systembolaget aktivt jobbade med marknadsföring samt prissättning. Man ville få folk att övergå från att dricka ren sprit till att dricka det svagare vinet.
– Kungligheter vill väl som alla andra dricka olika viner till olika mat och tillfällen. Men vid statsbesök och liknande tillfällen antar jag att utrymmet är stort för att välja vin av hög kvalitet. Kungen har alltid varit engagerad i att stötta svenska producenter så jag tror att de gärna bjuder på något svenskt vin.
– Jag gillar tyska rieslingviner från exempelvis Kloster Eberbach eller Bischöfliche Weingüter i Trier – som numera även tagit över min gamla favoritproducent Friedrich Wilhelms Gymnasium. Jag dricker naturligtvis även franska och sydeuropeiska rödviner, bra sercialmadeira och mycket annat.
