HEM

Amarone som delar vindrickarna

Han har betraktats lite som en uppstickare. Kanske är det priset på hans viner som sticker i ögonen, eller också att de är så oerhört bra. Det är antingen eller när man hamnar i Romano Dal Fornos sällskap.

Vi befinner oss i Veneto, regionen i nordöstra Italien som det senaste decenniet upplevt något historiskt när det kommer till vin: en försäljningsboom utan dess like. I synnerhet på den internationella arenan där folk tycks älska allt som företas i vinväg. Eller? Ja, både ock. Överst på listan över de mest sålda vinerna står den aningen söta proseccon, ett lättsamt bubbelvin som tycks konsumeras dygnet runt i vissa marknader. Inte minst i Sverige. Men även det röda vinet, i synnerhet amaronen, har slagit närmast knut på sig själv när det kommer till export.

En region, två viner som dominerar flera marknader. Hur är det möjligt. Jo, det ligger en hel del prisvärdhet i proseccon, en konsumtionstillgänglighet som imponerar, sedan får finsmakarna säga vad de vill. Men amarone, ett rött, smakintensivt vin med viss tanninstruktur, fyllig karaktär och i sina bästa stunder komplex. Därtill förhållandevis dyrt.

Budgetamarone vs klassikerna

Vi brukar i Sverige säga att amaronen säljer så bra för att det gärna finns en släpande sötma i vinet, uppemot 8 gram socker per liter. Detta är traditioner i amaroneland, ett sätt att ta udden av den eventuella bitterheten i vinet, men idag mer en drickvänlig touch. Uppenbarligen. Men det kan inte vara hela sanningen. Och är det inte heller. För om vi ser till den dyrare amaronen, den som ligger på 250 kronor och därutöver, ja då är försäljningen inte riktigt lika imponerande. Det är alltså mycket av budgetamaronen som hamnar på den nordiska marknaden, en typ som är kontroversiell inte minst i Veneto. Många av de traditionella producenterna tycker att detta är en skam då det inte ska vara praktiskt möjligt att tillverka ett så koncentrerat vin tillverkat på torkade druvor för så lite pengar. Idag ligger den billigaste amaronen på Systembolaget på 164 kronor.

– Jag är orolig för framtiden. Det görs för mycket billigt och dåligt vin. Men framför allt görs det för mycket vin utan ursprung.

Det säger Romano Dal Forno, en av regionens kanske mest kontroversiella vinproducenter. Ibland undrar jag varför. Men anledningen ska vara att han har en mycket bestämd syn på sin amarone och att den kostar bra mycket mer än de flesta andra vinproducenters toppviner. So? Samtidigt råder inget tvivel om att det vin han gör är något av det bästa som lämnar Veneto.

Kultförklara och kontroversiell

Men visst är han kultförklarad, närmast högaktad i vissa kretsar, något som säkerligen spär på irritation bland övriga producenter i området. Och så går han sin egen väg. När Vinguiden var på plats på hans relativt nybyggda vineri, var det inte tal om annat än att imponeras av den imposanta byggnaden. Möjligen lite väl vräkigt i uppenbar nouveau riche-stil. Men han är trogen sin vision. Och räds inte att uttrycka vad han tycker:

– När vinerna nu är så populära vill ju alla suga ut så mycket som möjligt av det.

Själv tänker han kvalitet. Och är extremt noggrann i det han gör. Det räcker med en kortare rundvandring i vineriet för att man inser var man hamnat. Ståltankarna skiner, det är mycket rent runt om i hela vineriet, och i källaren ligger de franska faten på rad. En syn som inte är så vanlig som man kanske kan tro. De flesta producenterna ogillar de små faten, de är för hermetiska, tillslutna, ger för mycket karaktär, tanniner, knutna viner, strama viner, viner som snarare är till för att lagras än för att konsumeras.

Men det är precis det Romano Dal Forno gillar med faten.

– Vi försöker se till att vinet kommer i så lite kontakt med syre som möjligt. Vi kan få vakuum i varje jäsningstank och på så vis undvika att vinet kommer i kontakt med luft.

Extrem rädsla för oxidering

Rädslan för oxidering är med andra ord ett understatement. Något som också visar sig vid fatprovningen som tar vid. Faten öppnas försiktigt, sedan sugs lite vin upp med pipetten, det serveras. Men sedan torkas utrymmet vid fatens öppning, både på tunnan och den lilla förslutningen i gummi, och innan fatet försluts fylls det upp med vin och det sprutas ned koldioxid som lägger sig överst på vinets yta för att förhindra oxidering. Besatthet var ordet.

Det finns i övrigt en mängd saker som skiljer denna producent från den gängse, bland annat utrymmet där druvorna torkas. De flesta av oss har sett vackra bilder på vindar där druvorna ligger på grunda träbackar för att torka. Men inte här inte, här talar vi helkaklat jätterum med gigantiska fläktar mot ena väggen och druvorna i plastbackar staplade på varandra mot den andra. Och så sätts fläktarna igång, datoriserat förstås, varvid han har full kontroll på torkningsprocessen.

Nu kan man tro att detta görs för att spara tid. Men icke så. Druvorna torkar lika länge som hos andra vinerier, detta för kvalitetens skull.

Selektering för vinets koncentration

Ett annat, kanske mer överskådligt exempel är selekteringen i vingården och på selekteringsbordet. För 30 liter Valpolicellavin krävs 100 kilo druvor. Det normala är att lika många kilo druvor ger lika många flaskor vin om 75 centiliter. Men det blir ännu värre: det krävs 100 kilo druvor för att producera 18 liter amaronevin. Så att hans viner blir dyra, har också med att bortfallet måste kompenseras.

– För en flaska amarone tar vi druvor från tio rankor. Dessutom klipper vi bort varannan druvklase per stock för att de som är kvar ska bli ännu mer koncentrerade.

Romano Dal Forno gör vad han kan för att hitta den maximala koncentrationen i sina viner. Att han är helt kompromisslös märks i närmast varje andetag. Kanske är det detta som gör honom och hans viner kultförklarade. Och kontroversiell. Antingen gillar man det. Eller inte. Samtidigt, han är en man som värnar starkt om både vinet, området, ursprunget och framtiden.

– Vi har de bästa förutsättningarna för att tillverka ett vin av högsta kvalitet. Följer vi dessa kan vi göra ett vin som är i absolut samma kategori som de bästa vinerna från Bordeaux, Bourgogne, Barolo och Brunello. Men vi får aldrig glömma att värdesätta ursprunget.

Klicka för att dela på facebook

Vinguiden tipsar

Du kanske även vill läsa dessa