Druvan Cinsault, ibland Cinsaut, är mest känd som blanddruva i månmga av rosévinerna från södra Frankrike. Eller de röda vinerna från Gigondas i Rhône eller i Bandols viner. Den är också känd som den ena hälften i den sydafrikanska druvan Pinotage, en blandning mellan Pinot Noir och Hermitage, det tidigare sydafrikanska namnet för Cinsault, där den adderar en del av den parfymerade tonen i landets nationaldruva.
Som endruvsvin är den däremot ganska okänd. Mycket för att den normalt har både låg syra och ganska låg strävhet. Och för att den – därför- traditionellt använts i blandviner. Det finns enstaka producenter i Languedoc som producerar endruvsviner på den och resultatet blir ett lättsamt, fruktigt rött vin med ljusröd färg.
Den är emellertid ganska populär då den är lätt att maskinskörda och att den är motståndskraftig mot fukt. Den mognar dessutom tidigt. Nu odlas den runt om i världen där vi hittar endruvsviner både i Australien och Kalifornien. I Libanons mest kända vin, Chateau Musar, är den en viktig komponent. Cinsault trivs i värme.
De få viner som tillverkas till 100 procent på Cinsault världen över har en hel del likheter: de är ljusa till färgen, har en örtigt parfymerad ton, är lätta med viss syra, låg strävhet och mycket rödbäriga inslag. Det är sällan vinerna ligger på ekfat, utan man vill behålla den närmast frivola stilen druvan karakteriseras av. För vinproducenten gäller att dra ner på skördeuttaget för att smaken i ett Cinsaultvin verkligen ska komma fram.
Tack vare sin ofta mycket lätta, rödbäriga karaktär, är viner på Cinsault bra till lättare rätter, fisk eller kött med örtiga tillbehör, gärna med viss smakintensiv karaktär för att matcha de parfymerade tonerna. Eller varför inte en sallad med knaperstekt bacon och kyckling? Vinet är också riktigt bra som aperitif.
