Halva publiken består av finlandsättlingar. Några kanske kommit med båten från Helsingfors.
När Bertolt Brechts finlandsnostalgiska pjäs Puntila/Matti sätts upp på stora scenen ligger det i våra östra grannars intresse såväl som vårt eget.
In mot mitten av salongen kommer sist av alla en stor man stånkande genom publikhavet; vinkar åt sin fru två rader längre fram och skriker "jag är på plats nu, nu är det bra". Han tränger sig ner bredvid mig med en storbondes hela självklarhet. Mannen börjar genast fråga sin granne (på andra sidan) var han kommer ifrån. Själv är han inte finne utan kommen från Skåne.
Mannen förefaller inte salongsvan, men vad gör det, här är han nu.
Fem minuter in i föreställningen hör jag ett susande från vår skånske storbonde; han har somnat.
I paus när alla reser sig upp, rycker han till och frågar "vet du hur länge det håller på?".
När andra akt börjar är stolen bredvid tom.
Publicerad: 16 November 2009 @ 09:36,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Stadsteatern visar Måsen, av Anton Tjechov.
Samma pjäs spelades på Elverket för ett år sen. Det var kul att se om det höll för en jämförelse.
Måsen har ett så pass bra grundmaterial att det är svårt att misslyckas.
Det gör dom inte heller; inte på Elverket, inte på Stadsteatern.
Det levereras habil scenkonst från båda håll.
Vad annars borde vara att vänta från två av Sveriges absolut bästa teatrar?
Kläderna i båda föreställningarna är svävande vita och befriande från vår tids varumärkesträck.
Slikt finns att köpa på Blanc du Nile, med butik även i Stockholm.
Alltså Blanc du Nile är ju också ett varumärke; om dock förhållandevis okänt på våra breddgrader.
Så helt fri blir man sällan.
Publicerad: 6 November 2009 @ 08:08,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Algeriska dansare, invandrade till Paris. Andra, första, tredje generationens "utlänningar" från de franska kolonierna.
Det slår mig under hela föreställningen; som är galet bra. Så bra att publiken tjoar och klappar i händerna i ett fullsatt Dansens hus i Stockholm; jublet ville aldrig sluta.
Hur som helst; det slår mig alltså att det alltid är mer inkluderar än vad som exkluderar.
Det finns inga motsättmningar mellan olikheter.
Allt sådant är konstruerat. Oftast av en överhet som ville och vill få allmogen att se ett hot i det annorlunda, det utanför. Konstruerade skräckscenarior: dansken, araben, ryssen, juden.
Tänk om Jimmie Åkessons och Sverige Demokraterna hade fått kultur när de var små; vad mycket bättre det hade varit för alla – inte minst för dom själva.
Publicerad: 21 Oktober 2009 @ 08:45,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Tio veckor kvar till Thailand tog L och jag två av de tre sönerna med oss till Koh Phangang. Thaimat serverad i en miljö så nära den äkta man kan komma; med cikardor, vattenskvalp och strömavbrott. Precis som en kväll på vilken thailändsk ö som helst.
Vi skulle alla fyra se Carl-Einar Häckners varité på Orionteatern, längst ner mot vatten på Katharina bangata.
De Små Grejorna; heter hans varitéföreställning som gått för fullt på Lisseberg i Göteborg.
Carl-Einar Häckners slarvtrolleri, med de små gesterna och den lätt nervösa föreställningen (som naturligtvis är totalkontroll och tokigt smart i scensatt).
Publicerad: 5 Oktober 2009 @ 08:22,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Efter Linjevalchs konsthall med knepigt knopiga mattor av Märta Måås Fjetterström gick L och jag på Dansens hus – igen.
Jag har chansat på fem föreställningar i höst; utan en aning om vad det är.
In och boka biljetter bara. Överaskningarnas tid är ej förbi.
Den första föreställningen för en vecka sen var en fullträff; Lars Bethke. Nu var det dags igen. På pappret var det grejer som borde funka för mig som suttit många dystra tonårstimmar i mitt sjuttiotalsmöbierade pojkrum och lyssnat på Iggy Pop, Lou Reed och David Bowie.
Balett med Michael Clak Company till mina mästares stenhårda berlin och new york teman. Något stod lika vasst som tornet på Alexanderplaz.
Publicerad: 4 Oktober 2009 @ 10:30,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Jag är ingen stor konsument av opera.
En gång var jag på Figaros Bröllop på Operan i Stockholm; gick i paus.
Det var för stora gester och för långsam berättarteknik.
Jag bjöd mig själv en god middag på Café Opera i stället – med tillhörande dryck.
Men, Folkoperan på Hornsgatan är en annan sak. Där har man modet att skruva till grejerna så att människor från vårt sekel vill hänga med.
Fastän handlingen kan i viss mån verka simpel för 2000-talet – är ändå frågorna som behandlas eviga.
Och sången! Jag kommer på mig själv där jag sitter på fjärde raden att det trillar tårar nedför mina kinder. Speciellt när sopranen Hanna Husáhr sjunger.
Någonting med musik är det, som är ... universiellt. En sort kontakt med ytterligare en dimension inom oss, och utanför oss.
Jag blir både kvantfysisk och rar.
Publicerad: 2 Oktober 2009 @ 10:37,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Amerikansk undergroundföreställning på Stockholms stadsteater >>.
Ett måste för alla dragqueens, transor och flamsor.
Även vi andra får glittra med i showen som är något utöver det slätstrukna.
Det var bara en i publiken som inte visste vad det innebär att vara publik; att det inte är allt ljus på honom nu. Det kan vara svårt det där – att släppa sitt "jag" för ett tag och låta någon annan stråla.
Visst har ni rätt; det var Tito jag talade om.
Den mannen ska höras och synas, som ett damp-barn på syra.
Klart mannen har ADHD och inte kan hålla käften.
Klart han vet att man skriker "brava" (och inte bravo) åt en kvinlig aktris – fast det är en man som spelar kvinna.
Det skulle han visa för alla att han förstått – brava, brava, brava. Även de längst där borta. Hörde ni nu vad jag kan?
Att även komma med en högljud kommentar mitt i tacktalet efter föreställningen. Snälla Tito; man håller käft när andra talar.
Låt artisterna stå för det roliga – det blir nog roligast så. Så får vi andra vara roliga sen, efter föreställningen. Hur mycket vi vill.
Han är ju så spontan och crazy den där Tito.
Publicerad: 25 September 2009 @ 08:34,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
De lyckades ta sig ur sina roller: ni vet Johan (Percy Nilegård), Roberg (Greger), Henrik Schyffert (Henrik Schyffert).
Killinggänget på stora fina Dramaten, som den ironiska generationen nu anses vuxna att ikläda >>
Trots att gänget lyckades ta av sig sina näsor och byta ut sina roller var det ändå som om pjäsen slutade där den skulle börjat.
Pjäsen handlar om hur killinggänget sätter upp ett stort spektakel: alltså en pjäs om hur de gör en pjäs, typ.
Som filmen "I huvudet på John Malkovich"; en film om hur John Malkovich skapar. Själva skapelseprocessen blev filmen, om skapelseprocessen.
Publicerad: 19 September 2009 @ 10:16,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
L och jag hade nog väntat oss en betydligt tyngre teatersöndag på Dramatens lilla scen när vi vandrade ner på eftermiddagen för att se Scener ur ett äktenskap.
Ingmar Bergmans klassiska berättelse som gjorde att ALLA talade relationer och äktenskap 1973.
Idag känns parets förhållande både inaktuellt och i allra hösta grad aktuellt.
Kvinnor är sällan lika slätstrukna idag som Livia Millhages rollfigur, Marianne, är i första akten.
Männen är idag precis som då lika självklart ta-platsiga som Jonas Karlssons figur Johan.
Sen brakar det lös och jag tror att varenda trettioåring i landet skulle behöva se pjäsen för att kanske unvika de allra lömskaste kvinnofällor och lyckliga-familjen-komplex.
Publicerad: 31 Augusti 2009 @ 09:56,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det blev en svart avslutning på söndagen. Stadsteaterns Shopping & F***ing sänkte tankarna till nivåer av utsatthet; unga människors shoppingnojjor. Trasiga människor som köper allt; ser allt som varor. Allt går att konsumera. Även människor.
Jag har alltid undrat hur man kan ha shopping som fritidstintresse; nästan stolt erkänna att "jag är en shopaholic". Implicit, jag har råd.
Det är som bekant synd om människorna; mest synd är det kanske om barnsoldaterna som modebloggar och låter sig utnyttjas av krafter större än de själva.
Kanske ett sätt att synas, att vara, att få finnas till.
Allt sånt är bra; bara det inte satt en prislapp över hela tangentbordet.
Kanal5
AB
Paus
Vecko Revyn
Expressen
Stureplan
King
Publicerad: 24 Augusti 2009 @ 09:55,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det var precis som förra gången, efter att jag sett Lång Dags Färd Mot Natt, på Dramaten: hem och dricka whisky!
Igår såg jag pjäsen igen, fast på Teater Giljotin. Med en stark Ann Petrén, och en galet bra Tobias Hjelm.
Det dricks så mycket bourbon i den där pjäsen att jag sitter och blir alldeles törstig och tänker att man skulle vara en sån där som drack whisky ibland när man kommer hem från jobbet; före maten, i salongen.
Själv kommer jag allt som oftast hemkångkande med matkassar, sätter på förkläde och ställer mig och lagar middag.
Inte alls nån sån där litterär tillvaro i salonger med samtal och gester.
Publicerad: 14 Maj 2009 @ 15:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
På Söder i Stockholm ligger en politisk teater som heter Tribunalen.
Igår var jag och vännen B där och såg Ulrike Maria Stuart.
Du vet, ena delen av Baader Meinhof.
Där, på Tribunalen, finns ännu röster som vill väcka lågborglighetens slumrande vänstern.
Den där pjäsen var en välriktad uppercut inför första maj.
Roligt är redan i entrén, där du själv väljer vilket pris du vill betala för entrén: allt efter inkomst.
Kanske kunde vara nåt för fildelningssajterna att ta efter.
Betala vad du tycker du har råd med.
Publicerad: 28 April 2009 @ 09:01,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Vad handlar pjäsen egentligen om?
Stadsteatern i Stockholm har satt upp I Väntan på Godot, med några av landets absolut bästa manliga skådespelare.
Utan att plocka med essen Sven Ahlström eller Sven Wolter i leken.
Johan Rabaeus, Mikael Persbrandt, Ralph Carlsson, Peter Andersson och Ingvar Hirdvall.
Behövs ytterligare kommentarer på den rollbesättningen?
Handlingen då; här famlar vetenskapen.
Jag har min tolkning klar sen föreställningen igår, regisserad av Thommy Berggren.
Häng med!
Tiden, den håller oss fångade. förslavade. Så länge vi är bundna av tiden, fast i dess koppel, och har något för händera, är vi upptagna, och slipper tänka. Således skulle vi ironiskt kunna förefalla vara lyckliga. Fastän slavar sällan är det. Precis som pjäsen Lucky.
När vi är fria börjar vi tänka. Därtför är vi upptagna; för att slippa tänka efter.
Gogo och Didi är Glömskan och Minnet – i samma person.
Den personen är låst, fast i väntan på något, någon, Gud, Godot? Medan tiden passerar, med Lucky fångad och händerna upptagna med att bära – och lyda.
Den lilla gossen är den nya dagen, framtiden, morgondagen; som kommer med uppgifter från Godot, att han säkert nog kommer i morgon istället. Gossen är dräng hos Godot. Han vaktar fåren, flocken, massorna; och det oss han vaktar.
Publicerad: 23 April 2009 @ 13:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Är det suffragetternas år i år?
Victoria Benedictsson:s Final spelas på Dramatens lilla scen, och Den Bergtagna på Strindbergs intima teater.
L och jag såg Final igår. B och jag ser Den Bergtagna senare – i maj.
Vad jag önskar att varenda bankkrisdirektör fick gå och se Final. Som en del i en kurs i självinsikt. En terapi. Som början på ett löfte att aldrig mer göra så. Aldrig mer leka med andras dumma dumma pengar. Aldrig blanda ihop mitt och ditt igen. Aldrig ge sken av att förstå macroekonomi. Inte förväxla spjutspets-ekonomi, med sin egen unkna neandertal-girighet.
Kanske borde Bo Lundgren bifoga ett par biljetter med varje bank-akut-miljard.
Publicerad: 15 April 2009 @ 18:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Publiken bestod mest av finanskvarterets svartklädda hökar. Löneslavarna hade fått komma ut med chefen och se kultur – inget svårt så man måste tänka efter; inte behöva känna sig berörd, träffad.
Lättsmält, enkelt – så att alla hänger med.
Kanske kände man där på fikarasten när beslutet togs om teater för personalen, att privatteatern var för mycket buskis; därför valde man Dramaten och pjäsen, Massakerguden.
Men Massakerguden är inte så lätt-tuggad som man kan lura sig att tro.
Den är komik – men, oss emellan, inte bananskalshumor...
Folk skrattar redan vid Johan Ulvesons första replik – som om man förvänat sig att snart tappar han väl byxorna också.
Bara det att det är inte asgarv och kul – hela tiden. Men för den som ser Yrrol och Parlamentet framför sig så fort Johan Ulveson står på scen; då blir minsta agerande en gest som hämtad ur modern svensk komiks memory lane.
Pjäsen har en mängd finurliga underströmmar som är väl värda att fundera på: hur vi är när det krisar, hur vi tror vi egentligen kan tackla en kris, hur vår kultur är, och vi i den.
Allt sådant gick finanskillarna och tanterna förbi – eller så gick de hem var och en för sig och funderade på egen kammare. När skrattet lagt sig.
Publicerad: 2 April 2009 @ 08:41,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det är väl över tio år sen nu, men ändå tänker jag på honom ibland.
Ungefär vid den här tiden på året; på våren, var det som det hände – det oförklarligt hemska. Ofattbart onda.
Han och hans fru hade separerat. Hon tagit villan och det mesta av vårdnaden om de två barnen; tio och fyra år.
Pojken var mörkhårig, precis som pappa. Blå intensiva ögon, vetgirig och intelligent.
Flickan var en blond docka. Med klassiska korkskruvslockar som från en saga. Mitt i sin mest intensiva prinsessålder.
En kväll efter jobbet skulle han passa barnen hemma hos den före detta frun; hon skulle in till stan med väninnor.
Då satte han allt i verket; all ondska han burit på.
Båda barnen dräptes i sina sängar; med kniv.
Efteråt åkte han ut på ett gärde med bilen full av bensindunkar. Allt exploderade.
Alla vi som kände honom var chockade i dagar. Han älskade ju sina barn. Kunde inte sluta pussa den lilla dockan; och hade alltid lust och uppmärksamhet över åt den vackre vetgirige pojken.
Vi älskar honom fortfarande – men ingen kan förlåta det han gjorde.
Det var den svartaste begraving.
Igår på Elverket i Stockholm såg jag Medealand; och allt kom tillbaka.
Publicerad: 19 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
L och jag blev sittande en timme hemma i soffan efter föreställningen. Vi var tvugna att ventilera åttiotalspop, musik, referenser och kläder.
De Tre Musketörerna spelas för fulla hus på Stockholms Stadsteater.
Hela publikhavet stod upp, applåderade och dansade, efter föreställningen.
Om det bara ska ses en föreställning i år på teatern, är det den här!
Visst finns det musikaler där kanske sången är vassare.
Madonnas turnéer är galet synkade och välrepeterade. Det är på den megastar-nivån man får leta om man ska hitta jämförelser.
Men det är inte det. De Tre Musketörerna följer Alexandre Dumas berättelse från 1844; men allt är flyttat till popscenen på 1980 talet. Där musketörerna är hårdrockare, pudelrockare.
Det här är en skattjakt på popreferenser, med all bra musik ringande i öronen.
Kopplingar till alla stora är med: Prince, Madonna, Elton John, Bono, Nina Hagen, Europe...
Maria Gyllenhoffs kostymer borde få ett eget pris.
Man sitter och stampar takten, begapar munderingarna, garvar åt skämten och hittar referenser till den galet kreativa musikscenen alla åttiotal.
Ironin kring monarkin är lika vass som någonsin Familjen var på teve, och lika aktuell som då när boken skrevs.
Jag är helt matt!
Publicerad: 12 Mars 2009 @ 10:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
På Kulturhuset i Stockholm visas Miss Very Wagner Weekend. Performanceföreställning med Charlotte Engelkes. Det andas Berlin.
Wagners kvinnor: starka; men självutplånande som högpresterande svenska kvinnor 2009.
Galet intelligent skrivet av Marina Steinmo. Listigt på gränsen till nervsammanbrott. Hela publiken stod upp och applåderade när timmen med Charlotte Engelkes personligt, närvarande och ärligt svängt sig igenom fyra av Wagners stora kvinnoöden.
Publicerad: 8 Mars 2009 @ 14:15,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Hon gick rakt framför mig, i trängseln mot toaletterna.
Plötsligt vände hon sig om, 180 grader. Med en armbådge rakt in i magen på mig, eller en aning längre ner.
Stridsvagnskvinnan hade ångrat sig, skulle inte till toaletten där på Dramaten och i pausen av Shakespears; Muntra Fruarna i Windsor.
Utan minsta antydan till förlåt, eller en ursäkt, vrängde hon den kubiskt 150 cm långa, och lika breda som djupa kroppen som en klusterbomb.
Det är inte första gången som småväxta kvinnor födda på 40 talet stångas i människohav.
Själv är jag strax över 190 cm, och har svårt att se bilden framför mig där jag stångar tillbaka.
På L har det hänt mer än en gång att en klusterkvinna frankt satt sig på henne; i ett väntrum, på en buss, på ett café.
Rakt på bara – glumps. Utan att ens märka det, utan bara suttit kvar – med L under sig...
Beror detta på att 40-talistkvinnorna i någon mån tillhör den så kallade 68-generationen; och således i unga år fått inpräntat att ta plats?
Beror det på att dessa 150 centimeterskvinnor en gång var små nätta flickor; som nu svällt till kuber. Att de inte förstår att de numer faktiskt tar plats; inte uppåt, men på alla bredder?
Beror de på att de är från landet och van att ha en halv kvadratkilometer till sitt eget förfogande att svänga runt på?
Publicerad: 6 Mars 2009 @ 08:55,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
L och jag provade en ny konstform igår – dans.
Som den scenräv jag smickrar mig själv med att vara måste jag erkänna att dans inte varit nåt jag riktigt begagnat innan – förutom då jag själv deltagit; på mörka klubbar, bland blinkande lampor och med sprit i kroppen.
Need Company hade en galet annorlunda föreställning (vill jag tro) på Dansens Hus. Jag vet inte om jag förstod allt, men jag hade i alla fall kul.
En färgstark och överjordisk porslinsvärld befolkad av sexuellt frustrerade varelser som dansade, älskade och kopulerade bland vitt porslin och galet underbara scenkostymer.
Jag gillar!
Mer sånt.
Publicerad: 5 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Rakt upp och ner; utan annan rekvisita än fem stolar på rad, och en gul påsklilja.
Allt som bär historien är texten – Strinbergs text.
Mer avskalat än såhär kan det inte bli. Stadsteatern i Stockholm ger prov på less is more.
Klart jag hade velat att detta kammarspel från 1900 hade kunnat få vara just ett kammarspel; med ett bord, ett par stolar, en byrå och en hylla. Grejer som de sex skådespelarna kunde agera kring – inte bara som nu; sitta still och mer eller mindre recitera.
Ändå funkar det; om man orkar ta in orden, texten. Känna stämningen i rummet som dialogen färgar oss med.
Men i publiken, där hände desto mer...
Sex personer gick i spridda skurar under pågående föreställning: klamp klamp stön bök klamp. En dam strax bakom mig prasslade i sin handväska, letandes efter någonting – i tio minuter!
Mannen bredvid mig snarkade gott efter en kvart; och någons mobiltelefon ringde – sju signaler!
En telefon på scenen ringde också. Helena af Sandeberg ryckte till. Jag undrade "skulle den där telefonen verkligen ringa?".
Sven Ahlström, som är en rådig person, gick fram och svarade: med vem talar jag.
Telefonincidenten förde inte händelsen framåt en millimeter; inte heller kommenterades telefonsamtalet i dialogen.
Teater där publiken och felrigningar agerar; men där ljus, kontraster och dialog förtätar.
Jag bär med mig pjäsen långt länge efteråt. Försöker hitta paralleller till Kristus, som ju enligt myten tagit på sig våra synder. Lätt hänt att tänka så när den kristna Påsken är så tydlig i pjäsen. En fader har fängslats, men där kanske även de, familjen, har skuld.
Publicerad: 11 Februari 2009 @ 09:10,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Mannen, vem tror han att han är, komma här och spela Allan, uttryckte sig en medborgare som vanligen betecknas som invandrare.
Jag och Aisha har kollat värsta huset. Du vet, radhus i Sollentuna. Tomt, sådär så barnen kan springa ut. Altan, man kan grilla. Fett bra för barnen, mannen, sa en annan som slarvigt betecknas andra generationens invandrare.
Vi ska köpa stor bil, mannen, sa en tredje. Tror det blir Volvo. Du vet, mannen, den är fett säker. Bra avbetalningsvillkor. Vi får rum med barnvagn i baklucka – utan att ta av hjul. Fattar du, enklaste grejen.
I sommar då, sa en man med persiska rötter. Jag tar hela familjen, åker till Mallorca. Två veckor. All inclusive. Bamseklubb, allt. Jag och frugan kan ligga vid värsta feta poolen. Dricka paraplydrink, du vet mannen, tjejer gillar sånt.
Då slår det mig plötsligt: de som kallas invandrare har gått och blivit svennar!
Sen började andra akten av premiären på Vem är rädd för Virginia Woolf på Stockholms Stadsteater. Alla gick in till sina platser; svenskar, andra generationens invandrare, utlandsfödda svenskar, nysvenskar – eller vad vi nu heter, alla vi som är svennebanan.
Publicerad: 14 December 2008 @ 10:16,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Tårarna ville inte sluta rinna. Inte ens efter föreställningen då publiken strömmade ut i restaurangen som ligger i foajen intill teater Elverket i Stockholm.
Där satt dinerande gäster och mådde sådär gott som man kan göra en kulen höstkväll bland dukade bord och med vin att dricka.
Livia Millhagen, Ola Rapace, Thomas Hanzon och Börje Ahlstedt med flera hade på den sjukhusvita scenen i rummet intill tagit oss med på en tät resa om människor som på olika sätt nått bottnen. Rått och hallucinatoriskt. Jens Sethzmans scenografi var avskalat vacker med fallande ogripbara sotiga sorgkanter.
Jag hade nog kunnat stanna länge där i baren efteråt och förskjunkit med L i djupa analyser om en människas längtan efter kärlek och värdighet.
Elverket i Stockholm >>
Publicerad: 2 Oktober 2008 @ 09:55,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Premiären av Cabaret med Richard Wolf och Helena Bergström.
I paus hamnade jag och L jämte arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin där han stod med livvakt och vänner.
Hans djuplodade analys av föreställningen så långt som han delgav sitt sällskap var "det handlar om Tyskland på 30-talet va, strax innan kriget".
Nähä!
Tack, käre minister för denna insiktsfulla analys.
Ridå!
Publicerad: 11 Oktober 2008 @ 13:49,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
"det tar två år att lära sig prata, och femtio år att lära sig hålla käften" säger rollfiguren Maja spelad av Helena af Sandeberg på Stockholms Stadsteaters uppsättning av Tre Systrar, av Anton Tjechov.
L och jag hade lyckats få eftermiddagsbiljetter till pjäsen trots att Klara Scenen är fullbokad ända till i vår. Ett bra sätt att spendera en gråmulen söndag i huvudstaden, tyckte vi.
Tre Systrar placerar sig uppe i toppen av årets föreställningar såhär långt, ända upp i nivå med Vildanden, av Ibsen.
Sen försökte vi få hem våra tre tonårspojkar (inte gemensamma) på höstgryta. Men det var tji för det fanns en hel stad av möjligheter för dem som de hellre ville befinna sig i. Och med Tre Systrar i tankarna, och deras längtan till någonting större, kan man inte annat än tycka att pojkarna ska få befinna sig i det där stora om de nu vill.
Så där satt L och jag i vår lilla värld och ensamma åt vår gryta och drack veckans vintips – Speri Ripasso 2006
Det är ingen idé att säga nåt om det. Det är några förlorade år dom här tonåren. De kommer i alla fall hem när de behöver pengar.
Publicerad: 20 Oktober 2008 @ 09:16,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Så heter en Norénpjäs som just nu spelas på Fria Teatern i Högdalen, ett par t-banestationer söderut från Stockholms central.
Gode vännen B hade biljetter och jag följde med.
Pjäsen gick för nåt år sen på Dramaten, så jag var bekant med handlingen. Men ändå, jag gillar den.
Fyra personer i en östermalmsvåning som alla kretsar kring varandra som planeter i samma solsystem. Och precis som planeter aldrig kan komma varandra nära. I mitten – det runda matsalsbordet kring vilket gestalterna rör sig.
Jag är lite svag för scenografi, tekniska lösningar och hur regissören och scenografen tänk med detaljerna. För inget är en slump på ett scengolv.
Precis som i hemmet kan en möbel för mycket eller för lite plötsligt få den där feng shuin att totalt falla över ända. Som hos kompisen N vars förhållande han sa var på väg att stupa, tills en polare som kunde en massa om just feng shui kom på besök och såg att den äktenskapliga sängen stod placerad i ett så kallat currykryss.
Efter ommöblering var kärleken på topp.
Publicerad: 21 Oktober 2008 @ 09:12,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
På en krog bland kullerstenskvarteren av Södermalm träffade jag gode vännen B. Vi drack höstöl från Skebo. Ett bra sätt att andas in november på.
B är ekonom och varit finanschef på en av de större bankerna i Europa. Därtill är han god att lyssna på när det gäller frågor av monetär art.
Nu är hans hyreslägenhet invid Mariatorget stadd i omvandling till borätt. Som den vasse ekonom han är har han benat ur förslagen från den allt annat än insatta styrelsen, och den anlitade konsulten (som talar sig varm för en ombildning). Konsulten skulle visst få 400 000 kronor han, om köp blev av. Därav svadan.
Eftersom B arbetar med riktiga pengar på stora starka banken vet han hur dessa slipstenar dras och skillnaden mellan monopolpengar och såna man kan handla mat för. Observera att hans bank på grund av sunda finanser klarat sig mycket bra under de senaste veckornas debacle.
Olusten att betala miljooooner för någonting man redan har; för en eventuell girig exit. Oviljan att spekulera i sin bostad, utan att bara få bo och lägga energi på viktigare ting. Känslan att tillsammans med grannar sätta sig i ekonomisk skuld till banker som egentligen bara vill ha fler mjölkkor att mjölka stålish från.
Efter höstölen styrde vi stegen mot teater Tribunal och såg pjäsen Det Kommunistiska Manifestet. Inga kopplingar i övrigt.
Publicerad: 4 November 2008 @ 09:11,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Sköna käftsmällar delas ut i pjäsen Allsång på Elverket/Dramaten. Alla med designfetisch bör huka i bänkarna.
En modern historia om nyrika paret som lägger pengar på nytt designat kök med stor köksfläkt av borstat stål; drömmer om borätt och öppen spis – samt en utlandsresa till Benidorm; kanske sälja lägenheten och köpa slott på landet. Tänk va!
Torkel Petersson är sådär starksvag som gör att i alla fall jag själv som vasastansbo lätt kan känna igen mig. Kristina Törnqvists blonda rosenleende nykära flickkvinna som är så stolt över hur fint allt blivit med köket å så, tycker jag mig sett i kvarteren där jag bor.
Det svåraste mötet lär vara att möta sig själv. Därför bör alla moderna människor som gillar heminredning och drömmer om en köksö ta steget och se Allsång på Elverket i Stockholm.
Betyget blir fyra av fem möjliga kuddar från Natasha Marshall
Publicerad: 6 November 2008 @ 09:43,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det har ältats att Stockholm är en segregerad stad. Ungefär lika segregerad som Johannesburg.
Det är det!
På Stadsteaterns scen ute i Skärholmen spelades Fem gånger Gud.
Fantastisk pjäs om människors drömmar: Varför vi är de vi är – eller är vi bara de vi önskar vi vore.
Pjäsen är skriven av Jonas Hassen Khemiri: han som skrivit böckerna Ett öga rött och Montecore; som väl alla läste här om året.
L och jag var där i går kväll; såg Fem gånger Gud. Det var annonrlunda motför lilla trygga Vasastan där vi bor.
Lika men ändå olika.
Mest olika var publiken där ute i Skärholmen; eller om det var pjäsens tema om en bråkig och brokig dramaklass i en gymnasieskola, som gjorde att nittio procent av publiken var ungdomar från högstadier och just gymnasieskolor.
De kunde i alla fall inte sitta still i bänkarna, eller hålla tyst; de där tonåringarna. Det var som de satt på bio och pratade med varandra under hela föreställningen.
De tio procent av publiken som bestod av kulturtanter och andra kulturkonsumenter (oftast från stadsdelar av annan socioekonomisk demografi än Skärholmens) hyschade och var smått irriterade på pojkar med danssjukan, och flickor som flippade med håret och inte kunde släppa sitt jag jag jag.
På vägen in till stan igen förändrades medpassagerarna på T-banan från en sort ute i Skärholmen, till en helt annan sort så fort vi passerade Hornstull.
Lika men ändå olika.
På café Mazzarin vid Kornhamnstorg i Gamla Stan mitt i Stockholm, där jag dricker mitt morgonkaffe, där talade alla skånska i morse.
Allt är liksom lika; men ändå olika.
Publicerad: 13 November 2008 @ 09:29,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Ett fullsatt Södra Teatern i Stockholm, Mosebacke. SvT filmade; publiken lyssnade. Andäktigt.
Kan vara något av det bästa som hänt på en scen i Sverige 2008.
Lite mer krävande för publiken. Dikter är inget som exploderar på estraden. Men för den som lyssnar slår det gnistor.
Bruno håller hov där på Södra teatern tre kvällar till: måndag, tisdag och onsdag den här veckan i november; och några till exraföreställningar i december.
Men det finns många chanser även ute i landet; han gör ju turné.
Senaste diktsamlingen, Svart som Silver, ligger redan tummad på bordet hemma. Jag tar en dikt i taget, som en karamell. Lägger ifrån mig boken – funderar.
Funderar på om jag ska gå en kväll till och se den enkla mannen läsa rader som faller som ett varmt regn.
"så få" heter en dikt jag tror alla skulle behöva höra. "lät dem ligga" och "jag frös" är andra som fastnat – för alltid.
Publicerad: 24 November 2008 @ 08:07,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Stadsteatern i Stockholm släppte biljetter i går.
Jag hängde över datorn klockan 06.00 – det var då kassorna skulle öppna.
Tre minuter senare var jag inne och skulle boka pjäsen "I väntan på Godot"; kaschof! utslängd på grund av tekniskt fel...
Fyrtiofem minuter senare hade jag efter fem (!) liknande utkastningar äntligen fått tag i de där biljetterna.
Inte till premiären, som jag hade hoppats, för den var full redan tre (3) minuter över sex...
Tokig shoppingsajt den där stadsteaterns; man kan bara beställa en föreställning åt gången. Måste gå till kassan vid varje köp; pickla i kreditkortsnummer: Sen tillbaka igen för att välja nästa föreställning.
Skickar hem biljetterna gör de också; och då i lika många kuvert som man beställt föreställningar. I mitt fall blev det fem kuvert...
Publicerad: 3 December 2008 @ 12:43,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det är svårt att göra teater av film.
Speciellt en film som har många rum, många miljöer att växla mellan: lägenheten i Madrid, nunneklostret, gatorna i Barcelona, fler lägenheter, sjukhus, teaterscener, loger.
Då är det snyggt när det arbetas med små uttryck: en guldspegel för tankarna till en våning, en sminkspegel blir en teaterloge, lampor blir teatersalong.
Den har fått en del dålig kritik den där uppsättningen på Stadsteatern: Allt om min mamma, från filmen av Pedro Almodóvar.
Kanske blir det så när filmen blivit en sån succé; att publiken kan luras att förvänta sig en film, fast på teatern.
Efter föreställningen släntrade L och jag, och några boys vi känner, till en tapasbar i Gamla Stan.
Filmen satt kvar länge, vi var fascinerade – tagna. Vacker genomförd teater med just de där små uttrycken som får spela roll.
Sen ringde C. Han hade haft en spelning med bandet. Det hade gått strålande. De hade spelat un-plugged; akustiskt.
Vågat släppa deras elförstärkta gitarrfrustration och satsat på innehållet; med de små uttrycken.
I morse drog C med vännen O till Skövde för ännu en spelning. Gitarrerna i svarta fodral på hukade ryggar. De skolkar från skolan i två dar; betygen är redan fixade för terminen; konsten var viktigare.
Publicerad: 4 December 2008 @ 10:09,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed