L och jag gillar att sitta på sorliga restauranger. Speciellt såhär under årets mörka del. Regnpussarna glittrar i gatljusen utanför, folk skyndar förbi med paraplyer. Själva sitter vi och kurar vid dukade bord: beställer in gott, mycket och gärna.
Lo Scudetto hette en favorit på Åsögatan, Södermalm i Stockholm. I samma lokaler har nu La Vecchia Signora flyttat in. Samma krögare, samma kärlek till mat och miljö.
Att det serverar rätter från Piemonte behöver kanske inte nämnas. Ni vet La Vecchia Signora, smeknamnet på fotbollslaget Juventus i Torino.
Men, när allt är så väl planerat, bra tillagat och värt att besök är det tråkigt att helheten förstörs av dålig servering.
Knuff i ryggen varje gång servetrisen går förbi, sträck över tallrik för att hämta ut assietter – rakt framför näsan bara. Schoff!
Secondo kommer in innan primo.
Jag vet inte; jag kommer tillbaka – för maten och miljöns skull. Men betyget kan tyvärr inte bli mer än tre såsfläckar på den annars nystrukna vita duken.
Publicerad: 7 December 2009 @ 09:51,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Plötsligt kommer det en doft av nåt vällagat, gott och mustigt från köket strax nedanför.
Det är kockarna på Den Gyldene Freden som lagar till något storfint på anrika restaurangen; där visst Bellman höll hov och dinnerade på sin tid.
Från vårt kontor, en trappa upp, har vi fri insyn till restaurangens kök, som ligger i en tidigare gränd; som nu fått tak och blivit del av restaurangen.
Låter det krångligt? Det är så i Gamla Stan i Stockholm; krångligt och lite prångligt.
Men, det var inte det det skulle handla om; utan att man inte kan låta bli att tycka, och kanske tro, att den mat vi här uppe i vårt lilla pentryt micrar (med utsikt över deras kopparpannor, sabatierknivar och rostfria köksöar) inte är av samma finess som där nere – på Den Gyldene Freden.
Publicerad: 20 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
På en av stadens guide michelin-krogar hade det bokas bord inför alla hjärtans dag. Fyra veckor ute i god tid var jag.
När jag och L steppade in i entrén fanns vårt namn inte i listan; beställningen var missad.
Personalsprättarna som krånglade runt i den avskalade och fula restaurangen ursäktade sig hövligt (lite får man ändå begära); bjöd på champagne med nåt gåslever-tilltugg.
Framför den överdimentionerade eldstaden i den dyra launchen satt vi nedsjunkna i stora vita soffor; sippade bubbel, ledsnade och gick.
Betala? – inget sånt!
På hörnet en bit bort låg en liten italiensk krog – Rossini
Där hade de bord för två frusna, en Amarone för blott 700 kronor och ett familjärt bemötande.
Publicerad: 16 Februari 2009 @ 09:16,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Smörgåsbord från förr med ALLT som ska till när svensken ska dricka julbord.
Sillsalader, ål och grisfötter – alla tomtens favoriter stod på parad i det inbonade decembermyset ute vid Ulriksdal, en taxiresa bortanför norrtull i Stockholm.
Men den här kvällen var det något som inte var som förr:
Vid ett av borden satt två bögar och funderade på vilken av servitörerna som skulle varit läckrast att sluka ihop med prinskorvar och hemrullade köttbullar.
Där satt också en manlig prostituerad transvestit; klädd som drottning Silvia på nobelfest och kokain.
L var som alltid ställets snyggaste; lite för snygg tyckte nog de andra damerna runt fyrtio som slagit sig loss från gillestuga och Idol-final.
Själv var jag den ende heterosexuelle mannen som inte var klädd i begravningskostym.
Finn fem fel – alla satt vid vårt bord.
Men trots blickar och höjda ögonbryn när vår transvestit elegant gjorde grand entré med att halka nedför trappan på glashala stilettklackar, fann vi oss snabbt tillrätta med nubbe och mumma.
Ulriksdals egen nubbe, med det tvivelaktiga smeknamnet "ulrik", var det som sköljde strupen bäst varför servitrisen såg det som lika bra att låta flaskan stå i ishink på bord nummer fjorton.
Publicerad: 13 December 2008 @ 13:19,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
På Kungsholmen i Stockholm ligger ett ställe som heter Allmänna Galleriet. Det ligger på en bakgata, i en åldrad fabrikslokal, från den tiden då den här delen av stan var industriområde.
AG's, som man säger, är kanske det närmaste man kommer en känsla av New York, mitt i Stockholm.
Det är både välfylld bar och slamrig restaurang. Allt inkaklat som ett vitt badrum, med lufttrummorna av aluminium väl synliga i taket.
Stället befolkas av förträffliga storstadsbor plus trettio nånting, som jobbar med meeeedia.
En rolig detalj med stället är att de finns ingen skylt från gatan som visar att det är en restaurang, pub och lokal. De har inte gjort reklam för sig; folk har hittat dit på hörsägen. Just att det är lite hemligt, innanför och bakom, gör att det har en speciell attraktionskraft.
Men, en fisksoppa bestående av till 98 procent olika rovor, ett par tumnagelstora fiskbitar och fem musslor, varav fyra tomma på mat, gör att betyget inte kan bli mer än en vissen morot. Även med tanke på att de för fiskbuljongen, palsternackan och potatiskoket skulle ha 230 kronor.
Som tur var bjöd de på kaffe och petit fouer som kompensation.
I baren serverades mojito, och på modernt manér är det femmor som gäller. Då tycker jag som kund att det är lajbans om de häller i fem centeliter: och inte tre.
Fröken, vart ligger utgången?
Publicerad: 25 Oktober 2008 @ 10:02,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
I lobbyträngseln bland hopplöst svartklädda firmafestare på nya fina hotellet Clarion Sign i Stockholm, är det som att komma till ett konferencehotell någonstans i Sverige. I alla fall inte i huvudstaden. Fastän det ligger centralt vid Norra Bantorget, fem minuter från T-centralen.
Restaurang Aquavit som ståtar med anor från New York har gjort den gränsöverskridande resan över Atlanten för att markera Sverige in the Big Apple; för att sen ta sig tillbaka och markera The Big Apple i Sverige.
Tokigt sånt där.
Hotellets konferencegäster blir hopträngda i en lounge bakom håglöst upphängda draperier mellan frukostmatsal och vattenhålet Aquavit; restaurangen med illa placerade bord där gäster får agera statister i en tänkt urban tillställning.
Barpersonal som snipigt tar upp beställningar skulle man kunna vara utan.
Arbetsytor mitt i restaurangen med disk och matplock kanske är tänkt att skänka en känsla av närvaro och snabb new-york-puls; men det är mest äckligt (för att använda ett adjektiv jag brukar undvika).
Restaurangpersonalen får plus; men det kan vara så när delar av sällskapet känner dem sedan tidigare (det blir ibland så när Vinguiden.com ska gå på restaurang).
Tyvärr tror jag många gäster väljer att ta skeden i vacker hand och tror att det är såhär det ska vara när man kommit till storstan; med New York och Aquavit som garant för metropol.
Betyget blir ett nja; och inte mer än tre vissna morötter: en för varje n i ordet bonnfångeri.
Publicerad: 5 December 2008 @ 10:44,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed