Jag gick förbi Kungsträdgården och Berns i veckan. Där var det modevecka.
Massor av snyggt klädda ungdomar med cat-walk-attityd.
Säker hälften bloggare som berättar i allvarliga inlägg vad de köpt senaste veckan, och tänker ha på sig idag.
Ett snöbollskast bort från de markerade kindbenens självutnämnda elit såg staden ut som eljest såhär års: blåjeans, svart, mer svart och så en medborgare som tänk bryta mönstret med att dagen till ära smycka sig i röd halsduk.
Inte ens vår elit har känsla att visa vägen; Fashion Week 2010 invigdes av Filippa Reinfeldt som själv säger att hon är modeintresserad, och vars favoritplagg är jeans.
Ridå!
Publicerad: 4 Februari 2010 @ 08:00,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Den största skillnaden mellan Medelhavsländerna och Sverige är varken språken eller klimatet.
Det är kläderna.
Medelhavsborna går omkring i svala sköna kläder; ingen lik den andra. Mycket färger och blommigt, öppna skor – och absolut inga synliga logotyper. De är liksom trygga i sig själva, i sin sommar, i sin värme.
En svenne, han kan man skönja på fler kilometers avstånd.
Det är något otryggt, något skitnödigt; nu-jämmer-är-det-sommar-och-då-ska-ni-få-se – attityd.
Übersvennen of them all ser ut såhär sommaren 2009:
Kakibyxa, strumpor och hel sko (att visa tårna i ett par sköna flipp flopp gör bara Jesus och Di Leva; dessa herrar kan möjligen vara samma person), pikétröja med pastellfärg och tydlig välkänd logotyp; så ingen kan få för sig att du tänkt själv.
Kommer man som turist från ett landskap någonstans utanför tullarna har man dessutom praktisk ryggsäck, vattenflaska (som sitter fast i en liten nätficka på den praktiska ryggsäcken; annars hade den inte varit praktisk), samt mer fotriktiga skor än übersvennens mer flashiga inköpta på Stureplan.
Übersvennen från Stureplan kan även (har jag sett i år) byta ut kakiskjortsen mot ett par färgstarka kortbyxor (som går till knäna). Självklart från något känt varumärke.
Den pastellfärgade pikétröjan ska naturligtvis ha uppvikt krage.
Publicerad: 4 Augusti 2009 @ 18:29,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Det kom en tjusig ung kvinna trippande uppför Götgatsbacken; blå club-blazer, scarf och vita byxor. Som andades det något marint över henne.
Hade hon gått åt andra hållet, mot Stureplan; när hon (får vi förmoda) landade med sin yatch strax nedanför Slussen, hade hon smält in bland de övriga recognition seekers.
Nu hade hon valt en annan väg, och kommit upp på Söder – bland bourgeois-bohème.
Här var det ingen som imponerades av de tydliga logotyperna – inte mer än man hänförs av glittret i en julgran.
Det som är dyrt på ena sida stan, är billigt på den andra.
Publicerad: 26 Maj 2009 @ 08:52,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Slitet, urtvättat, felsorterat och fnasigt.
Svenska män klär sig generellt illa hela året runt – sen kommer sommaren.
Det ska det vara nåt marint. Med nåt slitet i kanten. Som förrförra årets persedlar, som tvättats på fel temperatur, med fel färger, för många gånger.
Som om vi var på väg att måla om båten.
Eller så blir det pajas. Om det ska vara uppklätt.
Eller så blir det bankpyjamas – om det ska vara uppklätt UTAN att bli pajas.
Publicerad: 17 April 2009 @ 08:00,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Vi skulle åkt till New York; L och jag.
Men biljetterna kostade för många tuuuuusen styck.
Det skulle vårshoppas, och ryktet sa att det var femtio procent rea i NY. Trots dålig kronkurs skulle det kunna vara värt en tur – och ett äventyr.
Vi fick nöja oss med Stockholm i stället.
Eftersom det var New York som var tanken ställde vi stegen mot SoFo (Söder om Folkungagatan) på Södermalm.
Faktiskt var det den blå bussen nummer 2 som tog oss hela vägen upp upp upp över vattnet och upp upp upp på Åsön, som ön heter där Södermalm tronar.
Södermannagatan, Bondegatan, Skånegatan, Nytorgsgatan – alla gator där alla människor skönt drog omkring och var ett enda stort Vi; med second hand, vintage, en gammal hatt, hemmastickat, en egen stil, eller bara vanligt.
L och jag blev glada; här hade färgen svart plötsligt upphört att vara allas stackars skyddsväst. Nästan ingen gömde sig bakom modehusens strålande logotyper.
Publicerad: 24 Mars 2009 @ 08:52,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Hela stan har sorg – eller?
Modeveckan pågår i Stockholm, men utanför catwalken ser ingen längre bort än gråskalan.
Nåjo, några röda jackor och gröna scarfar ser man här och där; men i det stora hela stan är "svart, svartare än svart".
Borde det inte vara förbjudet att bära sådär mycket svart?
Karl Lagerfeld har sagt att "det är inget kostigt med folk som klär sig annorlunda; det konstiga är de som klär sig som alla andra"
Kanske tycker man att det konforma uttrycker ens personlighet.
Som ett mentalt kalhygge.
Klonade åsikter – någon?
Hurrni – Alliansen! Ni som tycker om ordning och reda – frihet lutad mot paragrafer. Kan inte ni instifta en brandgul lag eller nåt. Max 20 procent svart på damernas toaletter och herrarnas ensambler; annars kommer farbror blå med dragen batong.
Publicerad: 28 Januari 2009 @ 09:17,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Senast jag var i Thailand fanns det tvenne surfplagg som alla bar: Quicksilver och Billabong.
Det verkade lite andefattigt; bara dessa ynka att valja mellan.
Idag finns det bara ett... Billabong.
I alla butiker over hela Thailand slipper konsumenten tveka. Marknaden har befriat oss bort undan dessa tveksamheter.
Billabong - Billabong - Billabong
Underbara nya tid - alla kan ha samma sorts plagg.
Lite som de militargrona uniformerna i Mao's Kina. Fast stjarnan i kepsen har bytts mot en logo av annan sort.
Herrn, kan jag bestalla!
We have only Coca Cola and Fanta - same same but different.
Publicerad: 10 Januari 2009 @ 03:05,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
På den finaste av alla fina gator i Stockholm ligger butiken Svenskt Tenn.
Ditt begav sig L och jag för att köpa några tallrikar och skålar. Mitt porslin med elefanter på hade ratats och fått packa sig upp på vinden.
I butiken mötte vi östermalms helgdagsflanörer som på sin lördagspromenad spatserat finaste gatan fram och in i den finaste av butiker. På kläderna att döma skulle det lika gärna kunna ligga i ett av Londons bättre kvarter.
En man svävade omkring i lokalen med lantadelns färger och grevars klädnad som kommo han från rävjakt. Till sin för dagen sportiga look bar han även en scarf runt halsen, som en bukett av färger.
Min gode vän J som är konstnär och studerat på Mejjan brukar säga att man inte behöver blåsa i alla trumpeterna på en gång. Jag tolkar honom som att han menar att det kan vara idé att backa lite för att ge utrymme för alla uttryck.
Annars är det lätt att konstatera att det fortfarande är många seglare, ryttare och jägare på stan. Eller ska vi en gång för alla komma överens om att:
- Stalljacka har vi i stallet.
- Seglarjacka på sjön.
- Oljerock när vi jagar.
Publicerad: 19 Oktober 2008 @ 10:55,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Det går omkring folk på stan som liknar varandra: frisyrer, kavajer, skor och handväskor. De har jobbat på sin look, ändå ser de ut som grannen.
Det är kanske det som är poängen: att vara unik på samma sätt som andra.
Få vågar stå helt ensamma i sin unikitet: då blir man en kuf.
L och jag såg pjäsen Den Fule, på Dramaten, med en alltid skarp Peter Engman, och en lika vass Simon Norrthon. Båda hamnar under kirurgkniven, blir vackra (oerhört vackra) men tappar bort sig själva. Vem är jag? Är det där mitt ansikte? Älskar du mig, eller är det skalet du attraheras av?
Livets verkliga teater runt Stureplan ligger inte mer än ett kvarter från Dramatens Lilla Scen.
Elitismen runt Stureplans plastikopererade värld, och de strömlinjeformade ideal som där råder sägs vara samma som den elitismen som finns på Södermalm. Där det annars ska förefalla mer alternativt, bohemiskt, second hand.
Samma signaler om grupptillhörighet, olika värdestegar.
Men det finns en skillnad: På Stureplan finns en önskan att exkludera varandra (jag är bättre än du, rikare, snyggare, intressantare). Medan man på alternativa Södermalm vill inkludera varandra (vi som köper begagnat, som stickar själva, som vägrar konsumera oss lyckliga).
Publicerad: 26 Oktober 2008 @ 08:09,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Om en man säger sig vara intresserad av mode förväntas det av den breda publiken att han bär kavaj, slips och kanske piffigt modern halsduk (om nu halsduken även vintern anno nollåtta nollnio håller som stilikon).
Ska han ta ut svängarna kan det bli som för Peder Lamm eller Carl-Jan Granqvist; lantadelns signum anno 1600-tal.
Oj, sikket nytänkande; röda strumpor till senapsgula byxor; tweedkavaj och en blå scarf. jo, man tackar.
...pom pom pom...
En man som intresserar sig för sitt yttre kan uppfattas som fjollig och kokett. När alla vet att hans kvalitéer främst ska sitta i att kunna lyfta tungt, sätta upp hyllor och byta till vinterdäck på bilen.
Ska någon promt bedöma hans yttre skal får det bli genom bilens.
Den största paradoxen är bodybuiders som i förekommande fall proppar kroppen full med ryssfemmor, lyfter tungt – och sen ängsligt tittar sig i spegeln för att se om alla bullarna på kroppen ligger rätt.
Hur gör en man då som är intresserad av vad stil och kläder kommunicerar, som trots att han är man inte vill gå omkring med lort ända upp till armvecken, eller tycker att bilens skal duger som kommunikatör av hans persona; om lantadeln och bankpyjamasen känns lika konform som Ellos-katalogen?
Nu skulle man ju kunna säga nåt klyschigt som att skönhet, styrka och stil kommer inifrån; men det kommer jag inte göra.
En man märker att han fått på sig nåt snyggt, inte för att kvinnor tittar; utan när andra män vänder på huvudet och tittar.
Publicerad: 9 November 2008 @ 10:21,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed