L och jag skulle se Woman Without Piano på Grand; Stockholm Filmfestival.
Då visade det sig att filmen inte kommit till Sverige.
Tokigt och tråkigt, inställda som vi var på en skön söndagseftermiddag med en film från Madrid på vita duken.
De visade filmen Moon istället; intelligent Sience Fiction om implicationer med kloner.
Publicerad: 23 November 2009 @ 09:33,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Utanför biograf Skandia stod festklädda människor med paletå och frasande galaklänningar.
Det var premiär på den 20e Stockholm Filmfestival.
Fotoblixtar, leenden, kindpussar, champagne och mingel.
Hur jag och sonen C hade hamnat där är en gåta. Men det är typiskt Stockholm. Man blir inbjuden på nåt, och så plötsligt står man jämte kulturministern.
Eftersom varken C eller jag insett vidden av kvällen fick vi ta på oss rollen som "konstnärer", där vi stod i dufflar, kulörta halsdukar och ökenkängor.
Precious hetter filmen som öppnade stort. C och jag, samt hela salongens publik, var tagna av den afroamerikanska svarta verkligheten som regissören Lee Daniels visade oss; och efter föreställningen berättade om.
Efter filmen var det fackeltåg genom hela stan ner till Sturekompaniet.
Det kändes som hela novembernattens mörka ton speglade den verklighet av the black USA vi aldrig ser; för enligt Lee Daniels ser vi den bild av black USA som det vita amerika valt att visa upp för oss; typ The Cosby Show.
Publicerad: 18 November 2009 @ 08:36,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
C och jag var på bio i går kväll. Vi såg Bananas på biograf Zita.
Ni vet, viktig film om stora stygga Dole Fruit Company som använt bekämpningsmedel hela sjuttiotalet som gjort fattiga plantagearbetare sterila, cancer i alla dess former och lämnat död efter sig.
Fastän Dole visste att det var livsfarligt så fortsatte de bara; USA behövde bananer, ju!
Hur som helst; i anslutning till biograf Zita finns den skönt avslappnade Babs bar. Där kan man äta gott och hänga lite i baren innan filmen.
C och jag kom till biografen en halvtimme för tidigt, så jag föreslog ett besök på Babs bar; en läsk till C och en öl till mig (han är bara 17 år)
När vi suttit vid bardisken i tjugo minuter och inte fått beställa; inte ens fått en nick från någon av de två servitriserna att de hade sett att vi satt där och att de så att säga markerade att "jag har sett er, ska bara servera den här kunden så kommer jag tar er beställning", då gick C och jag till biosalongen.
Det är som en amerikan sa här om leden: Sweden, lovely food lousy service.
Publicerad: 11 November 2009 @ 08:44,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Jag väljer att lyssna på den röster som inte skriker i kör.
Farenhiet 9/11, Bowling for Colombine, Sicko
USA:s nine eleven patologi, vapenlagar och inflamerade sjukvårdssystem.
Det senare på väg att bli Sveriges – bevare oss väl.
Nu har dokumentärfilmaren Michael Moore benat ut den amerikanska kapitalismen; som i teorin säkert fungerar i det lilla formatet: i byn, i kommunen. Ungefär som väl kommunismen också gör.
Nu när det, förutom en del religiösa fundamentalister, inte finns några tydliga utmanare till kapitalismen är det kanske därför som blickarna börjar vändas mot detta bara alltför självklara system. För några år sedan gjorde dokumentären "The Corporation" en historisk analys av kapitalismen och fann att storföretagen uppträdde som psykopater i samhället. Vinstmotivet var överordnat all hänsyn till människor, miljö, demokrati och även rättssystemet.
Det som pågår i USA är en stadskupp av sällan skådad art; och det amerikanska folket (precis som delar av det svenska) är livrädda för allt som luktar "gemensamt" – så indoktrinerade är de.
Men nu börjar de 95 procent av amerikanerna som missgynnas av det egna systemet att vakna. Ännu så länge har de någon form av illusion av demoktrati – en man, en röst.
Ett av de större finansbolaget på Wallstreet, Goldman Sachs, tar sig in i Vita Husets inre kretsar för att skräddarsy en avreglering som ska ge dem ännu större makt. På så sätt ska politiken och i förlängningen demokratin få så lite inflytande som möjligt på den så kallade marknad där redan en procent av de rikaste i USA äger mer än 95 procent av de fattigaste.
Publicerad: 5 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Jag håller med precis alla.
Noomi Rapace är i stort sett hela behållningen med filmen >>
Det stora blonda perukförsedda muskelberget är en polare från den tiden jag hängde på grottgym; så det var ju kul bara därför.
Undrar hur hans mamma såg ut, med tanke på att Lisbeth Salander (150 cm/40 kg) och han (200 cm/140 kg) enlig historien har samme far?
Publicerad: 29 September 2009 @ 10:08,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Vi trippade ner till kvartersbion Grand på Sveavägen och såg filmen om Coco Chanel
Coco – livet före Chanel
Som alltid när det visas människor som gör rätt för sin tid,
Inte Coco, som då i början av 1900-talet var helt "fel" för sin tid – men rätt för den nya tiden.
Utan alla de andra människorna av "det vackra folket" – de som var helt i synk med sin tid, sitt mode, sina ideal. Såhär i backspegeln går det att se hur löjliga och dumma de förefaller. Helt enkelt, hur töntig den champagnesprutande noblessen alltid är – oavsett tid.
Det kan man ta med sig och tänka på när man ser flärdfulla trender och normer ur sin egen tid.
Publicerad: 22 September 2009 @ 08:22,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Inglorious Bastards är en fantastisk film; är jag väl sist av alla att skriva.
Den ska absolut ses på bio och inte hemma på nån tråkig platteve.
(hur många t'n skulle det inte kunna vara i ett sånt ord: plattteve? Lika många som det skulle kunna finnas g'n i tugggummi?)
Det är något som stör mig när jag går på bio, och andra ställen där man köper läsk att dricka.
Valet som erbjuds av same same but diffrent.
Coca Cola, Coca Cola Light, Fanta och Sprite. Det är fyra sockervatten från samma företag.
Likadant över hela planeten.
En hjärntvätt vi aldrig skulle acceptera om säg alla bilar kom från Ford, och bara Ford industries.
Alla datorer hade bara och endast intelprocessorer.
Samtliga kostymer gjordes av Tiger.
Alla jeans kom från Levis.
Musiken bara från Sony Music.
Alla filmer från Hollywood.
Samma läsk på samtliga världens utskänkningsställen går bra.
Coca Cola, Coca Cola Light, Fanta och Sprite.
Blå planekonomi som till förvillelse liknar röd planekonomi.
Publicerad: 17 September 2009 @ 10:02,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Det såg kallt ut, och Björn Gustavsson var ingen bra skådespelare alls. Bara fånig som han väl är (eller var) i Melodifestivalen också.
Filmen De Vuxna– Les Grandes Personnes – på DVD, blev en västkustsnostalgisk skildring av att vi lever i en vacker – men sorglig värld.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur exotisk filmen måste ses med franska ögon: kala klippor, röda stugor, lusthus och nubbe.
Mina svenska ögon ser något annat: regn, kylslagna kvällar och Telia-kontantkort.
Publicerad: 11 Maj 2009 @ 18:00,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Vissa dagar känner jag att staden jag bor i skulle kunna få vara större än vad Stockholm erbjuder.
Dessa dagar glanar jag gärna söderut, och ögonblicket hamnar allt som oftast i Paris.
Därför var det som att knapra en baugette med extra allt att på söndagskvällen gå på bio och se filmen med samma namn: Paris >>
Jag vill också bo i hörnlägenhet högst upp i ett la belle epok-hus, med fransk balkong, tokiga grannar, dansgalna vänner och en stroppig dam mitt emot som säljer nybakat bröd...!
Kanske man skulle ha en sån där Piaggio också, att åka runt med. Kunna sitta på café; läsa Hemingway.
Personalen på Stinas bageri, mitt emot min adress i Vasastan, är rosiga små flickor, istället för elaka damer.
Innergården där hemma har sol och en massa grönt. Cykeln trampars lätt runt med i hela stan. Grannarna må vara tokiga en del, fast de flesta är rätt okej.
Jag föredrar Graham Green framför Hemingway...
Äh, det funkar i Stockholm också. Sätter jag mig på ett av mina caféer och kisar lite med ögonen, skulle det kunna vara Paris; fast lite grönare – och lite mer vatten.
Men ändå: Paris! Ett år eller två...
Publicerad: 27 April 2009 @ 08:48,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
- min yngsta dotter har köpt hus hon också. Ett stort vitt. 240 kvadratmeter. Det är enormt, sa kvinnan i biomörkret innan filmen Revolutionary Road.
Hon fortsatte,
- Så skönt att hon flyttat från stan, nu finns det luft, rum, altan bla bla bla.
Sen började filmen.
Efteråt var kvinnan tyst; med ihopsnörpt ansikte. Som om hon hade dålig smak i munnen. Lika dålig smak som om någon tagit det där hon sa; smetat in det i hennes ansikte, som hundlort någon funnit på en bajsbrun allmänning, mellan en busshållplats och ett slitet tistelgärde.
Precis som i filmen kanske man blir galen om man vågar se.
Suburbia.
Det är kanske bäst att snörpa lite med munnen och låtsas titta åt ett annat håll.
Publicerad: 17 Mars 2009 @ 08:38,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Redan efter tio minuter gick en kvinna strax framför mig. Hennes kille satt kvar. Hon såg inte glad ut. Kanske sa hennes min "att ta med mig på nåt dyligt blodigt töntmanligt skit".
Vad jag önskar hon suttit kvar.
The Wrestler är en stark film om ensamhet. Inte alls den blodiga showbiz som spelas upp de första scenerna.
Alla vet ju att första halvtimmen på en film går åt till att sätta personer och miljö på plats.
Tragiska scener med en trasig (både privat och filmiskt) och ensam Mickey Rourke. När han ena scenen tar anabola, och lyfter skrot på ett ensamt skitigt gym – nästa scen sitter fåfängt och tonar det inklistrade långblonda löshåret.
Själv har jag gått på tunga muskelbyggargym i halva mitt liv och tycker mig känna igen karaktären Randy 'The Ram' Robinson i fler av dessa stora små män.
Publicerad: 4 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Kan vara årets viktigaste film; lika viktig som Lilja 4 Ever var.
Tyvärr kommer väl de som mest behöver se filmen inte ha tid; "för man kommer inte iväg".
Upptagna som globaliseringens A-befolkning är av viktiga viktigare viktigaste sakerna på hela joooorden.
Sen spelar det ingen roll om vi inte är IT-miljonärer (som han i filmen); eller thoraxkirurger (som hon i filmen): har vi hemhjälp från fattigare land, eller polska snickare som målar svart – då delar vi skuld.
Och den blir inte mindre för att den är delad.
Sista replikskiftet i filmen är egentligen det viktigaste. Allt uppvaknande som ändå filmen mynnar ut i; slocknar i en oförmåga att styra undan.
Publicerad: 30 Januari 2009 @ 09:16,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Så hamnade vi rakt ner i sirapshinken.
Med ett landskap som Australiens är det inte undra på om filmare vill göra tokigt snygga panoramor och glidningar över bergsmassiv.
Nicole Kidman är vassare än eggen på en kniv av märket Sabatier; utan henne hade filmen varit ointressant redan i första akten.
Hugh Jackman som den omöjlige kofösaren är en typisk karaktär jag tycker mig sett en gång för mycket i filmer från Down Under. Vi tror inte på Crocodile Dundee längre.
Galet aristokratisk överklassfru från England (Nicole Kidman), åker till Australien för att sälja släktgård; och träffa sin man som visst är där. Efter dammiga passager med alldeles för mycket bagage anländer hon till det råa Australien befolkat av riktiga karlar (Hugh Jackman) som löser konflikter med den i filmens värld numer lätt slitna käftsmällen.
Det elaka lokala rika patriarkatet vill sätt käpp i hjulet för blek fin flicka från Eng-land. Med hjälp av salig blandning: svarta, vita, kvinnor och barn, bildas ett brokigt kollektiv som visst kan bättre; och föser 1500 biffkor ombord på stort jäkla militärskepp så soldaterna säkert har mat en hel vecka.
Så, nu har hon pengar och slipper sälja släktgården; där plötsligt marken grönskar och vattnet porlar. När det tidigare bara var sand, torrt och vedermödor.
Året är 1939 och Australien ska precis bli attackerat av horder från Japan.
Kriget kommer; det andra världkriget. Alla skingras; folk dör och nån hamnar på otillgänglig ö.
Då kommer tokpraktiske Hugh-Jackman-karaktären tillbaka och tar hand om rubbet på ren vilja och svällande biceps.
Regisören Baz Luhrmann vet nog inte riktigt hur han ska avsluta filmen; för den skulle kunna ta slut tre-fyra-fem gånger innan den efter nästan tre timmar dimmar ut. Kill your darlings är ett uttryck som skulle kunnat dammats av.
Filmen är långsamt berättad; som vore den gjord 1939. Dramaturgin enkel; så alla kan hänga med. Karaktärerna lika självklara som; me Tarzan, you Jane.
Jacobs Creek bjöd på god Shiraz i foajen; och syster L sitter på planet på väg till Sydney över jul och nyår.
Filmen får en tårad kind och två spruckna överläppar.
Publicerad: 12 December 2008 @ 09:20,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
En rolig detalj i filmen Vicky Christina Barcelona, av Woody Allen, som hade premiär i Sverige i fredags; är scenen med mannen i filmen vars far erkänner att han fortfarande har sexuella fantasier om sonens ex.
Fadern är poet, men har inte givit ut några diktsamlingar.
Varför?
Det är hans hämnd mot mänskligheten, att den inte får njuta hans poesi.
Varför?
Han tycker att människorna inte är värdiga dem. Då vi funnits i tusentals år – men ännu inte lärt oss att älska.
Efter en sådan film var det bara att springa från biograf Grand rakt över Sveavägen och in på San Leandro Tapas; dricka San Miguel, vin från Navarra och få utlopp för sin restaurangspanska. Bara för att få vara kvar i ett Spanien jag alltid saknar.
Publicerad: 13 Oktober 2008 @ 08:28,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Ibland när jag tycker köket därhemma är trångt, att det är stökigt och rörigt bland grytorna, kaffepresson och brödbaket; då är det inget mot det varma köksbords slammer som färgar duken i filmen Couscous.
Ett arabiskfranskt familjegalleri med ömhet, utanförskap, viss mån av fattigdom – och en massa kärlek.
Min mage börjar knorra när familjen i filmen samlas i köket hos mamman: döttrar, söner, svågrar, svägerskor, ungar. Alla äter mammas couscous med en närmast erotiska inlevelse.
Filmen är så mycket mer än bara mat: där finns den röriga (?) arabiska kulturen, mitt i den mer fyrkantigt (!) franska. Andra generationens invandrare och deras styrka och självklarhet framför föräldragenerationens. Och detta mitt i den islamofobiska hjärntvätt som annars pågått en tid i vår västerländska kultur.
De skrockande gubbarna en bit in i filmen som misstror pappans idé om en restaurang – på en båt! Men ändå ställer upp och hjälper till, utan betalning, för att de inte mäter tillvaron i pengar.
Befriande med en film som vågar vara dialogdriven, istället för händelsedriven som annars det mesta från till exempel Hollywood är.
På hemväg från biograf Zita i Stockholm diskuterade L och jag filmens alla bottnar och djup, men också hur vi ska kunna få till en couscous lika god som de i filmen. Vi planerar att blanda i valnötter, paprika, avokado. Frågan är om vi måste köpa en sån där stor kastull också som de ångkokade couscousen i, eller hur de nu gjorde.
Publicerad: 15 Oktober 2008 @ 09:33,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Jag älskar ingången och utgången av filmen Burn after reading; från en satellit över USA, beamande ner djupare och djupare in över landet, ner genom molnen, slutligen rakt in i CIA's huvudkontor i Langley. Och så på slutet; upp genom taket på det där CIA huvudkontoret, upp genom molnen och ut i rymden igen.
Där emellan är det en mänsklig rundgång med händelser som den ena leder in i det andra. Ett fint sätt att belysa att vi alla liksom har beröringspunkter; men förhoppningsvis inte med samma konsekvenser som i filmen.
Ingen människa en ö, typ.
Ungefär som filmen Streets of New York: där jag tror det är åtta personer som alla har ett förhållande med någon, men är otrogen med en annan, som i sin tur dejtar en tredje, som är kär i en fjärde, som ligger med den femte o.s.v. till den åttonde, som är gift med den första.
L och jag var på kino igår och såg Burn after reading; med bland andra Brad Pitt och George Clooney. I filmen alltså, inte med oss på bion.
Trots filmens slut och tragikomiska detaljer gav den en känsla av att det mesta av det vi gör här på jorden är inte så stort och märkvärdigt när man tar ett steg ut i rymden och tittar på det lite på håll.
Viktigt förstås – men inte hela världen.
Publicerad: 20 November 2008 @ 11:25,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
"Genom någons ådror rann allt som är billigt, obegåvat och fult", skriver Bruno K. Öijer i dikten Ishjärtat.
Filmen Body of Lies med Leonardo di Caprio och Russell Crowe har träffat alla tre adjektiven.
Det är det vanliga amerikanska hjärntvättstugget; allt islamiskt är dåligt och ont; USA har senaste krigslist- och övervakningstekniken som vore det Blackwaters våta önskelista till tomten.
Säker en behjärtansvärd film för att försöka vända hemmaopinionen i USA, som verkar fått upp ögonen för att kriget mot terrorn föder mer terror.
Eller som John le Carré skrev i boken; Absoluta Vänner: Det var ett gammalt kolonialt oljekrig utstyrt till ett korståg för västerlandets liv och frihet, och det startades av en klick krigslystna judisk kristna geopolitiska fantaster som kidnappade media och utnyttjade USA:s 11 september-psykopatologi.
Paret bredvid gick efter en kvart. Jag hade tänkt göra detsamma men undrade om filmen kanske skulle bjuda på ett uppvaknande; eller om filmen möjligen var en parodi. L sov redan efter trettio minuter av bombkrevader.
Tyvärr var nog filmen menad att vara på allvar...
Trots blod och terror blev jag mest skrämd efter filmen när den fullsatta salongen tömdes på besökare och jag hörde kommentarer som: "jäklar vilken rulle", "verkligen bra", "superhäftigt".
"billigt, obegåvat och fult".
Publicerad: 7 December 2008 @ 11:18,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed