Jag var tolv år och min syster sexton. Hon hade börjat gå på kaffé. Satt där och skolkade; drack bryggkaffe och åt delocatobollar; cigarettrök som en dimma bland plastblommor och småsmutsiga dukar.
När jag frågade mamma varför syrran valde att sitta där svarade hon att det är så ungdomar gör nuförtiden; hänger på kaffé.
Min enda känsla var att aldrig skulle jag komma att vilja sitta sådär och sunka.
- vänta du bara, sa mamma.
Det blev förstås café även för mig, men inte förrän långt senare och från en helt annan ingång.
Mitt allra tidigaste minnen från ett café var i Rom. Jag hade just fått min cappucchion och frågade om jag kunde sitta någonstans. Baristan tittade lite frågande på mig och pekade på en stol och ett litet bord som stod utanför toaletten; strax bredvid en skurhink.
Som väluppfostrad svensk satte jag mig på den angivna platsen.
Men jag kände att något var fel.
Då såg jag; ingen italienare "satt" och "fikade". Alla stod och hängde vid den långa kromade disken. Läste tidningen lite nonchalant och sorlade sådär urbant som på den tiden ännu så länge bara latinare kunde.
Sen dröjde det flera år; egentligen ända till nittiotalet, då det började dyka upp italienska fik i Stockholm.
Då kände jag att det var dags att börja gå på café; sitta i ett sorligt sammanhang och läsa tidningen; diskutera nåt helt oviktigt med nån man känner eller nån man aldrig tidigare mött.
Publicerad: 8 Februari 2010 @ 10:04,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed