Efter sommaren 2009 sprang jag halvmilen på 24 minuter.
Det är ingen speciellt bra tid – men en okej motionstid.
Man brukar säga att man som motionär ska klara milen på under 50 minuter – under 5 minuter per kilometer.
Midnattsloppet i Stockholm 2007 sprang jag på 49.47
Det får vi anse vara godkänt.
I höst har jag sprungit en mil i veckan, och kört kickboxning på en klubb i en källare.
Kickboxning har jag hållt på med en tid nu så det är standard.
Ändå, fastän jag inte sprungit SÅ mycket som jag borde, har jag ändå förbättrat konditionen mer än tidigare år.
Med färre löprundor, mindre ansträngning.
Igår sprang jag halvmilen på under 22 minuter.
Nästan en halv minut snabbare per kilometer jämfört med i somras...!
Vad har jag då gjort för att förbättra kondisen?
JAG HAR RÖKT...!
Inte hela tiden, inte varje dag. Kanske ett paket i månaden.
Jag har suttit på helgerna och blossat några John Silver utan filter.
I akt och mening att (förutom skaffa mig en air of a life style noir) förbättra min löpning.
Jag fick idén efter att ha provat yoga under ett par år. Ni vet det där med den så kallade pranayama.
Andningstekniken inom yoga.
Hur som helst handlar den bland mycket annat om att genom motstånd utveckla andningen så den blir rikare, större och djupare. Jag ska inte gå in på detaljer.
Tanken var att om mina lungor får lite helgmotstånd att arbeta med, genom rökning, kanske det är utvecklande för min syreupptagning, kondition.
Det verkar som min teori stämmer.
Jag ska kalla teorin för:
John Silver takes you places.
Publicerad: 26 November 2009 @ 13:01,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Undra om det finns något mer ensamt än en skidbacke utan snö, såhär innan säsongen börjat på allvar?
På webbkameror från svenska fjällen ser det inte bara tomt utan även rent av ogästvänligt ut.
Någonting avfallsbrunt och isvattenkallt.
I alperna ser det ungefär likadant ut. Men deras skidorter har väl nåt att erbjuda när inte snön fallit – kan man väl i alla fall få tro. Sol, god mat och toppar som alltid är snöklädda. Sådär så att dom bofasta vet varför dom en gång hamnade där. Som en påminnelse allra längst upp.
Publicerad: 25 November 2009 @ 12:06,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
"Vi väcker Alva klockan halv sex på morgonen", sa den unga modern till sin gravida väninna. "Annars hinner vi inte till jobbet och dagis. Det blir låååånga dagar för henne. Hon är ju bara två år. För sen kommer vi inte hem på kvällen förän efter sex".
"Oj, nästan tolvtimmarspass!", sa kvinnan i grossess "men ni trivs där ute i huset, och tycker inte det är för långt till stan och arbetet?
Jag tog mitt kaffe och tittade ut över ett silverljust Slussen; tänkte att man nog inte ska gå över ån efter vatten.
Publicerad: 24 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
L och jag skulle se Woman Without Piano på Grand; Stockholm Filmfestival.
Då visade det sig att filmen inte kommit till Sverige.
Tokigt och tråkigt, inställda som vi var på en skön söndagseftermiddag med en film från Madrid på vita duken.
De visade filmen Moon istället; intelligent Sience Fiction om implicationer med kloner.
Publicerad: 23 November 2009 @ 09:33,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Utanför biograf Skandia stod festklädda människor med paletå och frasande galaklänningar.
Det var premiär på den 20e Stockholm Filmfestival.
Fotoblixtar, leenden, kindpussar, champagne och mingel.
Hur jag och sonen C hade hamnat där är en gåta. Men det är typiskt Stockholm. Man blir inbjuden på nåt, och så plötsligt står man jämte kulturministern.
Eftersom varken C eller jag insett vidden av kvällen fick vi ta på oss rollen som "konstnärer", där vi stod i dufflar, kulörta halsdukar och ökenkängor.
Precious hetter filmen som öppnade stort. C och jag, samt hela salongens publik, var tagna av den afroamerikanska svarta verkligheten som regissören Lee Daniels visade oss; och efter föreställningen berättade om.
Efter filmen var det fackeltåg genom hela stan ner till Sturekompaniet.
Det kändes som hela novembernattens mörka ton speglade den verklighet av the black USA vi aldrig ser; för enligt Lee Daniels ser vi den bild av black USA som det vita amerika valt att visa upp för oss; typ The Cosby Show.
Publicerad: 18 November 2009 @ 08:36,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Reklamen är död – leve reklamen.
Det vi ser på teve i programmet från Ullared är reklam som den kommer se ut i framtiden.
När tekniken snart gör det möjligt att undvika tröttande reklamavbrott finns ändå produktplacering kvar – som det heter.
Ni vet, Statoilkortet som visades flera gånger i filmen Jägarna, Seat som alla goda poliser körde runt med i en Beckfilm.
Listan kan göras beklämmande lång.
Att tillverka ett helt program, eller en hel serie program, om sin egen butik är strålande reklam – för butiken.
Allt förtäckt till redaktionellt material.
Fler idéer: NK, stora fina varuhuset.
Måste vara en guldgruva. Chefernas dilemman, inköparnas, fackets, personalens. De olika butikerna som ska förhandla om ytor och exponering i varuhuset. Skvaller, kunder. Allt snyggt förpackat och lagom crazy.
En thriller på bra sändningstid – NK betalar – vi sväljer.
En annan idé: Volvo lanserar nytt bilmärke.
Följ ingenjörer, tekniker, facket, ledningen. Från ax till limpa.
Sista scenen: den nya bilen. Miljövänlig, Snabb och Snygg.
Massorna följer progrtammets utveckling – sväljer duktigt.
Publicerad: 17 November 2009 @ 07:47,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Halva publiken består av finlandsättlingar. Några kanske kommit med båten från Helsingfors.
När Bertolt Brechts finlandsnostalgiska pjäs Puntila/Matti sätts upp på stora scenen ligger det i våra östra grannars intresse såväl som vårt eget.
In mot mitten av salongen kommer sist av alla en stor man stånkande genom publikhavet; vinkar åt sin fru två rader längre fram och skriker "jag är på plats nu, nu är det bra". Han tränger sig ner bredvid mig med en storbondes hela självklarhet. Mannen börjar genast fråga sin granne (på andra sidan) var han kommer ifrån. Själv är han inte finne utan kommen från Skåne.
Mannen förefaller inte salongsvan, men vad gör det, här är han nu.
Fem minuter in i föreställningen hör jag ett susande från vår skånske storbonde; han har somnat.
I paus när alla reser sig upp, rycker han till och frågar "vet du hur länge det håller på?".
När andra akt börjar är stolen bredvid tom.
Publicerad: 16 November 2009 @ 09:36,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det stod en grej på mjölkpaketet som jag läste i morse: "nu får du krypa upp med en bok i soffan och dricka chai te"
Tack, men måste jag vänta på tillstånd från ett mjölkpaket för att göra det?
Vad är det för omodern kommunikationsväg, mjölkpaket! När det finns epost, mms, stortavlor på husväggar, och varför inte, någon polisiär statsanställd tjänsteman som ringer på och säger som det är att: "nu får du krypa upp med en bok i soffan och dricka chai te".
Publicerad: 13 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 1 st
"du kör 2000 mil om året"
Så påstod någon däckstillverkare på en reklamfilm som flimrade förbi på någon teve kanal.
Jaha, tänkte jag och började räkna efter.
Nej, jag kör noll mil om året! kom jag fram till.
Jag har sålt bilen. När jag hade den körde jag bara 600 mil om året, och de där milen kunde jag lika bra åka buss, tåg eller ta cykeln.
Att reklam ljuger, det visste vi, men att det var så uppenbart lätt att kontrollera.
Publicerad: 12 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
C och jag var på bio i går kväll. Vi såg Bananas på biograf Zita.
Ni vet, viktig film om stora stygga Dole Fruit Company som använt bekämpningsmedel hela sjuttiotalet som gjort fattiga plantagearbetare sterila, cancer i alla dess former och lämnat död efter sig.
Fastän Dole visste att det var livsfarligt så fortsatte de bara; USA behövde bananer, ju!
Hur som helst; i anslutning till biograf Zita finns den skönt avslappnade Babs bar. Där kan man äta gott och hänga lite i baren innan filmen.
C och jag kom till biografen en halvtimme för tidigt, så jag föreslog ett besök på Babs bar; en läsk till C och en öl till mig (han är bara 17 år)
När vi suttit vid bardisken i tjugo minuter och inte fått beställa; inte ens fått en nick från någon av de två servitriserna att de hade sett att vi satt där och att de så att säga markerade att "jag har sett er, ska bara servera den här kunden så kommer jag tar er beställning", då gick C och jag till biosalongen.
Det är som en amerikan sa här om leden: Sweden, lovely food lousy service.
Publicerad: 11 November 2009 @ 08:44,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Fram mot kvällen får den late brått.
Sextio timmar i veckan, sena kvällar, flitens lampa, hämta lämna skynda hinna.
Vår tids adelsmärke – ett magsår innan fyrtio.
Men hörrni, har ni också märkt att många tjänstemän på många kontor kommer in till jobbet klockan halv tio, sen fikar de fram till tio, sen två timmar jobb å sen lunch.
Klart det blir brått fram mot fem, när det är dags att gå hem.
Sitter man kvar någon timme när de andra går till dagis, pendeltåg och bilkö; då är man kung kung kung – den dan.
Med riktig tur kanske chefen ser; en befodran är på väg.
Vem vill vara en obemärkt grå tjänsteman, som arbetar nio till fem; fyrtio timmar i veckan. Då är man knappast betrodd, duktig, ansedd, viktig.
 tips till karriären- bär alltid på en pärm när du går omkring på jobbet - bär alltid med dig pärmar hem från jobbet, och till jobbet - var noga med att cheferna ser att du bär pärmar, hela tiden - peka på "brister" i er business och organisation (fast de inte finns några) - se till att "bristerna" förs in på dagordningen - ta dig an att lösa dessa "brister" - bli gärna entledigad från dina vanliga uppgifter för att lösa "bristen" - slå på stora trumman när du löst uppgiften/bristen - kommer du sent till jobbet, håll en mobiltelefon vid örat när du gör entré - jobba över tills chefen gått; sen kan du privatsurfa och ringa dyra utlandssamtal Ledord för den som vill göra karriär: ALLT ÄR ILLUSIONER
Publicerad: 10 November 2009 @ 08:12,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Stadsteatern visar Måsen, av Anton Tjechov.
Samma pjäs spelades på Elverket för ett år sen. Det var kul att se om det höll för en jämförelse.
Måsen har ett så pass bra grundmaterial att det är svårt att misslyckas.
Det gör dom inte heller; inte på Elverket, inte på Stadsteatern.
Det levereras habil scenkonst från båda håll.
Vad annars borde vara att vänta från två av Sveriges absolut bästa teatrar?
Kläderna i båda föreställningarna är svävande vita och befriande från vår tids varumärkesträck.
Slikt finns att köpa på Blanc du Nile, med butik även i Stockholm.
Alltså Blanc du Nile är ju också ett varumärke; om dock förhållandevis okänt på våra breddgrader.
Så helt fri blir man sällan.
Publicerad: 6 November 2009 @ 08:08,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Jag väljer att lyssna på den röster som inte skriker i kör.
Farenhiet 9/11, Bowling for Colombine, Sicko
USA:s nine eleven patologi, vapenlagar och inflamerade sjukvårdssystem.
Det senare på väg att bli Sveriges – bevare oss väl.
Nu har dokumentärfilmaren Michael Moore benat ut den amerikanska kapitalismen; som i teorin säkert fungerar i det lilla formatet: i byn, i kommunen. Ungefär som väl kommunismen också gör.
Nu när det, förutom en del religiösa fundamentalister, inte finns några tydliga utmanare till kapitalismen är det kanske därför som blickarna börjar vändas mot detta bara alltför självklara system. För några år sedan gjorde dokumentären "The Corporation" en historisk analys av kapitalismen och fann att storföretagen uppträdde som psykopater i samhället. Vinstmotivet var överordnat all hänsyn till människor, miljö, demokrati och även rättssystemet.
Det som pågår i USA är en stadskupp av sällan skådad art; och det amerikanska folket (precis som delar av det svenska) är livrädda för allt som luktar "gemensamt" – så indoktrinerade är de.
Men nu börjar de 95 procent av amerikanerna som missgynnas av det egna systemet att vakna. Ännu så länge har de någon form av illusion av demoktrati – en man, en röst.
Ett av de större finansbolaget på Wallstreet, Goldman Sachs, tar sig in i Vita Husets inre kretsar för att skräddarsy en avreglering som ska ge dem ännu större makt. På så sätt ska politiken och i förlängningen demokratin få så lite inflytande som möjligt på den så kallade marknad där redan en procent av de rikaste i USA äger mer än 95 procent av de fattigaste.
Publicerad: 5 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
När mobiltelefonerna hamnat i var mans hand, satt folk gärna och ringde på bussar, t-banor och caféer. Det blev, tyckte några, ett sätt att visa sig behövd.
Istället för att röka (som man snart inte fick göra inomhus längre) kunde man gömma sin ensamhet bakom en telefon.
Sen kom laptoppen och alla som var nån att räkna med satt ivrigt och surfade på ställen över hela stan.
Kontoret på café.
Samtidigt blev SMS hett (senare även MMS) och det gick bra att pilla på både telefon och dator.
Vem vill sitta sysslolös och bara titta ut genom ett fönster mot någon gata eller boulevard?
Möjligtvis fransmannen anno 1953.
Nu har i-phonen tagit över både dator och telefon. Det känns SÅ 2007 att sitta med laptop på café. Stor jävla knälåda, och en liten puck i sladd. Nätack du!
Publicerad: 4 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Teknik,
Kommentarer: 0 st
P är närmare två meter lång och stark som en oxe.
Nu har han pådragit sig en elak sjukdom som gör att axlar och armar ömmar något så förbannat.
När han och frun var i en köplada och handlade här om leden fick hon bära de tunga kassarna ut till bilen, medan P gick före med bilnyckeln.
Frun är en liten kvinna, med späda axlar.
Men, vad gör man inte när ens partner är skadad.
Vid utgången till köpladan stod en grupp svenskar med arabisk härkomst; såg den välvuxne P komma gående, med fru hasande baktill släpandes på tre fyra kassar.
Då säger den ena av männen till sina kamrater, på utpräglad arabsvenska:
- den svennen har fattat galoppen.
Publicerad: 3 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Kultur,
Kommentarer: 0 st
På teveprogrammet Ensamma mamma söker en bonde eller en gullgosse, ser jag en tydlig trend.
När de hopplöst svenniga snubbarna i programmen håller på att slå knut på sig själva i sin iver att vara den absolut mest strömlinjeformade fånen som både har starka armar, mod i bringa och ett hjärta av kolorerat guld, då tar man dessa dagar gärna i från tårna och säger att:
- Jo, med mig ska du veta att jag ställer upp till 210 procent.
Förr i tiden, på sjuttiotalet, då sa man att man ställde upp till 100 procent. Det är ju maximalt och väldigt mycket det. Nästan helt utplånande av sin egen person. Men en god ambition.
Sen, någon gång i mitten av åttiotalet, ville någon vara värre och drog till med 110 procent! För att visa att här har du en snubbe som verkligen är beredd att bryta alla vallar.
Men nu 2009; 210 procent.
Då vet man att DÅ är det bra.
Publicerad: 2 November 2009 @ 09:34,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed