Jag läser boken Urban Safari, av Bobo Karlsson.
Allt för länge har romantiseringen av landsbygden pågått, och av suburbia.
Trädgårdstäppa, altan, klotgrill och foppatofflor.
Alltid sol, alltid grönt och alltid blå himmel.
Verkligheten är förstås en annan:
Bilköer, pendeltågsstation, grillos från grannen, eviga hemmakvällar i ett blått skimmer från teverummet.
Å så grannens fula gavel som borde målas om.
I staden finns en annan sida; lätt att romantisera den med:
caféliv, restauranger, kultur och promenader längstmed en kaj.
Men det är inte det Bobo Karlsson fokuserar på i sin bok; det är snarare the dark side – noir.
Det är befriande skönt att som urbanista känna att en frende förklarar för mig att vi inte behöver jämföra våra städer med varandra: Chicago, Berlin, Sao Paolo, Istanbul, Bangkok, Beirut, NY, LA, Buenos aires, Stockholm med flera.
Alla är städer – med olika toner, som tillsammans bildar ett global urbanville.
Själva poängen med urbanville är att städerna är olika; men att de tillsammans bildar något som kan likna en global by. Det är bara att ta tåget, eller flyget, och vips är man i en annan del av byn.
Länder är ointressanta, och ibland farliga: fanor, hymner, arméer och protektionism.
Ta till exempel Istanbul och Turkiet. Att Turkiet inte är med i EU finns det goda grunder att förstå. Men Istanbul är vår kompis any day, and twice on sundays.
USA-hatet har lagt sig nu när det kommit någon form av intelligentsia in i Vita Huset; men under bush-åren var det väl ingen av oss som ogillade NY. Det var liksom inte USA.
En värld – en by – ett urbanville
Det är inte nolltollerans – det är hundra procent tolerans.
Publicerad: 22 Juni 2009 @ 10:34,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed