Det ska bli högt, det ska bli snyggt, det ska bli boulevard. Det ska bli hela 100 meter tokigt vackra skyskrapor som markerar Vasastan i Stockholm.
Under de närmaste åren kommer Sveriges största byggarbete ligga mellan Stockholms norra innerstad och Solna.
För första gången på hundra år kommer innerstaden bokstavligen växa ut över sina tullar.
Jag är för – jag är på.
Det enda som någon gång kan få mig att längta bort från Stockholm är att innerstaden ibland känns begränsad.
Då längtar jag till Madrid, Berlin eller Bangkok.
Politiker och stadsplanerare har äntligen börja tänka bort från den gamla laguppställningen: expandera med ännu en förort; och så lite tistelgärden och snårskog emellan, så ingen kan säga att det inte är grönt.
Folk vill inte ha otillgänglig grönska; inte densitetfattigt utdragen stad med förort på förort efter långa räls.
Folk vill ha stad; med tillgängliga grönområden.
Nu ska det byggas: hi och hå.
Men en grej bara: kalla inte det nya stadsdelen lilla chicago, som det stod i tidningen att det skulle kännas som.
Allt som är stort men utalas diminutivt avslöjar avsändarens mindervärdeskomplex.
Typ: Göteborg – Lilla London.
(Lilla Chicago... är inte det Motala?)
Snälla – inget sånt!
Stockholm ska inte vara Paris, inte New York, inte Bombay.
Låt de har sina grunker för sig själva.
 Tors torn i den nya stadsdelen norr om Vasastan. Idag är den här platsen en bro, ett sandtag, ett tistelgärde och sopor.
Publicerad: 15 Juni 2009 @ 08:22,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed