Det är väl över tio år sen nu, men ändå tänker jag på honom ibland.
Ungefär vid den här tiden på året; på våren, var det som det hände – det oförklarligt hemska. Ofattbart onda.
Han och hans fru hade separerat. Hon tagit villan och det mesta av vårdnaden om de två barnen; tio och fyra år.
Pojken var mörkhårig, precis som pappa. Blå intensiva ögon, vetgirig och intelligent.
Flickan var en blond docka. Med klassiska korkskruvslockar som från en saga. Mitt i sin mest intensiva prinsessålder.
En kväll efter jobbet skulle han passa barnen hemma hos den före detta frun; hon skulle in till stan med väninnor.
Då satte han allt i verket; all ondska han burit på.
Båda barnen dräptes i sina sängar; med kniv.
Efteråt åkte han ut på ett gärde med bilen full av bensindunkar. Allt exploderade.
Alla vi som kände honom var chockade i dagar. Han älskade ju sina barn. Kunde inte sluta pussa den lilla dockan; och hade alltid lust och uppmärksamhet över åt den vackre vetgirige pojken.
Vi älskar honom fortfarande – men ingen kan förlåta det han gjorde.
Det var den svartaste begraving.
Igår på Elverket i Stockholm såg jag Medealand; och allt kom tillbaka.
Publicerad: 19 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed