Det kom en man snajdigt rullande på skateboard med stora sköna S-svängar nedför Götgatsbacken.
En bohemisk gatstump strax ovanför Slussen i Stockholm; det närmaste Stockholm har av Ströget i Köpenhamn.
Mannen var femtio plus. Kanske femtiofem.
Han såg ut som en sån som är femtiofem år också: rutig gubbstjorta, vanliga blåjeans, bruna dojjor, pilotglasögon av åttiotalssnitt, gråsprängt hår, icke frisyr; sånt där som klipps och bara får växa ut igen – som det vill.
Man skulle kunna tro han var retro – men det var han inte. Han hade bara helt vanliga gubbgrejer, sånt som man har när man kanske är skolvaktmästare, eller busschaufför.
Man han kom alltså på skateboard, skönt glidande. Med grace och snajdiga svängar.
- Bara på Söder barn, bara på Söder.
Publicerad: 1 April 2009 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Jag känner en kille som just utexaminerats från Handelshögskolan i Stockholm. Vass, nåja, halvvass. Nån spetstenta – kanske.
Hur som helst; jag tror han skulle klara jobbet på AMF pension lika bra som vilken Elmehagen som helst – och göra 48,3 miljarder i förlust.
Jag tror till och med jag skulle klara jobbet – fast då kanske det blev 80 miljarder i förlust.
Men det kanske inte gör nåt; för då får jag väl bara dubbla lönen – 200 000 000 kronor – eller?
Publicerad: 31 Mars 2009 @ 18:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Det finns olika sätt att dricka kaffe på i en stad:
Det äldsta är kaffe med dopp, en mazzarin och snurr snurr med sked. Bryggmalet och sockerbit.
Kanske är det en gammal tant som sitter där och snurrar. Eller några knegare i overall med smutsiga knän.
Respekt.
En fransk-italiensk kaffekultur har importerats sen ett decenium. Läsa tidning, dricka espresso. Slacka lite. Kanske surfa dator, kanske skriva nåt i ett anteckningsblock. Gärna konstnärligt och eftertänksamt.
Inte borättspapper och bokslutsrapporter – it's a no no.
Sen finns en New York inspirerad; springa kring med kaffe i pappmugg. Stressa uppför karriärstrappan. Fort fort – jag är på väg. Genom staden, genom livet.
Förhoppningsvis finns den trenden bara i Stockholm – så ni andra slipper se eländet.
Stockholm är inte New York; och du jobbar inte i Tribeca. Men det funkar ändå. Vi vet att du är behövd och duktig. Såja – skynda till kontoret så du hinner facebook:a lite innan tio-kaffet.
Publicerad: 31 Mars 2009 @ 10:46,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Anders Bolling, utrikesredaktör på DN.se, har skrivit reportagebok där han berättar att världen inte är så farlig som den ter sig i medierna. Att medierna är medskyldiga till den mörka omvärldsbild många har.
Å där slog vi in en dörr som öppnades redan 1976, när en svensk damtidning skrev: Kungen och Lill Babs gifter sig.
De gjorde de också; fast var och en på olika håll.
Att det skrivs i tidningen då tvenne slåss, är allom bekant. Men inte en rad om hundra tusen kramas, pussas och skapar vänskapsband.
Sent ska syndaren vakna. Tokigt bara att de sista i raden att upptäcka att tidningen överdriver och ljuger, är tryckfelsnissarna – som själva skapat rubriken.
Finns det inte en film med Steve Martin där han som vit man växer upp i en afroamerikansk familj; utan att han själv ser det, fattar det.
Ungefär där har vi dagens medier.
"fröken, får jag göra ett uppehåll i min prenumeration? ja, till året då ni ger ut en fri tidning; fri från Staten, fri från Mammon."
Publicerad: 30 Mars 2009 @ 13:13,
Kategori: Tidningar,
Kommentarer: 0 st
"Jag litar inte på folk som påstår sig ha många vänner. Det tyder bara på att de inte känner sina medmänniskor."
"Mannen är den felande länken mellan en sjörövare och en gris."
"En man måste ha vissa laster, gärna så exklusiva som möjligt, annars har han inget att bli frälst från på sin ålders höst."
"De flesta fortsätter tro på meningslöst trams hela livet, och ju äldre de blir desto större dumheter sväljer de. Men jag går mot strömmen, jag struntar i allt."
Citaten är hämtade ur Carlos Ruiz Zafóns senaste roman, Ängelns Lek.
Bör läsas av alla – inte minst den som går med religösa grubblerier.
Vännen B läser boken parallellt med mig; det skickas citat i mobiltelefonerna hela tiden.
Publicerad: 30 Mars 2009 @ 11:26,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Det är så jag ser helvetet på jorden.
Paret L hade varit på organiserad cykelsafari bland villorna i Spånga; en förträfflig övre-medelklass-förort strax utanför Stockholm.
Organisationen kring cykelturen såg ut såhär:
Varje familj i den lummiga villaförorten ordnade en rätt av en måltid: förrätt, efterrätt eller huvudrätt.
På besök till varje hem kom tre andra okända familjer – på cykel.
Sen cyklade man själv iväg, efter uppgjort schema, till någon annan tidigare okänd granne; där man fick äta något som den familjen gjort: förrätt, efterrätt eller huvudrätt
På så vis hade man några på besök hemma i egna villan; och fick cykla på besök hos tvenne andra.
Någon med excel och logistikerfarenheter samlade alla, satte ihop turerna och måltidslogistiken.
Låter det krångligt?
Kanske.
Jag ser två orsaker som får mig att tänka: väderspänt-heteronormativt-medelklass-gegg.
Ett. Människan är nyfiken, och vill naturligtvis se hur grannarna har det; samtidigt som man själv får visa upp sin inredning, goda smak, känsla för design och sitt hem – för dagen välpolerat av någon svart arbetande utlänning.
Två. Människor vill mötas. Eftersom villakvarter inte inbjuder till spontanitet och samhörighet får man krysta fram sådant genom organiserad cykelsafari en helg; när göken gol och lillan kom till jorden.
Publicerad: 29 Mars 2009 @ 10:59,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Med L på hemvisit i Blekinge, och C på stan med vänner; värms jag av katten Bellos päls, ett glas Pinot Gris Réserve 2005 och en carbonara.
Zafons senaste, Ängelns lek, gör kvällen sällskap tillsammans med en ensam cigarill.
Den mannen kan verkligen börja en roman; går på knock out direkt.
Publicerad: 27 Mars 2009 @ 19:56,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Snart kommer de, några damer från Hemfrid: skurdiplomerade och dammcertifierade.
Jag har fallit för frestelsen att i alla fall en gång i månaden få professionell hjälp med städningen där hemma.
Självklart – vitt, vitare än vitt.
Det är någon ny skatteregel som gör att det faktiskt kan motiveras att ha städhjälp.
I princip är jag emot att vi ska skapa lågstatusjobb. Samtidigt som ett jobbs status ligger i betraktarens ögon.
Med alla varsel och arbetslöshet som rasat ut för våra fjällar den här vintern är det väl lika bra att det skapas nya jobb någon annanstans.
Publicerad: 27 Mars 2009 @ 09:27,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Det talas ryska i Gamla Stan i Stockholm; och italienska, spanska, amerikanska.
Om man hör någon tala svenska hajjar man till.
Det finns ett turiststråk som rör sig över hela Drottninggatan, vidare in i Gamla Stan längst med Västerlånggatan. Hela tarmen slutar på Järntorget; där Vinguiden.com har sitt kontor.
I morse stod det minst fyrtio ryssar och fotograferade vår gränd när jag klev ut ur porten på väg mot Posten.
Alla med kameran och karta i kalla fingrar. Guiden stod och berättade nåt som vi som bor och verkar här säkert inte har en aning om.
Sen runt hörnet; ännu en rysk grupp där en annan man berättade någonting annat.
Man blir glad av att se alla som tänk att: nej, jämmer å elände – nu åker vi till Stockholm istället: kollar in lite gator, shoppar och äter nåt gått. Nån vecka i mars tror jag blir bra.
Publicerad: 25 Mars 2009 @ 10:05,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 1 st
Vi skulle åkt till New York; L och jag.
Men biljetterna kostade för många tuuuuusen styck.
Det skulle vårshoppas, och ryktet sa att det var femtio procent rea i NY. Trots dålig kronkurs skulle det kunna vara värt en tur – och ett äventyr.
Vi fick nöja oss med Stockholm i stället.
Eftersom det var New York som var tanken ställde vi stegen mot SoFo (Söder om Folkungagatan) på Södermalm.
Faktiskt var det den blå bussen nummer 2 som tog oss hela vägen upp upp upp över vattnet och upp upp upp på Åsön, som ön heter där Södermalm tronar.
Södermannagatan, Bondegatan, Skånegatan, Nytorgsgatan – alla gator där alla människor skönt drog omkring och var ett enda stort Vi; med second hand, vintage, en gammal hatt, hemmastickat, en egen stil, eller bara vanligt.
L och jag blev glada; här hade färgen svart plötsligt upphört att vara allas stackars skyddsväst. Nästan ingen gömde sig bakom modehusens strålande logotyper.
Publicerad: 24 Mars 2009 @ 08:52,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Det var som om Påven just fått veta att Jesus faktiskt inte finns. Att allt bara var en saga; en god saga – men blått en dikt.
Hank Paulson är en av Milton Friedmans gossar – de så kallade Chicagopojkarna – han var USA's 74e Treasury Secretary
Chicagopojkarna; som predikar ohämman marknadsliberalism. Låt allt som inte bär sig gå under; så att allt som är starkt överlever.
Ungefär så kan deras teoligi förkortas.
På Doument Utifrån igår på SvT fick vi följa den ekonomiska härdsmältan i höstas i USA – den är inte över än.
Det var ett kapitalismens fall; precis som Kommunismen för knappt tjugo år sen.
Där stod han; Hank Paulsen, med darr på stämman och förstatligade amerikanska banker, och insåg att allt allt allt han trott på – inte fungerade.
Nu har vi snart gått varvet runt:
Anarkism i franska revolutionen: fungerade inte. Blev bara nya höjdare.
Kommunism i Ryssland: Blev fel samma år som revolutionen 1917.
Konservatism: Margaret Thatcher och George Bush – tack, men inte en gång till.
Liberalism: Milton Friedman, rest in peace, men du hade fel.
Vad finns det kvar att tro på?
Vi kanske ska prova att göra en pytt av alltihop.
Lite skönt förstatligande av samhällsfunktioner. Starka fackföreningar. Frihet för människor att göra i stort sett som de vill. Lite tunga konservativa institutioner som riddarhus och knaskungar – så att de som vill får pyssla med sånt.
Markanden får fixa tillväxt och staten ser till att det inte kastas sand i sandlådan.
Ungefär som det sett ut i Sverige alltså.
Publicerad: 23 Mars 2009 @ 09:38,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Plötsligt kommer det en doft av nåt vällagat, gott och mustigt från köket strax nedanför.
Det är kockarna på Den Gyldene Freden som lagar till något storfint på anrika restaurangen; där visst Bellman höll hov och dinnerade på sin tid.
Från vårt kontor, en trappa upp, har vi fri insyn till restaurangens kök, som ligger i en tidigare gränd; som nu fått tak och blivit del av restaurangen.
Låter det krångligt? Det är så i Gamla Stan i Stockholm; krångligt och lite prångligt.
Men, det var inte det det skulle handla om; utan att man inte kan låta bli att tycka, och kanske tro, att den mat vi här uppe i vårt lilla pentryt micrar (med utsikt över deras kopparpannor, sabatierknivar och rostfria köksöar) inte är av samma finess som där nere – på Den Gyldene Freden.
Publicerad: 20 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Det är inget jag är stolt över; L vet inget, hon var inte hemma.
Men jag "råkade" zappa in på Kanal 5...
Där satt en uppblåstbar Linda Rosing i en glittrande nattklubb, med diskokula och allt; medan fem (5) hunkar dansade fräckt framför.
Det var visst ett teve-program där Linda Rosing dejtar diverse män... Ja, det är väl i stort sett hela programidéen.
På löpet för någon vecka sen såg jag att "Linda Rosing dejtar nio män".
jaha, tänkte jag och gick vidare funderandes på dikten Så Få, av Bruno K. Öijer.
Men nu fattar jag – det var ett teveprogram som löpet handlade om...
Hur som helst dansade fem män framför Linda Rosing. Fem stora starka karlar, hunkar. Skäggstubb och snajdiga kläder.
Det måste vara botten av förnedring; omanligt, mitt i allt rakvattensgurgel.
Till slut drog någon av sig tröjan, en annan stod på händer – eller om det var samme en.
Han som visade mest hud där i all sin dansdesperation vann: en dans med Linda
- Fröken, vart ligger utgången?
Publicerad: 20 Mars 2009 @ 06:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
- Kolla här, sa baristan på fiket i Gamla Stan i Stockholm.
- Förstasidan i Expressen, mitt fik över hela sidan, fortsatte han med lätt rodnad kind.
Det var ett våren-är-här-reportage som fått smeta ut sig över hela ettan.
Eftersom drygt hälften av alla anställda på diverse riksmedier bor i Stockholms innerstad ligger det i farans riktning att just "mitt" fik hamnar i fokus; eller "hans" fik då.
Precis som när SMHI ska visa vädret på SVT2. Då kommer det en vinjett med några änder och ett par svanar.
För övrigt några av landets mest välmatade, mätta och belåtna fjäderfän.
Samma änder och svanar var enda gång; simmandes strax nedanför Operan, mitt emot Stockholms slott.
Publicerad: 19 Mars 2009 @ 18:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Det är väl över tio år sen nu, men ändå tänker jag på honom ibland.
Ungefär vid den här tiden på året; på våren, var det som det hände – det oförklarligt hemska. Ofattbart onda.
Han och hans fru hade separerat. Hon tagit villan och det mesta av vårdnaden om de två barnen; tio och fyra år.
Pojken var mörkhårig, precis som pappa. Blå intensiva ögon, vetgirig och intelligent.
Flickan var en blond docka. Med klassiska korkskruvslockar som från en saga. Mitt i sin mest intensiva prinsessålder.
En kväll efter jobbet skulle han passa barnen hemma hos den före detta frun; hon skulle in till stan med väninnor.
Då satte han allt i verket; all ondska han burit på.
Båda barnen dräptes i sina sängar; med kniv.
Efteråt åkte han ut på ett gärde med bilen full av bensindunkar. Allt exploderade.
Alla vi som kände honom var chockade i dagar. Han älskade ju sina barn. Kunde inte sluta pussa den lilla dockan; och hade alltid lust och uppmärksamhet över åt den vackre vetgirige pojken.
Vi älskar honom fortfarande – men ingen kan förlåta det han gjorde.
Det var den svartaste begraving.
Igår på Elverket i Stockholm såg jag Medealand; och allt kom tillbaka.
Publicerad: 19 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Jag tror det var Freud som sa nåt i stil med att: man ska skaffa barn innan trettio; för då kan man efter fyrtio ägna sig åt sin personliga utveckling.
L reagerade på att hon och jag ofta tillhör de yngre i teatersalongerna, på biofilmer som inte producerats i Hollywood, och på urbana restauranger.
Alla andra är antingen femtiofem plus – på kultur grejs.
Eller tjugotvå – på mathaken.
Vad gör alla andra fyrtioplussare?
Nej, L och jag hänger inte på ungdomsgårdarna runt Stureplan och ljuger om vår ålder för killar som ser ut som benjamin syrsa; och flickor som miss Piggy med anorexi.
Nej, vi sitter inte på guide michelin krogar och flashar med nåt guldkort på varken pappas eller firmans bekostnad.
Vi är bara ute och kollar lite grunker som spelas här och där. Slappar i en biosalong. Käkar en bit mat nån gång.
Måste man gå på svåra smala diktaftnar för att eventuellt träffa en och annan fyrtioåring som kanske gillar kultur?
Ska vi börja åka Ålandsbåt för att träffa jämnåriga; kolla storbildsteve en sportlördag i en brölig bar, eller ställa oss i en kö vid utgångskassorna på K-Rauta?
Publicerad: 19 Mars 2009 @ 06:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Det var polemik på teve här om kvällen.
Reinfeldt vs. Sahlin. Blått mot rött. Rakt På med KG.Bergström >>
Fastän Sverige avstannat sen den blå Alliansen knep makten i förra valet (med löfte om att; Få fart på Sverige) är det som om Mona Sahlin inte lyckas vackla Reinfeldt sosseretorik.
100.000 personer varslade sen i höstas. Avstannad tillväxt. Minskat kronvärde. Företagskonkurser.
Reinfeldt har fattar att tokhögerns och gammelmoderaternas metoder inte fungerar, och aldrig skulle fungera.
Egentligen borde de som röstade på Fälldin-regeringen i slutet av sjuttiotalet, och Bildt-regeringen på åttiotalet, och Alliansregeringen 2006; de som röstat på samtliga dessa tre regeringar; vilka vid varje tillfälle sänk Sveriges ekonomi från MVG till bananrepublik i fritt fall, borde ha försatt sin chans att få rösta fler gånger.
Men Mona Sahlin lyckas inte övertyga när Reignfeldt låtsas spela internationalen.
Jag är ledsen, jag hade gärna sett en kvinnlig stadsminister i Sverige nu eller senast 2010. Maria Wetterstrand verkar rapp nog för jobbet.
Mona Sahlin passar mer som sidekick som på sin barnboks-stockholmska kan förklara macroekonomiskt skåpmat för de lite långsamma lyssnarna – de som tänker efter .
Thomas Östros tror jag har rätt ton att få oss höra att Moderaterna spelar falskt.
Publicerad: 18 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Vid andra reklamavbrottet en bit in i Beck-filmen i söndags på TV4 fick jag nog. Det kör ju samma raklamfilmer – i alla avbrott!
Som om det inte räckte med att en gång på en kväll se Lena Endre snacka pensionsförsäkringar, Coca cola flaskor som lustigt flyger omkring i ett låtsasland skapat av kreatörer på svår LSD-trip, nåt bilmärke som visst äntligen fattat att de ska vara flexifuel.
Då kan man ju köpa en sån bil å sen somna om då; med gott gott i gott gott samvete.
Eftersom jag nästan aldrig tittar på teve, och aldrig på reklamkanalerna – hamnade jag chockad i framstupa sidoläge när det för en gång skull tittades – som i söndags, efter konserten med Frida Hyvönen på Dramaten.
Sitta i soffan med vinet som blev kvar sen middagen tidigare på kvällen. Kolla Beck. Kunde ju vara kul.
Besviken och med vatten på alla kvarnar vill jag citera fritt ut filmen "Jag har älskat dig så länge":
"Det är som en soptipp som väller in i vardagsrummen, rakt i ansiktet på folk – varenda kväll"
Publicerad: 18 Mars 2009 @ 06:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
- min yngsta dotter har köpt hus hon också. Ett stort vitt. 240 kvadratmeter. Det är enormt, sa kvinnan i biomörkret innan filmen Revolutionary Road.
Hon fortsatte,
- Så skönt att hon flyttat från stan, nu finns det luft, rum, altan bla bla bla.
Sen började filmen.
Efteråt var kvinnan tyst; med ihopsnörpt ansikte. Som om hon hade dålig smak i munnen. Lika dålig smak som om någon tagit det där hon sa; smetat in det i hennes ansikte, som hundlort någon funnit på en bajsbrun allmänning, mellan en busshållplats och ett slitet tistelgärde.
Precis som i filmen kanske man blir galen om man vågar se.
Suburbia.
Det är kanske bäst att snörpa lite med munnen och låtsas titta åt ett annat håll.
Publicerad: 17 Mars 2009 @ 08:38,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
- Zlatan spelade igår, trots mens.
- Svenska landslaget synkar sin mens så finalen kan spelas utan PMS – i hela truppen.
- Peter Jidhe sitter inte i studion idag – han har mens.
Ungefär så skulle det låta på sportkanalerna om män hade mens.
Tampongerna och bindor skulle inte heta något sött som: OB-fleur; inget skulle ha vingar.
Om män hade mens skulle det heta "med hullingar".
Förpackningarna skulle vara gummerade och se ut som djupa däcksmönster, taggtråd eller kamouflage. Ökenkamouflage nu när det krigas i Afganistan och Irak.
Astuffa patronhölster skulle sitta runt midjan på varenda karl, och tampongerna skulle likna patroner – kaliber 50.
Storleken på tampongerna skulle börja vid Large, och gå upp till XXXXL.
Det skulle vara helt okej för VD, styrelseproffs och höga tjänstemän att ställa in viktiga möten – på grund av "svår mens".
Vi killar skulle gå och dra i skrevet som Mickael Jackson i musikvideon BAD.
"Idag får ni klara er utan mig på oljeriggen, har sån jävla mens, vettu. Fan, jag måste till sjuksyrran – tål inte se blod sen jag mönstrade av från utlandsuppdraget i Kosovo."
Publicerad: 16 Mars 2009 @ 09:23,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
- Nej, det var hemma allihopa, nästan ingen var utomlands i år, sa damen från städfirman Hemfrid när hon var på besök.
Hon fortsatte; annars om åren har vi inte behövt städa i villorna i Bromma, Djursholm och på Lidingö, under jul och sportlov. Då har folk med den ekonomin varit utomlands: Mauritzius, Chamonix, Hawaii.
Men i år, efter finanskrisen, var det fullt hus och ingen reste, sa hon med en lätt rodnad kind.
Vad är det för överklass vi har egentligen i det här landet?
Att den är billig, vulgär och obildad – i jämförelse med överklassen i till exempel England, Frankrike och Mexiko, det vet vi.
Jag vill inte generalisera och kalla den öststatsbillig.
Bara för det svajjar till i finanskvarteren måste de genast dra in på polityren.
Är det bara lånta fjädrar där med som i vilken annan lyxfälla som helst?
Kungahusets pajaser kan man inte längre se upp till, inte sen kungen gifte sig med isdrottingen med den enorma språkbegåvningen, som det sas då i mitten av sjuttiotalet.
Trettio år senare kan hon fortfarande inte hålla ordning på om substantivet är ett eller en.
Svenska för Invandrare – någon?
För drygt 100 miljoner kronor om året till monarken skulle man ju kunna vänta sig glamour och stil. Inte en mysbyxmonarki.
Överklassen skulle man också den vilja se upp till, vilja efterapa.
Jorå, är man riktigt duktig i skolan och på kneget kanske man kan få det sådär bra.
Publicerad: 14 Mars 2009 @ 10:15,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
L och jag blev sittande en timme hemma i soffan efter föreställningen. Vi var tvugna att ventilera åttiotalspop, musik, referenser och kläder.
De Tre Musketörerna spelas för fulla hus på Stockholms Stadsteater.
Hela publikhavet stod upp, applåderade och dansade, efter föreställningen.
Om det bara ska ses en föreställning i år på teatern, är det den här!
Visst finns det musikaler där kanske sången är vassare.
Madonnas turnéer är galet synkade och välrepeterade. Det är på den megastar-nivån man får leta om man ska hitta jämförelser.
Men det är inte det. De Tre Musketörerna följer Alexandre Dumas berättelse från 1844; men allt är flyttat till popscenen på 1980 talet. Där musketörerna är hårdrockare, pudelrockare.
Det här är en skattjakt på popreferenser, med all bra musik ringande i öronen.
Kopplingar till alla stora är med: Prince, Madonna, Elton John, Bono, Nina Hagen, Europe...
Maria Gyllenhoffs kostymer borde få ett eget pris.
Man sitter och stampar takten, begapar munderingarna, garvar åt skämten och hittar referenser till den galet kreativa musikscenen alla åttiotal.
Ironin kring monarkin är lika vass som någonsin Familjen var på teve, och lika aktuell som då när boken skrevs.
Jag är helt matt!
Publicerad: 12 Mars 2009 @ 10:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Att läsa Carl-Johan Vallgrens, Kunzelmann & Kunzelmann försatte mig i en 530 sidor litterärt rus.
Nu läser jag Revolutionäry Road, av Richard yates, och är lycklig som ett barn med teddy vid armen.
Tidigare i vinter läste jag Vi, de Drunknande av Carsten Jensen, och var under en hel vecka världsfrånvänd som en buddhismunk på opiumtripp.
Men hurruni, alla bokförläggare, ni ger ju ut så mycket skräplitteratur också att biblioteket där hemma hotas kantra över till en återvinningsstation för recyclade tankar.
Mitt liv som Pingvin, av Katarina Mazetti var jag tvungen att gå till papperspåsen med efter bara fyra sidor.
Längtans ö, av Victoria Hislop, lästa jag hela; men behållningen är väl ett nja – azurblått utopia skriven av en journalist med medelhavsklåda och "me Tarzan, you Jane" onani.
Allt Camilla Läckberg skrivit borde gå till årets majbrasa – med tillropen "ut med dumheten, in med lite värme".
Publicerad: 11 Mars 2009 @ 18:00,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Till galapremiären på filmen "män som hatar kvinnor" hade Bindefeld fått ihop idel ädel kändisskrap (som vanligt).
Den utsända journalisten från franska tidningen Le Figaro saknade både regering och kungafamilj.
Filmen lär ha ökat antalet turistande fransmän som åker till Sverige, och Stockholm, med hela 20 procent.
Filmen, deckarboken, är en ny exportprodukt; efter ABBA, Björn Bog, Volvo och "långa blonda slampor", om jag får citera gårdagens teveprogram Kobra.
Men vart var kungen med sitt entorage – sessor och prins?
Höll sig borta!
Hovet får över 100 miljioner kronor om året, och vill ha 25 till för äldsta dottern ska till att gifta sig.
Precis som för alla andra bidragstagare i landet ska det naturligtvis ställas krav även på den här.
Om du inte slutar supa får du inget socialbidrag. Om du inte kommer till viktiga PR event för landet – inget apanage.
Någon borde räkna på om vad de där dryga 100 miljonerna om året till hovet egentligen ger för PR – utom för Svensk Damtidning som får sälja lösnummer.
Det har i alla fall givit 20 procent fler turistande fransmän till huvudstaden när en kommunist skrivit deckare.
Var det inte prinsbröllop i Danmark här om leden? Någon som minns? Vilket år, vem som gifte sig?
Det sätter säkert "Danmark" på kartan...
Utomskandinavier vet ofta inte om Danmark är huvudstad i Finland, eller om Stockholm är Norges. Och det vet inte ett dugg mer bara för att en prins släpat en brud till altaret.
Publicerad: 11 Mars 2009 @ 09:36,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
I inledningstexten till boken Revolutionary Road står det att det femtio år efter bokens utkomst är konstigt att det ännu finns människor som inte läst den.
Jag är visst en sån som inte läst.
Filmen har landat hos biografmaskinisterna för någon månad sedan; den ska jag också se >>
Men boken först.
Redan efter femtio sidor känns det som författaren Richard Yates hade samma funderingar som jag vad gäller boendeformen villa, förortsidyllen, småstaden.
Jag förstår alla argument för villan: garaget, fler kvadratmeter, altanen, tomten, skogsbrynet och rosenbusken.
Men jag köper dem inte.
Den viktigaste ingrediensen fattas:
Torget
Forumet, caféet, butiken, brunnen, parken, restaurangen, teatern, scenen, kulturen, gatan, hörnet.
I Norden är det för kallt för spontana möten. Människor sitter hellre inne, eller på egen altan några korta veckor om sommaren; var och en för sig; bredvid en blå studsmatta och varsin tvättvinda.
Det kanske är mina italienska rötter som gör det – men jag behöver ett torg, en park, en gata, ett café. Vi kanske inte likt Aristoteles snackar filosofi eller skapar demokrat där på torget. Men det gjorde nog inte alla greker på den tiden heller.
Publicerad: 10 Mars 2009 @ 06:03,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Äntligen ska kronprinsessan gifta sig!
Nationen ska få fira de unga tu; världens ska royalistiskt beskåda att någonting är som förr – även i en förgänglig tid där inget är som förr. Och tur är väl det...
Men hurru – säger inte traditionen att det är brudgummens föräldrar som ska stå för kalaset?
Vi får nog snacka lite med Magdalena Ribbing så det blir rätt här.
Antingen är vi moderna människor, eller anachronismer; då håller vi på etiketten.
Inte ska väl bruden, än mindre skattebetalarna, stå för nåt bröllopskalas.
Nästan alla svenskar gillar kungahuset, stammade en blåögd monarkist på Agenda, SVT2 igår kväll.
Klart de gör, om alternativet inte presenteras; eller presenteras som ett stort svart ingenting.
Människor behöva fanor att samlas under, traditioner att illusoriskt luta sig mot, ledare att glosögd blicka upp mot. Så även i vår läskunniga och, skulle man kunna förledas tro, bildade tid.
Klart majoriteten vill ha stort maffigt kungligt bröllop; som ett opium.
Majoriteten vill också ha lördagsfylla, dokusåpa, schlageryra och chartersemester till Benidorm.
Publicerad: 9 Mars 2009 @ 09:17,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
På söndagarna i huvudstaden ses de komma med prospekten krampaktigt i giriga nävar, med uppskruvade innerstadsdrömmar.
De har just svängt runt kvarteret med SUVen, hittat P-plats och traskar med bestämda steg mot en av gatans så kallade trottoarpratare som skriker: Visning.
Det är en lägenhetsletare på jakt i kvarteret.
Med drömmar om vååååning, köksö och imposant adress, slinker köpare med klassreseambitioner kring fasaderna. Glosögt tittandes på arkitektur, med kännarmin avgörandes lägets socioekonomiska standard.
I nio fall av tio bor de här några år; sen går flyttlasset igen – till en campingplats på anabola. Eller om ni hellre vill; ett villaområde.
Vad är det lägenhetsletaren försöker finna här? Vad söker de?
Är det snygga kulisser att spela upp livets teater mot? En urban livsstil som matchar en önskad kosmopolitisk självbild?
Eftersom flyttlasset efter några år av högpresterad urban livsstil ändå kapitulerar för lusten av uteplatsonani.
Varför inte spara sig själv mödan. Åk till Täby på en gång. Tjacka plastlåda med altan på baksidan och carport där fram.
Svensken förblir ändå en skogsbrynsfascist med Carl Larsson komplex; drogad av Emil i Lönneberga-crack och Villavillekulla-syra.
Publicerad: 8 Mars 2009 @ 17:30,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
På Kulturhuset i Stockholm visas Miss Very Wagner Weekend. Performanceföreställning med Charlotte Engelkes. Det andas Berlin.
Wagners kvinnor: starka; men självutplånande som högpresterande svenska kvinnor 2009.
Galet intelligent skrivet av Marina Steinmo. Listigt på gränsen till nervsammanbrott. Hela publiken stod upp och applåderade när timmen med Charlotte Engelkes personligt, närvarande och ärligt svängt sig igenom fyra av Wagners stora kvinnoöden.
Publicerad: 8 Mars 2009 @ 14:15,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
På anrika Hedengrens bokhandel på Östermalm i Stockholm stodo två män klädda i klanderfria bankpyjamasar, välpressad skjortor, slips och manchettknappar.
De diskuterade inköp av litteratur.
"Håkan Nesser då" sa gentleman nummer ett. "Vad tycker du om hans böcker?"
"Nja" sa gentleman nummer två "jag läste Den Vita Lejoninnan, gillade den inte, så han är nog inget för mig"
"Nehe" sa gentleman nummer ett. "Jag tyckte inte heller den boken av Håkan Nesser var nåt vidare".
ridå!
Publicerad: 7 Mars 2009 @ 16:23,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Hon gick rakt framför mig, i trängseln mot toaletterna.
Plötsligt vände hon sig om, 180 grader. Med en armbådge rakt in i magen på mig, eller en aning längre ner.
Stridsvagnskvinnan hade ångrat sig, skulle inte till toaletten där på Dramaten och i pausen av Shakespears; Muntra Fruarna i Windsor.
Utan minsta antydan till förlåt, eller en ursäkt, vrängde hon den kubiskt 150 cm långa, och lika breda som djupa kroppen som en klusterbomb.
Det är inte första gången som småväxta kvinnor födda på 40 talet stångas i människohav.
Själv är jag strax över 190 cm, och har svårt att se bilden framför mig där jag stångar tillbaka.
På L har det hänt mer än en gång att en klusterkvinna frankt satt sig på henne; i ett väntrum, på en buss, på ett café.
Rakt på bara – glumps. Utan att ens märka det, utan bara suttit kvar – med L under sig...
Beror detta på att 40-talistkvinnorna i någon mån tillhör den så kallade 68-generationen; och således i unga år fått inpräntat att ta plats?
Beror det på att dessa 150 centimeterskvinnor en gång var små nätta flickor; som nu svällt till kuber. Att de inte förstår att de numer faktiskt tar plats; inte uppåt, men på alla bredder?
Beror de på att de är från landet och van att ha en halv kvadratkilometer till sitt eget förfogande att svänga runt på?
Publicerad: 6 Mars 2009 @ 08:55,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
L och jag provade en ny konstform igår – dans.
Som den scenräv jag smickrar mig själv med att vara måste jag erkänna att dans inte varit nåt jag riktigt begagnat innan – förutom då jag själv deltagit; på mörka klubbar, bland blinkande lampor och med sprit i kroppen.
Need Company hade en galet annorlunda föreställning (vill jag tro) på Dansens Hus. Jag vet inte om jag förstod allt, men jag hade i alla fall kul.
En färgstark och överjordisk porslinsvärld befolkad av sexuellt frustrerade varelser som dansade, älskade och kopulerade bland vitt porslin och galet underbara scenkostymer.
Jag gillar!
Mer sånt.
Publicerad: 5 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det här vill jag helst inte skriva. Det tar emot.
I Barcelona för ett halvår sedan var en ficktjuv på väg ner i min väska. Jag reagerade, kom på honom och bad honom vänligt men bestämt sluta rota i mina grejer.
På flygplatsen Malpensa i helgen, utanför Milano, blev det påhälsning igen i väska. Ännu en gång reagerade jag och fick bort den klåfingrige.
Jag har inge värdesaker längre åtkomligt i väskan; de ficktjuvar skulle kunna få tag i är eventuellt en karta eller ett kvitto.
Men, i båda fallen var tjuvarna zigenare...
Nu vill jag inte börja gegga i nån rasistiskt gurgelvask. För vi vet alla att det finns bara ett folk i Europa som till exempel aldrig startat ett krig, och det är just zigenarna.
Jag vill snararer luta mig åt socioekonomiska förklaringar; men icke för ty blir jag heligt förbannad att det ska behöva finnas ficktjuvar som stjäl av vanligt folk.
Zigenare eller bonusdirektörer – ge fan i att sno folks stålar!
Publicerad: 5 Mars 2009 @ 08:00,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Redan efter tio minuter gick en kvinna strax framför mig. Hennes kille satt kvar. Hon såg inte glad ut. Kanske sa hennes min "att ta med mig på nåt dyligt blodigt töntmanligt skit".
Vad jag önskar hon suttit kvar.
The Wrestler är en stark film om ensamhet. Inte alls den blodiga showbiz som spelas upp de första scenerna.
Alla vet ju att första halvtimmen på en film går åt till att sätta personer och miljö på plats.
Tragiska scener med en trasig (både privat och filmiskt) och ensam Mickey Rourke. När han ena scenen tar anabola, och lyfter skrot på ett ensamt skitigt gym – nästa scen sitter fåfängt och tonar det inklistrade långblonda löshåret.
Själv har jag gått på tunga muskelbyggargym i halva mitt liv och tycker mig känna igen karaktären Randy 'The Ram' Robinson i fler av dessa stora små män.
Publicerad: 4 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
I alperna förra veckan, i en skidbod, mötte jag en man som var på pricken lik Ingemar Stenmark.
Alla äldre vet vem han var; för de yngre kan vi väl säga att han upptog det mesta av landets uppmärksamhet under slalomtävlingarna på 70-talet. Landet stod still när han åkte där någonstans i nån intenationell utförsåkning. Fabriksskorstenar slocknade, klassrum tömdes och städer stannade av.
Jag tror de var så att han vann allt allt allt, till den grad att man var tvungen att ändra poängreglerna för att få stop på hans guldsamling.
Hur som helst stod alltså hans kopia och hyrde ut skidor i en bod i italienska alperna.
Mannen i skidboden var olik andra italienare; det var något tystlåtet norrländskt över honom. Fåordigt och lite kärvt. Inte alls den glade bagaren som annars italienare skulle kunna förväntas vara; som sitter i en bilkö och tutar, eller står i en espressobar och hänger över en Gazzetta dello sport.
Senare samma vecka satt jag i en egglift, mitt emot satt en annan italienare med samma fåordiga långsamma tal. Aningen fräknig, lite rödlätt färg på huden. Även denne man med Stenmarks ögon, mun och övriga igenkänningsuttryck.
Då slog det mig – självklart!
Ingemar Stenmark var ju hetare än het här i alperna under sjuttiotalet. Han måste ha haft mer än en slalomgroupie klistrad som valla under sina Elan-skidor.
Publicerad: 4 Mars 2009 @ 08:00,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Förra veckan i alperna håll jag på att bli påkörd av en blonderad italienska; i SUV och med telefonen vid örat.
Vägarna var som lockar i ett hår.
Hon smet runt ett bergshörn med halva storbilen på min körbana. Vi möttes precis där det var som smalast.
Jag styrde undan, än närmare den lodräta bergsväggen. Snön yrde från vägkanten.
"jävla telefonhora!" var det som kom över mina läppar.
Publicerad: 3 Mars 2009 @ 09:14,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Hanna Hellquist heter en tröstlöst självupptagen person som skrivit en bok om sin pappa; som visst under hennes uppväxt haft en fairbless för djur.
Boken heter "Karlstad Zoologiska".
Hon skriver även krönikor i DN; de flesta med någon referens till sin pappa.
Ska det vara intressant det – en bok om sin pappa? Navelskåderi – någon?
Jag skulle kunna skriva en Brott & Straff-tjock volym om mina tokiga föräldrar. Något som nog ingen skulle vilja läsa – eller?
L har en tokig pappa i Ronneby som det går lika många skrönor om som det finns bokskogar i Blekinge. Gubben är över 70 år nu; och tokerierna bara fortsätter i eskalerande grad.
Det rör sig om allt från telefonterror av svenska topp-politiker, till mordhot av överläkare.
En psykolog skulle säkert kunna ställa diagnos på Hanna. Jag har mina funderingar men ger mig inte in i bokstavslekar.
I DN Söndag var det ett stort reportage igår om boken; och om Hanna Hellquist.
Vad är det vi inte ska förstå:
Hanna skriver för DN, samma tidning har reportage om hennes bok, som ges ut på vilket bokförlag ska vi gissa – Bonniers. Som äger DN...
Ridå!
Då var det betydligt mer ärligt att se Carl Johan Vallgren på Södra Teatern igår, vid Mosebacketorg i Stockholm.
Både musikaliska CJ och författaren CJ stod på scen. Samma person, men med ett ärligt misstycke till sin egen persons förträfflighet. Den "ytlige" musikern som tittar snett på sitt alter ego; den "djupe" författaren; som suckar över den "ytlige" musiken ...
Till skillnad från Bonniergegget var Vallgren en cirkellek för intellektet.
Publicerad: 2 Mars 2009 @ 10:48,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed