Rakt upp och ner; utan annan rekvisita än fem stolar på rad, och en gul påsklilja.
Allt som bär historien är texten – Strinbergs text.
Mer avskalat än såhär kan det inte bli. Stadsteatern i Stockholm ger prov på less is more.
Klart jag hade velat att detta kammarspel från 1900 hade kunnat få vara just ett kammarspel; med ett bord, ett par stolar, en byrå och en hylla. Grejer som de sex skådespelarna kunde agera kring – inte bara som nu; sitta still och mer eller mindre recitera.
Ändå funkar det; om man orkar ta in orden, texten. Känna stämningen i rummet som dialogen färgar oss med.
Men i publiken, där hände desto mer...
Sex personer gick i spridda skurar under pågående föreställning: klamp klamp stön bök klamp. En dam strax bakom mig prasslade i sin handväska, letandes efter någonting – i tio minuter!
Mannen bredvid mig snarkade gott efter en kvart; och någons mobiltelefon ringde – sju signaler!
En telefon på scenen ringde också. Helena af Sandeberg ryckte till. Jag undrade "skulle den där telefonen verkligen ringa?".
Sven Ahlström, som är en rådig person, gick fram och svarade: med vem talar jag.
Telefonincidenten förde inte händelsen framåt en millimeter; inte heller kommenterades telefonsamtalet i dialogen.
Teater där publiken och felrigningar agerar; men där ljus, kontraster och dialog förtätar.
Jag bär med mig pjäsen långt länge efteråt. Försöker hitta paralleller till Kristus, som ju enligt myten tagit på sig våra synder. Lätt hänt att tänka så när den kristna Påsken är så tydlig i pjäsen. En fader har fängslats, men där kanske även de, familjen, har skuld.
Publicerad: 11 Februari 2009 @ 09:10,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed