Det är svårt att göra teater av film.
Speciellt en film som har många rum, många miljöer att växla mellan: lägenheten i Madrid, nunneklostret, gatorna i Barcelona, fler lägenheter, sjukhus, teaterscener, loger.
Då är det snyggt när det arbetas med små uttryck: en guldspegel för tankarna till en våning, en sminkspegel blir en teaterloge, lampor blir teatersalong.
Den har fått en del dålig kritik den där uppsättningen på Stadsteatern: Allt om min mamma, från filmen av Pedro Almodóvar.
Kanske blir det så när filmen blivit en sån succé; att publiken kan luras att förvänta sig en film, fast på teatern.
Efter föreställningen släntrade L och jag, och några boys vi känner, till en tapasbar i Gamla Stan.
Filmen satt kvar länge, vi var fascinerade – tagna. Vacker genomförd teater med just de där små uttrycken som får spela roll.
Sen ringde C. Han hade haft en spelning med bandet. Det hade gått strålande. De hade spelat un-plugged; akustiskt.
Vågat släppa deras elförstärkta gitarrfrustration och satsat på innehållet; med de små uttrycken.
I morse drog C med vännen O till Skövde för ännu en spelning. Gitarrerna i svarta fodral på hukade ryggar. De skolkar från skolan i två dar; betygen är redan fixade för terminen; konsten var viktigare.
Publicerad: 8 December 2008 @ 17:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed