Pa turistinformationen tva jordkokor utanfor smutsen berattades det att i nio fall av tio vander turisten i porten eller strax innan soptippen, nar de anlander till stallet som lovar back to nature, simple life.
Tillbaks till ursprunget, utan materialism - det enkla livet. Lite skon buddhism som thailandaren vet att en stressad europe kan lockas av.
Ungefar sa utryckte sig ett strandnara bungalowresort med hyddor av vass.
(bloggen skrivs pa ett tangentbord som inte har begransats av ringar och prickar over vissa vokaler)
Verkligheten var; toalett utan handfat, golv med sprickor och plank som knakade vid varje steg, okaklad och vattensjuk dusch som inte mer an droppade. Allt omgivet av en soptipp, nagra hackade kycklingar och en smutsig hamn.
Eftersom hyddorna inte var mer an ett kast fran stampat jordgolv hade nog agarna sett sig tvingade att locka till sig en speciell typ av turist; en som soker narhet till naturen, enkelhet, icke materialism...
Ett gott konststycke i bonnfangeri.
De enda som bodde i hyddorna var konstigt nog svenskar - som anta vi, valuppfostrat tror pa det skrivna och lovade ordet, och inte vill stalla krav, stalla till besvar eller saga ifran.
Pa en bar strax bredvid lovades det: Happy hour beer: pay one – ge one. 
Publicerad: 30 December 2008 @ 07:01,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Vissa thailandare arbetar i strandkanten med trasiga skor och saljer Coca Cola for 20 bath burken (5 kronor).
Andra glider kring i senaste Toyota jeepen med air condition och ett avmatt leende.
(bloggen skrivs pa ett tangentbord lang fran dig)
De gula mot det roda partiet. Skillnaden lar ha varit stad mot land; rik mot fattig; bildad mot obildad.
Som filantrop ar det svart att titta bort fran skillnaderna.
Alla skulle vinna pa en spridning av mojligheter; men omstallningen skulle krava att nagon kanske inte var lika onodigt rik under en period; for att sedan kanske vinna pa det - nar marknaden skapat fler som kan handla.
Publicerad: 28 December 2008 @ 08:35,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
(bloggen skrivs pa ett thailandska tangentbord med fler tokiga krumelurer an vad jag behover; men inte de dar tre som ligger sist i vart alfabet)
Julafton firades pa stranden med thailandsk julmat; blandat med det de tror ar vart. Musslor, rakor, kycklingspett, kalkon (som de har i USA) och en massa korvar och kotbullar (hade de faktiskt fatt till).
Buddhister som de ar har de en unik formaga till inlevelse for andra manniskor; eller om de bara ar duktiga pa att fatta vad som saljer.
Eftersom julen ar en kristen hogtid, fastan de flesta upplysta vasteuropeer idag ar sekulariserade, vill thailandarna ge oss sa mycket kristet de bara gar att trixa till: julkrubbor, krusefix, uppblastbara snogubbar (!), madonnor och sjalvlysande djavulshorn (!).
Det dar sista har inget som kristna idag brukar tala sa mycket om; att det skulle finnas skarseld och slikt for den som inte tror. Men sanna detaljer tanker ju inte en thailandare pa - in med rubbet bara! Allt som verkar kristet.
Fyrverkerier blev det ocksa; och inget litet smallande en dar och en har som de kan bli nar forsiktiga svenskar ska skjuta raket.
Pyrotekniskt klafingriga som vi fatt lara oss att asiaten ar small det bra dar pa stranden nar himlens svarta exploderade i en tjugominuters eldkavalkad.
 (bli inte radda nu alla som tycker en san har gubbe verkar opassande pa julen. Han ar ju i alla fall rod - och lite gullig, tycker jag. Det finns ingen ondska farutom den vi sjalva skapar inom oss. Och det tycks inte spela nagor roll om vi ar judar, kristna, muslimer, agnostiker eller ateister. Daliga manniskor tycks finnas bade med och utan religion.)
Publicerad: 25 December 2008 @ 03:50,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Knivar, ormar, krumelurer och en tribal.
Hela beachen fylls av blamarken - av blacktorskar.
(Bloggen skrivs pa ett thailandskt tangentbord; darav lita tokiga bokstaver)
Visa mig din tatuering och jag ska saga vem du hoppas jag ska tro du ar.
En till synes snall tvabarnspappa fran Borlange; bor i radhus och jobbar som administrator pa ett transportforetag; ser ut som en elak fore detta kriminell som gjort en valta pa Saters fangvardsanstalt.
Knivar, dodskallar och tribaler tacker rygg och axlar som en illa sydd t-shirt.
- Oj, vad radda vi blir!
En flicka pa runt tjugo ar har ett piffigt kinesiskt tecken i nacken; som betyder lycka.
- Hoppsan vilken dag!
Istallet for att aka runt Godahoppsudden i ett ranglig farkost pa vag mot tokigt farliga aventyr blir vi sittande hemma i tryggheten framfor Kalle Ankas julafton och skaffar symboler som visar att vi egentligen ar nagot storre an en soffpotatis.
Har man inget schyst jarnror att sla varlden med hapnad med, far man ta en tribal.
Publicerad: 23 December 2008 @ 04:25,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Breda sangar, kylskap, air condition, stadning, TV och iskallt vatten samt rena handdukar - varje dag. Det ar lyx nar man bor pa en liten holme i Thailand. Priset ar anda inte mer an vad ett par dagar skulle kosta under hogsasong pa Gotland.
(bloggen skrivs pa ett thailandskt tangentbord - med en massa krummelurer; men inga som jag fattar)
Pa ett backpackerstalle ar det omvand logik som galler; bo lyxigt ar lika med charterturist som forvirrat sig ut i arkepelagen.
Man ska bo billigt, enkelt och lange. Helst ska det bara finnas takflakt, absolut ingen TV, och aldrig kylskap. Stadning ska man sopa till med sjalv (man far en liten kvast), och handdukar har man med sig sjalv - eller sa koper man en sarrong for 80 bath (20 kronor).
Sonen C har kommit till holmen. Han har varit nagra dagar i Bangkok - men nu fick det vara nog med storstad, buller och crazy shopping.
Han gillar lyxen i hyddan; jag kanner att den smetar ner mig. Nasta holme vi ska till efter jul, dar har vi hydda som bara star pa ett par grenar, en bit upp i luften (sa inte ohyra kryper in).
Less is more.
Publicerad: 22 December 2008 @ 05:26,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
I gar kom ett gang hongkongkineser till on; aven kallade kappkineser.
(Bloggen skrivs pa ett thailandskt tangentbord; utan vara sig a,a,o...eller hur man nu ska forklara det)
En av dem fick tag i en mikrofon; och borjade sjunga.
Det lat inte bra!
Det kan vara sa att han var nagot av en hongkongcelibritet; en sorts TV-kandis.
Hans storogda entourage gav mig den kanslan.
Ungefar som en san dar TV-pajas som vi kanner igen hemifran: Peter Jidhe, Pontus Gardinger, Carin Hjulstrom.
Ge dem en scen, en mikrofon (kanske en kamera) sen ar det bortom all kontroll.
Publicerad: 20 December 2008 @ 02:30,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Om en brasilianare sitter och tittar ut över ett stilla hav, känner doften av saltvatten; ser en sol som sakta lyfter över horisonten. Då satter han sig ner och skriver en dikt om upplevelsen.
Om en fransman ser samma skönhet, skriver han ett brev om upplevelsen och skickar den till någon han älskar.
En svensk: han reser sig och går och ser efter på termometern hur varmt det är.
Den ständiga frågorna man får när man berättar för någon där hemma att man är i Thailand är: Hur varmt är det? Vad kostar det att resa dit? Hur länge stannar du?
Bara det jag kan mäta kan jag förstå.
Publicerad: 19 December 2008 @ 08:00,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Pa Arlanda flygplats sa en man fran Malmo att: Stockholm ligger langt bort. Narheten till Kopenhamn ar en fordel med att bo i Skane. (bloggen skrivs pa ett thailandskt skrivbord)
Sen nar blev den stora fordelen med att bo pa en plats att den ligger nara en annan? Som om fordelen med Stockholm skulle beskrivas med att det ligger nara till exempel Uppsala, funderade jag.
Inget fel pa Uppsala; men det ar inte det som ar den stora fordelen med Stockholm.
Stockholm ligger i en avkrok, sa en annan. Malmo ligger narmare Europa, narmare de europeiska kulturerna.
Jaha, sen nar har tankar och ideer med breddgrad att gora, replikerade jag. Kommer det fler stora tankare, filosofer, konstnarer fran lander mer soder ut an norr?
Jag undrar om nagon kopenhamnare ens reflekterat over att de fatt en ny forort pa den svenska sidan?
Modernare vetenskaper har pavisat att jorden ar runt: till och med att den ar ett klot.
Stockholm ligger narmare an Kopernhamn flygvagen till bade New York och Beijing, Bangkok och Chicago.
Det gor inte Stockolm till ett dugg battre plats an Kopenhamn. Stader och folk som bor i dem kanner forstaelse med varandra. Lander betyder inte sa mycket numer; livsstil och tankar ar intressantare.
Tokigt sant dar nar det tycks som om vi fortfarande akte hast och vagn till varandra.
Tank om portugiser hade en lika svag sjalvbild som somliga svenskar: ett land som ligger pa randen ut mot det iskalla Atlanten. Bakom stora Spanien. Eller Irland; en liten o som ligger bakom en stor, som varit ett imperium. Eller Malteserna, med huvudstaden Valetta. En holme bakom nedanfor Silicien, nastan i Afrika.
Publicerad: 18 December 2008 @ 11:35,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
En trave böcker, ett par sarronger och flip flop sandaler; sen är jag nöjd.
Konsten; att hasa och glo; är inte alla förunnad att behärska. Men jag har några vänner som alla är lika bra på att sakta se dagen passera under en palm.
Klockan 18 går flyget till Bangkok, via Beijing.
Ja, jag har ett ekologiskt avtryck på under två ton CO2; resan inräknad.
Du vet, jag bor i lägenhet; värmer upp varandra, två ytterväggar istället för fyra, inget tak rakt ut i kylan.
Jag äter närodlat och vegetariskt; i alla fall nio måltider av tio.
Åker nästan aldrig bil; cyklar och går till allt inom tullarna i Stockholm. Tåg om det är längre.
Vind-el till lågenergilamporna.
Kanske är det ett försvarstal; men jag gillar att dyka, bo i hydda på en liten strand, äta med pinnar.
Jag ska inte handla julklappar heller; mer än några småsaker till barn och ungdomarna som är med på resan – och nåt till L kan man tänka.
Kommer hem i mitten av januari; och har gjort av med mindre pengar än om jag varit hemma. Låter som en win win. Budget på drygt 1000 bath om dagen (två hundra kronor): räcker till frukost, lunch, middag, öl och glass.
Hittar jag ett internetcafé på någon av öarna där jag och ryggsäcken befinner oss kommer det bli blogg.
En biffig flamstransa som älskar att ta män i randia pyjamasar passar lägenheter medans jag är borta. Så eventuella tjuvar kan ta sina kofötter och gå någon annanstans.
Publicerad: 16 December 2008 @ 10:31,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Skyltfönstren på stan har tremetersbokstäver: ALLT SKA BORT!
Jaha, sen när skulle inte allt som finns i en affär bort?
Brukar butiker ha en avdelning med varor man inte får köpa, eller?
Själv köper jag julkappar för mindre än tusen kronor i år.
Önskar heller inget; har allt jag behöver.
Nåt välgörande kunde vara omväxlande; slippa gå i den där nu-ere-jul-igen-köpmanna-geggs-fällan.
Samtidigt blir jag trött på alla behjärtansvärda hjälpgalor på teve; TV4.
Som om eldsvådor kunde släckas med våtservetter.
När det behövs pengar att rädda banker; då dyker det upp tusen miljarder – med till barncancer och tsunamioffer: då skramlas bössa.
Länder med stora naturtillgångar; konfiskeras av globala jätteföretag – för annars sätts landet i bankrutt och vi placerar en elak diktatormarionett som dinglar i trådar ända till nåt vitt hus i väst.
Ops, folket svälter; vi skickar Läkare utan gränser och Albyl mot dåligt samvete till västvärldens rika i utbyte mot fadderbarn.
Zewdi bor i Ethiopien. Hon får skola, kläder och mat; för 2000 av mina kronor om året.
Det enda jag önskar är att utsugna länder fick skuldavskrivning och möjlighet att leva på sina tillgångar.
Publicerad: 15 December 2008 @ 12:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Mannen, vem tror han att han är, komma här och spela Allan, uttryckte sig en medborgare som vanligen betecknas som invandrare.
Jag och Aisha har kollat värsta huset. Du vet, radhus i Sollentuna. Tomt, sådär så barnen kan springa ut. Altan, man kan grilla. Fett bra för barnen, mannen, sa en annan som slarvigt betecknas andra generationens invandrare.
Vi ska köpa stor bil, mannen, sa en tredje. Tror det blir Volvo. Du vet, mannen, den är fett säker. Bra avbetalningsvillkor. Vi får rum med barnvagn i baklucka – utan att ta av hjul. Fattar du, enklaste grejen.
I sommar då, sa en man med persiska rötter. Jag tar hela familjen, åker till Mallorca. Två veckor. All inclusive. Bamseklubb, allt. Jag och frugan kan ligga vid värsta feta poolen. Dricka paraplydrink, du vet mannen, tjejer gillar sånt.
Då slår det mig plötsligt: de som kallas invandrare har gått och blivit svennar!
Sen började andra akten av premiären på Vem är rädd för Virginia Woolf på Stockholms Stadsteater. Alla gick in till sina platser; svenskar, andra generationens invandrare, utlandsfödda svenskar, nysvenskar – eller vad vi nu heter, alla vi som är svennebanan.
Publicerad: 14 December 2008 @ 10:16,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Smörgåsbord från förr med ALLT som ska till när svensken ska dricka julbord.
Sillsalader, ål och grisfötter – alla tomtens favoriter stod på parad i det inbonade decembermyset ute vid Ulriksdal, en taxiresa bortanför norrtull i Stockholm.
Men den här kvällen var det något som inte var som förr:
Vid ett av borden satt två bögar och funderade på vilken av servitörerna som skulle varit läckrast att sluka ihop med prinskorvar och hemrullade köttbullar.
Där satt också en manlig prostituerad transvestit; klädd som drottning Silvia på nobelfest och kokain.
L var som alltid ställets snyggaste; lite för snygg tyckte nog de andra damerna runt fyrtio som slagit sig loss från gillestuga och Idol-final.
Själv var jag den ende heterosexuelle mannen som inte var klädd i begravningskostym.
Finn fem fel – alla satt vid vårt bord.
Men trots blickar och höjda ögonbryn när vår transvestit elegant gjorde grand entré med att halka nedför trappan på glashala stilettklackar, fann vi oss snabbt tillrätta med nubbe och mumma.
Ulriksdals egen nubbe, med det tvivelaktiga smeknamnet "ulrik", var det som sköljde strupen bäst varför servitrisen såg det som lika bra att låta flaskan stå i ishink på bord nummer fjorton.
Publicerad: 13 December 2008 @ 13:19,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Så hamnade vi rakt ner i sirapshinken.
Med ett landskap som Australiens är det inte undra på om filmare vill göra tokigt snygga panoramor och glidningar över bergsmassiv.
Nicole Kidman är vassare än eggen på en kniv av märket Sabatier; utan henne hade filmen varit ointressant redan i första akten.
Hugh Jackman som den omöjlige kofösaren är en typisk karaktär jag tycker mig sett en gång för mycket i filmer från Down Under. Vi tror inte på Crocodile Dundee längre.
Galet aristokratisk överklassfru från England (Nicole Kidman), åker till Australien för att sälja släktgård; och träffa sin man som visst är där. Efter dammiga passager med alldeles för mycket bagage anländer hon till det råa Australien befolkat av riktiga karlar (Hugh Jackman) som löser konflikter med den i filmens värld numer lätt slitna käftsmällen.
Det elaka lokala rika patriarkatet vill sätt käpp i hjulet för blek fin flicka från Eng-land. Med hjälp av salig blandning: svarta, vita, kvinnor och barn, bildas ett brokigt kollektiv som visst kan bättre; och föser 1500 biffkor ombord på stort jäkla militärskepp så soldaterna säkert har mat en hel vecka.
Så, nu har hon pengar och slipper sälja släktgården; där plötsligt marken grönskar och vattnet porlar. När det tidigare bara var sand, torrt och vedermödor.
Året är 1939 och Australien ska precis bli attackerat av horder från Japan.
Kriget kommer; det andra världkriget. Alla skingras; folk dör och nån hamnar på otillgänglig ö.
Då kommer tokpraktiske Hugh-Jackman-karaktären tillbaka och tar hand om rubbet på ren vilja och svällande biceps.
Regisören Baz Luhrmann vet nog inte riktigt hur han ska avsluta filmen; för den skulle kunna ta slut tre-fyra-fem gånger innan den efter nästan tre timmar dimmar ut. Kill your darlings är ett uttryck som skulle kunnat dammats av.
Filmen är långsamt berättad; som vore den gjord 1939. Dramaturgin enkel; så alla kan hänga med. Karaktärerna lika självklara som; me Tarzan, you Jane.
Jacobs Creek bjöd på god Shiraz i foajen; och syster L sitter på planet på väg till Sydney över jul och nyår.
Filmen får en tårad kind och två spruckna överläppar.
Publicerad: 12 December 2008 @ 09:20,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Tidigare i år såldes stora kända mäklarfirman till en bekants bekant.
Det är oklart vad fina mäklarfirman kostade, men eftersom varunamnet är välkänt så torde det vara många sköna miljoner.
Killen som köpte var mer än på grön kvist; åkte Ferrari och hade dyr klocka. The only way was up!
Min kompis N som känner den lycklige, träffar mäklargurun på gymet då och då; alltid i bastun, alltid solbränd och nyborstade tänder.
I veckan som gick hade de setts igen; det var som om luften gått ur vår vän från bostadsbranschens solsida; hålögd, ringar under domsamma och blek, var beskrivningar som uttrycktes.
Dundermäklaren som sålt sin mäklarfirma i år visste nog vad han gjorde.
För nu hade visst nye mäklarstekaren fått sparkat folk, lagt ner kontor, försökt sälja dyra bilen (nåt ska ju en säljare sälja)
I fastigheten mitt emot var det visning i veckan. Det vankade runt en kostymklädd herre i våningen; mäklaren. Inte en enda spekulant.
Publicerad: 12 December 2008 @ 08:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Det finns en dyr och en billig väg att gå hem från kontoret i Gamla Stan i Stockholm.
Den billiga vägen går via bullriga och fula Vasagatan; den vill man bara förbi och hem så snabbt som möjligt.
Den dyra vägen går över Kungsträdgården, förbi NK och en massa glittriga skyltfönster med snygga kläder, skor och grunkor man inte behöver. Värst är Hötorget med saluhallen en trappa ner; där kan man lätt fastna i nåt fångstgarn och komma hem med pilgrimsmusslor och krabba – på en tisdag!
De senaste dagarna har det blivit den dyra vägen hem; inte förbi NK eller nån saluhall, utan för att proviantera inför resa till Thailand över jul, nyår, trettondagar och en låååång bit in i januari.
Under tiden bor en manlig prostituerad transvistit i lägenheten; vattnar blommor och dricker upp champagnen i kylskåpet. Har vi tur tar han hem sina flamsmadamer på nyårsfest; med paljetter, glitterboor och glasskor med tio centimeter klack.
Hur som helst kan jag konstatera att den här julen kommer slå alla rekord i icke konsumtion. Det är så lugnt på stan så här två veckor innan jul att man skulle nästan kunna tro att folk hade ett liv; och inte försökte köpa ett.
Kommer där en stressad medborgare med julklappsinslagna grunkor i stora plastpåsar är det nästan som om blickar kastas och säger: så du är en sån där som inte känt av börskraschen du, inte blivit varslad, inte solidariskt ickehandlar.
Jag vill citera Bengt Olsson i DN på Stan (081211): Årets julklapp: mindre av allt!
Publicerad: 11 December 2008 @ 09:50,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Plopp! sa det när korken åkte ur flaskan; hela köket fylldes med aromer från mogna bär och annat som vinkännare saligt rabblar likt pingstpastorer i tungotal.
Luttrad som jag blivit av att driva Vinguiden.com i snart tio år går jag sällan eller aldrig ner och gör en headspinn ens om det vankas grand cru i glaset.
Men den här sydafrikanen var i klass med en amarone jag pimplade för någon vecka sen. Kanske till och med än mjukare tanniner.
Rijk´s Pinotage heter underverket; jag har en flaska kvar som jag ska överraska mig själv med kanske redan till helgen.
Publicerad: 10 December 2008 @ 08:58,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
I helgen hamnade jag som troligen många andra framför teven.
Det var lördagskväll, och egentligen inget speciellt att se. Jag gillar inte Vagner, som gick på SvT 2, och på ettan var det nåt flams.
Så det zappades.
Efteråt mådde jag illa.
En hel kväll av narrspel, avbrutet av reklam för nåt jag aldrig bekymrat mig om att jag ens behövde.
Mest ledsen blev jag över alla så kallade kändisar; alla duktiga artister, sångare och skådespelare; som av någon anledning valt vara med och hoppa rep. (för att citera ur Bruno K. Öijer:s dikt Så få)
Konstnärer som är aktuella med bok, skiva, show; kanske behöver mediatid för att lyfta. Om nu inte verket gör det av egen kraft.
De flesta kändisar var för mig totalt okända; kanske säger det en del om vår samtid – eller om mig.
Men måste man vara en duracellkanin på syra för att få vara programledare?
Skulle inte en sån egentligen behöva en terapisoffa.
Riktigt tokigt blir det dagen efter; när löpsedlarna behandlar chocker, skandaler och slikt som vi sett...eller inte fick se på teve.
Medan terrorn briserar i Indien, Thailand är i uppror, kriget rasar vidare i Irak, Sverige skickar trupp till Afganistan för att hjälpa USA bomba fler kvinnor och barn – då väljer kvällsbladet att skriva om nån som jobbar på teve...
Är det såhär vi väljer att spendera vår tid; titta på när andra leker?
Som porr.
Upphetsande till en början, men rätt torftigt efter en stund. Inte så intressant, och roligast är det väl ändå om man är med själv...eller?
Publicerad: 1 December 2008 @ 09:45,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Ferrari, Porsche och en dyr BMW stod alltid utanför mäklare i kvarteret. Inne på kontoret var full aktivitet: telefon vid örat, bankpapper under armen och såna där trottoar-pratare i högsta hugg.
Det fanns pengar att tjäna för den som höll sig framme.
uj uj uj
Banken spred pengar som en vattenspridare en toktorr sommar. Mäklarna var där och blötte ner sig.
Säkert trodde de att förtjänsten berodde på egen kraft och affärsmässighet.
Sen var det nån som ströp den där vattenslangen; stilla sitter di nu på mäklarkontoret när jag gick förbi. Telefonen ligger död.
Eftertänksamma tittar de ut över torget; undrar när nästa vattenskada ska komma.
Publicerad: 2 December 2008 @ 10:32,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Stadsteatern i Stockholm släppte biljetter i går.
Jag hängde över datorn klockan 06.00 – det var då kassorna skulle öppna.
Tre minuter senare var jag inne och skulle boka pjäsen "I väntan på Godot"; kaschof! utslängd på grund av tekniskt fel...
Fyrtiofem minuter senare hade jag efter fem (!) liknande utkastningar äntligen fått tag i de där biljetterna.
Inte till premiären, som jag hade hoppats, för den var full redan tre (3) minuter över sex...
Tokig shoppingsajt den där stadsteaterns; man kan bara beställa en föreställning åt gången. Måste gå till kassan vid varje köp; pickla i kreditkortsnummer: Sen tillbaka igen för att välja nästa föreställning.
Skickar hem biljetterna gör de också; och då i lika många kuvert som man beställt föreställningar. I mitt fall blev det fem kuvert...
Publicerad: 3 December 2008 @ 12:43,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det är svårt att göra teater av film.
Speciellt en film som har många rum, många miljöer att växla mellan: lägenheten i Madrid, nunneklostret, gatorna i Barcelona, fler lägenheter, sjukhus, teaterscener, loger.
Då är det snyggt när det arbetas med små uttryck: en guldspegel för tankarna till en våning, en sminkspegel blir en teaterloge, lampor blir teatersalong.
Den har fått en del dålig kritik den där uppsättningen på Stadsteatern: Allt om min mamma, från filmen av Pedro Almodóvar.
Kanske blir det så när filmen blivit en sån succé; att publiken kan luras att förvänta sig en film, fast på teatern.
Efter föreställningen släntrade L och jag, och några boys vi känner, till en tapasbar i Gamla Stan.
Filmen satt kvar länge, vi var fascinerade – tagna. Vacker genomförd teater med just de där små uttrycken som får spela roll.
Sen ringde C. Han hade haft en spelning med bandet. Det hade gått strålande. De hade spelat un-plugged; akustiskt.
Vågat släppa deras elförstärkta gitarrfrustration och satsat på innehållet; med de små uttrycken.
I morse drog C med vännen O till Skövde för ännu en spelning. Gitarrerna i svarta fodral på hukade ryggar. De skolkar från skolan i två dar; betygen är redan fixade för terminen; konsten var viktigare.
Publicerad: 4 December 2008 @ 10:09,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
I lobbyträngseln bland hopplöst svartklädda firmafestare på nya fina hotellet Clarion Sign i Stockholm, är det som att komma till ett konferencehotell någonstans i Sverige. I alla fall inte i huvudstaden. Fastän det ligger centralt vid Norra Bantorget, fem minuter från T-centralen.
Restaurang Aquavit som ståtar med anor från New York har gjort den gränsöverskridande resan över Atlanten för att markera Sverige in the Big Apple; för att sen ta sig tillbaka och markera The Big Apple i Sverige.
Tokigt sånt där.
Hotellets konferencegäster blir hopträngda i en lounge bakom håglöst upphängda draperier mellan frukostmatsal och vattenhålet Aquavit; restaurangen med illa placerade bord där gäster får agera statister i en tänkt urban tillställning.
Barpersonal som snipigt tar upp beställningar skulle man kunna vara utan.
Arbetsytor mitt i restaurangen med disk och matplock kanske är tänkt att skänka en känsla av närvaro och snabb new-york-puls; men det är mest äckligt (för att använda ett adjektiv jag brukar undvika).
Restaurangpersonalen får plus; men det kan vara så när delar av sällskapet känner dem sedan tidigare (det blir ibland så när Vinguiden.com ska gå på restaurang).
Tyvärr tror jag många gäster väljer att ta skeden i vacker hand och tror att det är såhär det ska vara när man kommit till storstan; med New York och Aquavit som garant för metropol.
Betyget blir ett nja; och inte mer än tre vissna morötter: en för varje n i ordet bonnfångeri.
Publicerad: 5 December 2008 @ 10:44,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Förr fick helgsybariten leta sig ner till skaldjursdiskarna i någon av stadens alla saluhallar om det skulle frossas delikatess. Nu har Melanders öppnat i nybyggda Sabbatsbergsområdet invid Vasaparken. Bor man inte mer än fyra spökast därifrån är man snart torsk.
Andra helgen i rad har L trippat dit på snygga ben; medans jag studsat bredvid som en heffaklump med hummertentaklerna kittlandes i baken.
Räkor för 20 kronor hektot, bohusländska ostron för cirka trettio och amerikansk hummer för 450 kronor kilot får snålvattnet att spruta som en sprinkler en överhettad sommardag på Smögen.
En femhundring fattigare, men med ett leende som räckte mellan tvenne örsnibbar, rutschade vi över sagda Vasapark för att handla flaska vitt från Bourgogne.
På hemväg blev jag antastad av minst en alkoholiserad kvinna som undrade om flaskan var till för fler. Jag hade struntat i systembolagets lila kasse och helt kontinentalt tagit den om halsen.
Med skruvmejsel och ett par svordomar fick vi upp ostronen och flaskan tömdes i en slurp. Sen somnade vi klockan nio med varsin bok som kudde.
Det är tufft det där med fiskarfänge.
Publicerad: 6 December 2008 @ 09:52,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
"Genom någons ådror rann allt som är billigt, obegåvat och fult", skriver Bruno K. Öijer i dikten Ishjärtat.
Filmen Body of Lies med Leonardo di Caprio och Russell Crowe har träffat alla tre adjektiven.
Det är det vanliga amerikanska hjärntvättstugget; allt islamiskt är dåligt och ont; USA har senaste krigslist- och övervakningstekniken som vore det Blackwaters våta önskelista till tomten.
Säker en behjärtansvärd film för att försöka vända hemmaopinionen i USA, som verkar fått upp ögonen för att kriget mot terrorn föder mer terror.
Eller som John le Carré skrev i boken; Absoluta Vänner: Det var ett gammalt kolonialt oljekrig utstyrt till ett korståg för västerlandets liv och frihet, och det startades av en klick krigslystna judisk kristna geopolitiska fantaster som kidnappade media och utnyttjade USA:s 11 september-psykopatologi.
Paret bredvid gick efter en kvart. Jag hade tänkt göra detsamma men undrade om filmen kanske skulle bjuda på ett uppvaknande; eller om filmen möjligen var en parodi. L sov redan efter trettio minuter av bombkrevader.
Tyvärr var nog filmen menad att vara på allvar...
Trots blod och terror blev jag mest skrämd efter filmen när den fullsatta salongen tömdes på besökare och jag hörde kommentarer som: "jäklar vilken rulle", "verkligen bra", "superhäftigt".
"billigt, obegåvat och fult".
Publicerad: 7 December 2008 @ 11:18,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
De träffas varje fredag hos någon i Bromma-grannskapet och har hemma-pub. Allt började visst när någon haft fest och fått sprit över. Det var efter finanskrisen förstår man när man läst artikeln i DN söndag (081207).
Starkt initiativ i idyllen – hänga med grannarna.
Tre tankar dyker upp:
Om de inte hållit på med sin fredagsfylla mer än sen finanskraschen för några veckor sen; då är det en vana som kan självdö innan någon i kvarteret hinner säga "heteronormativt gegg".
När minsta spricka dyker upp i tvåsamhetsfasaden hos någon av de försträffliga trettio-fyrtio-någonting-paren rasar korthusidyllen så snart pappa Pelle i Villa Villerkulla Ett börjar prata lite för länge med mamma Anna i Villa Villerkulla Två.
Finns det inga lokala barer två bilkökilometer utanför tullarna i Stockholm; dit helgfirare kan gå med familj och vänner?
Kanske våga möta nån man inte redan känner; kanske våga möta sig själv >>.
Publicerad: 8 December 2008 @ 09:36,
Kategori: Sprit,
Kommentarer: 1 st
Igår blev jag inbjuden till Spotify; och plötsligt kom framtiden.
Här har jag gått omkring och tyckt mig vara både modern och lite hip med min i-pod och i-tunes.
Men sen igår är allt ändrat...
Med Spotify har jag tillgång till ALL musik. Och det ligger på internet; jag laddar inte ner; äger inte – bara lyssnar. Jag kan bygga blandfiler precis som på i-Tunes. Blandfiler jag kan dela med fler; bygga tillsammans. Jag kan lyssna på webbradio med musik jag vill höra; välja genre och ungefärligt årtal på musiken.
Vad kostar det då?
Ingenting!
Ja alltså, det kommer en liten reklamjingle för nåt efter cirka var tionde låt. Det är min betalning – att lyssna på reklam. Vill jag slippa reklam betalar jag 90 kronor per månad; eller trycker på "mute" en minut.
Det är skillnad det motför vanlig radio, eller ännu värre: TV.
Ettan och tvåan betalar jag TV-licens; då slipper jag reklam, och får mer än tjofaderittan-vad-tokigt-spontant-och-kul-vi-har-i-studion-program.
Men tok-kanalerna; betala för box och kabel, betala för extra utbud, sen i värsta fall även betala pay-per-view...
Och fastän jag redan betalt allt detta trasas kanalerna ändå sönder med reklam och produktplaceringar.
Vi har till och med själva gått och köpt teven – för egna pengar!
Folk har sedan femtiotalet självmant betalt och släpat hem propaganda-apparater och placerat på bästa platsen i stora rummet; vinklat soffor och fåtöljer så alla ska se och sitta bekvämt när vi ska till att glosögt begapa tok-kanalernas breda utbud.
Publicerad: 9 December 2008 @ 09:26,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed