Italien ligger aldrig längre bort än ett kvarter.
Även på resor i Siam, bland chopsticks och gröncurry, har det alltid slutat med det italienska köket. Det finns där som en varm tillflyktsort om den tyska knödeln, österrikiska surkålen eller polska blodsoppan skulle stå upp i halsen.
I kvarteret där jag bor finns en italienare som nästan ligger för nära när man ska gå ut och äta. Man vill i alla fall gå nåt kvarter när det ska gås på restaurang; så man känner att man gått ut och ätit och inte bara halkat trettio meter runt knuten.
Men den här italienaren ligger verkligen just runt en sån där knut.
Där satt L och jag igår med en massa tonårspojkar; varav en fyllde arton.
När ungdomar blir så stora får de dricka vin eller öl till maten; och det kunde de hantera med en vana som fick ögonbrynen att höjas på oss ur föräldrargenerationen.
Innanför immiga fönsterrutor satt vi allihopa vid tända stearinljus och mådde sådär gott som man kan få göra när alla barn är med; är friska, sköter skolan och fyller år.
Sen skulle ungomarne gå på lokal och L fick plånboken länsad på hundralappar; vips var de borta, både hundralapparna och ungdomarna, under hukade ryggar och svartlånga rockar.
Publicerad: 8 December 2008 @ 17:00,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed