För någon vecka sen fyllde bostadsannonserna en hel tidning tjock som ett Das Kapital.
Här i Stockholm kunde det i en av morgontidningarna till och med finnas två bostadsbilagor, lika tjocka bägge två.
Dessa lästes, har jag fått veta, inte bara av spekulanter, utan även av vanliga borättsägare som ville förgylla helgen med hur mycket våååååningen gått upp i värde sen förra veckan: tänk så rika vi blivit bara på att bo en vecka till.
Det var nåt osunt och naivt i hela situationen. Sa man nåt om luftpastej till en rosenkindad borätts-jag-tror-visst-jag-skulle-bli-rik-om-jag-sålde-och-flyttade-till-ett-tält-miljonär fick man veta att man intet fattat och att det visst var riktiga pengar att tjäna och att alla alla alla som köpte nu nu nu skulle bli miljonärer sen sen sen.
Igår kom en sån där bostadsbilaga igen: tunn som ett löv.
Publicerad: 1 November 2008 @ 10:37,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
L är på jakt efter konst, gärna en Åsa Larsson. Under tiden, tills hon finner en, inspireras hon av gallerierna på Söder i Stockholm. Och i lördags, när höstsolen smällde som ihärdigast i den kallvåta asfalten, flanerade L och jag över de där pucklarna på Hornsgatan.
Vid Tvålpalatset, tvärs över Mariatorget, fanns ett litet fik där de serverades riktigt bra kaffe i en gammaldags miljö, ungefär som Vetekatten på Kungsgatan; riktigt porslin, små sittgrupper av antika möbler, kakelugn och takhöjd långt över tre meter.
Där smälte vi intrycken och fann oss själva sittandes som i en tavla: i en fåtölj från 20-talet, i ett rum från artonhundratalet med en kopp trendigt italienskt kaffe från nu.
Publicerad: 2 November 2008 @ 08:41,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Hur kommer det sig att ett land som säger sig ha en sån kreativ befolkning, ett sånt utvecklat system för tillväxt, och en sån utbredd demokrati; bara har två partier att välja mellan? Det är som att vi svenskar skulle ha bara Kristdemokraterna och Moderaterna som alternativ.
Ett land med så mycket människor som USA. Med så mycket framåtanda (om vi får tro Hollywood och den amerikanska drömmen); att inte fler trixat ihop ett manifest och startat ett politiskt parti. Eller finns det någon regel over there som säger att de bara får vara två att välja mellan – i mångfaldens USA?
Sen när stoppades en amerikan av regler, är inte såna begränsningar till för att brytas? I sann western anda.
Jag är skeptisk.
Publicerad: 3 November 2008 @ 08:22,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
På en krog bland kullerstenskvarteren av Södermalm träffade jag gode vännen B. Vi drack höstöl från Skebo. Ett bra sätt att andas in november på.
B är ekonom och varit finanschef på en av de större bankerna i Europa. Därtill är han god att lyssna på när det gäller frågor av monetär art.
Nu är hans hyreslägenhet invid Mariatorget stadd i omvandling till borätt. Som den vasse ekonom han är har han benat ur förslagen från den allt annat än insatta styrelsen, och den anlitade konsulten (som talar sig varm för en ombildning). Konsulten skulle visst få 400 000 kronor han, om köp blev av. Därav svadan.
Eftersom B arbetar med riktiga pengar på stora starka banken vet han hur dessa slipstenar dras och skillnaden mellan monopolpengar och såna man kan handla mat för. Observera att hans bank på grund av sunda finanser klarat sig mycket bra under de senaste veckornas debacle.
Olusten att betala miljooooner för någonting man redan har; för en eventuell girig exit. Oviljan att spekulera i sin bostad, utan att bara få bo och lägga energi på viktigare ting. Känslan att tillsammans med grannar sätta sig i ekonomisk skuld till banker som egentligen bara vill ha fler mjölkkor att mjölka stålish från.
Efter höstölen styrde vi stegen mot teater Tribunal och såg pjäsen Det Kommunistiska Manifestet. Inga kopplingar i övrigt.
Publicerad: 4 November 2008 @ 09:11,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Ett rekordhögt valdeltagande! Men hurru, hur ligger det till egentligen med valsystemet i det där stora fina landet västerut?
Jag såg på teve att köerna ringlade långt utanför vallokalerna – folk fick stå i flera timmar innan de fick lägga sin röst på Obama. Med fuskräkningen till Bush's fördel i Florida, valet 2004, börjar man ju undra.
Att rösta på en tisdag verkar också knepigt, för sååå hög arbetslöshet som i Detroit (30%) har de väl inte på alla ställen? Hur hinner folk stå där och ringla hela eftermiddagen?
När jag röstar i Sverige brukar det vara över på ett par minuter. Det känns nästan som man vill dra ut på det lite extra genom att vanka runt en stund utanför vallokalen och andas lite demokrati.
Det där tokiga att alla i USA som röstar måste registrera sig först; har de ingen koll på sina medborgare? Är inte det ett sätt att skapa hinder för underprivilegierade att komma till urnorna?
Men nu ska det väl bli rätt och ordning i det stora stackars landet. Det kanske kan få byggas nåt sjukhus för alla, låta kommunen laga en bro som behöver fixas, kanske ge några skolbarn lite mat på lunchen, trixa så att det finns kommunalt vatten i till exempel Detriot (där 20 procent av invånarna någon gång under förra året var utan vatten och avlopp för de inte kunde betala nån räkning).
Hoppas Obama rättar till det där u'et i USA till att åter betyda "united" och inte "underprivileged".
Publicerad: 5 November 2008 @ 08:59,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Sköna käftsmällar delas ut i pjäsen Allsång på Elverket/Dramaten. Alla med designfetisch bör huka i bänkarna.
En modern historia om nyrika paret som lägger pengar på nytt designat kök med stor köksfläkt av borstat stål; drömmer om borätt och öppen spis – samt en utlandsresa till Benidorm; kanske sälja lägenheten och köpa slott på landet. Tänk va!
Torkel Petersson är sådär starksvag som gör att i alla fall jag själv som vasastansbo lätt kan känna igen mig. Kristina Törnqvists blonda rosenleende nykära flickkvinna som är så stolt över hur fint allt blivit med köket å så, tycker jag mig sett i kvarteren där jag bor.
Det svåraste mötet lär vara att möta sig själv. Därför bör alla moderna människor som gillar heminredning och drömmer om en köksö ta steget och se Allsång på Elverket i Stockholm.
Betyget blir fyra av fem möjliga kuddar från Natasha Marshall
Publicerad: 6 November 2008 @ 09:43,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Allt som heter 2000 är väl nu på dekis och helt ute. Det som för lite mer än åtta år sen stod för framtid och omgavs av nåt moonage spacy futuristiskt över sig.
När jag arbetade några år i Kista klippte jag mig på ett ställe som hette just Salong 2000; kändes ju modernt då i mitten av nittiotalet. Men jag undrade redan då vad som skulle hända med det där namnet på salongen efter det stora steget in i framtiden då allt blev år 2000, och 2001 och så vidare!
2000 - smaka på den; tänkte man då när man gick och harvade i det som kändes som ett lätt begagnat, slitet och uttjatat nittonhundratal.
2000 stod där framme som ett enormt tomt vitt blad att få börja om med, att få skriva in sig själv i framtiden på.
Alla som byggde sina varumärken på att klämma in ett 2000 i logotyper och namn fick nåt att tänka på vid milleniumeskiftet. Attans också, redan nytt årtusende!
Twenth Century Fox i Hollywood – dumt att begränsa sig till ett århundrade sådär.
Här om dagen såg jag en salong på Sveavägen i Stockholm där ägaren hade fattat detta och skapat ett namn på sitt ställe som verkligen kommer räcka en stund: Salong 3000.
Då vet man: där är det bra.
Publicerad: 7 November 2008 @ 09:06,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Fyra vassa kostymkillar kom in på Café Mellqvist på Rörstrandsgatan; såg den söta servitrisen, sträckte på ryggarna, tuppade sig och konkurrerade om hennes uppmärksamhet.
Trots att alla fyra såg ut som välslipade ekonomer tycktes de inte känna till att ingen når målet om alla springer i vägen för varandra. Jag vill minnas att nobelpriset i ekonomi någon gång från tidigt åttiotal handlade om just detta.
På mässan Det Goda Köket var det ungefär samma konkurrens om förbiglidande konsumenter.
Publicerad: 8 November 2008 @ 10:55,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Om en man säger sig vara intresserad av mode förväntas det av den breda publiken att han bär kavaj, slips och kanske piffigt modern halsduk (om nu halsduken även vintern anno nollåtta nollnio håller som stilikon).
Ska han ta ut svängarna kan det bli som för Peder Lamm eller Carl-Jan Granqvist; lantadelns signum anno 1600-tal.
Oj, sikket nytänkande; röda strumpor till senapsgula byxor; tweedkavaj och en blå scarf. jo, man tackar.
...pom pom pom...
En man som intresserar sig för sitt yttre kan uppfattas som fjollig och kokett. När alla vet att hans kvalitéer främst ska sitta i att kunna lyfta tungt, sätta upp hyllor och byta till vinterdäck på bilen.
Ska någon promt bedöma hans yttre skal får det bli genom bilens.
Den största paradoxen är bodybuiders som i förekommande fall proppar kroppen full med ryssfemmor, lyfter tungt – och sen ängsligt tittar sig i spegeln för att se om alla bullarna på kroppen ligger rätt.
Hur gör en man då som är intresserad av vad stil och kläder kommunicerar, som trots att han är man inte vill gå omkring med lort ända upp till armvecken, eller tycker att bilens skal duger som kommunikatör av hans persona; om lantadeln och bankpyjamasen känns lika konform som Ellos-katalogen?
Nu skulle man ju kunna säga nåt klyschigt som att skönhet, styrka och stil kommer inifrån; men det kommer jag inte göra.
En man märker att han fått på sig nåt snyggt, inte för att kvinnor tittar; utan när andra män vänder på huvudet och tittar.
Publicerad: 9 November 2008 @ 10:21,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Det lär finnas minst två anledningar att annonsera.
Den ena för att sälja nåt.
Den andra för att bygga varumärke.
L och jag satt på café och läste tidningarna som låg tummade där bland vaniljsocker och flarn.
I alla magazin var det påfallande att annonserna däri ville ligga i framkant, förmedla innovation och nya idéer; bygga varumärke – samtidigt som de sålde nåt.
Modetidningarnas annonser var alla haut couture med det lilla extra eleganta. Biltidningarna visade nya läckra åk; alla med den renaste av teknik som pengar kan ge.
Men inte i heminredningstidningarna! Till exempel, Sköna hem.
Där var det reportagen som var over the edge, och inte annonserna. Reportage om nån bernadottes-villa med stil, finess och en närmast kunglig elegans. En ombyggt etagelägenhet i majorna i Göteborg som andades New York.
Hemmen som det rapporterades från vara alla noggrant inredda med varma färger, många små detaljer från resor och aktiva liv, som alla speglade vem som bodde där.
Men i annonserna! fortfarande avskalade industrihem där less tycks ännu vara more. Dammfria cleana ytor. Eventuellt en röd paprika som rund och färgrik kontrast i ett annars fyrkantigt och kylskåpskallt kök.
Sockerbitsfyrkantiga soffor med en kudde i någon svag svag nyans.
Mattor som gick ton i ton med de vita väggarna. Tavlor som knappt vågade säga "psst".
Detta trots alla inredningsprogram på teve som sponsrats av färghandeln, som inte vill annat än att folk ska smacka på med kulörer. Eller så struntar de i vilket, bara folk målar; vitt eller gredelin spelar kanske ingen roll för dem?
Publicerad: 10 November 2008 @ 09:22,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
För ett år sedan behövde mitt företag nya lokaler. Vårt kontrakt i Gamla Stan i Stockholm skulle gå ut vid årsskiftet.
Jag botaniserade runt bland företag här i Stockholm som har som affärsidé att hyra ut just affärslokaler och kontor till företag.
Det var trögt.
"Hur många kvadrat skulle ni ha sa du? Jasså, bara 70... Hade du sagt 700 så kanske. He he", kunde det låta.
Nu i dagarna har jag blivit uppringd av tre fyra stycken av dessa fastighetsbolag: "hur går det med lokal? Jasså, har ni förlängt till 2011. Men skulle ni kunna vara intresserade att titta i alla fall; kanske vi kan hjälpa er komma ur ert avtal för ett nytt och bättre...billigare...?"
Lågkonjunkturen har sina sidor.
Publicerad: 11 November 2008 @ 08:52,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Igår kom en sån där bilaga med DN igen. Det gör det nästan varje dag. Den här kom från HSB, och alla som läst min blogg vet att jag är skeptisk till många påstådda fördelarna med bostadsrätt.
Men här kom en bilaga med tydlig avsändare så att ingen behövde gå miste om vem som lobbar.
I bilagan var det idel fördelar med borätt; ur ett enskilt mänskligt perspektiv. Enkät hade de också, för att få in gräsroten i sammanhanget.
De flesta ur enkäten var inte de strebers man skulle kunna förvirra sig att tro en bosparare skulle kunna vara: här var det snarare kreativa snällpunkare som i kör tyckte att det var bra att betala till sig själv istället för till någon annan. Den egna renoveringen, den var ju inte bara för ögats fröjd, utan en investering i borättens värdehiss – som implicit bara kunde gå upp.
Lite naivt kan tyckas i dessa dagar då det inte behövs studier i makroekonomi vid nåt universitet för att förstå att värdet på bostäder snarare är i samklang med världsekonomin och bankers finanser; än värdet på kakel, klinkers och nymålade köksluckor.
Dessa privatinvesteringar i sitt boende för allmän trevnad kan man även få göra i en hyresrätt: i alla fall hos Einar Mattsons Byggnads AB hos vilka jag hyr. De ställer till och med upp med hantverkare – gratis.
Ungefär var tredje hyra har jag räknat ut kommer tillbaka till mig och min lägenhet i form av nytt handfat, målade väggar och fixade köksluckor. Jag bara pekar och visar, Einar & co gör resten; det har jag redan betalt för.
De som tjänar pengar på borätten är mest mäklare; och framför allt bankerna; som nu i dessa dagar har en massa låntagare att mjölka stålar från. Bra för banken, bra för direktörsbonusen.
När du städar där hemma, tvättar fönster eller köper ny mosaik till toan; då är det bankens golv du svabbar, bankens fönster du putsar och bankens toalett som renoveras.
Och du står för notan: snälla banken kan ni vara med och betala renoveringen av vår bostadsrätt. Vi äger den ju tillsammans? Visst, säger banken, ta ett nytt lån bara så finns det pengar att fixa för.
Banken har via sin lobbing fått dig att tro att det är din lägenhet, och all privatinvestering är till dig.
Inte ens om du betalt av hela lånet, eller köpt kontant, är du fri. Bostadsrättsföreningen, eller den bank föreningen har lån i, är den egentliga ägaren. Du disponerar bara en lägenhet. Skuldfri eller inte; föreningens skuld är även din skuld.
Den som står i skuld är som bekant inte fri.
Publicerad: 12 November 2008 @ 08:48,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Det har ältats att Stockholm är en segregerad stad. Ungefär lika segregerad som Johannesburg.
Det är det!
På Stadsteaterns scen ute i Skärholmen spelades Fem gånger Gud.
Fantastisk pjäs om människors drömmar: Varför vi är de vi är – eller är vi bara de vi önskar vi vore.
Pjäsen är skriven av Jonas Hassen Khemiri: han som skrivit böckerna Ett öga rött och Montecore; som väl alla läste här om året.
L och jag var där i går kväll; såg Fem gånger Gud. Det var annonrlunda motför lilla trygga Vasastan där vi bor.
Lika men ändå olika.
Mest olika var publiken där ute i Skärholmen; eller om det var pjäsens tema om en bråkig och brokig dramaklass i en gymnasieskola, som gjorde att nittio procent av publiken var ungdomar från högstadier och just gymnasieskolor.
De kunde i alla fall inte sitta still i bänkarna, eller hålla tyst; de där tonåringarna. Det var som de satt på bio och pratade med varandra under hela föreställningen.
De tio procent av publiken som bestod av kulturtanter och andra kulturkonsumenter (oftast från stadsdelar av annan socioekonomisk demografi än Skärholmens) hyschade och var smått irriterade på pojkar med danssjukan, och flickor som flippade med håret och inte kunde släppa sitt jag jag jag.
På vägen in till stan igen förändrades medpassagerarna på T-banan från en sort ute i Skärholmen, till en helt annan sort så fort vi passerade Hornstull.
Lika men ändå olika.
På café Mazzarin vid Kornhamnstorg i Gamla Stan mitt i Stockholm, där jag dricker mitt morgonkaffe, där talade alla skånska i morse.
Allt är liksom lika; men ändå olika.
Publicerad: 13 November 2008 @ 09:29,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Italien ligger aldrig längre bort än ett kvarter.
Även på resor i Siam, bland chopsticks och gröncurry, har det alltid slutat med det italienska köket. Det finns där som en varm tillflyktsort om den tyska knödeln, österrikiska surkålen eller polska blodsoppan skulle stå upp i halsen.
I kvarteret där jag bor finns en italienare som nästan ligger för nära när man ska gå ut och äta. Man vill i alla fall gå nåt kvarter när det ska gås på restaurang; så man känner att man gått ut och ätit och inte bara halkat trettio meter runt knuten.
Men den här italienaren ligger verkligen just runt en sån där knut.
Där satt L och jag igår med en massa tonårspojkar; varav en fyllde arton.
När ungdomar blir så stora får de dricka vin eller öl till maten; och det kunde de hantera med en vana som fick ögonbrynen att höjas på oss ur föräldrargenerationen.
Innanför immiga fönsterrutor satt vi allihopa vid tända stearinljus och mådde sådär gott som man kan få göra när alla barn är med; är friska, sköter skolan och fyller år.
Sen skulle ungomarne gå på lokal och L fick plånboken länsad på hundralappar; vips var de borta, både hundralapparna och ungdomarna, under hukade ryggar och svartlånga rockar.
Publicerad: 14 November 2008 @ 09:24,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Kompisen M i kvarteret har som lördagsrutin att börja helgmorgonen med ett besök på ett av bagerierna i krokarna; handla hem frallor till veckans lördagsbrunch.
Själv brukar jag ha bakat nåt men tänkte att det kanske kunde vara lite mysigt att gå ut i novemberrusket med morgongruset i ögonvråna; komma in bland bullbaksdoften på nåt varmt bageri; köpa småryssar, dinkelbröd och solrosfrallor.
Med pyjamasbyxan under påhasade jeans, duffeln över nattvarma Ramones-tröjan, palestinasjal runt halsen och vintagekeps på huvudet, för att slippa kambestyrer, släntrade jag in på Jalles bageri.
Bland rosiga bröd stod lika rosiga försäljare och hälsade: god morgon, frågade vad det skulle vara. Om de haft mjöl på kinderna hade det nästan varit som att komma in i ett avsnitt av kultprogrammet; Tårtan.
Med morgonsprucken basstämma fick jag fram en acceptabel beställning och påsarna fylldes med nybakat köpebröd.
Om jag hade trott jag skulle bli ensam där i min nyvunna lördagssyssla trodde jag fel; för det liksom ringlade en stilla ström med hasande morgonpappor och morgonmammor ur husen i kvarteret; alla med nåt rosigt brödbaksinköp i sikte.
Publicerad: 15 November 2008 @ 17:55,
Kategori: Bröd,
Kommentarer: 0 st
Det finns mer än en sak att ta hänsyn till när det ska till att handlas vin; inte bara pris och tips avgör. Helst ska di där klockorna vara fylliga, och lagom sträva och kanske inte så mycket sötma – om man frågar mig.
Alla som kollar nyckelhål, Kravsymboler och Fairtrade har än mer vridande på förpackningar innan den hamnar i korgen.
Ibland blir man som den lille konsumenten ändå förvirrad; är det bättre att köpa Krav-märkt från en gård i Gävle, än Fairtrade från en annan gård i Afrika: transport vs. humana arbetsförhållanden.
I veckan fann vi på Vinguiden att Miljöpartiet har en piffig lösning som visar hur diverse vinflaskor färdats in i landet, och hur stort sånt där ekologiskt fotavtryck transporten gett.
Check it out >>
Sånt borde få nån märkning och finnas på alla produkter; bland kilokalorier, proteiner och Krav-logor. CO2 märkningen kunde lika bra tillämpas på allt som säljs: DVDs, iPods, bilar, kläder – rubbet.
Publicerad: 16 November 2008 @ 13:37,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Vännen B menar att hans uppfattning om Helvetet innefattar reklamradion; i synnerhet morgonflamsprogrammen.
För ett par år sen lyssnade jag på RIX Morronzoo, men efter ett år eller två fann jag att de sa ungefär samma saker, på samma sätt och att deras roller var fastcementerade. Innovationen hade tagit slut. Samtalen kom mest att handla om sex, och det är ju sååååå tihi-fniss-kul...
Det kokades samma soppa på samma spik – morgon efter morgon.
Ibland råkar jag än idag höra nåt sånt där superkul-innibomben-roligt-wow-hurtigt-morgonradioprogram. Det kunde lika gärna vara samma program som gick för tre år sen; till och med musiken är samma mainstream-gegga, fast med nya låtar. Reklamen är också samma kom-kom-å-köp-mantra, fast med nya avsändare.
Det spelar ingen roll vilken kanal; de andra morgonprogrammen är lika förutsägbara.
När sen RIX Morronzoo skulle ha stor gala på Globen i Stockholm, och vinnaren av den-mest-spelade-musiken-i-deras-eget-radioprogram var Weeeestlife; och som av en slump kom just den pojkgruppen till festen i Globen och var dragplåster och spelade några låtar; då stängde jag av.
Publicerad: 17 November 2008 @ 09:43,
Kategori: Radio,
Kommentarer: 0 st
Resereklamen är allombekant en förpackning av drömmen om Paradiset: bekymmerslöst, lugnt, långt bort; ofta är det varmt, eller så finns det metervis med nysnö.
Goda vännen M vill gärna kosta på sig en lyxsemester utan obekväma överraskningar. Det får gärna kosta flera tuuuusen om dan; bara han får bekväma sängar, iskalla drinkar (gärna med nåt tropiskt inslag i dekorationen), trevligt bemötande av personalen (som helst ska vara inhemsk och bära välpressad uniform), och ett schyst disko med snygg bar och lika snygga människor.
Om fyra veckor sitter jag och sonen C på väg mot Thailand – i olika flyg, men ändå. Med kommer även en massa kompisar; vi blir någonstans mellan tio och femton personer – lite beroende på hur man räknar; alla kanske inte samlas på samma ställe samtidigt.
(ja, jag levererar ett ekologiskt fotavtryck mindre än två ton per år, trots resan till Thailand)
Vi ska alla bo på några små öar på östsidan ner mot Kambodja till; billiga hyddor, stranden framför verandan, käka middag för 100 bath, läsa bok under en palm. Jag och L ska dyka, kolla det omtalade vattenfallet, låna moppe.
Låter som ett Paradis för mig; priset inte mer än cirka 200 kronor om dagen – inklusive hyddan.
Baksidan då? Nja, du får lov att bära ryggsäcken själv, boka flyg och hydda över internet, det kan finnas sand på verandan och stigen till stranden eller närliggande restaurangen vid havet kanske inte är stenlagd med ditställda buddhafigurer som nån firma från Bangkok varit där och placerat ut för västerlänningens fromma.
Annars är det bra.
Publicerad: 18 November 2008 @ 09:00,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
I DN idag (081119) står att huvudstaden kommer ha över 800.000 invånare i början av 2009.
Det låter mycket det; men även lite vid en jämförelse med andra storstäder i Europa.
800.000, hmm?! Hur räknar de då tro? Jo, de räknar bara Stockholms kommun...!
De räknar alltså inte alls med kranskommunerna såsom: Nacka, Solna, Järfälla, Sundbyberg, Sollentuna, Täby, Botkyrka, Haninge, Lidingö, Tyresö med flera.
Med dessa är det närmare 700.000 ytterligare till de där 800.000:
alltså 1.500.000 invånare!
Varför gör vi såhär i Sverige, att vi bara räknar EN av alla kommunerna i Stockholm som varande Stockholm?
Är det någon sorts provinsiell tröghet som ligger bakom? Är det därför kollektivtrafiken är så enkelspårig, och siktar bara in mot mitten; istället för runt om och kors och tvärs?
Är det för att Stockholm är byggd på öar; att staden är övergripbart uppdelad som gör att vi har svårt att se helheten?
Tänk om Paris skulle ses på samma sätt; bara räkna med de sex sju första av stadens tjugo arrondisemang; alltså de mellan Notre Dame och Eiffeltornet, typ. Då skulle Paris kanske bara ha cirka tre miljoner invånare, istället för nio.
Inte konstigt om det blir utanförskap och segregation i Stockholm när vi koncentrerar allt till dess mitt, och tycker att allt utanför kommunen är nåt annat.
Det är dags för alla stockholmare att komma in i matchen, sitt inte och huka i skogsbrynen. 1,5 miljoooner pers. Bygg kollektivtrafik därefter, sprid kulturen över heeeela stan, fixa bostäder där det finns plats både i innerstad och ytterstad.
Vi vet med oss att i den svenska folksjälen bor Carl Larsson, Sundborn, Villa Villerkulla, Lönneberga, Barna i Bullerbyn.
Men släpp det där nu!
Publicerad: 19 November 2008 @ 09:16,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Jag älskar ingången och utgången av filmen Burn after reading; från en satellit över USA, beamande ner djupare och djupare in över landet, ner genom molnen, slutligen rakt in i CIA's huvudkontor i Langley. Och så på slutet; upp genom taket på det där CIA huvudkontoret, upp genom molnen och ut i rymden igen.
Där emellan är det en mänsklig rundgång med händelser som den ena leder in i det andra. Ett fint sätt att belysa att vi alla liksom har beröringspunkter; men förhoppningsvis inte med samma konsekvenser som i filmen.
Ingen människa en ö, typ.
Ungefär som filmen Streets of New York: där jag tror det är åtta personer som alla har ett förhållande med någon, men är otrogen med en annan, som i sin tur dejtar en tredje, som är kär i en fjärde, som ligger med den femte o.s.v. till den åttonde, som är gift med den första.
L och jag var på kino igår och såg Burn after reading; med bland andra Brad Pitt och George Clooney. I filmen alltså, inte med oss på bion.
Trots filmens slut och tragikomiska detaljer gav den en känsla av att det mesta av det vi gör här på jorden är inte så stort och märkvärdigt när man tar ett steg ut i rymden och tittar på det lite på håll.
Viktigt förstås – men inte hela världen.
Publicerad: 20 November 2008 @ 11:25,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Minns ni den?
Den där marshallplanen när vinnarnationerna efter andra världskriget gick in med ekonomiskt stöd av gigantiska mått och hjälpte ett sönderbombat Tyskland; så kunde nationen komma igång och strax bli den ekonomiska motor övriga Europa och världen behövde – då och nu.
På samma sätt har Al Gore nu tänk lösa biltillverkarkrisen i USA; ni vet att tre miljooooner amerikanska bilarbetare hotas av arbetslöshet. Ingen vettig människa vill ju ha de där bensinslukaråken mer.
Världen håller andan.
Stael von Holstein vill göra som pappa Milton Friedman tyckte; låta allt gå i putten och börja om på noll. Oavsett alla miljardinvesteringar av statlig infrastruktur, högskolor, knowhow och realkapital.
Miljövännen Al Gore ser en möjlighet där andra ser ett svart hål.
Man skulle kunna säga: två flugor på en smäll.
Inför en marshallplan för den amerikanske bilindustrin (indirekt gynnar den även Saab och Volvo).
Låt bilindustrin få tillfälle att göra om, göra bättre, göra rätt. De får bara bygga miljöbilar. Inte en enda fossilbil får varken tillverkas eller säljas. De som redan rullar får rulla några år till; sen ut.
Alla statliga mashallpengar då?
De ska betalas tillbaka när bilindustrin står på fötter igen. Eller behåller staten delar av den; har fått en hel industri som värper guldägg. Men rätt styrning kanske företagen i framtiden kan ha ett bättre och långsiktigare macroperspektiv.
Publicerad: 21 November 2008 @ 14:09,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Är det nån som fortfarande skickar såna? De där fyrkantika fotografierna i hårdpapp, som någon annan fotograferat, distribuerat och hängt ut i nåt ställ för turisten att ramla över.
Det känns väldigt 1900-tal.
Först måste vykortet inhandlas, för en valuta man kanske inte har på fickan; måste man hitta en bankomat först.
Sen ska det skrivas; då måste man ha en penna.
Efter det erfodras en adress; och det behövs massor med siffror och bokstäver för att postverken ska kunna leverera rätt.
Och inte kan man klicka någonstans så att adressen kommer upp automagiskt; som de gör med epost. Eller att man ha sparat siffrorna i ett register, som i en mobiltelefon.
Sen när allt är nedskrivet och klart, måste man ha ett frimärke; och det är inte säkert de har på alla ställen – kan vara lite olika från land till land.
Sen när man äntligen har slickat på ett sånt där frimärke; måste man hitta en brevlåda...
När det är gjort är min del i processen klar; men då startar en annan:
Ett stort antal postanställda ska nu tömma den där brevlådan, åka med vykortet till en postcentral; sortera rätt efter adressen som jag plitat ner; lastas om, flygas, landas, omsorteras; för att slutligen hamna i en brevbärares väska som fysiskt ska bära fram vykortet och lägga det i mottagarens brevlåda...
När det finns MMS.
Publicerad: 22 November 2008 @ 10:56,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Har ni hört uttrycket "the token black"? Det kan även vara the token gay, the token left wing och liknande.
Såna där personer man släpper in i en annars homogen grupp för att visa på spänst och vidsynthet. Uttrycket står för den likriktning som döljs under en skenbar (yttre) skillnad.
Inom tv-serier slänger man in en bög i en annars strikt heterosexuell vänkrets, reklambilder för organisationer visar människor med olika hudfärg. I skolklasser med välmående vita medelklassungar får adopterade Anna stå för mångfald.
Jag och L var på galet stor fest i helgen; 250 kvadratmeter öppen planlösning i en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Ett penthouse. Det italienska paret som bor där med sin fyraåriga dotter, gillar stora öppna ytor; nästan inga möbler, bara stora persiska mattor på golven; skulpturer och konst.
Värdparet bjuder in alla de känner; både nära vänner och vänners vänner – i flera led. Människor från hela världen. Det var säkert mellan två till tre hundra personer där – i olika omgångar. Folk kom och gick. Buffén stod uppdukad. Man hade med sig vin som alla drack av. Alla dansade, minglade.
Mitt under festen, när musiken spelade som mest intensivt, över hundra människor rörde sig till rytmerna som ett mänskligt hav; takhöjden kändes högre än de där fem meterna upp till de synliga hanbjälkarna; då tittade jag ut över folkhavet och såg att det bara var jag och L som var vad man kallar vita.
Då slår det mig: we are the token caucasian.
Publicerad: 23 November 2008 @ 10:28,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Ett fullsatt Södra Teatern i Stockholm, Mosebacke. SvT filmade; publiken lyssnade. Andäktigt.
Kan vara något av det bästa som hänt på en scen i Sverige 2008.
Lite mer krävande för publiken. Dikter är inget som exploderar på estraden. Men för den som lyssnar slår det gnistor.
Bruno håller hov där på Södra teatern tre kvällar till: måndag, tisdag och onsdag den här veckan i november; och några till exraföreställningar i december.
Men det finns många chanser även ute i landet; han gör ju turné.
Senaste diktsamlingen, Svart som Silver, ligger redan tummad på bordet hemma. Jag tar en dikt i taget, som en karamell. Lägger ifrån mig boken – funderar.
Funderar på om jag ska gå en kväll till och se den enkla mannen läsa rader som faller som ett varmt regn.
"så få" heter en dikt jag tror alla skulle behöva höra. "lät dem ligga" och "jag frös" är andra som fastnat – för alltid.
Publicerad: 24 November 2008 @ 08:07,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
- Den kostade fem miljoner kronor; men för den summan får man inte allt man vill ha; man kan inte förvänta sig kunna kryssa i alla boxarna, sa mannen på caféet när han förklarade för sin väninna om sitt bostadsköp inom Stockholms tullar.
Fem miljoner kronor, tänker jag. Undrar hur mycket man ska förväntas betala för en trerummare i Stockholm för att kunna fylla i alla de där boxarna. Sju miljoner, eller?
Nu lät det ju som om det var alldeles fantastiska hundra kvadratmeter som spekulanten fått för sina fem miljoooooner: etagevåning, högt i tak, synliga bjälkar, glas längst med hela väggen ända upp till taket i köket, spotlights, parisisk utsikt över stadens tinnar och torn.
Men ändå. Skulle jag betala 50 000 kronor per kvadratmeter skulle även boxar jag inte visste jag behövde vara i kryssade.
Sen pulsade L och jag ut i oskuldsfullt vita snömassor till Cirkus på Djurgården; såg Bo Kaspers Orkester och lyssnade på sånger om "en helt annan värld".
Publicerad: 25 November 2008 @ 09:37,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Läser i tidningen att vi ska få ännu en tevekanal att zappa.
TV7 ska den heta; den sänder visst redan men från och med 2009 sänder den dygnet runt (!)
Enligt Ignas Scheynius, VD på företaget, ska kanalen visa: serier, långfilmer, livsstilsprogram. Inget eget-producerat; bara inköpt.
Det låter ungefär som Kanal 5, TV4, TV3, TV8, TV6 ...
En till av samma sort.
Själv stängde jag av teven för fyra fem år sen; gillar inte att bli förminskad till konsument – hela tiden.
På Peak Performance VIP-kväll var det trångt bland möjligheterna på tisdagskvällen. Undrar hur många sätt man kan sy en skidutrustning på: miljoooooner.
Där kan vi snacka om mångfald.
I Magasin 9 i Frihamnen utanför Stockholm bland Peaks all jackor, tröjor, mössor, skjortor; var vi alla också konsumenter; men vi hade blivit inbjudna – och valt själva att gå dit.
Publicerad: 26 November 2008 @ 09:28,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
De blir fler och fler; de där som flyttar in till stan igen när de fått barn.
Så brukar inte normresan se ut i Stockholm:
unga paret bor innanför tullarna, som man säger i Stockholm; får barn, köper hus med gräsmatta.
Där brukar det ta stop. De försvann; senast man såg dem var i en bilkö eller på K-Rauta.
Men någonting har hänt. Jag hör fler och fler av dessa barnfamiljer som säljer villavillerkulladrömmen och flyttar in till stan igen.!
"Flytta till förorten och dö en smula" sa Ann Söderlund i en intervju i SvD i lördags.
Hon berättar vidare i intervjun att "i villaområdet levde man under sommarhalvåret. Då grillade folk och umgicks över tomtgränserna, sen blev det alldeles dött på hösten."
Vad synd, tänker jag, att det ska vara så att det inte är samma stad i hela stan; med lekplatsparker, spring-i-kring-torg, välkommen-hej-hej-butiker.
Hmm, nu ökar väl köpa-bostads-trycket ännu mer på innerstaden. Tänk om alla pendlande-fram-och-tillbaka-barnfamiljer flyttar inom tull igen.
Äh, de är välkomna allihop, Det finns redan massor med barn i stan; så in med fler. Barnleks-parker har vi gott om, och latte-caféer och spring-i-kring-torg likaså. Det finns nog plats för alla. Annars bygger vi bara mer.
Morgonrosiga kvartersmammor, cyklande dagispappor och bävernylon-knattar kan man aldrig få för många av.
Publicerad: 27 November 2008 @ 09:02,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Sonen C är med i ett band; Försvaret, heter de.
Jag tror det är nåt med punk. De låter så när de övar; vackert, men rått...
Texterna är våldsamma; det ska vara så när man är 16 år.
Om en vecka har de sin första spelning; i Skövde.
Hasar de iväg med gitarrer på ryggen, tar tåget ner. Ställer upp och rockar. Jag tror The Ramones är en av förebilderna.
För inspiration, av ett helt annat slag, tog jag mer C till Kägelbanan på Söder.
Där spelade Boubacar Traoré. En sing 'n' song writer från Mali.
Helt andra toner än Försvaret:s. Mer kärlek, mer glädje, men även en del blouse.
Pappa ser fram mot Försvaret:s första spelning på hemmaplan.
Publicerad: 27 November 2008 @ 23:13,
Kategori: Musik,
Kommentarer: 0 st
För ett par år sen skulle det fixas nya lampor hemma; det blev några turer till affären i kvarteret som säljer sånt: läslampor, taklampa å slikt.
När jag sprungit där i butiken så många gånger att jag nästan kunde deras kassakod på 40 watts lågenergilampa; tyckte jag mig blivit lite kompis med personalens alla anderssonar, petterssonar och lundströmar.
Så när ett litet problem uppstod med en av lamporna sa jag "ni kanske kommer ihåg, jag köpte den där dyra taklampan här av er för någon vecka sen".
Då kom det lika ögonbrynshöjande som korta svaret "det springer så mycket folk här, man kan omöjligt hålla reda på alla".
Jaha, så för den idyllen.
Hos Ibrahim, som har skrädderi och tvättinrättning här i kvarteret, där blir jag inte bara igenkänd med namn, utan han och hela personalen vet att C börjat på gymnasiet, vilket program han valt, och att det väl snart är dags för mig att åka till alperna för lite skidåkning igen.
Lika personligt var det en gång i New York (!): Jag hade ätit frukost på Tony's på någon street med siffra. Andra dagen på mitt besök gick jag tillbaka till Tony's för ännu ett morgonmål.
- Hi, Magnus from Sweden, sa Tony själv eller om det var Alfonso: Cappuccino, scramble eggs and orange juice, right?
Publicerad: 28 November 2008 @ 12:18,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
I en liten stad cirka sju mil norr om Stockholm bor folk fritt, stort och med ängar inpå knuten.
Det är vackert.
Men väl inne vid middagsbordet i den upplysta sundbornsidyllen visar sig tillvaron krympa till en marschkänga storlek 39.
Värden berättar om släktingen som inte tål invandrare; därför vill hon aldrig ha med "såna" att göra.
Alla boende i idyllen håller med...
Instick om att jag träffade själv en tokig dansk en gång, men för den delen tror jag inte alla danskar är tokiga; gick inte hem.
Samtalet kantrade över till det svenska skattesystemet (gäsp) nu när det visat sig att kvinnan, den klent begåvade främlingstalibanen, som arbetat svart hela sitt liv; nu inte skulle få nån vidare pension; tjuvsamhälle, var ett ord som användes i sammanhanget.
Under bussturen de mörka milen hem till Stockholm lättade luften kilometer för kilometer, tills jag kom inom tull och det gick att andas fritt igen. Troligen mer avgaser, men betydligt friskare ändå.
Publicerad: 30 November 2008 @ 18:26,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed