En Plats I Solen, heter Liza Marklunds senaste. Jag läste den i helgen. Men den här gången ville det sig inte riktigt. Dramaturgin kändes igen från hennes tidigare böcker med Annika Bengtsson i huvudrollen. Som att röra runt i samma gryta ett varv till för att se om nåt nytt dyker upp.
Annars har jag bestämt mig för att sluta läsa såna där böcker som är repetition på en tidigare succé.
Camilla Läckberg har jag läst två tre stycken av. Sen fick det vara nog. Har man läst en har man läst alla.
Någon har sagt att hennes texter är som artiklarna i tidningen Min Häst. Det tycker jag var elakt sagt om de som skriver i den tidningen.
Då är Vinterträdgården, av Christine Falkenland, höstens skönaste prosa. Om ett annorlunda möte och en oväntad och kanske ovanlig kärleksrelation mellan två kvinnor i Skövde. Låter kanske inte så uppseendeväckande. Och det är det inte heller. Det är kanske det som är vackert.
Eller om det är jag som börjar bli så gammal att allt som glittrar, smäller och låter tycks mer och mer kunna liknas vid billiga nyårssmällare. Kul när man var tio år, sådär när man sett det förr.
Publicerad: 8 December 2008 @ 17:00,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed