För snart tio år sen hade jag en idé. Efter en månad i Italien tycktes det som en idealisk idé. Att öppna ett italienskt café. Ett sånt där som de har där nere. Lite slamrigt. Med croissanter, espresso och en teve uppe i nåt hörn (helst med italiensk fotboll).
Sen tog det inte mer än ett år så öppnade café Sosta på Jakobsbergsgatan i Stockholm, sen sa det BANG och nu finns en kaffebar i nästan varje gatuhörn i Stockholm.
Och det visar sig att det är påfallande många svenskar som behärskar italienskan. Eller om de är just de som lite extra vill göra sin stämma hörd när de väl är där: Ciao, due cappoccini, Grazie, Ci vediamo fra pocco amici, kan det låta.
Om man kisar lite med ögonen, bara lyssnar på sorlet och känner doften av aromerna – skulle det kunna vara a Roma.
Det italienska modet tycks samtidigt också intagit huvudstaden, eller om det helt enkelt är ett sorts paneuropeiskt sådant: moccaskor, halsdukar, sköna höstjackor, allt med jordigt dova färger.
Fast ljuset såhär års, det har dom inte i Italien. Den här låga solen som speglar sig i mälarvattnet. Bländar och bäddar in morgonvakna stockholmare i ett skönt släpljus.
Medelålders montisorimorsor i SUV som kisar i motljuset i morgonköerna känns bara onödigt instängt och lite föråldrat.
Vackrast är släpljuset när det träffar morgonpromenerarna och de rödkindade stadscyklisterna.
Publicerad: 8 December 2008 @ 17:00,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed