Hemma hos L drack man vin varje dag, även på sjuttiotalet.
Jag var på besök hos mamma och frågade henne varför det i min familj inte dracks nåt vin då på sjuttiotalet. Bara någon enstaka gång om det var fest.
- Man gjorde inte så på den tiden, var hennes enkla svar.
Nu kan man ju undra vem den där man är. För någon måste väl druckit vin även på den tiden, om än kanske i mindre grad än nu. (ja, jag vet, man drack mer vodka i Sverige förr!)
Jag minns i alla fall tvillingsystrarna i familjen L vars pappa var överläkare på stadens lasarett. De hade köksbänkarna fulla med tompavor. Han och frun tog aldrig med sig flaskorna in till salongen i stora villan när de en onsdagskväll skulle se reprisen på Dallas. Det ansågs lite vulgärt med flaskor i salongen, kan man tänka. Men efter några glas tog han bilen ner till sagda hospital då han hade jour och ämnade inställa sig.
Han blev av med jobbet sen...
Publicerad: 1 Oktober 2008 @ 08:39,
Kategori: Billiga viner,
Kommentarer: 0 st
Tårarna ville inte sluta rinna. Inte ens efter föreställningen då publiken strömmade ut i restaurangen som ligger i foajen intill teater Elverket i Stockholm.
Där satt dinerande gäster och mådde sådär gott som man kan göra en kulen höstkväll bland dukade bord och med vin att dricka.
Livia Millhagen, Ola Rapace, Thomas Hanzon och Börje Ahlstedt med flera hade på den sjukhusvita scenen i rummet intill tagit oss med på en tät resa om människor som på olika sätt nått bottnen. Rått och hallucinatoriskt. Jens Sethzmans scenografi var avskalat vacker med fallande ogripbara sotiga sorgkanter.
Jag hade nog kunnat stanna länge där i baren efteråt och förskjunkit med L i djupa analyser om en människas längtan efter kärlek och värdighet.
Elverket i Stockholm >>
Publicerad: 2 Oktober 2008 @ 09:55,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Tänk att vara känd svensk artist från Idol, Melodifestival eller nåt annat som glittrat en stund i teven. Och så säger managern "tre spelningar i oktober, finlandsbåten Stockholm - Åbo".
Det måste vara ett nerköp! Hur motiverar man sig? hurru, Linda Bengtzing, Brolle och juckarna Alcazar, hur motiverar ni er?
"Nä, det är vår publik. Vår hemmahamn, så att säga. he he"
Och nu har jag förstått att en ny omgång av Idol börjat. Med duktiga förmågor som ska manglas genom den kommersiella kvarnen: utnyttjas, begapas, och glömmas.
Jag kanske är pretto. Jag tittar inte på teve längre. Bara någon enstaka gång på svt1 eller 2. Nästan ingen jag känner tittar speciellt mycket på teve.
Ändå har en del flamsprogram otroooliga tittarsiffror. Är de fabriserade tro, ihopdrömda, önsketänkta? Lika blåögdt äppelkindsrosigt, med fuktat-finger-i-luften-uppskattade, som läsarstatistiken i tidningsbranschen.
Och sones C, han tittar verkligen aldrig på teve. I hans generation gör man inte det.
Om jag någon gång skulle råka hamna framför ett sånt där tokroligt-folkligt-välkomna-hejsansvejsan-program börjar en oroande tanken gro att; snälla programdirektörer, kan inte ni behandla mig som en människa, en tänkande varelse, en homo sapiens.
Publicerad: 2 Oktober 2008 @ 17:52,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
I helgen var det båtfixadagar. Nere vid Årstaviken i Stockholm satt två kepsgubbar på bryggan och tog paus i bestyren. Varsin kopp kaffe, en korvmacka och en sup. Det var vackert.
Jag köpte båt förra hösten. Men sålde den i år. De två lyckligaste dagarna i en båtägares liv lär vara dagen han köper båt, och dagen han säljer den.
L och jag väntade hela sommaren på att det skulle bli sådär skönt att ha segelbåt. Men den dagen kom aldrig. Det var mest omständigt, dyrt och som att bo i husvagn med en pinne på taket.
Det skulle få bli min första hela sommar i Sverige, var det tänkt. När jag annars ständigt återvänder till Medelhavet.
Jag vet att för många är det där med utomlands på sommaren en krigsförklaring mot det finaste vi har, som att spotta på en helig ko, att dissa den svenska sommaren för en i Medelhavet. Och fastän jag normalt bara är borta en månad av sommarens tre, har jag stuckit en kniv i den svenska folksjälen.
Med all respekt för att det kan kosta en slant att åka söder över; det behöver inte vara dyrt att låna hus av en kamrat, ta sig ner för ett par tusen och handla mat i de latinska butikerna.
Vi talar inte badort eller charterstrand. Vi talar by och lugnt belägen casa med skugga under bougavillan. Och fastän svensk sommar ibland kan skänka temperaturer strax över 25 grader, blir det ändå som att jämföra paprika och piri piri. Båda är chilifrukt, men det är bra olika tryck i smakerna.
Publicerad: 6 Oktober 2008 @ 09:48,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Stockholm: stress, bilar och spring. Det är en bild av huvudstaden. Men det finns fler.
Det finns över 200 000 personer i Stockholm som cyklar till arbetet varje dag. Hur många som promenerar är det ingen som räknat. De finns de som har tre minuters gångväg till jobbet, och de som åker t-bana fyra hållplatser – på tio minuter.
Den bild som ofta ges av huvudstaden är ett jäktigt inferno: bilköer, pendeltåg som står still och folk som springer med andan i halsen. Och den bilden är också sann. Men det är bara ett ansikte. Det finns fler, kanske lika många som de närmare två miljooooooner som lever och verkar i den här staden.
Livet för många stockholmare är betydligt enklare än vad många från andra landsändar tror.
Kanske är det även så att anledningen till de höga priserna för en bostad i Stockholm beror bland annat på det, att det är jäkligt bra att bo här. Och med det menas inte att det är bättre än någon annanstans, eller att något annat skulle vara dåligt.
Det betyder bara att för den som väljer storstad framför småstad, urbanitet framför landsbygt, för den skänker storstaden fler möjligheter till ett bra liv. Därmed inte sagt att livet blir bättre. Bara att det ges fler möjligheter till ett rikare liv. Och då menas inte rikare än någon annans, utan bara rikare än vad det egna livet varit annars.
Publicerad: 7 Oktober 2008 @ 09:33,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
För snart tio år sen hade jag en idé. Efter en månad i Italien tycktes det som en idealisk idé. Att öppna ett italienskt café. Ett sånt där som de har där nere. Lite slamrigt. Med croissanter, espresso och en teve uppe i nåt hörn (helst med italiensk fotboll).
Sen tog det inte mer än ett år så öppnade café Sosta på Jakobsbergsgatan i Stockholm, sen sa det BANG och nu finns en kaffebar i nästan varje gatuhörn i Stockholm.
Och det visar sig att det är påfallande många svenskar som behärskar italienskan. Eller om de är just de som lite extra vill göra sin stämma hörd när de väl är där: Ciao, due cappoccini, Grazie, Ci vediamo fra pocco amici, kan det låta.
Om man kisar lite med ögonen, bara lyssnar på sorlet och känner doften av aromerna – skulle det kunna vara a Roma.
Det italienska modet tycks samtidigt också intagit huvudstaden, eller om det helt enkelt är ett sorts paneuropeiskt sådant: moccaskor, halsdukar, sköna höstjackor, allt med jordigt dova färger.
Fast ljuset såhär års, det har dom inte i Italien. Den här låga solen som speglar sig i mälarvattnet. Bländar och bäddar in morgonvakna stockholmare i ett skönt släpljus.
Medelålders montisorimorsor i SUV som kisar i motljuset i morgonköerna känns bara onödigt instängt och lite föråldrat.
Vackrast är släpljuset när det träffar morgonpromenerarna och de rödkindade stadscyklisterna.
Publicerad: 8 Oktober 2008 @ 09:13,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
För ett par år sen togs frågan upp om det inte vore idé för volvo att ändra sin inriktning från stora bensinslukare till mindre och framförallt miljövänliga bilar. Att det kunde vara idé att bygga bilar för framtiden.
Direktörerna i Göteborg satt tunga i stolarna och viftade bort påståenden om en snar förändring. Volvo sålde mycket XC90 på den viktiga amerikanska marknaden. Så varför ändra ett vinnande lag. Säkert hade också stora pengar investerats i fabriker för SUV- och fossilbilsteknologi.
Så sent som i somras sjönk volvoaktiern skrämmande fort och orsaken sades vara fulla lager av bilar av en sort som inte längre efterfrågades.
Trots att ledningsgrupperna troligen belönar sig rikligt med att tyckas förstå och förutspå trender och marknader hade ingen i ledningen kraften att styra in företaget på scenarior om ökade bensinpriser, finanskriser och global heating.
För inte är det väl så att ledningen på stora fina företag är lika blåögd inför samtiden som vilken överkonsumerande och hopplöst tokbelånad lyxfällefamilj som helst.
 
Publicerad: 9 Oktober 2008 @ 08:51,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Stella Fare hette en kommunalpolitiker som syntes cykla omkring mellan Södermalm och Stadshuset i Stockholm. När hon fick nåt att säga till om ville hon bygga cykelbanor i stan. Massor med kilometer cykelbana blev det.
Så nu är Sveriges huvudstad lika cykeltätt som aldrig Köpenhamn eller Amsterdam.
Jag tillhör själv en av de där jonnarna som pilar runt på två hjul med dataväskan på ryggen.
Hjälm – naturligtvis!
Cykelbanorna är fantastiska!
Tokigt är bara att bilister tycker att all asfalt är till bara för plåtlådor med fyra hjul och en ratt. Som cyklist får man hålla koll på vad tanterna och farbröderna inne i lådorna ämnar ta vägen. Förvånansvärt många nya bilar saknar blinkers.
Sen har vi alla gångtrafikanter som inte ser skillnaden på gångväg och den rikligt markerade cykelbanan. Där kan jag ha lite mer överseende. Många som går omkring är turister i stan, från båd när och fjärran. Då kan det vara svårt att hålla koll både på karta, kamera och trottoar.
Tokigt blir det dock när man kommer cyklande och plingar lite snällt på ringklockan för att göra en dam som irrat sig in på cykelbanan uppmärksam på att "nu kommer jag, och tant är lite ute på fel väg".
Då får man onda ögat, och en kommentar - "Det var ett jäkla cyklande här!".
Undrar om hon skulle komma lika lindrigt undan om hon gick mitt på Essingeleden.
Eller den lille mannen mellan 30 och 40 år, som sitter och skickar ett JÄTTE-viktigt sms när han makligt tar sig fram i utfartstrafiken, hem till villan och den eviga hemmakvällen. Han blir JÄTTE-arg när man snällt påpekar att det kan vara idé att blinka om han ska svänga in rakt framför framhjulen på några cyklister, så vi åtmindstånde får nån lite hint om att farbror ska svänga.
Publicerad: 10 Oktober 2008 @ 08:21,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Premiären av Cabaret med Richard Wolf och Helena Bergström.
I paus hamnade jag och L jämte arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin där han stod med livvakt och vänner.
Hans djuplodade analys av föreställningen så långt som han delgav sitt sällskap var "det handlar om Tyskland på 30-talet va, strax innan kriget".
Nähä!
Tack, käre minister för denna insiktsfulla analys.
Ridå!
Publicerad: 11 Oktober 2008 @ 13:49,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
En rolig detalj i filmen Vicky Christina Barcelona, av Woody Allen, som hade premiär i Sverige i fredags; är scenen med mannen i filmen vars far erkänner att han fortfarande har sexuella fantasier om sonens ex.
Fadern är poet, men har inte givit ut några diktsamlingar.
Varför?
Det är hans hämnd mot mänskligheten, att den inte får njuta hans poesi.
Varför?
Han tycker att människorna inte är värdiga dem. Då vi funnits i tusentals år – men ännu inte lärt oss att älska.
Efter en sådan film var det bara att springa från biograf Grand rakt över Sveavägen och in på San Leandro Tapas; dricka San Miguel, vin från Navarra och få utlopp för sin restaurangspanska. Bara för att få vara kvar i ett Spanien jag alltid saknar.
Publicerad: 13 Oktober 2008 @ 08:28,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Öronsnäckan till mobiltelefonen ekade och tangentbordet till datorn vägrar få kontakt med den trådlösa USB enheten.
Då får man klicka runt och felsöka, tills man någon timme senare ger upp och ringer en kompis (oftast en ungdom) som kan hjälpa till.
Och då är jag ändå hyfsat datavan: jobbat som datoranvändare i över tjugo år, varav nio inom Apple Computer.
Det känns som spannet mellan de uppkopplade och de avkopplade blir större för varje teknisk nyhet. Och alla är vi snart lyckligare, om någon månad, när den där jätte jätte nya produkten kommit ut på marknaden.
De globala data- och telefonbolagen blir mer beroende av att det finns brorsöner och tonåringar som kan ge support – gratis!
Inte nog med att ungdomarna idag är de största förlorarna sedan första världskriget.
De får inga jobb, knappt ens om de studerar i femton år (och på senare tid har fler blivit arbetslösa). De måste skaffa studieskulder som ökar med räntan, bostäder kostar miljoner kronor, som de aldrig kan betala tillbaka. Och vad gör de? Laddar ner popmusik, lanar, köper handväskor och vill bli programledare på TV.
Och mitt framför näsan har de internet. Världens bästa globala verktyg som enkelt skulle kunna mobilisera kraft för större rättvisa. Nej då – läsa Blondinbella, kolla Stureplan.se, köpa gucci!
Och vara gratis tekniksupport åt Nokia, IBM och Sony.
Tänk om bilindustrin vore sån, ständigt beroende av kunniga grannar.
Oj, nu funkar inte bilen; men om du ruckar på batterisladdarna, tar ur och sätter i tändstiften, då brukar den gå igång igen.
Vad vi än tror idag kommer framtiden tillhöra de som INTE är uppkopplade. De som kan deligera, koppla av och ha integritet att INTE svara på mejl mitt i natten, läsa epost i mobilen, söka efter närmaste pizzeria via sin iPhone.
Samtidigt som världen tycks bli mer gränslös via ny teknik, blir den samtidigt mer begränsad. För vad gör iPhone-eantusiasten när hon befinner sig utanför sin lilla nätverksanslutna värld, till exempel i Bangladesh, och vill ha en kopp kaffe? Kollar hon sin iPhone och får tips om en Seven Eleven två kvarter bort?
Spännande!
Publicerad: 14 Oktober 2008 @ 09:27,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Ibland när jag tycker köket därhemma är trångt, att det är stökigt och rörigt bland grytorna, kaffepresson och brödbaket; då är det inget mot det varma köksbords slammer som färgar duken i filmen Couscous.
Ett arabiskfranskt familjegalleri med ömhet, utanförskap, viss mån av fattigdom – och en massa kärlek.
Min mage börjar knorra när familjen i filmen samlas i köket hos mamman: döttrar, söner, svågrar, svägerskor, ungar. Alla äter mammas couscous med en närmast erotiska inlevelse.
Filmen är så mycket mer än bara mat: där finns den röriga (?) arabiska kulturen, mitt i den mer fyrkantigt (!) franska. Andra generationens invandrare och deras styrka och självklarhet framför föräldragenerationens. Och detta mitt i den islamofobiska hjärntvätt som annars pågått en tid i vår västerländska kultur.
De skrockande gubbarna en bit in i filmen som misstror pappans idé om en restaurang – på en båt! Men ändå ställer upp och hjälper till, utan betalning, för att de inte mäter tillvaron i pengar.
Befriande med en film som vågar vara dialogdriven, istället för händelsedriven som annars det mesta från till exempel Hollywood är.
På hemväg från biograf Zita i Stockholm diskuterade L och jag filmens alla bottnar och djup, men också hur vi ska kunna få till en couscous lika god som de i filmen. Vi planerar att blanda i valnötter, paprika, avokado. Frågan är om vi måste köpa en sån där stor kastull också som de ångkokade couscousen i, eller hur de nu gjorde.
Publicerad: 15 Oktober 2008 @ 09:33,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
En Plats I Solen, heter Liza Marklunds senaste. Jag läste den i helgen. Men den här gången ville det sig inte riktigt. Dramaturgin kändes igen från hennes tidigare böcker med Annika Bengtsson i huvudrollen. Som att röra runt i samma gryta ett varv till för att se om nåt nytt dyker upp.
Annars har jag bestämt mig för att sluta läsa såna där böcker som är repetition på en tidigare succé.
Camilla Läckberg har jag läst två tre stycken av. Sen fick det vara nog. Har man läst en har man läst alla.
Någon har sagt att hennes texter är som artiklarna i tidningen Min Häst. Det tycker jag var elakt sagt om de som skriver i den tidningen.
Då är Vinterträdgården, av Christine Falkenland, höstens skönaste prosa. Om ett annorlunda möte och en oväntad och kanske ovanlig kärleksrelation mellan två kvinnor i Skövde. Låter kanske inte så uppseendeväckande. Och det är det inte heller. Det är kanske det som är vackert.
Eller om det är jag som börjar bli så gammal att allt som glittrar, smäller och låter tycks mer och mer kunna liknas vid billiga nyårssmällare. Kul när man var tio år, sådär när man sett det förr.
Publicerad: 16 Oktober 2008 @ 09:23,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
För någon vecka sen var det ett himla skrammel på gatan där jag bor. Det var en butik som hade leverans av varor tidigt på morgonen – klockan 04.30.
Vid den tiden, när hela staden sover, låter det väldigt mycket när varubilar dundrar med truck och pall.
Och det var inte första gången...
Så jag blev sådär arg som man kan bli när man blir störd och tycker att nu får det väl ändå vara nån ordning även i Vasastan där jag bor. Så jag tog och skrev ett mejl till Miljöförvaltningen och sa att "hurru, ska det vara på de här vise eller?"
Efter någon vecka kom ett snällt brev från sagda förvaltning, med diarienummer och allt. Där stod att åtgärd hade vidtagits och att skrammelbutiken var meddelad, och att de hade gjort åtgärdslista för att undiva bök vid arla gryning i framtiden.
Sen tog det ytterligare nån vecka så ringde det upp en jättesnäll kvinna, som kanske hette Lisbeth, från den där förvaltningen och frågade om jag stördes alltjämt.
När jag sa att nattsömnen var god ända fram till klockan ringer vid sju så tackade hon för sig och meddelade att ärendet var avslutat.
Sen kom ett brev där hela processen (från mitt nedslagna mejl, till den snälla damens telefonsamtal) stod nedplitat.
Jag blir bara så glad att det tycks fungera hela den här civilisationen som vi har tillsammans. Lite fyrkantigt och inte så raj raj kanske. Men klockan 04.30 är man glad att det finns nån som tycker att man inte ska behöva ha raj raj vid den tiden, om man inte är på lokal och vill själv.
Publicerad: 17 Oktober 2008 @ 13:57,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Innan finanskrisen verkade det som om en av vår tids allra viktigaste sociala markör var att bo. Eller snarare hur vi bodde. Överst på listan låg kanske herrgården, ett steg ner var villan, ytterliggare ett steg ner men fortfarande bra var bostadsrätten. Sist och längst ner var hyresrätten. Ofta fördes tankarna om hyresrätten till en stalinlänga i nåt miljonprogram.
Det verkade som vi tyckte att ju finare vi bodde, ju mer makalöst rustikt kök vi hade, desto mer värde som människor hade vi. Som om det egna hemmet var en förlängning av ens person. Vem är jag, vem vill jag vara, vem önskar jag att jag vore.
Hemmet som egotripp.
Den trippen låg även till grund för subprimelånen i USA, förverkligandet av den amerikanska drömmen om "ett eget hus". Snyggt förpackade lån som innehöll luft och inget värde, blåste upp den finansiella bubblan som det sen gick hål på när någon skrek "men kejsaren har ju inga kläder!". Fastän alla finansanalytiker och någorlunda läskunniga redan visste att det bara var luft i pastejen.
Faller i faller a faller alla.
När chocken snart lagt sig över vad den finansiella härdsmältan kunde fört med sig kanske vi kan komma till ro och inse att vi inte behöver konsumera så förbannat för att vara. Att vi är värdefulla ändå.
Att vi inte blir bättre människor för att vi räknar värdet på våra bostäder, köper större, bygger ut. Att vi putsar på vårt maussoleum. Skaffar snyggare väggar, kulisser, mot vilka livets teater ämnas spela.
Vi kanske kan släppa puppstadiet, spräcka skalet om de där väggarna som omsluter oss, och helt enkelt komma ut. Ungefär som färgglada fjärilar om våren. Med frihet som vingar.
Naturligtvis får alla människor vara glada i sina hem och sina saker. Men det är bara grejer, som vi visst behöver. För någonstans ska man ha sin säng, sin soffa, sin garderob. Någonstans ska man va'. Det får gärna vara fint så det förslår. Men det är inte vårt ego som ska sitta där på väggarna; det är tapeter.
Publicerad: 18 Oktober 2008 @ 10:00,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
På den finaste av alla fina gator i Stockholm ligger butiken Svenskt Tenn.
Ditt begav sig L och jag för att köpa några tallrikar och skålar. Mitt porslin med elefanter på hade ratats och fått packa sig upp på vinden.
I butiken mötte vi östermalms helgdagsflanörer som på sin lördagspromenad spatserat finaste gatan fram och in i den finaste av butiker. På kläderna att döma skulle det lika gärna kunna ligga i ett av Londons bättre kvarter.
En man svävade omkring i lokalen med lantadelns färger och grevars klädnad som kommo han från rävjakt. Till sin för dagen sportiga look bar han även en scarf runt halsen, som en bukett av färger.
Min gode vän J som är konstnär och studerat på Mejjan brukar säga att man inte behöver blåsa i alla trumpeterna på en gång. Jag tolkar honom som att han menar att det kan vara idé att backa lite för att ge utrymme för alla uttryck.
Annars är det lätt att konstatera att det fortfarande är många seglare, ryttare och jägare på stan. Eller ska vi en gång för alla komma överens om att:
- Stalljacka har vi i stallet.
- Seglarjacka på sjön.
- Oljerock när vi jagar.
Publicerad: 19 Oktober 2008 @ 10:55,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
"det tar två år att lära sig prata, och femtio år att lära sig hålla käften" säger rollfiguren Maja spelad av Helena af Sandeberg på Stockholms Stadsteaters uppsättning av Tre Systrar, av Anton Tjechov.
L och jag hade lyckats få eftermiddagsbiljetter till pjäsen trots att Klara Scenen är fullbokad ända till i vår. Ett bra sätt att spendera en gråmulen söndag i huvudstaden, tyckte vi.
Tre Systrar placerar sig uppe i toppen av årets föreställningar såhär långt, ända upp i nivå med Vildanden, av Ibsen.
Sen försökte vi få hem våra tre tonårspojkar (inte gemensamma) på höstgryta. Men det var tji för det fanns en hel stad av möjligheter för dem som de hellre ville befinna sig i. Och med Tre Systrar i tankarna, och deras längtan till någonting större, kan man inte annat än tycka att pojkarna ska få befinna sig i det där stora om de nu vill.
Så där satt L och jag i vår lilla värld och ensamma åt vår gryta och drack veckans vintips – Speri Ripasso 2006
Det är ingen idé att säga nåt om det. Det är några förlorade år dom här tonåren. De kommer i alla fall hem när de behöver pengar.
Publicerad: 20 Oktober 2008 @ 09:16,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Så heter en Norénpjäs som just nu spelas på Fria Teatern i Högdalen, ett par t-banestationer söderut från Stockholms central.
Gode vännen B hade biljetter och jag följde med.
Pjäsen gick för nåt år sen på Dramaten, så jag var bekant med handlingen. Men ändå, jag gillar den.
Fyra personer i en östermalmsvåning som alla kretsar kring varandra som planeter i samma solsystem. Och precis som planeter aldrig kan komma varandra nära. I mitten – det runda matsalsbordet kring vilket gestalterna rör sig.
Jag är lite svag för scenografi, tekniska lösningar och hur regissören och scenografen tänk med detaljerna. För inget är en slump på ett scengolv.
Precis som i hemmet kan en möbel för mycket eller för lite plötsligt få den där feng shuin att totalt falla över ända. Som hos kompisen N vars förhållande han sa var på väg att stupa, tills en polare som kunde en massa om just feng shui kom på besök och såg att den äktenskapliga sängen stod placerad i ett så kallat currykryss.
Efter ommöblering var kärleken på topp.
Publicerad: 21 Oktober 2008 @ 09:12,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
igår stod det på aftonbladets löpsedel att det fanns ett rödvin man inte fick baksmälla av.
Det kanske är en skruvad sanning.
Om man med baksmälla menar den man normalt får om man dricker för mycket alkohol. Den baksmällan kommer man känna av även av det här vinet.
Men den som normalt är allergisk mot rödvin; blir flammig på halsen och tung i huvudet. Då kan det bero på att man är känslig för histaminerna som finns i rödvin. Och i det fallet kan ett sånt här vin med nästan obefintlig histaminhalt vara ett sätt att slippa både flammigheten och cementkepsen.
Men petar man i sig många flaskor blir man garanterat bakfull i vanlig ordning av alkoholen.
Alkoholen kan även göra att du tror att du är smartare än du är, att du är snyggare än du är och att du tror du dansar bättre än du gör.
Den kan också ge asfaltsfläckar på knäna, gräsfläckar på byxbaken och få maskaran att rinna över hela ansiktet.
Jag hade en kompis som sa han var allergisk mot skoläder. För varje gång han vaknade med skona på hade han ont i huvudet.
Ken Creek, låg på histaminer >>
Publicerad: 22 Oktober 2008 @ 09:06,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Har ni sett annonsen som går stort i dagspress?
Den är en kille som sitter på en söderhavsstrand, med kontorsskjorta och ser lite casual friday ut (fast han är på en strand). På jobbet – fast ändå inte.
Budskapet är: med email till din Nokia blir livet lite friare.
Jag kan inte låta bli att undra om det blir så mycket frihet om man KAN läsa e-mejl i telefonen. För inte blir det väl så att chefen på stora kontoret tycker det är okej att medarbetarna sitter på sandstränder och lapar sol på arbetstid.
Snarare blir det att medarbetarna förväntas svara på viktiga mejl när de är på semester och annan breddgrad.
Publicerad: 23 Oktober 2008 @ 11:46,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Förbifart Stockholm heter ett projekt som finns i huvudstaden, och de handlar om (som man nästan hör) att forsla folk förbi stan. Det skulle enligt experternas diagnos vara bra för cirka två procent av de som lever och verkar i Stockholm.
Projektet ska kosta drygt 25 000 000 000 kronor, och enligt samma experter kommer det inte minska köerna (!)
TV programmet Uppdrag Granskning hade uppe ämnet i veckan.
Där visades på att det fanns alternativ. Som kostade mindre, byggde mer på kollektivtrafik, som i sin tur minskade bilköer.
Men alternativet gjorde att det inte kunde exploateras mark runt stan: till bensinmackar, MacDonalds och köplador. Det sas att mälarregionen skulle kunna bli ett Los Angeles.
Många mil i bil blir det.
Nej, jag är inte utvecklingsfientlig. Jag fattar också att som vi byggt det här samhället så behövs det tillväxt. Och jag fattar att konsumtion ger arbete – som ger utveckling – som ger frihet. Fast jag tror också på hållbara lösningar: och att alternativ ger samma kedja som ovan.
Det verkar bara ogenomtänkt att vi ska åka mer bil. Särskilt med tanke på våra miljömål: och att de i just Kalifornien har problem med nedsmutsning från bilism, vattenbrist på grund därav, ökade kostnader som tär på skattebetalarna, också på grund därav.
Efter programmet debatterade Maria Wetterstrand (mp) med Stockholms kommunalpolitiker Sten Nordin (m).
Det var som att se Zlatan snurra upp en spelare i division tre.
Publicerad: 24 Oktober 2008 @ 09:54,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
På Kungsholmen i Stockholm ligger ett ställe som heter Allmänna Galleriet. Det ligger på en bakgata, i en åldrad fabrikslokal, från den tiden då den här delen av stan var industriområde.
AG's, som man säger, är kanske det närmaste man kommer en känsla av New York, mitt i Stockholm.
Det är både välfylld bar och slamrig restaurang. Allt inkaklat som ett vitt badrum, med lufttrummorna av aluminium väl synliga i taket.
Stället befolkas av förträffliga storstadsbor plus trettio nånting, som jobbar med meeeedia.
En rolig detalj med stället är att de finns ingen skylt från gatan som visar att det är en restaurang, pub och lokal. De har inte gjort reklam för sig; folk har hittat dit på hörsägen. Just att det är lite hemligt, innanför och bakom, gör att det har en speciell attraktionskraft.
Men, en fisksoppa bestående av till 98 procent olika rovor, ett par tumnagelstora fiskbitar och fem musslor, varav fyra tomma på mat, gör att betyget inte kan bli mer än en vissen morot. Även med tanke på att de för fiskbuljongen, palsternackan och potatiskoket skulle ha 230 kronor.
Som tur var bjöd de på kaffe och petit fouer som kompensation.
I baren serverades mojito, och på modernt manér är det femmor som gäller. Då tycker jag som kund att det är lajbans om de häller i fem centeliter: och inte tre.
Fröken, vart ligger utgången?
Publicerad: 25 Oktober 2008 @ 10:02,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Det går omkring folk på stan som liknar varandra: frisyrer, kavajer, skor och handväskor. De har jobbat på sin look, ändå ser de ut som grannen.
Det är kanske det som är poängen: att vara unik på samma sätt som andra.
Få vågar stå helt ensamma i sin unikitet: då blir man en kuf.
L och jag såg pjäsen Den Fule, på Dramaten, med en alltid skarp Peter Engman, och en lika vass Simon Norrthon. Båda hamnar under kirurgkniven, blir vackra (oerhört vackra) men tappar bort sig själva. Vem är jag? Är det där mitt ansikte? Älskar du mig, eller är det skalet du attraheras av?
Livets verkliga teater runt Stureplan ligger inte mer än ett kvarter från Dramatens Lilla Scen.
Elitismen runt Stureplans plastikopererade värld, och de strömlinjeformade ideal som där råder sägs vara samma som den elitismen som finns på Södermalm. Där det annars ska förefalla mer alternativt, bohemiskt, second hand.
Samma signaler om grupptillhörighet, olika värdestegar.
Men det finns en skillnad: På Stureplan finns en önskan att exkludera varandra (jag är bättre än du, rikare, snyggare, intressantare). Medan man på alternativa Södermalm vill inkludera varandra (vi som köper begagnat, som stickar själva, som vägrar konsumera oss lyckliga).
Publicerad: 26 Oktober 2008 @ 08:09,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Ännu har jag och sonen C inte hittat det Berlin vi tror finns.
Staden känns mest fyrkantig och stel. Det märks att den bombades i världkrigets slutskede.
Vi saknar gemyt och mys som annars vi gillar med stora europeiska städer.
Vi tog flyget ner under söndagskvällen. Hittade ett pensionat och har nu utforskat Alexanderplatz (ett gigantiskt Sergelstorg), Frankfurtstrasse (en enorm Ringvägen).
Vi letar vidare. I Kreuzberg tror vi att det varma Berlin finns.
Ölen är i alla fall god.
Publicerad: 27 Oktober 2008 @ 12:28,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Trängre kvarter, fler små butiker: där det annars i Berlin syns mest vara stora amerikanska kedjor som trackasserat stadsbilden.
I Kreuzberg i sydöstra Berlin bor en hel del invandrare, och tyska kulturarbetare. Där hittar C och jag den småskaligheten i det annars storskaliga Berlin.
Kanske är det så att när fler kulturer får samsas om de mindre kvarteren uppstår den där intima varma stadskänslan som i alla fall jag gillar.
Sen finns även kvarterat Prenzlauer Berg i nordöstra Berlin. Där bor den unga berlinaren, gärna med barn har jag förstått.
Staden är inte längre delad mellan öst och väst; utan mellan just storskaligt och småskaligt.
Publicerad: 28 Oktober 2008 @ 12:01,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Det stod ett par ungdomar i nedre tonåren och rökte lite noncharlant på pappas balkong här i Vasastan. Tre stycken var de och med fummelfingrar och nedhasade jeans hängdes det och blossades det.
Jag tror knappast de ens kände till James Dean men det tycktes som om stilen var efterapad.
Hur kommer det sig att tobaksindustrin kan locka unga människor i nästan varje generation att göra samma sak som den innan? - när de här unga slynglarna säkert tycker allt som pappa och farfar gjort är rena heeeedenhös.
Är det för att rökning signalera: jag vet att det är farligt, men jag röker ändå.
Jag skiter i allt mentaliteten.
Det är ju tufft det där att skita i allt, att leva här och nu: it's better to burn out than to fade away.
Fastän rökningen är ett jävligt långsamt gift, som dödar genom förruttning – inifrån.
Nä grabbs, tuffare skulle det nog vara om ni i så fall slängde de där farfarspinnarna och vände stora stygga tobaksindustrin ryggen; började med djuphavsdykning, hoppa fallskärm och kickboxning.
Då funkar det inte att stå och puffa med hängrygg på pappas balkong.
Publicerad: 31 Oktober 2008 @ 08:43,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed