Allt stannade upp. Bara havets mjuka smekning fyllde rymnden med sitt vaggande brus.

Elektriciteten kopplades bort under morgontimmarna; en palm hade fallit och haft av en huvudledning.

(bloggen skrivs pa ett tangentbord med fler tokiga krumelurer an vi ar vana vid; dock inga med ringar och prickar)

Air conditionapparatens gnissel och surr stannade. Lamporna bland palmerna slocknade. Alla ljus, utom de naturliga, avstannade.

Under morgontimmarna gick elen igang igen; och allt blev som innan. Med espressomaskiners som suckade, lampor som gnistrade och internetcafeer som befolkades av urbana flyktingar.
Publicerad: 3 Januari 2009 @ 08:42, Kategori: Resor, Kommentarer: 0 st
 

Vid en strandrestaurang satt en engelskman med familj; det sippades vitt vin ur stora kupade gnistrande glas.
Talet var nasalt, gesterna avvagda och stilen hundra englska miles fran alla allmanna laroverk.

(jo tack, bloggen skrivs med ett internationellt tangentbord)

Vi kom att tala om vin; han sa han hade med eget vin inkopt i Bangkok. Pa fragan vilken sorts vin, svarade han: Chile och Frankrike(!).

Han hade med sig tolv kartonger vitt vin - om tolv flaskor i varje...
144 flaskor; for tre veckor...

I Thailand kan man utan problem ta med sig egen dryck pa restaurang; i alla fall pa de sma holmarna i landets arkepelager.

Jag undrade om han eventuellt kunde avvara en flaska till L och mig for New Year. Han bad att fa aterkomma. Efter ett par dagar gjorde han det; han hade kommit fram till att hans lager inte skulle racka alla tre veckorna till honom, hans syster och systerdotter.
Publicerad: 1 Januari 2009 @ 08:48, Kategori: Billiga viner, Kommentarer: 0 st
 

Pa turistinformationen tva jordkokor utanfor smutsen berattades det att i nio fall av tio vander turisten i porten eller strax innan soptippen, nar de anlander till stallet som lovar back to nature, simple life.

Tillbaks till ursprunget, utan materialism - det enkla livet. Lite skon buddhism som thailandaren vet att en stressad europe kan lockas av.

Ungefar sa utryckte sig ett strandnara bungalowresort med hyddor av vass.

(bloggen skrivs pa ett tangentbord som inte har begransats av ringar och prickar over vissa vokaler)

Verkligheten var; toalett utan handfat, golv med sprickor och plank som knakade vid varje steg, okaklad och vattensjuk dusch som inte mer an droppade. Allt omgivet av en soptipp, nagra hackade kycklingar och en smutsig hamn.

Eftersom hyddorna inte var mer an ett kast fran stampat jordgolv hade nog agarna sett sig tvingade att locka till sig en speciell typ av turist; en som soker narhet till naturen, enkelhet, icke materialism...

Ett gott konststycke i bonnfangeri.

De enda som bodde i hyddorna var konstigt nog svenskar - som anta vi, valuppfostrat tror pa det skrivna och lovade ordet, och inte vill stalla krav, stalla till besvar eller saga ifran.

Pa en bar strax bredvid lovades det: Happy hour - pay one beer : get one beer.
Publicerad: 30 December 2008 @ 07:01, Kategori: Resor, Kommentarer: 0 st
 

Vissa thailandare arbetar i strandkanten med trasiga skor och saljer Coca Cola for 20 bath burken (5 kronor).
Andra glider kring i senaste Toyota jeepen med air condition och ett avmatt leende.

(bloggen skrivs pa ett tangentbord lang fran dig)

De gula mot det roda partiet. Skillnaden lar ha varit stad mot land; rik mot fattig; bildad mot obildad.

Som filantrop ar det svart att titta bort fran skillnaderna.

Alla skulle vinna pa en spridning av mojligheter; men omstallningen skulle krava att nagon kanske inte var lika onodigt rik under en period; for att sedan kanske vinna pa det - nar marknaden skapat fler som kan handla.
Publicerad: 28 December 2008 @ 08:35, Kategori: Resor, Kommentarer: 0 st
 

(bloggen skrivs pa ett thailandska tangentbord med fler tokiga krumelurer an vad jag behover; men inte de dar tre som ligger sist i vart alfabet)

Julafton firades pa stranden med thailandsk julmat; blandat med det de tror ar vart. Musslor, rakor, kycklingspett, kalkon (som de har i USA) och en massa korvar och kotbullar (hade de faktiskt fatt till).

Buddhister som de ar har de en unik formaga till inlevelse for andra manniskor; eller om de bara ar duktiga pa att fatta vad som saljer.

Eftersom julen ar en kristen hogtid, fastan de flesta upplysta vasteuropeer idag ar sekulariserade, vill thailandarna ge oss sa mycket kristet de bara gar att trixa till: julkrubbor, krusefix, uppblastbara snogubbar (!), madonnor och sjalvlysande djavulshorn (!).

Det dar sista har inget som kristna idag brukar tala sa mycket om; att det skulle finnas skarseld och slikt for den som inte tror. Men sanna detaljer tanker ju inte en thailandare pa - in med rubbet bara! Allt som verkar kristet.

Fyrverkerier blev det ocksa; och inget litet smallande en dar och en har som de kan bli nar forsiktiga svenskar ska skjuta raket.

Pyrotekniskt klafingriga som vi fatt lara oss att asiaten ar small det bra dar pa stranden nar himlens svarta exploderade i en tjugominuters eldkavalkad.

(bli inte radda nu alla som tycker en san har gubbe verkar opassande pa julen. Han ar ju i alla fall rod - och lite gullig, tycker jag. Det finns ingen ondska farutom den vi sjalva skapar inom oss. Och det tycks inte spela nagor roll om vi ar judar, kristna, muslimer, agnostiker eller ateister. Daliga manniskor tycks finnas bade med och utan religion.)
Publicerad: 25 December 2008 @ 03:50, Kategori: Resor, Kommentarer: 0 st
 
Knivar, ormar, krumelurer och en tribal.

Hela beachen fylls av blamarken - av blacktorskar.

(Bloggen skrivs pa ett thailandskt tangentbord; darav lita tokiga bokstaver)

Visa mig din tatuering och jag ska saga vem du hoppas jag ska tro du ar.

En till synes snall tvabarnspappa fran Borlange; bor i radhus och jobbar som administrator pa ett transportforetag; ser ut som en elak fore detta kriminell som gjort en valta pa Saters fangvardsanstalt.

Knivar, dodskallar och tribaler tacker rygg och axlar som en illa sydd t-shirt.

- Oj, vad radda vi blir!

En flicka pa runt tjugo ar har ett piffigt kinesiskt tecken i nacken; som betyder lycka.

- Hoppsan vilken dag!

Istallet for att aka runt Godahoppsudden i ett ranglig farkost pa vag mot tokigt farliga aventyr blir vi sittande hemma i tryggheten framfor Kalle Ankas julafton och skaffar symboler som visar att vi egentligen ar nagot storre an en soffpotatis.

Har man inget schyst jarnror att sla varlden med hapnad med, far man ta en tribal.
Publicerad: 23 December 2008 @ 04:25, Kategori: Resor, Kommentarer: 0 st
 
Breda sangar, kylskap, air condition, stadning, TV och iskallt vatten samt rena handdukar - varje dag. Det ar lyx nar man bor pa en liten holme i Thailand. Priset ar anda inte mer an vad ett par dagar skulle kosta under hogsasong pa Gotland.

(bloggen skrivs pa ett thailandskt tangentbord - med en massa krummelurer; men inga som jag fattar)

Pa ett backpackerstalle ar det omvand logik som galler; bo lyxigt ar lika med charterturist som forvirrat sig ut i arkepelagen.

Man ska bo billigt, enkelt och lange. Helst ska det bara finnas takflakt, absolut ingen TV, och aldrig kylskap. Stadning ska man sopa till med sjalv (man far en liten kvast), och handdukar har man med sig sjalv - eller sa koper man en sarrong for 80 bath (20 kronor).

Sonen C har kommit till holmen. Han har varit nagra dagar i Bangkok - men nu fick det vara nog med storstad, buller och crazy shopping.

Han gillar lyxen i hyddan; jag kanner att den smetar ner mig. Nasta holme vi ska till efter jul, dar har vi hydda som bara star pa ett par grenar, en bit upp i luften (sa inte ohyra kryper in).

Less is more.
Publicerad: 22 December 2008 @ 05:26, Kategori: Resor, Kommentarer: 0 st
 
I gar kom ett gang hongkongkineser till on; aven kallade kappkineser.

(Bloggen skrivs pa ett thailandskt tangentbord; utan vara sig a,a,o...eller hur man nu ska forklara det)

En av dem fick tag i en mikrofon; och borjade sjunga.

Det lat inte bra!

Det kan vara sa att han var nagot av en hongkongcelibritet; en sorts TV-kandis.
Hans storogda entourage gav mig den kanslan.

Ungefar som en san dar TV-pajas som vi kanner igen hemifran: Peter Jidhe, Pontus Gardinger, Carin Hjulstrom.

Ge dem en scen, en mikrofon (kanske en kamera) sen ar det bortom all kontroll.
Publicerad: 20 December 2008 @ 02:30, Kategori: TV, Kommentarer: 0 st
 
(bloggen skrivs pa ett thailandska tangentbord)

Om en brasilianare sitter och tittar ut over ett stilla hav, kanner doften av saltvatten; ser en sol som sakta lyfter sig over horisonten. Da satter han sig ner och skriver en dikt om upplevelsen.

Om en fransman ser samma skonhet, skriver han ett brev om upplevelsen och skickar den till nagon han alskar.

En svensk: han reser sig och gar och ser efter pa termometern hur varmt det ar.

Den standiga fragorna man far nar man berattar for nagon dar hemma att man ar i Thailand ar: Hur varmt ar det? Vad kostar det att resa dit? Hur lange stannar du?

Bara det jag kan mata kan jag forsta.
Publicerad: 19 December 2008 @ 08:00, Kategori: Resor, Kommentarer: 0 st
 
Pa Arlanda flygplats sa en man fran Malmo att: Stockholm ligger langt bort. Narheten till Kopenhamn ar en fordel med att bo i Skane. (bloggen skrivs pa ett thailandskt skrivbord)

Sen nar blev den stora fordelen med att bo pa en plats att den ligger nara en annan? Som om fordelen med Stockholm skulle beskrivas med att det ligger nara till exempel Uppsala, funderade jag.

Inget fel pa Uppsala; men det ar inte det som ar den stora fordelen med Stockholm.

Stockholm ligger i en avkrok, sa en annan. Malmo ligger narmare Europa, narmare de europeiska kulturerna.

Jaha, sen nar har tankar och ideer med breddgrad att gora, replikerade jag. Kommer det fler stora tankare, filosofer, konstnarer  fran lander mer soder ut an norr?

Jag undrar om nagon kopenhamnare ens reflekterat over att de fatt en ny forort pa den svenska sidan?

Modernare vetenskaper har pavisat att jorden ar runt: till och med att den ar ett klot.
Stockholm ligger narmare an Kopernhamn flygvagen till bade New York och Beijing, Bangkok och Chicago.

Det gor inte Stockolm till ett dugg battre plats an Kopenhamn. Stader och folk som bor i dem kanner forstaelse med varandra. Lander betyder inte sa mycket numer; livsstil och tankar ar intressantare.

Tokigt sant dar nar det tycks som om vi fortfarande akte hast och vagn till varandra.

Tank om portugiser hade en lika svag sjalvbild som somliga svenskar: ett land som ligger pa randen ut mot det iskalla Atlanten. Bakom stora Spanien. Eller Irland; en liten o som ligger bakom en stor, som varit ett imperium. Eller Malteserna, med huvudstaden Valetta. En o bakom nedanfor Silicien, nastan i Afrika.
Publicerad: 18 December 2008 @ 11:35, Kategori: Resor, Kommentarer: 0 st
 
En trave böcker, ett par sarronger och flip flop sandaler; sen är jag nöjd.

Konsten; att hasa och glo; är inte alla förunnad att behärska. Men jag har några vänner som alla är lika bra på att sakta se dagen passera under en palm.

Klockan 18 går flyget till Bangkok, via Beijing.

Ja, jag har ett ekologiskt avtryck på under två ton CO2; resan inräknad.
Du vet, jag bor i lägenhet; värmer upp varandra, två ytterväggar istället för fyra, inget tak rakt ut i kylan.
Jag äter närodlat och vegetariskt; i alla fall nio måltider av tio.
Åker nästan aldrig bil; cyklar och går till allt inom tullarna i Stockholm. Tåg om det är längre.
Vind-el till lågenergilamporna.

Kanske är det ett försvarstal; men jag gillar att dyka, bo i hydda på en liten strand, äta med pinnar.
Jag ska inte handla julklappar heller; mer än några småsaker till barn och ungdomarna som är med på resan – och nåt till L kan man tänka.

Kommer hem i mitten av januari; och har gjort av med mindre pengar än om jag varit hemma. Låter som en win win. Budget på drygt 1000 bath om dagen (två hundra kronor): räcker till frukost, lunch, middag, öl och glass.

Hittar jag ett internetcafé på någon av öarna där jag och ryggsäcken befinner oss kommer det bli blogg.

En biffig flamstransa som älskar att ta män i randia pyjamasar passar lägenheter medans jag är borta. Så eventuella tjuvar kan ta sina kofötter och gå någon annanstans.
Publicerad: 16 December 2008 @ 10:31, Kategori: Resor, Kommentarer: 0 st
 
Skyltfönstren på stan har tremetersbokstäver: ALLT SKA BORT!

Jaha, sen när skulle inte allt som finns i en affär bort?

Brukar butiker ha en avdelning med varor man inte får köpa, eller?

Själv köper jag julkappar för mindre än tusen kronor i år.
Önskar heller inget; har allt jag behöver.

Nåt välgörande kunde vara omväxlande; slippa gå i den där nu-ere-jul-igen-köpmanna-geggs-fällan.

Samtidigt blir jag trött på alla behjärtansvärda hjälpgalor på teve; TV4.
Som om eldsvådor kunde släckas med våtservetter.

När det behövs pengar att rädda banker; då dyker det upp tusen miljarder – med till barncancer och tsunamioffer: då skramlas bössa.

Länder med stora naturtillgångar; konfiskeras av globala jätteföretag – för annars sätts landet i bankrutt och vi placerar en elak diktatormarionett som dinglar i trådar ända till nåt vitt hus i väst.

Ops, folket svälter; vi skickar Läkare utan gränser och Albyl mot dåligt samvete till västvärldens rika i utbyte mot fadderbarn.

Zewdi bor i Ethiopien. Hon får skola, kläder och mat; för 2000 av mina kronor om året.

Det enda jag önskar är att utsugna länder fick skuldavskrivning och möjlighet att leva på sina tillgångar.
Publicerad: 15 December 2008 @ 12:00, Kategori: Lågkonjunktur, Kommentarer: 0 st
 

Mannen, vem tror han att han är, komma här och spela Allan, uttryckte sig en medborgare som vanligen betecknas som invandrare.

Jag och Aisha har kollat värsta huset. Du vet, radhus i Sollentuna. Tomt, sådär så barnen kan springa ut. Altan, man kan grilla. Fett bra för barnen, mannen, sa en annan som slarvigt betecknas andra generationens invandrare.

Vi ska köpa stor bil, mannen, sa en tredje. Tror det blir Volvo. Du vet, mannen, den är fett säker. Bra avbetalningsvillkor. Vi får rum med barnvagn i baklucka – utan att ta av hjul. Fattar du, enklaste grejen.

I sommar då, sa en man med persiska rötter. Jag tar hela familjen, åker till Mallorca. Två veckor. All inclusive. Bamseklubb, allt. Jag och frugan kan ligga vid värsta feta poolen. Dricka paraplydrink, du vet mannen, tjejer gillar sånt.

Då slår det mig plötsligt: de som kallas invandrare har gått och blivit svennar!

Sen började andra akten av premiären på Vem är rädd för Virginia Woolf på Stockholms Stadsteater. Alla gick in till sina platser; svenskar, andra generationens invandrare, utlandsfödda svenskar, nysvenskar – eller vad vi nu heter, alla vi som är svennebanan.
Publicerad: 14 December 2008 @ 10:16, Kategori: Teater, Kommentarer: 0 st
 
Smörgåsbord från förr med ALLT som ska till när svensken ska dricka julbord.

Sillsalader, ål och grisfötter – alla tomtens favoriter stod på parad i det inbonade decembermyset ute vid Ulriksdal, en taxiresa bortanför norrtull i Stockholm.

Men den här kvällen var det något som inte var som förr:

Vid ett av borden satt två bögar och funderade på vilken av servitörerna som skulle varit läckrast att sluka ihop med prinskorvar och hemrullade köttbullar.

Där satt också en manlig prostituerad transvestit; klädd som drottning Silvia på nobelfest och kokain.

L var som alltid ställets snyggaste; lite för snygg tyckte nog de andra damerna runt fyrtio som slagit sig loss från gillestuga och Idol-final.

Själv var jag den ende heterosexuelle mannen som inte var klädd i begravningskostym.

Finn fem fel – alla satt vid vårt bord.

Men trots blickar och höjda ögonbryn när vår transvestit elegant gjorde grand entré med att halka nedför trappan på glashala stilettklackar, fann vi oss snabbt tillrätta med nubbe och mumma.

Ulriksdals egen nubbe, med det tvivelaktiga smeknamnet "ulrik", var det som sköljde strupen bäst varför servitrisen såg det som lika bra att låta flaskan stå i ishink på bord nummer fjorton.
Publicerad: 13 December 2008 @ 13:19, Kategori: Restaurang, Kommentarer: 0 st
 
Så hamnade vi rakt ner i sirapshinken.

Med ett landskap som Australiens är det inte undra på om filmare vill göra tokigt snygga panoramor och glidningar över bergsmassiv.

Nicole Kidman är vassare än eggen på en kniv av märket Sabatier; utan henne hade filmen varit ointressant redan i första akten.

Hugh Jackman som den omöjlige kofösaren är en typisk karaktär jag tycker mig sett en gång för mycket i filmer från Down Under. Vi tror inte på Crocodile Dundee längre.

Galet aristokratisk överklassfru från England (Nicole Kidman), åker till Australien för att sälja släktgård; och träffa sin man som visst är där. Efter dammiga passager med alldeles för mycket bagage anländer hon till det råa Australien befolkat av riktiga karlar (Hugh Jackman) som löser konflikter med den i filmens värld numer lätt slitna käftsmällen.

Det elaka lokala rika patriarkatet vill sätt käpp i hjulet för blek fin flicka från Eng-land. Med hjälp av salig blandning: svarta, vita, kvinnor och barn, bildas ett brokigt kollektiv som visst kan bättre; och föser 1500 biffkor ombord på stort jäkla militärskepp så soldaterna säkert har mat en hel vecka.

Så, nu har hon pengar och slipper sälja släktgården; där plötsligt marken grönskar och vattnet porlar. När det tidigare bara var sand, torrt och vedermödor.

Året är 1939 och Australien ska precis bli attackerat av horder från Japan.
Kriget kommer; det andra världkriget. Alla skingras; folk dör och nån hamnar på otillgänglig ö.

Då kommer tokpraktiske Hugh-Jackman-karaktären tillbaka och tar hand om rubbet på ren vilja och svällande biceps.

Regisören Baz Luhrmann vet nog inte riktigt hur han ska avsluta filmen; för den skulle kunna ta slut tre-fyra-fem gånger innan den efter nästan tre timmar dimmar ut. Kill your darlings är ett uttryck som skulle kunnat dammats av.

Filmen är långsamt berättad; som vore den gjord 1939. Dramaturgin enkel; så alla kan hänga med. Karaktärerna lika självklara som; me Tarzan, you Jane.

Jacobs Creek bjöd på god Shiraz i foajen; och syster L sitter på planet på väg till Sydney över jul och nyår.

Filmen får en tårad kind och två spruckna överläppar.
Publicerad: 12 December 2008 @ 09:20, Kategori: Bio, Kommentarer: 0 st
 
Tidigare i år såldes stora kända mäklarfirman till en bekants bekant.

Det är oklart vad fina mäklarfirman kostade, men eftersom varunamnet är välkänt så torde det vara många sköna miljoner.

Killen som köpte var mer än på grön kvist; åkte Ferrari och hade dyr klocka. The only way was up!

Min kompis N som känner den lycklige, träffar mäklargurun på gymet då och då; alltid i bastun, alltid solbränd och nyborstade tänder.

I veckan som gick hade de setts igen; det var som om luften gått ur vår vän från bostadsbranschens solsida; hålögd, ringar under domsamma och blek, var beskrivningar som uttrycktes.

Dundermäklaren som sålt sin mäklarfirma i år visste nog vad han gjorde.

För nu hade visst nye mäklarstekaren fått sparkat folk, lagt ner kontor, försökt sälja dyra bilen (nåt ska ju en säljare sälja)

I fastigheten mitt emot var det visning i veckan. Det vankade runt en kostymklädd herre i våningen; mäklaren. Inte en enda spekulant.
Publicerad: 12 December 2008 @ 08:00, Kategori: Lågkonjunktur, Kommentarer: 0 st
 
Det finns en dyr och en billig väg att gå hem från kontoret i Gamla Stan i Stockholm.

Den billiga vägen går via bullriga och fula Vasagatan; den vill man bara förbi och hem så snabbt som möjligt.

Den dyra vägen går över Kungsträdgården, förbi NK och en massa glittriga skyltfönster med snygga kläder, skor och grunkor man inte behöver. Värst är Hötorget med saluhallen en trappa ner; där kan man lätt fastna i nåt fångstgarn och komma hem med pilgrimsmusslor och krabba – på en tisdag!

De senaste dagarna har det blivit den dyra vägen hem; inte förbi NK eller nån saluhall, utan för att proviantera inför resa till Thailand över jul, nyår, trettondagar och en låååång bit in i januari.

Under tiden bor en manlig prostituerad transvistit i lägenheten; vattnar blommor och dricker upp champagnen i kylskåpet. Har vi tur tar han hem sina flamsmadamer på nyårsfest; med paljetter, glitterboor och glasskor med tio centimeter klack.

Hur som helst kan jag konstatera att den här julen kommer slå alla rekord i icke konsumtion. Det är så lugnt på stan så här två veckor innan jul att man skulle nästan kunna tro att folk hade ett liv; och inte försökte köpa ett.

Kommer där en stressad medborgare med julklappsinslagna grunkor i stora plastpåsar är det nästan som om blickar kastas och säger: så du är en sån där som inte känt av börskraschen du, inte blivit varslad, inte solidariskt ickehandlar.

Jag vill citera Bengt Olsson i DN på Stan (081211): Årets julklapp: mindre av allt!
Publicerad: 11 December 2008 @ 09:50, Kategori: Lågkonjunktur, Kommentarer: 0 st
 
Plopp! sa det när korken åkte ur flaskan; hela köket fylldes med aromer från mogna bär och annat som vinkännare saligt rabblar likt pingstpastorer i tungotal.

Luttrad som jag blivit av att driva Vinguiden.com i snart tio år går jag sällan eller aldrig ner och gör en headspinn ens om det vankas grand cru i glaset.

Men den här sydafrikanen var i klass med en amarone jag pimplade för någon vecka sen. Kanske till och med än mjukare tanniner.

Rijk´s Pinotage heter underverket; jag har en flaska kvar som jag ska överraska mig själv med kanske redan till helgen.
Publicerad: 10 December 2008 @ 08:58, Kategori: Fina viner, Kommentarer: 0 st
 
Igår blev jag inbjuden till Spotify; och plötsligt kom framtiden.

Här har jag gått omkring och tyckt mig vara både modern och lite hip med min i-pod och i-tunes.

Men sen igår är allt ändrat...

Med Spotify har jag tillgång till ALL musik. Och det ligger på internet; jag laddar inte ner; äger inte – bara lyssnar. Jag kan bygga blandfiler precis som på i-Tunes. Blandfiler jag kan dela med fler; bygga tillsammans. Jag kan lyssna på webbradio med musik jag vill höra; välja genre och ungefärligt årtal på musiken.

Vad kostar det då?

Ingenting!

Ja alltså, det kommer en liten reklamjingle för nåt efter cirka var tionde låt. Det är min betalning – att lyssna på reklam. Vill jag slippa reklam betalar jag 90 kronor per månad; eller trycker på "mute" en minut.

Det är skillnad det motför vanlig radio, eller ännu värre: TV.

Ettan och tvåan betalar jag TV-licens; då slipper jag reklam, och får mer än tjofaderittan-vad-tokigt-spontant-och-kul-vi-har-i-studion-program.

Men tok-kanalerna; betala för box och kabel, betala för extra utbud, sen i värsta fall även betala pay-per-view...
Och fastän jag redan betalt allt detta trasas kanalerna ändå sönder med reklam och produktplaceringar.

Vi har till och med själva gått och köpt teven – för egna pengar!

Folk har sedan femtiotalet självmant betalt och släpat hem propaganda-apparater och placerat på bästa platsen i stora rummet; vinklat soffor och fåtöljer så alla ska se och sitta bekvämt när vi ska till att glosögt begapa tok-kanalernas breda utbud.
Publicerad: 9 December 2008 @ 09:26, Kategori: Annonser, Kommentarer: 0 st
 
De träffas varje fredag hos någon i Bromma-grannskapet och har hemma-pub. Allt började visst när någon haft fest och fått sprit över. Det var efter finanskrisen förstår man när man läst artikeln i DN söndag (081207).

Starkt initiativ i idyllen – hänga med grannarna.

Tre tankar dyker upp:

Om de inte hållit på med sin fredagsfylla mer än sen finanskraschen för några veckor sen; då är det en vana som kan självdö innan någon i kvarteret hinner säga "heteronormativt gegg".

När minsta spricka dyker upp i tvåsamhetsfasaden hos någon av de försträffliga trettio-fyrtio-någonting-paren rasar korthusidyllen så snart pappa Pelle i Villa Villerkulla Ett börjar prata lite för länge med mamma Anna i Villa Villerkulla Två.

Finns det inga lokala barer två bilkökilometer utanför tullarna i Stockholm; dit helgfirare kan gå med familj och vänner?

Kanske våga möta nån man inte redan känner; kanske våga möta sig själv >>.
Publicerad: 8 December 2008 @ 09:36, Kategori: Sprit, Kommentarer: 1 st
 
"Genom någons ådror rann allt som är billigt, obegåvat och fult", skriver Bruno K. Öijer i dikten Ishjärtat.

Filmen Body of Lies med Leonardo di Caprio och Russell Crowe har träffat alla tre adjektiven.

Det är det vanliga amerikanska hjärntvättstugget; allt islamiskt är dåligt och ont; USA har senaste krigslist- och övervakningstekniken som vore det Blackwaters våta önskelista till tomten.

Säker en behjärtansvärd film för att försöka vända hemmaopinionen i USA, som verkar fått upp ögonen för att kriget mot terrorn föder mer terror.

Eller som John le Carré skrev i boken; Absoluta Vänner: Det var ett gammalt kolonialt oljekrig utstyrt till ett korståg för västerlandets liv och frihet, och det startades av en klick krigslystna judisk kristna geopolitiska fantaster som kidnappade media och utnyttjade USA:s 11 september-psykopatologi.

Paret bredvid gick efter en kvart. Jag hade tänkt göra detsamma men undrade om filmen kanske skulle bjuda på ett uppvaknande; eller om filmen möjligen var en parodi. L sov redan efter trettio minuter av bombkrevader.

Tyvärr var nog filmen menad att vara på allvar...

Trots blod och terror blev jag mest skrämd efter filmen när den fullsatta salongen tömdes på besökare och jag hörde kommentarer som: "jäklar vilken rulle", "verkligen bra", "superhäftigt".

"billigt, obegåvat och fult".
Publicerad: 7 December 2008 @ 11:18, Kategori: Bio, Kommentarer: 0 st
 
Förr fick helgsybariten leta sig ner till skaldjursdiskarna i någon av stadens alla saluhallar om det skulle frossas delikatess. Nu har Melanders öppnat i nybyggda Sabbatsbergsområdet invid Vasaparken. Bor man inte mer än fyra spökast därifrån är man snart torsk.

Andra helgen i rad har L trippat dit på snygga ben; medans jag studsat bredvid som en heffaklump med hummertentaklerna kittlandes i baken.

Räkor för 20 kronor hektot, bohusländska ostron för cirka trettio och amerikansk hummer för 450 kronor kilot får snålvattnet att spruta som en sprinkler en överhettad sommardag på Smögen.

En femhundring fattigare, men med ett leende som räckte mellan tvenne örsnibbar, rutschade vi över sagda Vasapark för att handla flaska vitt från Bourgogne.

På hemväg blev jag antastad av minst en alkoholiserad kvinna som undrade om flaskan var till för fler. Jag hade struntat i systembolagets lila kasse och helt kontinentalt tagit den om halsen.

Med skruvmejsel och ett par svordomar fick vi upp ostronen och flaskan tömdes i en slurp. Sen somnade vi klockan nio med varsin bok som kudde.

Det är tufft det där med fiskarfänge.
Publicerad: 6 December 2008 @ 09:52, Kategori: Mat, Kommentarer: 0 st
 
I lobbyträngseln bland hopplöst svartklädda firmafestare på nya fina hotellet Clarion Sign i Stockholm, är det som att komma till ett konferencehotell någonstans i Sverige. I alla fall inte i huvudstaden. Fastän det ligger centralt vid Norra Bantorget, fem minuter från T-centralen.

Restaurang Aquavit som ståtar med anor från New York har gjort den gränsöverskridande resan över Atlanten för att markera Sverige in the Big Apple; för att sen ta sig tillbaka och markera The Big Apple i Sverige.

Tokigt sånt där.

Hotellets konferencegäster blir hopträngda i en lounge bakom håglöst upphängda draperier mellan frukostmatsal och vattenhålet Aquavit; restaurangen med illa placerade bord där gäster får agera statister i en tänkt urban tillställning.

Barpersonal som snipigt tar upp beställningar skulle man kunna vara utan.

Arbetsytor mitt i restaurangen med disk och matplock kanske är tänkt att skänka en känsla av närvaro och snabb new-york-puls; men det är mest äckligt (för att använda ett adjektiv jag brukar undvika).

Restaurangpersonalen får plus; men det kan vara så när delar av sällskapet känner dem sedan tidigare (det blir ibland så när Vinguiden.com ska gå på restaurang).

Tyvärr tror jag många gäster väljer att ta skeden i vacker hand och tror att det är såhär det ska vara när man kommit till storstan; med New York och Aquavit som garant för metropol.

Betyget blir ett nja; och inte mer än tre vissna morötter: en för varje n i ordet bonnfångeri.
Publicerad: 5 December 2008 @ 10:44, Kategori: Restaurang, Kommentarer: 0 st
 

Det är svårt att göra teater av film.
Speciellt en film som har många rum, många miljöer att växla mellan: lägenheten i Madrid, nunneklostret, gatorna i Barcelona, fler lägenheter, sjukhus, teaterscener, loger.

Då är det snyggt när det arbetas med små uttryck: en guldspegel för tankarna till en våning, en sminkspegel blir en teaterloge, lampor blir teatersalong.

Den har fått en del dålig kritik den där uppsättningen på Stadsteatern: Allt om min mamma, från filmen av Pedro Almodóvar.

Kanske blir det så när filmen blivit en sån succé; att publiken kan luras att förvänta sig en film, fast på teatern.

Efter föreställningen släntrade L och jag, och några boys vi känner, till en tapasbar i Gamla Stan.

Filmen satt kvar länge, vi var fascinerade – tagna. Vacker genomförd teater med just de där små uttrycken som får spela roll.

Sen ringde C. Han hade haft en spelning med bandet. Det hade gått strålande. De hade spelat un-plugged; akustiskt.
Vågat släppa deras elförstärkta gitarrfrustration och satsat på innehållet; med de små uttrycken.

I morse drog C med vännen O till Skövde för ännu en spelning. Gitarrerna i svarta fodral på hukade ryggar. De skolkar från skolan i två dar; betygen är redan fixade för terminen; konsten var viktigare.
Publicerad: 4 December 2008 @ 10:09, Kategori: Teater, Kommentarer: 0 st
 

Stadsteatern i Stockholm släppte biljetter i går.

Jag hängde över datorn klockan 06.00 – det var då kassorna skulle öppna.

Tre minuter senare var jag inne och skulle boka pjäsen "I väntan på Godot"; kaschof! utslängd på grund av tekniskt fel...

Fyrtiofem minuter senare hade jag efter fem (!) liknande utkastningar äntligen fått tag i de där biljetterna.
Inte till premiären, som jag hade hoppats, för den var full redan tre (3) minuter över sex...

Tokig shoppingsajt den där stadsteaterns; man kan bara beställa en föreställning åt gången. Måste gå till kassan vid varje köp; pickla i kreditkortsnummer: Sen tillbaka igen för att välja nästa föreställning.

Skickar hem biljetterna gör de också; och då i lika många kuvert som man beställt föreställningar. I mitt fall blev det fem kuvert...
Publicerad: 3 December 2008 @ 12:43, Kategori: Teater, Kommentarer: 0 st
 
Ferrari, Porsche och en dyr BMW stod alltid utanför mäklare i kvarteret. Inne på kontoret var full aktivitet: telefon vid örat, bankpapper under armen och såna där trottoar-pratare i högsta hugg.

Det fanns pengar att tjäna för den som höll sig framme.

uj uj uj

Banken spred pengar som en vattenspridare en toktorr sommar. Mäklarna var där och blötte ner sig.

Säkert trodde de att förtjänsten berodde på egen kraft och affärsmässighet.

Sen var det nån som ströp den där vattenslangen; stilla sitter di nu på mäklarkontoret när jag gick förbi. Telefonen ligger död.

Eftertänksamma tittar de ut över torget; undrar när nästa vattenskada ska komma.
Publicerad: 2 December 2008 @ 10:32, Kategori: Bostad, Kommentarer: 0 st
 
I helgen hamnade jag som troligen många andra framför teven.

Det var lördagskväll, och egentligen inget speciellt att se. Jag gillar inte Vagner, som gick på SvT 2, och på ettan var det nåt flams.

Så det zappades.

Efteråt mådde jag illa.

En hel kväll av narrspel, avbrutet av reklam för nåt jag aldrig bekymrat mig om att jag ens behövde.

Mest ledsen blev jag över alla så kallade kändisar; alla duktiga artister, sångare och skådespelare; som av någon anledning valt vara med och hoppa rep. (för att citera ur Bruno K. Öijer:s dikt Så få)

Konstnärer som är aktuella med bok, skiva, show; kanske behöver mediatid för att lyfta. Om nu inte verket gör det av egen kraft.

De flesta kändisar var för mig totalt okända; kanske säger det en del om vår samtid – eller om mig.

Men måste man vara en duracellkanin på syra för att få vara programledare?
Skulle inte en sån egentligen behöva en terapisoffa.

Riktigt tokigt blir det dagen efter; när löpsedlarna behandlar chocker, skandaler och slikt som vi sett...eller inte fick se på teve.

Medan terrorn briserar i Indien, Thailand är i uppror, kriget rasar vidare i Irak, Sverige skickar trupp till Afganistan för att hjälpa USA bomba fler kvinnor och barn – då väljer kvällsbladet att skriva om nån som jobbar på teve...

Är det såhär vi väljer att spendera vår tid; titta på när andra leker?

Som porr.

Upphetsande till en början, men rätt torftigt efter en stund. Inte så intressant, och roligast är det väl ändå om man är med själv...eller?
Publicerad: 1 December 2008 @ 09:45, Kategori: Annonser, Kommentarer: 0 st
 
I en liten stad cirka sju mil norr om Stockholm bor folk fritt, stort och med ängar inpå knuten.

Det är vackert.

Men väl inne vid middagsbordet i den upplysta sundbornsidyllen visar sig tillvaron krympa till en marschkänga storlek 39.

Värden berättar om släktingen som inte tål invandrare; därför vill hon aldrig ha med "såna" att göra.
Alla boende i idyllen håller med...

Instick om att jag träffade själv en tokig dansk en gång, men för den delen tror jag inte alla danskar är tokiga; gick inte hem.

Samtalet kantrade över till det svenska skattesystemet (gäsp) nu när det visat sig att kvinnan, den klent begåvade främlingstalibanen, som arbetat svart hela sitt liv; nu inte skulle få nån vidare pension; tjuvsamhälle, var ett ord som användes i sammanhanget.

Under bussturen de mörka milen hem till Stockholm lättade luften kilometer för kilometer, tills jag kom inom tull och det gick att andas fritt igen. Troligen mer avgaser, men betydligt friskare ändå.
Publicerad: 30 November 2008 @ 18:26, Kategori: Stad, Kommentarer: 0 st
 
För ett par år sen skulle det fixas nya lampor hemma; det blev några turer till affären i kvarteret som säljer sånt: läslampor, taklampa å slikt.

När jag sprungit där i butiken så många gånger att jag nästan kunde deras kassakod på 40 watts lågenergilampa; tyckte jag mig blivit lite kompis med personalens alla anderssonar, petterssonar och lundströmar.

Så när ett litet problem uppstod med en av lamporna sa jag "ni kanske kommer ihåg, jag köpte den där dyra taklampan här av er för någon vecka sen".

Då kom det lika ögonbrynshöjande som korta svaret "det springer så mycket folk här, man kan omöjligt hålla reda på alla".

Jaha, så för den idyllen.

Hos Imbahim, som har skrädderi och tvättinrättning här i kvarteret, där blir jag inte bara igenkänd med namn, utan han och hela personalen vet att C börjat på gymnasiet, vilket program han valt, och att det väl snart är dags för mig att åka till alperna för lite skidåkning igen.

Lika personligt var det en gång i New York (!): Jag hade ätit frukost på Tony's på någon street med siffra. Andra dagen på mitt besök gick jag tillbaka till Tony's för ännu ett morgonmål.

- Hi, Magnus from Sweden, sa Tony själv eller om det var Alfonso: Cappuccino, scramble eggs and orange juice, right?
Publicerad: 28 November 2008 @ 12:18, Kategori: Stad, Kommentarer: 0 st
 
Sonen C är med i ett band; Försvaret, heter de.

Jag tror det är nåt med punk. De låter så när de övar; vackert, men rått...

Texterna är våldsamma; det ska vara så när man är 16 år.

Om en vecka har de sin första spelning; i Skövde.

Hasar de iväg med gitarrer på ryggen, tar tåget ner. Ställer upp och rockar. Jag tror The Ramones är en av förebilderna.

För inspiration, av ett helt annat slag, tog jag mer C till Kägelbanan på Söder.
Där spelade Boubacar Traoré. En sing 'n' song writer från Mali.

Helt andra toner än Försvaret:s. Mer kärlek, mer glädje, men även en del blouse.

Pappa ser fram mot Försvaret:s första spelning på hemmaplan.
Publicerad: 27 November 2008 @ 23:13, Kategori: Musik, Kommentarer: 0 st
 

De blir fler och fler; de där som flyttar in till stan igen när de fått barn.

Så brukar inte normresan se ut i Stockholm:
unga paret bor innanför tullarna, som man säger i Stockholm; får barn, köper hus med gräsmatta.

Där brukar det ta stop. De försvann; senast man såg dem var i en bilkö eller på K-Rauta.

Men någonting har hänt. Jag hör fler och fler av dessa barnfamiljer som säljer villavillerkulladrömmen och flyttar in till stan igen.!

"Flytta till förorten och dö en smula" sa Ann Söderlund i en intervju i SvD i lördags.

Hon berättar vidare i intervjun att "i villaområdet levde man under sommarhalvåret. Då grillade folk och umgicks över tomtgränserna, sen blev det alldeles dött på hösten."

Vad synd, tänker jag, att det ska vara så att det inte är samma stad i hela stan; med lekplatsparker, spring-i-kring-torg, välkommen-hej-hej-butiker.

Hmm, nu ökar väl köpa-bostads-trycket ännu mer på innerstaden. Tänk om alla pendlande-fram-och-tillbaka-barnfamiljer flyttar inom tull igen.

Äh, de är välkomna allihop, Det finns redan massor med barn i stan; så in med fler. Barnleks-parker har vi gott om, och latte-caféer och spring-i-kring-torg likaså. Det finns nog plats för alla. Annars bygger vi bara mer.

Morgonrosiga kvartersmammor, cyklande dagispappor och bävernylon-knattar kan man aldrig få för många av.
Publicerad: 27 November 2008 @ 09:02, Kategori: Bostad, Kommentarer: 0 st
 
Läser i tidningen att vi ska få ännu en tevekanal att zappa.

TV7 ska den heta; den sänder visst redan men från och med 2009 sänder den dygnet runt (!)
Enligt Ignas Scheynius, VD på företaget, ska kanalen visa: serier, långfilmer, livsstilsprogram. Inget eget-producerat; bara inköpt.

Det låter ungefär som Kanal 5, TV4, TV3, TV8, TV6 ...

En till av samma sort.

Själv stängde jag av teven för fyra fem år sen; gillar inte att bli förminskad till konsument – hela tiden.

På Peak Performance VIP-kväll var det trångt bland möjligheterna på tisdagskvällen. Undrar hur många sätt man kan sy en skidutrustning på: miljoooooner.
Där kan vi snacka om mångfald.

I Magasin 9 i Frihamnen utanför Stockholm bland Peaks all jackor, tröjor, mössor, skjortor; var vi alla också konsumenter; men vi hade blivit inbjudna – och valt själva att gå dit.
Publicerad: 26 November 2008 @ 09:28, Kategori: Annonser, Kommentarer: 0 st
 
- Den kostade fem miljoner kronor; men för den summan får man inte allt man vill ha; man kan inte förvänta sig kunna kryssa i alla boxarna, sa mannen på caféet när han förklarade för sin väninna om sitt bostadsköp inom Stockholms tullar.

Fem miljoner kronor, tänker jag. Undrar hur mycket man ska förväntas betala för en trerummare i Stockholm för att kunna fylla i alla de där boxarna. Sju miljoner, eller?

Nu lät det ju som om det var alldeles fantastiska hundra kvadratmeter som spekulanten fått för sina fem miljoooooner: etagevåning, högt i tak, synliga bjälkar, glas längst med hela väggen ända upp till taket i köket, spotlights, parisisk utsikt över stadens tinnar och torn.

Men ändå. Skulle jag betala 50 000 kronor per kvadratmeter skulle även boxar jag inte visste jag behövde vara i kryssade.

Sen pulsade L och jag ut i oskuldsfullt vita snömassor till Cirkus på Djurgården; såg Bo Kaspers Orkester och lyssnade på sånger om "en helt annan värld".
Publicerad: 25 November 2008 @ 09:37, Kategori: Bostad, Kommentarer: 0 st
 
Ett fullsatt Södra Teatern i Stockholm, Mosebacke. SvT filmade; publiken lyssnade. Andäktigt.

Kan vara något av det bästa som hänt på en scen i Sverige 2008.

Lite mer krävande för publiken. Dikter är inget som exploderar på estraden. Men för den som lyssnar slår det gnistor.

Bruno håller hov där på Södra teatern tre kvällar till: måndag, tisdag och onsdag den här veckan i november; och några till exraföreställningar i december.

Men det finns många chanser även ute i landet; han gör ju turné.

Senaste diktsamlingen, Svart som Silver, ligger redan tummad på bordet hemma. Jag tar en dikt i taget, som en karamell. Lägger ifrån mig boken – funderar.

Funderar på om jag ska gå en kväll till och se den enkla mannen läsa rader som faller som ett varmt regn.

"så få" heter en dikt jag tror alla skulle behöva höra. "lät dem ligga" och "jag frös" är andra som fastnat – för alltid.
Publicerad: 24 November 2008 @ 08:07, Kategori: Teater, Kommentarer: 0 st
 

Har ni hört uttrycket "the token black"? Det kan även vara the token gay, the token left wing och liknande.

Såna där personer man släpper in i en annars homogen grupp för att visa på spänst och vidsynthet. Uttrycket står för den likriktning som döljs under en skenbar (yttre) skillnad.

Inom tv-serier slänger man in en bög i en annars strikt heterosexuell vänkrets, reklambilder för organisationer visar människor med olika hudfärg. I skolklasser med välmående vita medelklassungar får adopterade Anna stå för mångfald.

Jag och L var på galet stor fest i helgen; 250 kvadratmeter öppen planlösning i en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Ett penthouse. Det italienska paret som bor där med sin fyraåriga dotter, gillar stora öppna ytor; nästan inga möbler, bara stora persiska mattor på golven; skulpturer och konst.

Värdparet bjuder in alla de känner; både nära vänner och vänners vänner – i flera led. Människor från hela världen. Det var säkert mellan två till tre hundra personer där – i olika omgångar. Folk kom och gick. Buffén stod uppdukad. Man hade med sig vin som alla drack av. Alla dansade, minglade.

Mitt under festen, när musiken spelade som mest intensivt, över hundra människor rörde sig till rytmerna som ett mänskligt hav; takhöjden kändes högre än de där fem meterna upp till de synliga hanbjälkarna; då tittade jag ut över folkhavet och såg att det bara var jag och L som var vad man kallar vita.

Då slår det mig: we are the token caucasian.
Publicerad: 23 November 2008 @ 10:28, Kategori: Tankar, Kommentarer: 0 st
 

Är det nån som fortfarande skickar såna? De där fyrkantika fotografierna i hårdpapp, som någon annan fotograferat, distribuerat och hängt ut i nåt ställ för turisten att ramla över.

Det känns väldigt 1900-tal.

Först måste vykortet inhandlas, för en valuta man kanske inte har på fickan; måste man hitta en bankomat först.
Sen ska det skrivas; då måste man ha en penna.
Efter det erfodras en adress; och det behövs massor med siffror och bokstäver för att postverken ska kunna leverera rätt.

Och inte kan man klicka någonstans så att adressen kommer upp automagiskt; som de gör med epost. Eller att man ha sparat siffrorna i ett register, som i en mobiltelefon.

Sen när allt är nedskrivet och klart, måste man ha ett frimärke; och det är inte säkert de har på alla ställen – kan vara lite olika från land till land.

Sen när man äntligen har slickat på ett sånt där frimärke; måste man hitta en brevlåda...

När det är gjort är min del i processen klar; men då startar en annan:
Ett stort antal postanställda ska nu tömma den där brevlådan, åka med vykortet till en postcentral; sortera rätt efter adressen som jag plitat ner; lastas om, flygas, landas, omsorteras; för att slutligen hamna i en brevbärares väska som fysiskt ska bära fram vykortet och lägga det i mottagarens brevlåda...

När det finns MMS.
Publicerad: 22 November 2008 @ 10:56, Kategori: Resor, Kommentarer: 0 st
 

Minns ni den?

Den där marshallplanen när vinnarnationerna efter andra världskriget gick in med ekonomiskt stöd av gigantiska mått och hjälpte ett sönderbombat Tyskland; så kunde nationen komma igång och strax bli den ekonomiska motor övriga Europa och världen behövde – då och nu.

På samma sätt har Al Gore nu tänk lösa biltillverkarkrisen i USA; ni vet att tre miljooooner amerikanska bilarbetare hotas av arbetslöshet. Ingen vettig människa vill ju ha de där bensinslukaråken mer.

Världen håller andan.

Stael von Holstein vill göra som pappa Milton Friedman tyckte; låta allt gå i putten och börja om på noll. Oavsett alla miljardinvesteringar av statlig infrastruktur, högskolor, knowhow och realkapital.

Miljövännen Al Gore ser en möjlighet där andra ser ett svart hål.

Man skulle kunna säga: två flugor på en smäll.

Inför en marshallplan för den amerikanske bilindustrin (indirekt gynnar den även Saab och Volvo).
Låt bilindustrin få tillfälle att göra om, göra bättre, göra rätt. De får bara bygga miljöbilar. Inte en enda fossilbil får varken tillverkas eller säljas. De som redan rullar får rulla några år till; sen ut.

Alla statliga mashallpengar då?

De ska betalas tillbaka när bilindustrin står på fötter igen. Eller behåller staten delar av den; har fått en hel industri som värper guldägg. Men rätt styrning kanske företagen i framtiden kan ha ett bättre och långsiktigare macroperspektiv.
Publicerad: 21 November 2008 @ 14:09, Kategori: Bilar, Kommentarer: 0 st
 
Jag älskar ingången och utgången av filmen Burn after reading; från en satellit över USA, beamande ner djupare och djupare in över landet, ner genom molnen, slutligen rakt in i CIA's huvudkontor i Langley. Och så på slutet; upp genom taket på det där CIA huvudkontoret, upp genom molnen och ut i rymden igen.

Där emellan är det en mänsklig rundgång med händelser som den ena leder in i det andra. Ett fint sätt att belysa att vi alla liksom har beröringspunkter; men förhoppningsvis inte med samma konsekvenser som i filmen.

Ingen människa en ö, typ.

Ungefär som filmen Streets of New York: där jag tror det är åtta personer som alla har ett förhållande med någon, men är otrogen med en annan, som i sin tur dejtar en tredje, som är kär i en fjärde, som ligger med den femte o.s.v. till den åttonde, som är gift med den första.

L och jag var på kino igår och såg Burn after reading; med bland andra Brad Pitt och George Clooney. I filmen alltså, inte med oss på bion.

Trots filmens slut och tragikomiska detaljer gav den en känsla av att det mesta av det vi gör här på jorden är inte så stort och märkvärdigt när man tar ett steg ut i rymden och tittar på det lite på håll.

Viktigt förstås – men inte hela världen.
Publicerad: 20 November 2008 @ 11:25, Kategori: Bio, Kommentarer: 0 st
 
I DN idag (081119) står att huvudstaden kommer ha över 800.000 invånare i början av 2009.

Det låter mycket det; men även lite vid en jämförelse med andra storstäder i Europa.

800.000, hmm?! Hur räknar de då tro? Jo, de räknar bara Stockholms kommun...!

De räknar alltså inte alls med kranskommunerna såsom: Nacka, Solna, Järfälla, Sundbyberg, Sollentuna, Täby, Botkyrka, Haninge, Lidingö, Tyresö med flera.

Med dessa är det närmare 700.000 ytterligare till de där 800.000:
alltså 1.500.000 invånare!

Varför gör vi såhär i Sverige, att vi bara räknar EN av alla kommunerna i Stockholm som varande Stockholm?
Är det någon sorts provinsiell tröghet som ligger bakom? Är det därför kollektivtrafiken är så enkelspårig, och siktar bara in mot mitten; istället för runt om och kors och tvärs?

Är det för att Stockholm är byggd på öar; att staden är övergripbart uppdelad som gör att vi har svårt att se helheten?

Tänk om Paris skulle ses på samma sätt; bara räkna med de sex sju första av stadens tjugo arrondisemang; alltså de mellan Notre Dame och Eiffeltornet, typ. Då skulle Paris kanske bara ha cirka tre miljoner invånare, istället för nio.

Inte konstigt om det blir utanförskap och segregation i Stockholm när vi koncentrerar allt till dess mitt, och tycker att allt utanför kommunen är nåt annat.

Det är dags för alla stockholmare att komma in