Kristdemokraternas (Kd) val av valaffischer är lätta att förstå – eller missförstå.
Struds, hyena och buffel.
Kd vill visa vad de tar strid mot: stoppa huvudet i sanden, girighet och bufflighet (?!).
Affischen skulle av elaka kunna liknas vid en spegel, av dem själva. En farlig balans partiet gör sig skyldigt till.
Deras slogan "ett mänskligare Sverige" är tvetydig; när den presenteras med djur. Är svenskar i Kd's ögon djur? Eller är vi dumma strudsar, giriga hyenor och buffliga bufflar.
Inte är väl buffeln just bufflig, eller hyenan girig?
Precis som inte räven är listig eller ugglan klok.
När vi ändå är igång; män är heller inga djur.
Nåja, en border collie kanske jag kan få vara ibland. 
Publicerad: 13 Augusti 2010 @ 12:00,
Kategori: Politik,
Kommentarer: 0 st
Den första valaffischen den här omgången var en från Folkpartiet:
Framtiden börjar i klassrummet.
För mig lät det som att det var nåt med "Klassamhället börjar i klassrummet".
Ibland kan jag sakna de gamla goda Folkpartiet; de goda socialliberalerna.
Nu känns det som de har hängt för mycket med tokhögern. Som lik alla mobbare skickar fram de mindre att göra fuljobben.
De tre små får vältra sig i grumliga vatten för att försöka få nosen över fyra procent.
Allt medan M tar finposterna och lugnt kan slutföra sitt uppdrag, finansierat av det kapital som inte vill så många väl.
Nu låter jag som värsta marxisten – det är jag inte – men fria radikaler är inte bara bra för hälsan.
Publicerad: 12 Augusti 2010 @ 08:00,
Kategori: Politik,
Kommentarer: 0 st
En månad med bön och funderingar – å inte käk så länge solen är uppe.
Synd att inte den där månaden infaller i januari. Då skulle norra Sverige vara en utmärkt vallfärdsort för mången god muslim.
Om jag fattat det muslimska året rätt följer inte det årskalendern, utan någon annan form av ... Sura (kanske).
Årets Sura ...?! eller?
Ett muslimsk år är kortare än ett kristet.
Hur som helst kommer snart Ramadan vara i Januari. Det är bara för Norrland att förbereda sig på invation av glada muslimer som villigt spenderar para på pitepalt (med lamm, inte fläsk) och lapskojs.
Publicerad: 11 Augusti 2010 @ 08:00,
Kategori: Religion,
Kommentarer: 0 st
Jag har kommit på varför människor efter viss ålder gärna börjar ägna sig åt segling och golf.
Det är två sporter där man i en ålder då de flesta av oss tappat sin forna toppfysik, fortfarande kan se snygga och sportiga ut – utan att behöva få andnöd och svettas.
Att sen sporterna kostar en slant ger bara extra socioekonomiska poäng.
De som tycker vi har för mycket regleringar i samhället i övrigt, gärna sysslar med sporter med tydligt reglerad desscode – samt ängsligt pluggar Margareta Ribbings tips i böcker och krönikor.
De konservativa, som grupp, bildar ett tydligt kollektiv: hur man äter, uppför sig, talar, hälsar, klär sig.
Att de som är för personlig frihet gärna inrättar sig i tydligt reglerade uniforma system.
Det var någon som skrev:
Marxisterna är extrema individualister, som drömmer om kollektivet.
Liberalerna är duktiga strebers, som drömmer om frihet.
Publicerad: 10 Augusti 2010 @ 08:00,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Vi kan nog utgå ifrån att alla svenska politiker oavsett färg vill bygga Det Goda Samhället – alla utom SD då, som likt nazisterna vill bygga sin version av det goda samhället – det som grundats på ondska.
Det som skiljer sig är kanske vad Det Goda Samhället är, och metoden som att nå dit.
Eftersom det mesta i vårt samhälle, såsom vi valt att konstruera det, bygger på ekonomi – och eftersom ekonomi är en flyklig religion – är det naturligtvis omöjligt att veta.
Det enda politikerna kan göra är att paketera sin "sanning" och torgföra den på smakfullaste sätt.
På så sätt tillskansa sig makt – och makt är inte sällan syftet och målet i sig – lika mycket som det är målet för ett fotbollslag att vinna ligan.
Sen är det väl bara för oss väljare att suga i oss av det färggrant paketerade, och försöka klura ut vilken paketlösning vi tror kan ger bästa sittplats på välfärden, och hur många och vem som får åka med.
För si någon sanning: det finns inte.
Publicerad: 9 Augusti 2010 @ 08:00,
Kategori: Politik,
Kommentarer: 0 st
Summering sommar 2010 såhär långt:
Tre fyra veckor bakugnsvarmt. Resten mest ostadigt, regn med enstaka solglimtar.
Mitt betyg blir totalt sett över juni och juli; två neddragna rullgardiner.
En för att slippa hettan de där korta veckorna.
En för att slippa se regnet de andra veckorna.
2010 var i och för sig min första juli på över 20 år som jag spenderade över hälften av i Sverige.
Det gör jag aldrig mer om.
Publicerad: 6 Augusti 2010 @ 08:02,
Kategori: Sommar,
Kommentarer: 0 st
Jag log genom hela Roland Paulsens artikeln i DN >>
"att inte arbeta kan vara mer moraliskt".
Känn på den här:
"Sedan 1930-talet har produktiviteten i Sverige mer än femdubblats, utan att arbetstiden minskat. Att ekvationen ändå går ihop beror på att mer och mer arbete är tomt på innehåll."
När jag var lägre tjänsteman på 80 talet, var jag tvungen att ha vikarie för mina arbetsuppgifter så fort jag skulle ta ut semester.
Som högre tjänsteman på 90 talet var det inte nödvändigt.
Känn på de här:
"Under sin tid som forskare har Roland Paulsen intervjuat en rad personer med luft i sin arbetsdag. Till de mer undersysselsatta hörde en banktjänsteman som jobbade heltid men bara ägnade en kvart om dagen åt sitt jobb."
"– Den som tjänar mest är i regel den som producerar minst."
Publicerad: 5 Augusti 2010 @ 08:00,
Kategori: Arbete,
Kommentarer: 0 st
Tillbaka i staden känner jag ett berusande lugn.
På bussen genom Roslagens trädgårdsgröna hav kändes någonting annat.
Samma.
Alla husen vi passerade, alla villor som låg vackert inbäddade i juligrönskan, förmedlade samma estetik:
samma förstukvist, samma altan, samma studsmatta, samma blå plastpool; samma grill och samma utemöbler.
Jag tror att det (utan att jag varit inne i alla husen) är ungefär samma soffgrupp, samma teve, samma köksbord, samma klädhängare.
Allt tycks vara inköpt på: Cubus, Dressman, HM, Ikea, Jysk och Duka.
Intrycken skulle kunna sammanfattas av ordet "Samma".
I mina kvarter finns det också en massa som är samma – men det finns även en hel massa som är betydligt annorlunda.
Ibland kan jag bli uppriktigt förvånad och glad över att se hur annorlunda folk valt att möblera, handla sina saker på annorlunda ställen i andra städer. Att kläderna inte har samma koder som alla andra.
Nu skulle det gå att klaga på att det är en jävla hets att behöva vara annorlunda hela tiden.
Men det behövs inte; är du helt "vanlig" i allt det annorlunda, blir det ett annorlunda utryck det också.
Publicerad: 4 Augusti 2010 @ 08:00,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Varelserna på planeten Tralfamadore spekulerar:
"Liksom överallt tror människor på en mängd saker som är uppenbart osanna. Deras mest förödande sanning är att det är mycket lätt för en amerikan att tjäna pengar. De vill inte erkänna hur svårt det i själva verket är att komma över pengar, och därför anklagar de som inte har några pengar sig själva. Denna inåtriktade anklagelse har varit en skatt för de rika och mäktiga, som offentligt och privat har behövt göra mindre för sina fattiga än någon annan härskande klass sedan, låt oss säga, Napoleons tid"
Citat ur boken Slakthus 5 av Kurt Vonnegut, från 1969.
Publicerad: 3 Augusti 2010 @ 08:31,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Det finns en Vaipiano i Gamla Stan.
Kommer man dit innan eller efter lunch funkar det rätt bra. Under lunch får man köa bort sin surt avtalsförhandlade paustimme.
Rätterna kunde vara större – inget för en karl som hugger timmer hela dagarna framför sin MacBook.
Själva idéen med kort som hela notan hamnar på känns kundorienterad och modern – sånt gillar vi.
Publicerad: 31 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Ett par pedaltramp med cykeln utanför Roslagstull i Stockholm ligger Bockholmen hav och restaurang.
Det är kanske det närmaste vi kommer skärgården utan att behöva åka båt.
Där på verandan satt L och jag och åt trerätters tillsammans med en flaska Alsace Riesling.
Kronärtskocka, färsk röding, jordgubbar.
Om jag inte minns fel kom där ett glas portvin fram mot slutet; Sandeman Vau Vintage 1997.
Som de restaurangrävar vi brukar smickra oss med att vara försöker vi se om därtill fanns något ytterligare att önska; nu när stället inramats så generöst av vatten och imposanta Stocksundsvillor.
Stället kan ju inte klandras för att mången gäst är just de typer som gärna ängsligt bebo dessa dyra adresser.
Nej, vi fann inga fel – det är så nära full pott man kan tänka sig. Skulle vara en än bättre vinlista då – om jag måste anstränga mig för att hitta nåt.
Det blir nio glittrande vågskvalp av tio.
Publicerad: 29 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
En nattklubb i New York hade varit en bättre inramning till Melody Gardot.
Nu var det svensk högsommarkväll i Ulriksdals slottpark: 18 grader varmt och Gore Tex.
Med en duktig svensk medelålderspublik blir det aldrig lika noir som annars en blues och jazzkväll skulle kunna bli.
Melody Gardot strålade tonsäkert – där fanns bara skuggor av blues.
Publicerad: 28 Juli 2010 @ 12:08,
Kategori: Musik,
Kommentarer: 0 st
På tåget satt några femtonåringar och snackade:
- ja så typ en film som mi morsa hade. frå typ sexti talet då hon å farsan e födda, slöddrade en jänta.
Hon fortsatte med tydlig axcent:
- Alla-talade-så-väldigt-tydligt; som-om-varje-bokstav, varje-ord-tydligt-måste-uttalas.
Ungefär som om de på den tiden var förståndshandikappade och allt måste sägas korrekt och välartikulerat.
Publicerad: 26 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Hela Stockholm är fyllt av turister: karta och flackande blick.
I Gamla Stan där Vinguiden har kontor blir man förvånad om man hör någon tala svenska.
Jag tror mig kunna pricka rätt nationalitet i fyra fall av fem.
Italienare: mörka med snygga kläder.
Spaniorer: lika mörka men med lite sämre kläder.
Ryssar: stora med urfula kläder.
Amerikaner: lika stora, men med sportigare look.
Tyskar: pilotglasögon och mustage – oavsett kön och ålder.
Japaner: asiater som fotograferar allt från statyer till offentliga toaletter.
Kineser: ser ut som japaner men något längre – och även de, med lite fulare kläder än de snyggare från soluppgångens land.
Araber: busenkelt: dels är det ingen nationalitet, men fruarna har alltid huvudduk. Oavsett värme, oavsett tidpunkt.
Persier: Ser ut som araber men kvinnorna har stora glasögon av dyrt franskt märke, snygga handväskor och vill tydligt markera att de INTE lyder under några sharialagar.
Zigenare: står med utsträckt hand och tigger
Norrmän: Ser ut som svennar: fotriktiga trackerdojjor och duktiga ryggsäckar som innehåller allt för en stadspromenad; plåster, alvedon, vatten, näsduk, karta, kamera, nalle och extra pengar i en ficka längst in med dragkedja.
Svensk ängslig medelklass: kulört pikétröja och knälånga skjorts. Allt med tydliga dyra logor – så alla kan förstå vad persedlarna kostat.
Hel ylle svennebanan: kvadratisk kärnfamilj där man är gift och har barnen med den man samlever. Klär sig duktigt som en postorderkatalog. Sitter lite osäkert på trottoarserveringarna; ovan som man är att dricka italienskt.
Publicerad: 23 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
På väg ut mot Saltsjöbaden passerar tåget Igelboda, där man byter om man ska till Solsidan.
Lustigt att en teveserie kan chickanera en plats så pass; som troligen de boende där trodde alltid skulle förknippas med någåt positivt och eftersträvansvärt.
När man ser de slottsstora villorna som tronar vattennära där ute, slår det mig; hur är det möjligt att många som bor sådär, tjatigt ofta klagar på skatterna?
Att bitterhögern tycker "såssesverige" suger musten ur dem.
Lite tycks blivit över sedan det allmänna fått sitt.
Publicerad: 22 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
"Idyll i vackra villakvarter"
När jag någon gång läser bostadsannonserna och stöter på ordet "idyll", ryggar jag tillbaka och tänker "nazism".
Idyll = nazism ?
Ja, du vet, nazism handlade inte bara om att hata judar; det handlade mest om att ogilla allt som var avvikande, sjukt, smutsigt, snett. I deras värld fick bland andra juden symbolisera detta.
Nazisterna ville ha en "ren" värld. Ungefär som i vilket svenskt idylliskt villaområde som helst: prunkande grönska, var och en med egen välklippt täppa, blanka cyklar i ett cykelställ, nya bilar i rymliga garage, leende yppiga mödrar som utan krakel lätt kan föda många duktiga barn, förvärvsarbeta och baka kaka till helgen. Pappor med raka nackar som inte har annat att bry sig om en semesterdag än om det inte skulle vara dags att kakla om badrummet i källaren i himmelsbå färg; lika blå som hustruns ögon där hon ser allt rent, gott och likformigt.
Publicerad: 21 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Sverige,
Kommentarer: 0 st
I Lissabon hade fyra äldre män tagit ett enkelt bord och några stolar och satt sig inunder ett träd i en grön glänta mellan en större väg och några trafikerade gator.
Mitt i stadsbruset satt de sen och spelade kort.
Det är sådant som påminner om anledningen till varför man reser.
De hade säkert näpperligen tänkt i termer av Carpe Diem, som annars så många av oss andra ältar som kliande sårskorpor.
Publicerad: 20 Juli 2010 @ 09:42,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Storstad på Odengatan i Stockholm:
helylle place om man är medelsnygg, medelrik, medelinkomstagare med medelstor borätt i medeltrygga Vasastan.
Här flockas stadsdelens 30 plusare på AW. För att sedan kanske i bästa fall få fullträff och följa med någon hem, ett par gator därifrån. Ett hem som snart ska bytas mot en villa i Nacka eller ett radhus i Täby så snart barnen kommer.
Det är ju så mycket tryggare för barnen; kom och grilla någon kväll på altanen. Jonas har köpt ny Webergrill. Inte den största, den medelstora.
Publicerad: 17 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
En resa hundra år tillbaka i tiden. Klingeling, där klämtar klockan när man gör entré.
Den Sri Lankesiske ägaren blir inte glad om man frågar "har ni kaffe också".
Här säljs te!
Doft och färg i ett stycke engelskt Indien – om ni kan se det framför er. Deras egenframtagna tekanna kan vara det bästa som uppfunnits sedan skivat bröd.
Publicerad: 16 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Vasastans absolut bästa sitta-ner-och-läsa-bok alternativ tidningen-fik är Ritorno på Odengatan i Stockholm.
Det inre rummet fungerar under terminerna som studierum och värmestuga för studenter från något av stadens universitet och högskolor.
På helgen kan det komma några Buga Boo-barnvagnar too many; med tillhörande sockerjunkies som skriker av själslig utmattning innan de fått morotskaka i munnen och över fejset, och efteråt för att de ogillar att ha den där kakan i och utanför truten.
kaffet är i det närmaste odrickbart. Jag brukar köpa en kopp som en platshållare; tror inte man kan drälla in och sitta där med en enkel kopp vatten.
Skulle de få ordning på kaffet skulle stället kunna rankas som top of the line.
Publicerad: 15 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Sedan stället låg i gamla Klara har Wasahof alltid frekventerats av stadens, varför inte lika bra säga, rikets intelligentsia: författare, konstnärer, filosofer, journalister och en och annan drönare – om inte det redan är av samma mått och sort.
Skaldjursplatåerna trona över bord med stärkta dukar. Glasen imma av Chablis. Ostronen gör dig sällskap genom kvällen; ända tills du drucken vimsar ut i natten för att under sång vandra de korta stegen hem.
Skål medborgare och solitärer – om morgondagen vet vi intet. Men just ikväll vet vi att vi gjort ett gott försök att fånga det evigt undanglidande Nuet.
Publicerad: 14 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Känslan att handla i en lada gör inte att maten känns närodlad. Detta, precis som alla andra stora bilorienterade livsmedelsbutiker, kan vara något av det fulaste som byggts sen Sveriges småhus täcktes med mexitegel.
Bake off i butiken skulle kunna lura någon att där plötsligt bullats upp ett riktigt bageri. Jag citerar Bruna K. Öijer: I någons ådror flöt allt som var billigt, obegåvat och fult.
Publicerad: 12 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Detta kan vara min vision av helvetet på jorden; i alla fall en lördagseftermiddag.
Hålögda suburbians som sondmatats med gör-det-själv-program på någon reklamfinansierad tevekanal. Lyckliga och lyckade småbarnsfamiljer som baxar runt sina liv och drömmer om den enkla tillvaron i det gröna; men för att komma dit måste vi först bara rama in allt i riktigt mycket naturskönt jox så alltihop känns äkta och genuint; precis som på teve och i glossy-paper-magazinen.
Publicerad: 10 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
En doft av teen spirit: tuggummi och hårspray. En gigantisk ungdomsgård med filmer som passar det lika unga sinnet. Inget svårt; filmreportuar som går att svälja utan att tuggas. Som potatismos toppat med socker och grädde. Boka biljett på nätet; hämta smidigt ut dem i de röda biljettmaskinerna. Utmärkt läge in da city. Bra sittplatser i många stora salonger. Men alltså, med det ytterst smala utbudet från alla hollywoods drömfabriker. Men visst, jag är tokfel målgrupp – gå till nån sunkig kvartersbio då, gubbjävel!
Publicerad: 9 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
San Tropé har ett B-lag, de hittar man i Puerto Banus, en foppatoffel från Marbella.
Sen ett par år tillbaka finns nu även ett C-lag, eller om det möjligen är längre bort i alfabetet? Josefina på Djurgården i Stockholm.
Egentligen har stället allt som de högre upp i meritlistan; utom medelhav, sydeuropeisk sol och naturligt varma vackra människor.
Annars är det ett bra försök. Ungefär som att dansa med musik i hörlurarna; det ser jävligt töntigt ut, men det känns ju så bra.
Publicerad: 8 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
När jag frågade om köttet var halalstyckat tog de mig för muslim och ville glatt veta vilken gren av religionen jag tillhörde.
Jag meddelade att jag var humanist; därför respekterade allas rätt att bli salig på det sätt som passar.
Glad över detta öste de upp stora berget med bästa kebab i stan, mannen.
Nu är vi förbrödrade över trosuppfattningarna och går hand i hand mot solnedgången på andra sidan Hornsgatan.
Publicerad: 6 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Nu finns de även på Odengatan i mina hoods.
Därför tar jag gärna omvägen över Sveavägen för att köpa stort och stenugnsbakat; framför allt till helgen. I veckorna har vi int' köpebrö' inte!
Gör dig en kopp nymalet kaffe, häll upp finjuice, dra på ett lager Bregott havssaltade på brödet, kisa lite med ögonen – visst skulle det lika bra kunna vara någon annanstans än det där köket man sitter och surar i på måndag, tisdag, onsdag och fredagsmornarna.
Publicerad: 5 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Nu har jag gått runt länge nog och blivit tittad på här i Gamla Stan; en massa turister som kanske tänkt att "jaha, där går en sån där svensk som verkar bo här eller nåt."
Då går jag omkring och tänker att "jaha, där går en massa turister som tänker att 'jaha där går en sån där svensk som verkar bo här eller nåt'".
Sådär kan vi hålla på.
Publicerad: 4 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Sonen C fyller 18 år idag.
Det måste vara nåt kvantfysiskt; jag har inte åldrats en dag sen han kom. Är inte det lite märkligt?
Publicerad: 3 Juli 2010 @ 08:08,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Om man är nazisympatisör på fyrtiotalet och får en dotter; döper henne till ett namn som tillsammans med efternamnet bilder initialerna SS – är det en slump eller bara ett uttryck för fanatism?
Publicerad: 2 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 1 st
Jag drar gärna till Medelhavet på sommaren; och Alperna på vintern.
- Varför åker du till Medelhavet nu när det är varmt i Sverige? är frågor som glosögda medsvenskar kan drista sig till att ställa.
Själv tycker jag frågan är inkrökt ställd. Sverige är väl inget fängelse.
Jag får väl åka vart jag vill. Solen lyser minst lika mycket någon annonstans, om inte mer.
Hade jag säg åkt till Gotland hade ingen undrat; varför åker du till Gotland nu när det är så varmt – kan du ju lika bra vara hemma.
Varför ska jag välja vara i falukorven Sverige när det finns en hel värld av möjligheter?
I den fria världen är ett land bara en ekonomiskt-politisk-administrativ enhet.
I min egen kanske lite underliga självbild bor jag först och främst i världen, närmare bestämt i Stockholm.
Hoppas Spanien vinner fotbolls-VM.
Publicerad: 1 Juli 2010 @ 08:00,
Kategori: Sverige,
Kommentarer: 0 st
Plötsligt hör jag ingen "klaga" över värmen.
Vi svenskar kan ju tyckas vara ett lustigt folk; först klagar vi hela året över kylan och mörkret. Sen när det är varmt och ljust dygnet runt då klagar vi på värmen och att det är så förbannat ljust att det är hart när omöjligt att sova.
Aldrig nöjd.
Nu har det skrivits en massa krönikor och bloggar en tid om hur enfaldigt detta beteende är.
Precis som om det just därför just nu har passerats en kritisk massa har det blivit tvärt om helt okej att bejaka värmen.
Det var en enkät i DN där man frågade folk vad de tyckte om vädret: alla var nöjda, ingen klagade.
Sannolikt kommer samma tidning i och för sig snart skriva löp om "så många dör i sommarvärmen", eller nåt.
Men det har alltså, hör och häpna, blivit okej för svensken att gilla värmen.
Publicerad: 30 Juni 2010 @ 10:07,
Kategori: Sommar,
Kommentarer: 0 st
Det mest miljösmarta sättet att ta sig till Thailand; ett besök på restaurang Koh Pangang i Stockholm.
Trots lokal i källare andas stället inbäddad siam-stämning; små broar, karpar i en damm och strömavbrott lite då och då. Ibland hörs ett förinspelat ljud av fallande mjukt thailändskt regn. Låter det artificiellt? kanske, men man köper det; man låter sig helt enkelt sugas in i en geografisk tidskapsel och landar där borta; under en palm där sanden är varm och vinden ljum.
Publicerad: 29 Juni 2010 @ 12:41,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Systersonen skulle fylla år; vi skulle äta och fira på nåt ställe på Söder. Syster som jobbar i kvarteren föreslog Stekpannan. När jag kom dit blev jag skeptisk; såg ut som stället låg i en av stadens sämre förorter, och att det här var den lokala syltan. Med förväntningarna krossade som is av en stavmixer släntrade jag in i lokalen.
Sen kom maten, och allt var förlåtet.
Gott, mycket, proffsigt och bara till belåtenhet.
Nu har jag omvärderat hela Södrastationsområdet och slår ofta en lov i dessa urbana södermalmskvarter.
Publicerad: 28 Juni 2010 @ 09:36,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
När jag var ung firade vi midsommar på midsommarafton; den 21 juni.
Nu för tiden är det ändrat till nästföljande fredag. Känns lite urlakat.
Jag och L ska vara hemma i stan i år.
Vi har unisont ledsnat på att sitta ute på någons landsställe och frysa.
Senaste fem åren har vi på kvällen haft samma utrustning på oss som vi brukar ha i Idre – i februari: dunjacka, långkalsonger, underställ, raggsockor.
Iskallt rödvin och regnstänk.
Vi röstar med fötterna; har inget mot solskensdagar vid stången, men att på natten krypa ner i sovsäcken i en utkyld stuga.
Bäst som jag sitter och funderar på slikt hör jag några killar vid cafébodret bredvid säga ungefär samma sak; är inte midsommar en jävligt stel tradition? Skål och välkomna, pom pom pom.
Tänk om det är så att en tanke sällan är ensam, och när tillräckligt många tänker samma tanke knuffas kulturen ett steg framåt.
Publicerad: 24 Juni 2010 @ 12:41,
Kategori: Sommar,
Kommentarer: 0 st
Ett tag gick jag och sambon på typ en teaterföreställning i veckan. Det blev nästan tjatigt.
Vi ville därför utöka scenkonsts-alternativen och föll för dans.
Det visade sig att där på Dansens Hus fanns ett garn man lätt kunde fastna i: köp två biljetter till minst fem föreställningar, få den ena biljetten gratis. Eller hur det nu var.
Där blev man torsk och knatade Västmannagatan hem med en hel knippe biljetter.
Det var hösten 2009 det. Nu springer vi där och ser nästan allt som erbjuds. Ibland när vi går på vanlig teater blir det som att man känner att: hurru, ska ni inte visa de där med dans istället?
Publicerad: 23 Juni 2010 @ 08:31,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Bobbys flickvän fick en bil av pappi.
En splitter ny Skoda.
Hon är bara 16 år och ska snart till att börja övningsköra för körkort; pappis bil är automatväxlad varför han tyckte det var lika bra att köpa en ny till jäntan så hon fick lära sig köra bil – inte bara åka med.
Okej, pappi har pengar.
Det märkliga är bara att jäntan reagerade med att bli sur.
Hon vill inte ha en ny Skoda att övningsköra med. Hon vill ha en ny Mercedes.
Publicerad: 23 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
20 åringen som inte gjort annat än käkat pizza och mat från Donken de senaste åren, skickade sms och berättade att han satt med flickvän och dinerade oxkind på Rolf kök.
Sambon, som dessutom är mor till otyget, tappade nästan telefonen när hon tårögd konstaterade att sonen började bli vuxen.
Sen blev vi sugna att gå dit själva; prova Oxkinden och nåt gott rött. Nu springer vi där som barn i huset; och har vi tur (eller han otur) stöter vi på varandra där vi sitter och smörjer gommen vid foten av Tegnérlunden.
Publicerad: 22 Juni 2010 @ 16:42,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Det finns en femte årstid. Den kallas senvintern och inträffar några veckor från mitten av fenruari till mitten av mars.
Dessa futtiga veckor kan bjuda på något av vinterna absolut finaste dagar.
Speciellt om man är ute i en skidbacke eller på en skridskois i skärgården, eller bara på en insjö någonstans.
De flesta går de där veckorna obemärtkt förbi. Precis som sommaren. Den mellan mittan av juli till mitt av augusti.
Publicerad: 21 Juni 2010 @ 14:14,
Kategori: Sommar,
Kommentarer: 0 st
För 35 år sedan berättade Kungen för Silvia. Nu är det Victorias tur att berätta för Daniel, när han undrar.
Sch! sa Kungen till Drottningen då 1975. Säg inget. Det är någon sorts virus, kanske en trasig DNA-stege. Folk vill känna sig underdåniga; eller i alla fall att det finns något som är överdådigt. Det är en svaghet folket har; vi har fått rollen att fylla det tomrummet.
Men, säger Daniel, som läst sin historiebok. Var det inte deras förfäder som dog av umbärandena era, eller våra nu då, förfäder utsatte dem för. Krig, svält och orättvisor. Varför ska de hylla oss; att deras förfäder fick dö – att våra förfäder berikade sig på deras bekostnad?
- det är en gåta Daniel, säger Victoria.
- men du älskling, säg inget. Vi spelar bara med så länge folket får det folket verkar vilja ha.
Publicerad: 19 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
- Det är så härligt, äntligen har det börjat, sa den unga veganflickan vid bordet mitt emot.
Det var på vegorestaurangen Hermans på Söder i Sthlm. I sorlet lyckades det mesta hon och hennes väninna talade om försvinna. Jag uppfattade bara ord som: underbart, äntligen, vackert, intensivt.
Genus-skadad som jag är; på en vegetarisk restaurang; i ett samtal mellan två hennafärgade ringbeprydda flickkvinnor plus tjugo år, var jag övertygad om att samtalet rörde sig i en air omkring heliga stenar, yogatrender eller filosofiska diskurser.
När de sedan började droppa länder började jag kantra över till att gissa; tågluff eller paneuropeiska visfestivaler.
Allt kom på skam.
Flickorna talade om fotbolls VM.
De kunde allt om Ronaldinho, laguppställningar och italienska förbundskaptenen; Marcello Lippi.
Publicerad: 18 Juni 2010 @ 08:04,
Kategori: Fotbolls VM ,
Kommentarer: 0 st
Vet du med sig att din klädsel är av det nypunkiga, men har en ambition om en ekipering som skulle må bättre av att luta mot bourgeois-bohème?
Då kan det mycket väl vara till Mirror i Stockholm du ska gå för att köpa den där lammullströjan som gör att hela den för övrigt schaviga klädsel plötsligt får det där sobert hela och rena; som lyfter hela ekipaget och kantrar över din persona till att bli någonting spännande och nytt ingen vågar sätta stämpel eller etikett på.
Varken på dig eller dina egenkomponerade och helt omedvetet medvetna stil.
Publicerad: 17 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Jag blev rekommenderad Grandpa av en kvinna då hon sa att hennes man alltid handlade där; eller om det var hon som handlade till honom.
Han ser i alla fall alltid skönt hasigt klädd ut, med non logo prylar som naturligtvis har en annan logo, men inte lika uppenbart vulgära som de andra.
Publicerad: 16 Juni 2010 @ 15:44,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
- Nu när inte Sverige är med i fotbolls-VM kan vi heja på Danmark, sa mannen i studion på teve igår.
Det var förspel inför matchen Italien Paraguay (1-1)
Min omedelbara reaktion blev: varför det?
Är det för att Danmark ligger geografiskt nära; att vi har en delvis gemensam historia (ni vet, krig och sånt); att vi hjälpligt kan förstå varandra när vi talar?
Varför kan vi då inte lika bra hålla på England eller Holland?: massor med gemensam historia, vi förstår vad engelsmännen säger, och holländarna snackar bra engelska dom med. Till Amsterdam åker man på ett par timmar med flyg.
Eller Tyskland. Vi är i stort sett samma kultur, bitvis: julgran, midsommarstång, spritbälte, nazivänligt under 30-talet.
Eller lika bra, Italien. Svenskar som käkar så mycket pasta, gillar Armani och Ferrari.
Själv tänker jag heja på de som spelar mest underhållande fotboll: Sydkorea, Holland, Tyskland, Italien – eftersom jag pratar italienska och gillar nebbioloviner från Pieminte, gärna åker skidor vid Monte Rosas fot, och varje dag dricker mitt esspresso klockan nio på Café Mazarini i gamla stan. Gamla Stan som byggdes av Holländare och Tyskar.
Publicerad: 15 Juni 2010 @ 10:24,
Kategori: Fotbolls VM ,
Kommentarer: 0 st
Mesut har serverat Rörstrandsgatans bästa käk länge nu.
Trots att nya restauranger svampar upp på denna gata, är det restaurang Rött som toppar.
Fastän jag kanske bara går dit ett par gånger om året vet Mesut var jag bor, vad jag heter och exakt hur gammal min son är.
Är man som jag inte sprungen ur en familj är det skönt att finna en, som i Mesut.
Maten då; menyn har varit tjatigt lika – men nu har den visst bytts ut läste jag på Reco. Jag tar med L dit; vi börjar i baren – snackar lite lojt med Mesut, och två dry martini senare har vi ett bord.
Publicerad: 15 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Bra ställe vid Stureplan i Stockholm.
Gå hit om du vill framstå som lätt kap för bonnfångeri.
Stället är i klass med Tossiga bonnamarknaden i Ronneby, Älmstanatta i just Älmsta och liknande marknadsaktiviteter som vilken håla som helst i landet anordnar för infödda och turister.
Skillnaden är att på Riche bär folk dyrare kläder och har mer gegga i håret. Annars är det i stort sett samma drängar här som där.
Maten är under all kritik.
Bara den som tror gastronomi kommer med dyr nota kan tycka detta är att rekommendera.
Publicerad: 14 Juni 2010 @ 14:18,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Shorts i storstan – it's a no no.
Det tycker i alla fall många modebloggare, stilpoliser och überstekare a la stureplan.
Undantag göres om det är designer skjorts; toppad med lika designad skjorta oder piké.
Att inte bära shorts är således ett sätt för bonnläppen a la Stureplan i huvudstaden att tro sig kunna distansera sig från sin egen småstadsbakgrund – distansera sig från det där träcket som ringlar i hans spår. Som bara han ser och som bara han känner hotar komma i kapp och i värsta fall smeta av sig på honom.
Publicerad: 12 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
I veckan hamnade jag i polemik med en göteborgare.
Det var nåt om Bästkusten på Facebook.
Istället för att bara gå, tycker jag det är så synd om dem som håller på så att jag likt den humanist jag är försöker väcka den som tycks omöjligt vilja vakna.
Det är en svaghet jag har.
Jag undrade om det med Bästkusten avsågs Franska rivieran.
Det tycker i alla fall jag är en bra kust; det finns ju så många bra kuster på jorden.
Då fick jag i halsen att det var dålig geografiutbildning bland 08or eftersom vi missat undervisningen om vart Sveriges framsida låg.
(obs, jag tror vi talade en del i skolan om västergötland, men aldrig om nån framsida. Eller?)
Då blev jag tvungen att ta till det där med att släppa nationalstaten, våga titta ut i världen och upptäcka att vi lever på ett klot, en boll. På sådana finns inget upp eller ner, inget fram eller bak.
Jag kände mig åter nödd att upplysa om att Göteborg visst är en fin stad men att den vore ännu finare om dess invånare vågade titta ut istället för in. Om de kom in i den stora bilden, istället för att glo i det lilla inkrökta. (just så skrev jag kanske inte. Jag ville inte att någon skulle tappa ansiktet)
Är det bara jag, eller blir inte även du brydd när folk från olika landsändar försöker med iver framhäva sitt lilla landskap, sin lilla by?
Jag kan inte minnas att jag som stockholmare någonsin försökt framhäva Stockholm. Varför skulle jag det? Hon lever väl på egna meriter.
Tänk dig följande scenario:
Göteborgaren möter säg en amerikan:
Yes, I live om the frontside of Sweden, you see.
Amerikanen tänker funderar och svarar kanske något i stil med:
Ehhh okey, right, whatever.
Publicerad: 11 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
- Hur känns det för dig som bor i Vasastan att vara i Solna?
Den frågan fick jag i helgen när jag var just i Solna, femton minuters cykelfärd från min gata i stan.
- ungefär som i Vasastan, sa jag. Lika mycket hus och vägar. Kanske lite glesar, lite tystare.
Sen tog jag cykeln och trampade hem från de där glesa kvarteren, mot en lite mer sammansatt stad.
Publicerad: 10 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Vänsterpartiet vill bygga en vänsterstadsdel på Södermalm i Stockholm.
Vars annars?
Där ska det endast finnas hyresrätter.
Alla ekologiskt hållbara. Vi får anta att det blir många solpaneler och mycket jordvärme.
Cykelbanor och spårvägar. För i vänsterstaden är inte bilen ett första alternativ.
En massa roliga alternativa butiker. Mycket second hand och hemvävt.
Plats för spontanidrott och lek.
Plats för kultur – en nödvändighet.
I vänsterstadsdelen får vi kanske lära oss att leva utan hjärtformade stekpannor, pepparkvarn med inbyggd ficklampa och annat den beredvilliga marknaden annars så glatt förser oss med.
Jag är för.
Jag kan tänka mig flytta från mitt medelklass-getto i Vasastan där alla går omkring och drar på Bugaboo-barnvagnar och bär Burberry-asseccoarer (bara för att visa att vi alla unisont är självständiga människor som av någon slump valt att klä oss lika och tycka samma sak).
Nu skulle en vänsterstadsdel på Söder kunna tyckas vara enkel att sätta upp. Det är väl bara bygga ett staket kring Hornstull.
Publicerad: 9 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Med tre månader sommar (i alla fall i almanackan) gäller det att passa på – när den där solen skiner.
Nog passar svensken på allt. Jämmer vad det passas på. I var enda berså, var enda vrå.
Som om allt det medelhavsbon har ett halvår på sig att lapa i sig, ska hos oss lapas på ett par veckor.
Klart det blir hysteriskt. Klart man längtar bort då. Klart man hellre drar till Medelhavet. Någonstans där ingen passar på.
Publicerad: 8 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Sommar,
Kommentarer: 0 st
Tårarna rann.
Alltid när jag skulle skära gul lök, rann tårarna.
Som på en tavla av ett barn av någon hötorgsmålare.
Det var då det; på 80-talet när jag första gången hade eget hushåll och skulle laga mat.
Numer tåras aldrig ögat när jag skär gul lök.
Jag antar att löken är så urvattnad och andefattig.
Men, när jag skär eko lök; ekologiskt odlad lök.
Då rinner tårarna igen, precis som de gjorde där i köket -84. Samtidigt som radion spelade Careless Whisper med George Michael.
Publicerad: 7 Juni 2010 @ 14:14,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Om vi håller en människa instängd i en bur tillräckligt länge, kommer hon snart bli desperat och galen.
Då är det ju tur att vi har henne inlåst i en bur.
Ungefär så resonerar Israel gentemot palestinerna på Gaza.
Publicerad: 4 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Politik,
Kommentarer: 0 st
Det finns två sätt att komma åt sommaren.
Det ena är att göra som Ida i sommarvisan; se till att det blir lite fart.
Snickra, räfsa, tvätta, skrapa, måla, putsa, pressa, gymma, lägga i, försäkra, ställa på och öppna upp.
Sen finns det ett annat sätt:
Publicerad: 3 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
L och jag cyklade ner till Fotografiska, på Stadsgårdskajen, Södermalm, Stockholm.
Nytt museum i stan; äntligen ett fotografiskt.
Med en släng av vouyerism är det klart jag vill se mina ikoner fotograferade: Lou Reed, Iggy Pop, Patty Smith, Brad Pit, di Caprio ...
Efteråt kände jag att utställningen och alla hennes bilder hjälpt mig förstå mig själv en smula mer. Kanske att jag fick en känsla av att mitt liv inte är så pjåkigt ändå.
Att hennes sätt att fotografera alldagligheter gav en insikt om att det mesta är just alldagligheter; att det är rätt snyggt det också.
Intressant att se att det vackraste hos en människa kanske inte är det som vi annars blivit matade med är vackert.
Att intressanta människor är just intressantare – än vad "vackra" människor är vackra.
Publicerad: 2 Juni 2010 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
I helgen fick jag veta att en vän till mig gift sig.
Hon flyttade från stan för fem sex år sedan. Då var hon en söderböna på medveten grund.
I småstaden i Småland höll hon uppe sin kosmopolitiska ambition – några år.
Nu fick jag veta att småborgligheten briserat fullständigt.
Prinsessbröllop i skuggan av Victorias.
Gräddbakelseklänning; en dröm i vitt och rosa.
Brudgum i uniform och kolleger från något regemente ingen minns namnet på; med dragna vapen som bildar tunnel för de tu att defilera genom.
Jag anar bettskena och terapi.
I forna garnisonstaden är än blanka knappar och officersgrad något väldigt fint.
Där stå tiden still och platsen blivit ett reservat.
Fortfarande firas militärens dag med uniform och mässingsorkester på stora torget.
Lystern i medaljer och instrument blir för varje år lika bedagade som Stadshotellets servitris.
Det doftar falskhet och mässing.
Publicerad: 1 Juni 2010 @ 14:57,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
Jag läste ännu en gång om en kvinna som flyttat till landet för att som hon sa "fly storstadens konsumtionshysteri".
Mina kusiner bor på landet. I Roslagen och i Skåne.
De har stora gårdar med ännu större lador; sprängfyllda med traktorer och bobcats; altaner med dopade webergrillar, sittdyner al la belgian blue.
De tillbringar helgerna på ICA Maxi, där de går runt med vagnar stora som Tiger tanks, fyllda med frukostflingor staplade som conteiners; halva kor slaktade, paketerade och lastade i frigolitskepp övertäckta av plastpresenningar.
Ibland handlar de kläder åt sig själva och barnen; åker till Ullared och köper hundra par sockor för 10 kronor styck, träningsoveraller i regnbågens alla färger, blomkrukor att ha vid furstukvisten som får Babylons trädgårdar att vissna och be om nåd.
"Livet är ju så mycket enklare på landet" fortsatte den intervjuade kvinnan 35 år nyinflyttad i Vindeln kommun långt bort från storstadens konsumtionshets.
Publicerad: 31 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Sverige,
Kommentarer: 0 st
Sonen C har varit på festival i Hässleholm: Siesta.
Han och kompisarna skolkade hela vecken till förmån för rock och friluftsliv.
Nåja.
De hann inte mer än landa i Skåne förrän några lokala busar stal min sons packning, som han ställt obevakad några minuter medan han skulle skaffa festivalarmband som ju gäller som entrébevis.
Alltså, här kommer ett gäng big cit boys och blir uppskörtade av lokalt skånebus.
C ringde hem och var ledsen; all packning, alla kläder, sovsäcken. Allt var borta.
Pappa var inte glad.
C berättade att all öl var borta också.
Pappa blev än mindre glad. Var hade de fått ölen ifrån, ingen är ju ens 18?
Efter ett par dagar hördes vi igen; C lät glad. All utrustning var återfunnen. Under granen bredvid där han "gömt" sin packning första dagen. Buset hade bara snott hans i-phoneladdare och sovsäcken. Sånt kunde han ju köpa nytt inne i Hässleholm.
Hur gick det med ölen då, frågade jag.
Burkarna låg där också, under nästa gran.
Det är nåt fel på dagens ungdom. De kan inte hålla koll på sina grejer, och de kan inte ens stjäla öl av varandra på ett listigt sätt.
Publicerad: 30 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Sommar,
Kommentarer: 0 st
Det damp ner en pressrelease från Micael Bindefeld AB som deklarerade att restaurang Mathias Dahlgren på Grand Hõtel i Stockholm "På imponerande kort tid nått stjärnstatus i den gastronomiska världen och rosats av en enig kritikerkår".
Allt vackert så långt.
Lovorden fortsatte:
"Nyligen blev hans restaurang utnämnd till världens 25:e bästa och hans kokbok, Det naturliga köket, blev utnämnd till världens tredje bästa."
Nu frågar man sig om det verkligen är värt att fira att man är världens 25:e bästa restaurang.
Å ena sida är det en enorm bedrift; hur många restauranger finns det inte i världen?
Å andra sidan är det betydligt färre restauranger som siktar på att ens komma i närheten av världsklass.
Å inte skulle väl vi hylla säg Kajsa Bergqvist på samma sätt som vi gör om hon varit världens 25:e bästa höjdhopperska.
Publicerad: 29 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Sist av alla har jag sett Youtube klippen när den svenska kungafamiljen eklarerar förlovning mellan Daniel och Victoria.
Som så ofta kan man ha fler än en åsikt om samma sak.
Visst tycker jag också att det gränsar till ovärdigt att ha en kungafamilj som läser innantill i förtryckta anteckningar när de ska talas till folket; att Drottningen tvingas titta i sina papper över tjugo gånger under den minut hon tar på sig att förklara att hon tycker Daniel är en duktig vovve som i princip både kan rulla runt och räcka vacker tass.
Det finns någontingt charmigt med att Kungen är en sån normal trebarnsfarsa som vilken svenne som helst när han stammande förklarar med påklistrad akuratess att dottern ska förlova sig, när var det nu... två tusen...tio...hade vi sagt va?
Mänskligt, vanligt och alldeles oförargligt.
Men är det detta vi önskar knäböja inför och underdåningt säga "ers majestäter"?
Om så är fallet säger det mer om oss svenskar än det gör om Familjen.
Publicerad: 28 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
Jag har en vän som bodde ett år i Bronx i New York.
Hon fick lägenhet genom en vän på den teaterskola hon gick. Lätt som en plätt.
Det visade sig att i det kvarteret var det flest mord i hela stadsdelen.
Liten och blond som hon är gick hon runt med håret gömt i en hoodie, för att slippa konfrontationer som de när hon var inne i en livsmedelsbutik í kvarteret och ett gäng betydligt större kvinnor av anna etnisk härkomst började skrika efter henne: hey you white princess, go home.
Vid ett annat tillfälle hade hon och en lika blond väninna gått förbi en busshållplats där tre till synes hotfulla manliga afroamerikaner satt och hängde.
"Hey bitsch, wanna fuck!?"
Var det min vän hörde att männen ropade efter dem.
Vänninnan stegade fram till killarna och började fråga om vägen dit det skulle.
Är hon galen, tänkte vår vän och vita prinsessa.
Men det var det att hon hade hört fel; de kulörta gentlemennen hade helt schyst sagt:
hey miss, where you at?
Publicerad: 27 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Snälla snälla snälla
Snälla Teater Galeasen, sätt upp ert konungaspel på Skeppsbron den 19 juni.
Låt vår kung och vår drottning se er fantastiska motvikt mot de övriga lemmeltåget.
Illusioner och banaliteter.
Publicerad: 26 Maj 2010 @ 14:17,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Trots snygg modern ljussatt scenografi lyckades inte pjäsen övertyga.
En aningen osmord föreställning som tycktes haka upp sig i maskineriet.
Kostymerna och musiken på Stockholms stadsteater var däremot modernt och aktuellt, precis som Vanna Rosenbergs drottning Kristina kändes som person: modern, mogen, fritänkare, upplyst. Lika upplyst som hennes namn lyste över scenen.
De homoerotiska passagerna ger Kristina en naturligare plats i dagens under stundom mer upplysta samhälle. Fast ibland undrar man hur upplysta vi egentligen är jämfört med en bildad drottning Kristina; född till kvinna men uppfostrad till Kung.
Publicerad: 25 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Nu får de ta och skärpa sig där i på SMHI i Norrköping.
Till helgen som va hade vi gäster på besök från Skåne.
De ville se huvudstaden och det är klart att Mälardrottningen precis som alla andra städer gör sig bäst i solsken.
Men SMHI visade att det bara skulle bli regn och stora tunga moln – hela lördagen.
Förra veckan följde jag prognoserna i de stora tidningarna som tydligt deklarerade att hela veckan var fylls av en smaskigt gul sol, men inte på lördagen då vi hade gäster. Samma sak var det med Aktuellt och Rapport.
Jag till och med gick in på smhi.se för att riktigt göra mig förstådd med vädret.
Regn!
Regn regn och skurar där emellan.
Vad fick vi? SOL hela dagen. Inte ett moln på hela den koboltblå himmelskupan.
Publicerad: 24 Maj 2010 @ 14:09,
Kategori: Väder,
Kommentarer: 0 st
Nu kommer sommarsvensken ut ur alla mörka garderober.
Ursäkta mig, men jag kan inte hjälpa det. Jag ser någonting ängsligt vart jag än ser.
När svensken ska damma av sig själv och komma ut då blir det nåt svettigt, nåt flåsigt.
Det sitts i solen och steks. Det cabbas ner. Det hakas på solglasögon. Det flashas biceps.
Långt ifrån det svala sköna vackra folket vid medelhavet; som är mer van och vet att är det varmt tar man det lugnt – i skuggan.
Publicerad: 21 Maj 2010 @ 20:53,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
På Centralstationen i Stockholm pågår stor mässa.
Det är småorter kring företrädelsevis Mälardalen som vill få stockholmare att flytta dit; där det enligt mässan finns livskvalitet.
Livskvalitet är förvisso kanske olika för en same i Lappland motför vad den är för en öbo i Sankt Annas skärgård strax utanför Norrköping. Så den bror-duktig-diskussionen kan vi kanske lämna därhän.
Det som höjer ögonbryn är hur de på mässan försöker locka storstadsbon med att det i småstäder finns levande kultur.
Och visst, allt är relativt, men;
Är inte det som att locka en eskimå till säg Avesta, för där finns det snö – på vintern?
Eller en beduin till Sala, för där finns sand – i en grusgrop.
Eller en kenyan till Eskilstuna, för där finns en vit tiger – på ett zoo.
Publicerad: 20 Maj 2010 @ 17:06,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Vad tror vi om Mexikanska golfen och BPs oljeutsläpp?
Är det ännu ett tecken i tiden att rovdjurets era är förbi?
Att 1900 talet är över och ur träcket från ödlornas tid kan en ny tid resa sig.
Själv sörjer jag inte.
Är mer än lovligt trött på 1900-talet; dess kortsiktighet och oförmåga att mot slutet försöka tänka globalt, utan att tänka girigt.
Vad tror vi; är människan tillräckligt anpassningsbar och vår hjärna kapabel att tänka större än jag, flock, stam och by; tänka längre än nu?
Publicerad: 19 Maj 2010 @ 15:36,
Kategori: Miljö,
Kommentarer: 0 st
Hoppsan, TV4 satsningen på att låta händiga byggare skapa drömhus åt drömparet Laila Bagge och Niclas Wahlgren går om intet.
"Realityproduktionen var menad att börja sändas i höst och skulle bli kanalens stora publikmagnet." kan man läsa i Expressen.
Men hörru TV4, hur tänker ni nu?
Ska ett program om hur ett par av era mediahuvuden får till sitt fina hus på Lidingö vara höstens publikmagnet?
Klart det kan bli det, om ni ser till att samåka med duktigt mycket löpsedlar i Aftonbladet, Svenska dagbladet och annan press som ägaren Shipstedt redan också äger.
"jag har varit i templet där månglarna står.
de sa, allt är till salu.
Jag sa, kom älskling vi går."
Publicerad: 18 Maj 2010 @ 17:51,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Jag kollade bilder på några av mina nästan 200 vänner på Facebook.
Plötsligt utkristaliseras två typer av människor; där och även ute i verkliga livet.
Konsumenten och konstnären.
Antingen köper man en stil, eller så skapar man en egen.
Publicerad: 18 Maj 2010 @ 15:38,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Därför är jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen.
Hela söndagskvällen pressade jag mig genom grafer och statistik. Efter 270 välmatade sidor var det bara att konstatera det man väl egentligen redan visste: att jämlikhet är bättre för alla – även bättre för de som gynnas av ojämna system.
Studien visar tydligt att t.ex. fetma, tonårsgraviditeter, spädbarnsdödlighet, fängelsedomar, mord och annat som väl ingen vill ha; är påfallande högre i ojämlika samhällen, motför i jämlika.
De skandinaviska länderna tillsammans med Japan står ut som mönstersamhällen; USA och Storbritannien är sämst i klassen. I de två senare länderna är ojämlikheten mellan medborgarna som störst.
Värt att notera är att även den socilala rörligheten (klassresor) är lägst i USA, om man jämför hela den så kallade industrialiserade världen.
Vi som annars sondmatats med bilden av USA som möjligheternas land. Det var kanske ett land av möjligheter fram till 1980. Sedan dess är de stora flertalet amerikaner predestinerade att tillhöra samma klass som sina föräldrar. Den sociala rörligheten tvärstannade samtidigt som Reagan kom till makten och började sänka skatter och skära i statens utgifter.
En intressant notering är att de stater i USA som har lägst kostnad för skolor och utbildning; samtidigt har högst kostnad för polis, domstolar och fängelser.
Den som ser rött av sådana samanhang kan svälja magsaften; vägen till det bättre samhället behöver inte gå endast genom högre skatter. Japan visar att med lägre skillnader i lönesättningen mellan olika yrkesgrupper når man samma goda resultat.
Publicerad: 17 Maj 2010 @ 17:38,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Mitten av maj, och nu jämmer kanske värmen kommer.
Annars är svenskens förhållande till sommaren likt hustruns som ständigt misshandlas av sin make, men försvarar honom.
Ändå vet hon att hon får duktigt med stryk när han kommer.
Publicerad: 15 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Väder,
Kommentarer: 0 st
När jag lyssnar på Bo Kaspers Orkester slår det mig plötsligt att deras musik är sån som nyliberala borättsägare i Stockholm lyssnar till när de vill vara lite skönt alternativa och vänster.
Då slår det mig igen (snart är jag full av blåmärken) att marxister är extrema individualister som drömmer om kollektivet, medan nyliberaler är dresserade strebers som drömmer om frihet.
 inga kopplingar i övrigt mellan Bo Kaspers Orkester och Karl Marx
Publicerad: 15 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Musik,
Kommentarer: 0 st
- Mannen, var är alla svennar, frågade den utlandsfödde butiksinnehavaren.
Det är den lugnaste helgen på länge länge.
- Det är långhelg, försökte jag förklara.
- Svennarna är ute och lägger i båten, räfsar pinnar vid sommarstugan. Sannerar för den sommar som ska bryta alla löften våren ger. (det där sista sa jag inte; det tänkte jag bara)
- Men mannen, fortsatte vår syrianske vän, varför har så många stockholmare sommar-stuga? Det är ju världens vackraste stad, Stockholm.
Jag vet inte, mannen, svarade jag. Jag vet inte.
Publicerad: 14 Maj 2010 @ 20:23,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Valrörelsen har börjat och jag är redan trött på att bli behandlad som en plånbok, av politiker och media.
100 kronor mer i skatt, nej mindre, nej 500 kronor mer.
Om jag märkte att jag inte hade råd med 49 öre höjd bensinskatt fick jag kanske byta till mindre bensinsnålare bil; spara på lägre fordonskatt, billigare försäkring och lägre bensinkostnader.
Alternativt åka mer spårtrafik; som de ju ska bygga för alla 49 öringar.
Den som står och faller med 100 kronor fram och tillbaka i skatt kanske ska göra en total economy make over.
Om man som jag, funderar på kulturen och miljön, då är det tradigt att det ska ältas 100 lappar mer eller mindre i plånboken.
Klart jag blir glad med en extra hundralapp i plånboken; men finns det ingen bra miljö eller kultur kan det kvitta.
Publicerad: 13 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Val ,
Kommentarer: 0 st
Hur mycket var det världen hade skramlat ihop för att rädda PIGS länderna?
(Portugal, Italy, Greece, Spain)
7 000 000 000 000 kronor
En rund och bra summa.
Hur mycket pengar har man tryckt upp för att rädda svältande barn i Darfur eller forskning på bröstcancer?
Visst ja; då skramlar vi bössa på stan; samlar femtioöringar.
Publicerad: 11 Maj 2010 @ 17:29,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Vinguiden håller på och utvecklar en applikation till i-phone; en så kallad App.
Det handlar om Vinguidens systersajt Cocktailguiden, som ska finnas på över tio språk och alla samlas i i-phone appar.
För att bli godkänd i Apple Developers Program ska man skicka dem en bekräftelse, med fax...
Sen ska man ringa dem, och tala med en "liten människa", som någon jag känner kallar personer som arbetar med slikt.
Faxa och ringa... 2010
Things that makes me go...hmm... som MC Hammer sjöng i visan.
Publicerad: 8 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Teknik,
Kommentarer: 0 st
Kedjan är oljad och däcken har luft.
Sen oktober förra året har jag gått till jobbet; tre kilometer i vardera riktningen. Det blir sträckan Stockholm - Malmö på ett halvår.
Nu i veckan grenslades tvåhjulingen.
Det går fortare så.
Lika förundrad blir jag varje gång över bilköerna som sakta ringlar på motorlederna i stan.
Jag har en bilåkande kamrat som påstår att den där timmen i bilen till jobbet, och timmen efter; det är hans pauser. Det är då han slappnar av; innan jobbet, efter familjen; efter jobbet, innan familjen.
Två tomma parenteser; bara han och bilradion.
Två timmar om dan i ett tomrum av plåt – någon?
Publicerad: 7 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Kamraten B bor på Söder i Stockholm. Bra lägenhet invid Mariatorget.
Hans dotter går i någon musikskola i Nacka.
B har därför mer än en gång fått stifta bekantskap med folk från den sidan av stan.
Alla som sett TV4s Solsidan vet ungefär vilken sida det är.
B hatar dotterns kamraters föräldrar. Självgoda medelmåttor som tycker (på riktigt) att de klättrat allra högst upp på Maslows behovstrappa och nu nått vägs ände.
Har man villa i Saltsjöbaden, två STORA bilar, altan med tjusiga utemöbler; då har man allt.
Då återstår bara i livet att småputsa på sitt mausoleum.
Man är hemma.
Solsidans parnass tjatar ständigt och jämt på kamraten B och hans fru: när ska ni köpa hus, flytta hit till Saltsjöbaden, kanske.
Missförstå inte, B skulle kunna bli deras granne i morgon om han ville. Som finanschef på stora fina banken är det inte ett monetärt problem.
Men han vill verkligen inte sitta där som en självgod padda; dricka chablis i välputsade glas, "sätter du på infravärmen, älskling", och klaga på Såssarna.
Publicerad: 6 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 1 st
Det kan vara världens just nu snyggaste musikanläggning; med ljud i samma klass.
Plötsligt hoppar jag över flera steg i utveckling mot homo sapiens audio futurum.
Med Spotify premium finns dessutom ALL musik i min i-phone; med Zeppelinaren strömmar det ut ur snyggaste anläggningen.
En dimension fattas: när man satt i kamraternas rum på sjuttiotalet och kollade vinylskivornas konvolut som stod i en ölback från Pripps.
Nu vet man; har du Spotify, har du allt. Har du en Zeppelinare, har du ännu mer.
Publicerad: 5 Maj 2010 @ 08:00,
Kategori: Musik,
Kommentarer: 0 st
Aldrig hade väl grekerna trott att det skulle gå såhär bara för att de fick Euro i plånboken.
De kanske tänkte att det var bra att vara med i EMU för att liksom andra länder skulle stärka deras ekonomi.
Nu blev det mest bara fifflarna i toppen som stärkte sin, och skickade notan på framtiden och till de breda massorna.
Någon gång träffar ju skiten fläkten, som amerikanerna säger.
Nu är det en sån där "någon gång".
Den frågan som vi utanför EMU ställer oss är: blir det dyrare att båtluffa i Grekland nu, eller?
Publicerad: 4 Maj 2010 @ 14:18,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Min tempurkudde har legat i sängen i flera år. Jag köpte den för dess omvittnade goda egenskaper.
Den är säkert jättebra, om man ligger sådär på sidan som i reklamen.
Men det gör inte jag. Det är lite hur som helst och huller om buller när jag sover.
I helgen fick jag en ny kudde. En sån där som är flyffig, mjuk och 90 centimeter bred; lika bred som sängen.
Om jag tidigare kanske vände mig tio gånger per natt, ligger jag nu still och bara zzzzover.
Publicerad: 3 Maj 2010 @ 17:52,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Det finns hopp mitt i hopplösheten.
Just när som vintern släppt greppet och allt som var iklätt svart och lika som alla andra har plötsligt fått mer av färg och olika snitt.
Stadens urbana publik klär sig i hattar och kepsar.
Alltså inga Stetsonhattar eller basebollkepsar, utan sånt där second hand man hittar i vintagebutiker och på farfars vind.
Roliga scarfes och nygamla skor.
Trottoarerna färgas av attribut och accessoarer.
Publicerad: 30 April 2010 @ 08:00,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
I veckan var jag uppe hos en granne. Det skulle skrivas på nåt papper för vår borättsförening som vi har vilande.
Deklaration var det visst.
Alltså, jag är ordflörande i en vilande borättsförening som finns i vårt hus i Vasastan i Stockholm. Min agenda är hemlig och ful: jag vill inte att det ska bli nån borätt där vi bor. Bästa sättet att se till att det inte blir så är att vara ordförande, har jag tänkt konspiratoriskt.
Jag har lyckats ganska bra; det är sjätte året nu som vi inte köpt loss huset.
På den tiden har alla arton hyresgäster fått sina bostäder totalrenoverade; från badrumsgolv till nymålade stuckaturer ända in i finrummen. Ny maskinpark i tvättstugan har vi fått också och nya utemöbler på gården – med grill!
Det var nåt fulstopp i avloppet också här om leden, men det kom nåt företag och rensade stammarna. Svisch så flöt det på igen.
Jag hade fått spricka i ena köksbänken; då kom det snickare och bytte - allihop. Snygga vart de också. Mycket snyggare än innan. Han trixade till en ny skärbräda när han ändå var där, samt tipsade om att jag kunde få ny diskbänk med nytt stort handfat, om jag ville; och kromad köksfläkt – Sånna där snygga moderna ni vet.
Publicerad: 29 April 2010 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Nu har det gått alldeles för bra för Maria Wetterstrand i senaste opinionsmätningarna, så nu ska hon minsann få komma till tals i alla medier: vad menar hon egentligen med miljöskatter?
Nu har svenska folket (och nästan hela jämrans världen) oroat sig över kalvande isar och dåliga resultat från miljökonferensen i Köpenhamn här om leden.
- Att inte storpotäterna kan komma överens i sådana här viktiga miljöfrågor. Hela världen kan ju rämna, ju, tänker vi lite till mans.
Men huvva, int ska väl jag vara med och skatteväxla mina bensinpengar mot miljövänligare alternativ.
Där går gränsen, säger svennebanan, någon annan får allt ta och betala om vi ska ha en planet värd att leva på.
Så, då kramar vi 1900-talet ett tag till. Vi som alla trodde att det var en naturlag att den rika världen skulle vara rik, och den fattiga alltid lika efter och fattig. Att vi skulle få brumma bil, runt runt runt. Men inte dom andra.
Precis sådär skönt som det var för aristokratin på 1700 talet. Uppdelningen mellan folk var enkelt och härligt och given av Gud.
Publicerad: 28 April 2010 @ 14:32,
Kategori: Miljö,
Kommentarer: 0 st
Det måste kännas surt att ha förlovat sig med en prinsessa, och allt vad det kan tänkas innebära av ett liv i relativt lugn och hög status, sen gå och strula med Tora 21 år – opps, I did it again.
Visst kan en man ha ångest över felsteg och prassel i kulisserna – men sällan har det lett till en sådan förlust.
Vad är en bal på slottet; det kan vara väldigt tråkigt, och tråkigt och...alldeles alldeles underbart.
Eller var det en medveten strategi? fuck monarchy. Eller tvärtom då – I do not fuck monarchy. Any more.
Publicerad: 27 April 2010 @ 16:04,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
I fina skobutiken stod ett par soffor. Där satt jag och någon annan hanne; allt medan våra damer trippade runt och provade skor storlek 35.
(Hur många skor behöver ett par så små fötter?)
Med nytt par i kartong gick L och jag vidare längst med den stora fina gatan i staden.
Nu fick jag välja butik – det blev Hi Fi Klubben.
Där inne fanns också soffor att sitta i – där endast kvinnor satt.
Deras män strosade omkring med kännarmin bland de audiovisuella underverken.
(Alla männen var klädda i svart, och såg ut att ha studerat på någon teknisk högskola: KTH eller Chalmers)
Där det tidigare i skobutiken diskuterats klackhöjd och mockaimpregnering, talades nu på ingenjörers vis om frekvensomfång och watt.
Publicerad: 24 April 2010 @ 14:39,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Jimmi Åkesson och hans alldeles egna sverige demokrater har sagt att de vill att Sverige ska vara som en saga från Astrid Lindgren.
"titta, en tjock gubbe med propeller på ryggen, som flyger omkring där uppe och äter köttbullar".
"Men se här, under sängen, en massa små pysslingar".
"wow, en dopad tolvårig tjej som lyfter hästar och bor ensam i ett stort hus."
Det kanske är lite som Kristdemokraterna, som tror man kan "bota" homosexuella med handpåläggning.
Samtidigt som Jesus gick runt i långklänning och "umgicks" med tolv andra snubbar – som också gick runt i långklänning.
Eller dom Nya Moderatera, som tycker alla ska arbeta – alla ska ha arbete: gamla, unga, sjuka, cancerpatienter – alla!
Publicerad: 20 April 2010 @ 18:25,
Kategori: Politik,
Kommentarer: 0 st
Oskar Wilde sa att "ungdom är bortkastad på ungdomar".
Själv minns jag en tid då det var viktigt att ha ett värde på den så kallade marknaden; en attraktionskraft på någon tilltänkt partner.
Då, på den tiden, var det lätt att se med fasa fram mot den annalkande medelåldern.
Nu när den infunnit sig är man glad över att slippa vara attraktiv och behöva fundera på tilltänkta partners.
Det ligger kanske i sakens natur; när man är ung ska det byggas och reproduceras.
Nu ska man helst låta bli.
I helgen satt jag med två gentlemen i min ålder på en cocktailbar i kvarteren där vi bor.
När vi kom in vändes unga kvinnors förväntansfulla ansikten mot entrén.
För några år sedan hade vi säkert alla tre börjat, medvetet eller ej, smida planer för eventuellt fiske i de vatten som låg för oss.
Nu vände vi blicken åt ett annat håll och avböjde den energi som annars kan eruptera ur unga hjärtan.
Snart kom andra män in genom samma entré, mer i ålder för parbildning och spjälsängsdrömmar.
De förväntansfulla ansikterna vändes åter upp, nu mot de nyss insläntrande unghannarna.
Publicerad: 19 April 2010 @ 17:07,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Kring tragedin av mordet på parkeringsplatsen i Landskrona var det någon Sverige Demokrat som menade att han och många med honom blev förbannade när det hörde utländska talas på bussen, i staden, i största allmänhet.
Inte just nu för att gärningsmannen till mordet eventuellt är av annan etnisk härkomst än den annars rågblonda.
Utan alltid … hela tiden.
Kan det vara den onödiga friktionen mellan människor som är en av orsakerna som utlöste det onödiga våldet på parkeringsplatsen?
Jag kan inte se att det i till exempel Stockholm där jag bor finns samma gnissel mellan människor; bara för de är födda utanför landet eller av föräldrar som en gång för länge sen valt att flytta hit.
Det är klart det finns segreation och socioekonomiska skillander i huvudstaden; men det finns också acceptans för olikhet; ett välkomnande av annorlundaskap.
Själv skulle jag sannolikt fly Stockholm, och även landet, om huvudstaden endast befolkades av kalles kaviar personligheter som Lars, Olle och Stina från sörgården i Astrid Lindgrens bullerbyn.
Publicerad: 14 April 2010 @ 14:34,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
L och jag var på Dramaten och såg Hantverkarna.
Kanske ingen stor scenkonst. Men hade säkert dragit fulla hus på någon privatteater.
Nu har i alla fal sagan klätts i verklighetens overall när jag fått stopp i avloppet i badrummet, och just hantverkare tillkallats.
I morse ringde han, rörmokaren. Undrade om jag var hemma vid elva.
Nej, men sonen C är hemma till tolv.
Sen ringde röris igen, klockan nio; nej det är ingen som öppnar här, sa han på utpräglad stockholmska.
Konstigt, är du på rätt adress, utanför dörr med rätt efternamn, undrade jag upplysningsmässigt.
Visst, här står till och med Vinguiden.com på dörren.
Då är det rätt, tänkte jag och ringde sonen.
Han var hemma; hade inte hört ringklockan. (tonåringar!)
Sen ringde sonen C upp och meddelade sömndrucket, att jovisst, röris stod där utanför – men han hade ringt på fel dörr.
Hur är det möjligt: stå vid rätt dörr men ringa på fel klocka?!
Publicerad: 13 April 2010 @ 15:06,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Jag har en syster. Hon har bott i Bagarmossen, utanför Stockholm, i alla år.
Med jobb på Södermalm och vuxen son har jag påpekat möjligheten för henna att byta femman i förorten mot en mindre lite charmigare inne i stan.
ALDRIG! har alltid varit hennes välartikulerade svar.
Hon trivs SÅ BRA invid NACKA RESERVATET (ett par kvadratkilometer obebyggd skog strax intill betongen i Bagarmossen).
Visst syrran, du hänger säkert ute i grönskan i NACKA RESERVATET.
Det närmaste hon kommer friluftsliv är när hon röker sina gula Blend på balkongen.
Jag har en moster också; äldre dam som bott hela sitt liv i Norrtälje (7 mil norr om Stockholm)
Hon har alltid trivts SÅ BRA i den lilla staden, och ALDRIG att hon sätter sin fot i Stockholm i onödan.
Moster har nu i alla fall köpt en tre vid Odenplan inne i Stockholm. Tanken var att något barnbarn ska bo där när det ska pluggas på universitetet om något år.
Nu har syster bott i lägenheten vid Odenplan i två veckor. Det skulle passas katter när moster var på charterresa.
Jag träffade syster i helgen. Det fullkommligt sken ur ögonen när hon berättade om caféer, parker och torg.
Nu lobbar syster hårt med moster om att få bo i lägenheten i sommar; men moster tvekar – hon trivs ju så bra i den fina lilla trean invid Odenplan; med alla caféer, parker och torg.
Publicerad: 12 April 2010 @ 14:52,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
På fredag är det kyckling – var det något företag som ville få oss nynna och förstå i en reklamkampanj.
I går såg jag att det finns en drive som heter kött-fri-måndag.
Något med att rädda planeten och i alla fall EN dag i veckan äta nåt som inte fötts, götts och dötts.
Man kanske kunde fundera ut fler fri-dagar.
TV-fri-tisdag kanske.
Det slår mig när jag varit med i FaceBook över ett år att (sorry friends) de flesta tycks ha rätt tråkiga liv; i alla fall de som skriver på min Wall.
Vissa undantagna som istället skriver otroligt underfundigt och bra. Ni vet vilka ni är.
Men det stora flertalet; "måndag morgon, pust", "lämnat på dagis", "äntligen lunch", "kommer inte värmen snart", "i helgen ska jag bara myyyysa", "träning träning träning", "äntligen har Let's Dance börjat", "vem ska vinna schlager SM", "Annika Anka är en idiot".
Istället för att titta på andra som leker, dansar och står i kan en TV-fri-tisdag lyfta hela veckan. Vem bryr sig om vad Ankor säger, vilka som dansar med vem, eller vilka som har Sveriges fulaste hem.
Publicerad: 7 April 2010 @ 13:43,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Sonen C har en flickvän; 17 år och går i gymnasiet precis som han.
Hon har börjat jobbar på kvällarna med telefonförsäljning.
Ni vet, sånna där unga röster som ringer om man inte är med i NIX: vill sälja pensionsförsäkringar eller medlemskap i någon hjälporganisation.
Igår hade hon gjort sin första försäljning.
- va kul, sa jag. Får ni provision också utöver lönen.
- vi får bara provision, ingen lön, sa hon.
När jag frågade om hon var med i något fackförbund, visste hon inte riktigt vad jag menade.
Alltså, nu uppstår dilemmat för oss som ibland blir uppringda av unga röster som vill sälja pensionsförsäkringar eller medlemskap i någon hjälporganisation.
Antingen handlar vi av glatta livet så ungdomen i andra ändan inte sitter tre fyra timmar på kvällen och tjänar noll kronor för nedlagt arbete.
Eller så slänger vi snabbt på luren i örat så företagen som anställer under dessa vilkor fattar att de är ute i tassemarkerna för det moraliskt etiska.
Med en rejäl arbetslöshet och dyra fackavgifter är vi snart tillbaka på den tiden då mäster Palm försökte göra skillnad och skapa rättvisa.
Publicerad: 5 April 2010 @ 08:00,
Kategori: Politik,
Kommentarer: 0 st
I trettiotre år har vi nu hållt på att ställa fram och tillbaka klockorna – sommartid, vintertid.
De flesta har fått rutin på det där: på våren ställer man FRAM grillen, på hösten ställer man TILLBAKS grillen.
Det är bara kyrkorna som alltjämt har svårt. Kanske är det nåt mekansískt krångel uppe i tornen? Men det borde man fått rutin och smort upp vid det här laget.
Inte sällan visar kyrkklockorna fel tid med en timme, precis när det ska ställas om: sommartid, vintertid.
Det tar någon vecka, ibland längre, för att få kyrkan i synk.
Publicerad: 3 April 2010 @ 08:00,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
L har en väninna som ska gifta sig. Hon och hennes blivande man hade funnit en fin kyrka i Vellinge kommun, i södra Skåne.
Den blivande bruden är svenska, med föräldrar födda i Iran.
När den blivande bruden kontaktade den utvalda kyrkan fick hon veta att alla sju vigselförättarna hade semester i början av juni, när bröllopet var tänkt att stå.
Alla sju!
När hon istället ringde upp och presenterade sig under falskt namn, som Andersson, fanns det plötsligt plats och tillfälle att gifta sig – när som helst i juni.
Publicerad: 1 April 2010 @ 08:00,
Kategori: Religion,
Kommentarer: 0 st
Jag har en granne där hemma; hon bor ovanpå.
Kvinnan är tunn som ett skirt vårblad; 45 kilogram – kanske.
Men när hon går över sina golv klampar hon med hälarna som en trettiotalstysk unter den linden.
klamp klamp klamp
I veckan har det låtit som en elefant med hopprep; som trippat på Syra.
klamp klamp klamp
Det stod en lastbil utanför porten i går kväll. En sån där man hyr på ett norskt oljebolag.
Hon flyttade.
Jag skålade i vin, dry martinies och ser fram mot en lugn påskhelg.
Publicerad: 31 Mars 2010 @ 09:27,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
289 kronor, 199 kronor, 79 kronor
Det är billigt att köpa kläder om man är flicka och vill vara fin i vår.
Kvaliten är inte den allra bästa; plaggen håller en säsong – kanske.
Klart vi får tumma på moralen när vi ska klä oss hellre i många olika av samma sak, än färre som kostar.
Klart inte kvinnorna som sytt kläderna i Asien har fler än en toalett på 300 sömmerskor, noll sjukförsäkring och tolv timmars arbetsdagar. Klart dom inte har fackföreningar och nåt att säga till om.
Klart dom får sparken; i värsta fall misshandlas, om de säger ifrån.
Klart Kina måste bygga kolkraftverk för att hålla fabrikerna i gång; så vi i väst kan handla billiga toppar.
Klart underbetalda svenskar måste handla billigt på de stora krims-krams-varuhusen om de över huvud taget ska kunna klä sig för sina futtiga löner; som också ska räcka till SL kort, pensionsförsäkring och lägenhetslån på flera miljoner.
Klart det är dyrt att vara fattig.
Klart det är bra för marknaden med en värld av lagom fattiga människor som kämpar för att få de bättre – men aldrig kommer lyckas.
Publicerad: 29 Mars 2010 @ 09:48,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Jag har en vän, vi kan kalla honom Markus för han heter så.
Hans mor gick nylige bort. Tragisk historia. Cancer.
Han och hans 16 åriga syster bor nu ensamma i det stora huset i Vaxholm.
De ska sälja; får 11 miljoner kronor före skatt att dela på, förutom sorgen efter en förlorad mamma.
11 miljoner; vad får man för det i Stockholm?
En varsin trerumslägenhet i stan kanske.
Det borde de kunnat få ändå; om det erbjöds alternativ att hyra.
Men nu har någon lurat alla att köpa sina hyreslägenheter för dyra lån; köpa något de redan hade.
Så nu får Markus och hans syster dela på miljonerna och flytta in i varsin lägenhet; som de borde finnas mandat i nåt Stadshus att unga människor skulle kunna få ändå.
Publicerad: 27 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Det är dags inför en ny sorts dag.
Inte en casual friday till.
Kanske en non black tuseday.
Tänk en hel dag då ingen, absolut ingen svensk hade mer än 20 procent svarta kläder på sig.
Så färgrikt mot dagens 98 procent – svart svart svartare än svart.
Hur ska vi då kunna verka seriösa och fina; om vi måste grälla till oss?
Fundera på den och kom tillbaka klädd i såpbubblor och sanningar.
Publicerad: 26 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Varje kväll står hon där bredvid bokhyllan; välformad, upplyst.
Jag är kär.
Det kanske är våren; nej det är formen.
Med en PH80 lampa är kvällen aldrig mörk, du är aldrig ensam.
Hon kom hem till oss i söndags.
Jag kan titta på henne hur länge som helst, blir aldrig mätt.
Publicerad: 25 Mars 2010 @ 10:08,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Invid café Mazzarini i Gamla Stan slår solen med häpnad mot sydväggen.
Man vill ta med sig kaffet ut, haka fast solglasögonen på näsroten, tända en cigarett.
Det är ett aber det där att jag inte röker; hade kunna varit snyggt annars.
Jag vet; jag har kollat för mycket på film. Senast var det En Enda Man, där rökte de oerhört snyggt.
Filmaren gjorde inte känslan sämre: närbilder på tunga tändare i silver, flammande lågor, just nyantända cigaretter – i närbild.
Inget gula blend under köksfläkten där inte.
Nu har jag (i alla fall) en självbild och identitet av att vara relativt vältränad: gått på gym sen jag var sjutton, sprungit många mil i skogen, simmat, cyklat och boxats.
Då lirar det inte att röka. Jag vet hur jämrans jobbigt det blir på det där löpbandet då. Eller för att inte tala om i boxringen.
Då kan man avhålla sig ganska lätt från att röka.
Men det är tokigt snyggt – i rätt ljus, i rätt miljö, med rätt grejer.
Publicerad: 24 Mars 2010 @ 09:48,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Jag är svag för snygga rum, snygga hus.
Om de funnits lika snygga hus i landet som i filmen En Enda Man hade jag inte tvekat att flyttat ut till ett.
Filmens George Falconer (Colin Firth) bor i ett lågt naturnära modernt funkishus. Där ute och inne nästan byter plats, finns i varandra. Fotot och ljuset i filmen gör att hela hemmet andas espri.
Så vill man ju bo.
Julianne Moore i filmen har ett mer slottsliknande hus. Med en galet snygg u-formad soffa. Ett matbord i ett atrium, en halv trappa upp. Apelsinträd i den spatsiösa hallen.
Men nu finns inga sånna hus i landet lagom; de är i alla fall ytterst få.
Skulle man komma över ett ligger det med stor säkerhet långt bort, utslängt nästgårds till Bullerbyn.
Publicerad: 23 Mars 2010 @ 09:57,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Arlanda stad, Arena staden, Rosersbers villa stad.
Det finns en brist i landet Sverige. Det är inte bristen på skog, ängar, kust och landsväg.
Det är bristen på STAD.
Hela landet är annars ett enda stort Bullerbyn; med tre undantag: Göteborg, Stockholm och Malmö.
Även i dessa tre stadsregioner behöver man inte mer än doppa tån utanför stadsgränsen så finns Bullerbyn där också.
I Stockholm, där jag bor, är mer än halva innerstadsbefolkningen inflyttad från Bullerbyn.
Det är bara det att många glömde lämna kvar det där sörgårdstindrandet när de flyttade.
Men stad vill man ha, i alla fall i ortsnamnet: Villastad, Solna stad, Hammarbysjö stad.
Stad. Smaka på ordet; ger en känsla av esplanad, boulevard och promenad.
Publicerad: 22 Mars 2010 @ 08:38,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Dom satt sådär hemligt nära varandra. Tisslade konspiratoriskt.
Jag kikade över axeln och rörde runt med skeden i kaffet.
Två "kändisar" från de stora scenerna, de stora filmerna.
Mina öron blev som tefat där inne på fiket.
Tänk om det är någon storfilm på gång. Kanske något världsomvälvande teaterprojekt som kommer sätta avtryck och förändra hela väääärlden.
Men nej, det var inget sånt. Det var det vanliga:
"å då sa han", "men jag vet inte om jag orkar, för han förstår inte mig", "vår relation har hamnat i ett limbo", "men visst är det så att killar, dom säger bluttan blittan och hur ska jag då förstå blettan".
Publicerad: 18 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Kultur,
Kommentarer: 0 st
Hur ofta läser man en nobelpristagare innan de fått priset?
Jag har bara prickat in en; Orhan Pamut, nobelpriset i litteratur 2006.
Ändå sitter Vinguiden.com vägg i vägg med Svenska Akademin. I alla fall när de käkar lunch här på restaurang Den Gyldene Freden i Gamla Stan.
Då tycker man ju att man skulle ha kunnat fått hört nåt skvaller när både Horace Engdal och Peter Englund så att säga hänger i kvarteret.
Inte ens C, som har Katarina Frostenson som kund har lyckats snappa upp nåt innan det avslöjas.
Men nu fick jag ett tips här om leden från Babel på SvT; Sofi Oksanen.
Hennes senaste bok Utrensningen fick inte ligga i fred många minuter.
Hon tipas få det där priset om några år; och då ska jag också ropa och stå i.
Publicerad: 17 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Till kebab dricker jag lingonsaft.
Lingonsaft! Det är inte ens gott, annars.
Det hela kommer sig av att mina kebabställen i stan drivs av muslimer – halal-trogna.
Där serveras ingen alkohol. Inte ens lättöl.
Normalt hade jag gärna sänkt en lager till kebaben; men se nu går inte det.
Men lingonsaft har de, parallellt med det där andra amerikanska sockervattnen.
Nu när jag äter kebab tycker jag det "ska vara" lingonsaft till.
Betingade reflexer – någon?
Publicerad: 16 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Det lät som om Gustav Wasa kyrkans klockspel hade fått nya tonslingor. På Odengatans boulevard klingade vackra toner; men i otakt.
Kunde det vara ett buddistiskt väckelsemöte som marscherar runt hörnet?: kling, klong, klang.
Jag tyckte det lät sjungande klart; konstnärligt på något sätt. Innovativt, nytt. Kanske lite grazy, men vem är jag att klanka på nya toner?
Sen gick jag runt hörnet upp mot Västmannagatan; då såg jag.
Det var en vindsröjning som pågick. En stor jämrans slamsugare som rasslade ut betong och sten från översta våningen. Rakt ner genom långa metallrör.
Kling, kloang, klong.
Men vackert var det; som ett klockspel, eller nåt buddistisk klämtande.
Publicerad: 15 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Konsumenten vill inte bli skriven på nästan. Konsumenten misstror reklamen och "exeperter".
Jag satt på ett föredrag i veckan och lyssnade på analyser om den moderna konsumenten; som inte vill och inte tror på att bli ledd.
Moderna kunder vill påverka själva, de vill vara med i processen. Ha en story att berätta om produkten, kanske om hur man kom över grunkan.
Där satt sveriges ledande vinjournalister och lyssnade. Det som egentligen sas var: moderna kunder vill inte lyssna på er. De vill ha interaktivitet och vara sin egen expert.
Där satt också jag och J och log; för det den moderna konsumenten vill, det har Vinguiden.com levererat sen vi startade 1999.
Publicerad: 14 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
I italienska alperna förra veckan stod en liten svensk flicka och grinade. Pappa tröstade.
- kom nu då så åker vi upp igen i liften, sa pappan på sin mest pedagogiska svenska.
- men varför då, sa flickan med tårarna trillades ned på de mjuka kinderna. Vad är meningen? Vi har ju precis kommit ner, ska vi behöva åka upp igen då?
Publicerad: 13 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
You Can't Do Business Running Around Like An Idiot
Köp den. läs den! Sätt kaffet i halsen.
Organisationer, både i näringslivet och i det offentliga, består av medelmåttor. De undermåliga sorteras av förklarliga skäl bort. De effektiva, de överpresterande, trängs ut.
Chefer blir de som bäst kan anpassa sig till rådande normer; som spelar bäst på den uppgjorda spelplanen. Men knappast kan spela alls utanför den.
De geniala har aldrig haft och kommer aldrig ha ett anställningsnummer.
Publicerad: 12 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Kan någon hjälpa mig här?
Mina skånska vänner J och M berättade om grannar där hemma som köpt skånelängor. De hade hästar, hundar, katter och framgångsrika företag. Det var visst nåt med flera SUVar, exklusiva kök och pool också.
Dessa olika familjer hade ett drag gemensamt: de reste inte utomlands på semester längre.
När de gör det gråter de.
Först glädjetårar, av lycka att få komma bort från allt.
Sen tårar av sorg, när det är dags att åka hem.
 Kinesiskt ordspråk: Storleken på vår lycka, står ofta i motsatt förhållande till storleken på vårt hus
Publicerad: 11 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Brorsan köpte hus i somras: var så glad, sa mannen till sin kamrat på fiket Salinos.
Det var visst billigare att bo i eget hus än i lägenhet, hade han sagt – brorsan.
Uppvärmningskostnaden låg på 1200 kronor, 800 kronor, 1100 kronor per månad; så hade han gått på – brorsan.
Det var i somras det.
Nu under vintern hade han tystnat – brorsan.
I december hade värmekostnaden varit på över 9000 kronor.
Januari och februari har han inte vågat berätta än – brorsan.
Publicerad: 10 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Jag skrattade och sa, tack för att ni sänkte världens finanser 2008.
Jag har tänkt på det du sa, det där med banker; bankers risk och ekonomins bräcklighet, sa finanskillen framför mig.
Han fick jobb för ett par år sen i London – på Lehman Brothers.
Vi hade snackat en del om det där om den inbyggda "religionen" i globala ekonomier och finansiella system.
Som alla andra finanskillar och finanstjejer i 35 årsåldern var han övertygad nyliberal.
Det kändes skönt med ett erkännande – samtidigt skrämmande att folk satta att arbeta med ekonomi på den nivån inte har bättre koll och perspektiv.
Publicerad: 9 Mars 2010 @ 08:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Det är nåt knas med "dagens ungdom".
På after ski brukar det vara pjäxdans och ölhäll.
Inte numer.
Numer sitter de hukade tonåringarna vid varsin dator, eller i-phone, och knapprar.
Hålögda, uppkopplade och frånvarande.
När livet pågår precis strax intill.
Publicerad: 8 Mars 2010 @ 09:50,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Visst är vårt södra grannland fantastiskt; ändå okänt för de flesta, fastän det ligger så nära.
Polen: detta söndertrampade land. Napolen, Karl XII, Hitler. Alla skulle de till Moskva; ryssen backade hemåt, brände jorden bakom sig; den polska jorden.
Men de är arbetsvilliga, polackerna; bygger om våra hus och lägenheter, städar våra nysnickrade golv, knackar ner istappar från taken på vintern, samma tak som de målade i somras.
Sonen C är också glad i polacker. När han ska fixa hårdsprit ringer han ett nummer och snart står en polack med bakluckan öppen; skuffen full av polsk sprit.
Pappa är inte glad – men sonen och polacken är desto gladare.
Publicerad: 26 Februari 2010 @ 08:00,
Kategori: Politik,
Kommentarer: 0 st
Med en iphone som klingar till och meddelar olika saker man bett den klinga till om, känner man sig onekligen som Bamses kompis Skalmans, med hans mat och sov-klocka.
Nu gäller bara hitta en ryggsäck med alla grejer som Skalman kunde ha i sitt skal: stege, rep, paraply, kudde, dynamit, hacka, lådbil, ritblock, säng, cirkelsåg och en extra burk med honung.
Publicerad: 25 Februari 2010 @ 08:00,
Kategori: Teknik,
Kommentarer: 0 st
Vintersverige bjuder på sina mest fantastiska dagar; solsken, gnistrande vit snö och klarblå himmel.
Men alla svennar klagar: tåg som inte går. Bussar som inte kommer. T-banor som strejkar. Sen är det kallt också, till råga på allt!
Och SJ "vad gör dom?".
Det är klart det blir kaos för fjärrtågsresenärerna när inte tågen går. Klart man blir förbannad om man ska tvingas stå på en perrong och frysa.
Men hela Sverige är väl inte ute och reser hela tiden – eller?
Stockholmarna är ibland hopplöst insnöade – med eller utan vinterföre.
Tror vi att allt ska fungera året runt utan problem?
Res utanför nollåtta-området någon gång får vi se hur världen i övrigt har det. Tror vi på allvar att det aldrig är problem i New Yorks tunnelnbana; att bussen alltid kommer när den ska i Maputo; att regnperioderna i Bangkok flyter utan problem?
Publicerad: 24 Februari 2010 @ 09:46,
Kategori: Väder,
Kommentarer: 0 st
SJ har tagit till sig kritiken om dålig information när tågen trasslar och fryser fast.
På intercitytåget mellan Mora och Stockholm var det information hela tiden, om det mesta.
Vid varje stopp (och det blir några mellan dessa orter) skulle alla nypåstigna, och vi andra, få veta varför tåget var 45 minuter försenat.
Det hade skickats personal från Stockholm med taxi för att kunna genomföra sträckan. Bromsprover hade genomförts. Växelfel var avklarade. Restaurangvagn skulle kopplas på i Borlänge – vagn 13. Som sen visade sig bli vagn 14. I restautangvagnen, som visst var en cafévagn, rättade dom sig senare, där fanns: kaffe, te, smörgåsar, kaka, läsk, vatten, socker, grädde, bullar och mjölk.
När informationen meddelats en gång tog de den för säkerhets skull en gång till. Med något ändrad ordföljd.
Alltså...tåget är försenat på grund av...
Sen, tog de hela harrangen på engelska.
Bra där SJ.
Men vi kanske kan fila lite till på det där.
Publicerad: 23 Februari 2010 @ 08:03,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Det går flyg mellan Malmö och Köpenhamn.
Där någonstans borde man börja reagera.
Malmöiterna som tycker sig bo i storstaden Köpenhamn.
Hur stor är den där staden egentligen? – man åker flyg mellan stadsdelarna.
Publicerad: 22 Februari 2010 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Axess TV har en programserie om Mänsklighetens myter. I måndags handlade det om Jesus.
Religionsforskare och analytiker som grävt på djupet i vår egen sköna kristendom, långt bortom dogmer. Väl underbyggt och presenterat kommer man fram till att kristendomen (precis som all annan religion) är en allegori (allegori: ett konsekvent genomfört utbyte av ett egentligt budskap mot en metafor. En allegori har ofta formen av en berättelse eller saga, där innehållet i berättelsen ska tolkas så att den passar den aktuella frågan.)
Jesus ska det visa sig har fler än en parallell med solgudar runt om i världen och från tider långt innan vår tideräkning.
Kan vi inte bara enas om det, att berättelser om Jesus är alldeles fantastiska; men giva akt på att den inte är förankrad i verkligheten?
Så kan vi sluta slå varandra i huvudet med böcker, och börja förstå varandra istället.
 Likheter med Jesus och anda solgudar:Pappa var snickare: Jesus, KrishnaFödseln var ledsagad av vise män: Jesus, Buddha, Horus/Osiris, Krishna, MithraFödelse signalerades av en stjärna: Jesus, Buddha, Horus/Osiris, KrishnaJungfrufödsel: Jesus, Attis of Pyrgia, Buddha, Dionysos, Horus/Osiris, Krishna, MithraFödd 25 december: Jesus, Attis of Pyrgia, Buddha, Dionysos, Horus/Osiris, Krishna, MithraPredikade i templet vid 12 års ålder: Jesus, Buddha, Horus/OsirisHade 12 lärjungar: Jesus, Horus/Osiris, MithraDöpt med vatten: Jesus, Buddha, Horus/OsirisFörsvann i unga år, återkom och predikade vid 30 års ålder: Jesus, Horus/OsirisLekamen symboliserat som bröd: Jesus, Attis of Pyrgia, Dionysos, MithraGjorde mirakel: Jesus, Buddha, Horus/Osiris, KrishnaHelade sjuka: Jesus, Buddha, KrishnaGick på vatten: Jesus, Buddha, Horus/OsirisKorsfäst: Jesus, Attis of Pyrgia, Buddha, Dionysos, Horus/Osiris, KrishnaDog på korset, mellan två tjuvar: Jesus, Horus/Osiris, KrishnaDog för mänskligheten: Jesus, Attis of Pyrgia, Dionysos, Krishna, MithraBegraven i tre dagar: Jesus, Attis of Pyrgia, Horus/Osiris, MithraÅteruppstod från de döda: Jesus, Buddha, Dionysos, Horus/Osiris, Krishna, MithraUppstigen till himlen/Nirvana: Jesus, Buddha, KrishnaSkall åtekomma för att dömma levande och döda: Jesus, Buddha, Krishna
Publicerad: 19 Februari 2010 @ 08:00,
Kategori: Religion,
Kommentarer: 0 st
- jävla vinter! Man skulle bo i Spanien, i Barcelona typ, säger den hukade svennen vid busshållplatsen.
Inte säger jag emot; klart det skulle vara nice att bo i Barcelona.
Men hurru ni; är inte det lite som att gå på kinakrog och vilja beställa pizza?
Sverige blir aldrig Spanien. Vill man vara i Spanien får man helt enkelt åka dit. Precis på samma sätt som man får lov att masa sig till en pizzeria och inte en kinakrog om man vill käka ostsmet och skinka på bröd.
Jag vet att folk får nåt ont i blicken bara för att jag inte kan tycka illa om vintern, ogilla mörkret.
Att jag är en sån där bror duktig som håller på och eldar i kakelugnen, åker långfärdskridskor på isar runt huvudstaden, drar till alperna med slalompjäxa i bagaget, sitter på sorliga restauranger och caféer, kryper in i biomörkret, kurar i soffhörnan med en bok, och tycker att februari är en av årets absolut bästa månader.
Publicerad: 18 Februari 2010 @ 08:00,
Kategori: Väder,
Kommentarer: 0 st
Det har varit roligt de senaste åren att titta på SvT2 och Aktuellt.
I går inget undantag: Moderaterna hade kommit på den genomtänkta idén att eleverna får sätta betyg på lärarna. Lät bra som en idé vid morgonkaffet eller efter en vinare på fredagskvällen. Men väl genomtänk och förankrat och konsekvensanalytiskt var det inte.
Precis som med sjukförsäkringsreglerna tidigare.
Lika full i skratt blir jag varje gång nyliberaler kallar sig feminister. Vet dom inte att feminism är ett socialistisk ism där man via reglering och kvotering tänker sig främja jämlikheten.
Jämställdhetsministern, Nyamko Sabuni, är mot kvotering. En god konsekvent liberal hållning. Kanske inte överdrivet effektiv för jämställdheten; men konsekvent.
Reglering och liberalism; två motpoler överallt annars – utom i den övriga svenska riksdagen.
Kul också att ledare inom Alliansen talar om reglering av banker, bonus och könssammansättningen i styrelserum.
Nyliberalism (eller Populism skulle man kanske kunna kalla den) kan förefalla vara helt i sin ordning, om man sitter en morgon vid köksbordet och funderar, eller efter ett par vinare om fredagen.
Publicerad: 17 Februari 2010 @ 09:20,
Kategori: Politik,
Kommentarer: 0 st
När X2000-tåger for fram mellan Göteborg och Stockholm satt jag vid vindruta; försjunken i den "inre resan", som SJ-reklamen för nåt år sen försökte få oss inse att en tågresa även kundre vara.
Det stämmer rätt bra, en del reklam gör det, att resa med tåg ÄR även en inre resa.
Precis som att Hästen:s sängar ÄR fantastiska. Jag har en själv.
Gillette rakhyveln Mach 3 var ta mig sjuttsingen som en helt ny rak-värld lyftes fram när jag efter mycket motstånd köpte min första för en massa skäggstubb sen.
Precis som Gillette:s nya mach 5 ÄR otrolig även den.
L har mobbat mig för jag skrattat åt den där Gillette mach 5 reklamen och sagt att: jorå, visst surru, nu har firman fått ökade vinstkrav; dags att sälja några nya rakhandtag, så man kan sälja ännu fler och dyra hyvlar på den där lukrativa efter-marknaden.
Men Sverige är i alla fall ett sagolikt vackert land, insåg jag när tåget susade fram över mashmallowsvita ängar och tungt snöbehängda granar.
Vackert – men trött.
Som en slumrande vit Törnrosa.
Publicerad: 12 Februari 2010 @ 12:08,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
- jag hinner inte stanna längre, sa SAS-juristen.
Han hade svept in i klassrummet; rivit av några overheadbilder och på ett par snabba minuter förklarat vart vi SAS-anställda kunde vända oss i frågor som rörde juridik i samband med vårt yrke som inköpare av tekniskt flygmaterial.
Jag var ung, det var åttiotal. SAS hade just flyttat sitt huvudkontor till det futuristiska Frösundavikskontoret. Glas och porlande vattenfall inne i de glänsande lokalerna.
Juristen stressade ut ur rummet, och vi fick en oplanerad rast.
Då såg vi till vår häpnad: den stressade juristen spelade badminton i sporthallen som låg i anslutning till huvudkontorets inglasade paradgata – bland vattenfall och glänsande lokaler. Sa jag det?
Redan då hade SAS som mål att bli One Of Five, i Europa. Nu vet vi hur det gick.
Publicerad: 10 Februari 2010 @ 09:40,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Min gode vän N sitter på ett kontor bland några sköna anarkister.
Några programmerare och formgivare; alla med varsitt företag och med samarbete som redskap och mål.
Varje fredag har de så kallad fredagsöl; lika svennigt som överallt annars.
Skillnaden är att de här killarna (observera!) uteslutande arbetar med så kallade Sociala Medier: Twitter, Facebook; de sitter med varsin öl bredvid sig och med huvudena djupt inne i dataskärmen. Precis som de gör varje dag och hela tiden.
Sociala medier. Hmm...
Det är bara en, vi kan kalla honom Jesus, för han ser ut som på alla bilder av den där snygge mannen från Nasaret. Han lyfter blicken och säger "hej"; bränner av ett leende som vore han ambulerande frälsningspredikant. Med den skillnaden att den här killens är äkta.
Publicerad: 9 Februari 2010 @ 08:27,
Kategori: Religion,
Kommentarer: 0 st
Jag var tolv år och min syster sexton. Hon hade börjat gå på kaffé. Satt där och skolkade; drack bryggkaffe och åt delocatobollar; cigarettrök som en dimma bland plastblommor och småsmutsiga dukar.
När jag frågade mamma varför syrran valde att sitta där svarade hon att det är så ungdomar gör nuförtiden; hänger på kaffé.
Min enda känsla var att aldrig skulle jag komma att vilja sitta sådär och sunka.
- vänta du bara, sa mamma.
Det blev förstås café även för mig, men inte förrän långt senare och från en helt annan ingång.
Mitt allra tidigaste minnen från ett café var i Rom. Jag hade just fått min cappucchion och frågade om jag kunde sitta någonstans. Baristan tittade lite frågande på mig och pekade på en stol och ett litet bord som stod utanför toaletten; strax bredvid en skurhink.
Som väluppfostrad svensk satte jag mig på den angivna platsen.
Men jag kände att något var fel.
Då såg jag; ingen italienare "satt" och "fikade". Alla stod och hängde vid den långa kromade disken. Läste tidningen lite nonchalant och sorlade sådär urbant som på den tiden ännu så länge bara latinare kunde.
Sen dröjde det flera år; egentligen ända till nittiotalet, då det började dyka upp italienska fik i Stockholm.
Då kände jag att det var dags att börja gå på café; sitta i ett sorligt sammanhang och läsa tidningen; diskutera nåt helt oviktigt med nån man känner eller nån man aldrig tidigare mött.
Publicerad: 8 Februari 2010 @ 10:04,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Jag gick förbi Kungsträdgården och Berns i veckan. Där var det modevecka.
Massor av snyggt klädda ungdomar med cat-walk-attityd.
Säker hälften bloggare som berättar i allvarliga inlägg vad de köpt senaste veckan, och tänker ha på sig idag.
Ett snöbollskast bort från de markerade kindbenens självutnämnda elit såg staden ut som eljest såhär års: blåjeans, svart, mer svart och så en medborgare som tänk bryta mönstret med att dagen till ära smycka sig i röd halsduk.
Inte ens vår elit har känsla att visa vägen; Fashion Week 2010 invigdes av Filippa Reinfeldt som själv säger att hon är modeintresserad, och vars favoritplagg är jeans.
Ridå!
Publicerad: 4 Februari 2010 @ 08:00,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Vid korsningen strax utanför stod jag med gore-tex-jacka, halsduk och mössan väl nerdragen över röda örsnibbar.
I ryggsäcken låg ett par långfärdsskridskor; på fötterna ett par kängor.
Då slog det mig plötslgt: för bara någon månad sen stod jag i exakt samma korsning; den gången med picknickkorg, solskyddsfaktor tio, filt och flippflopp.
Publicerad: 3 Februari 2010 @ 08:00,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Jag skulle bli galen om jag betalat fyra fem miljoner kronor för nåt – å sen inte var nöjd.
L var ute och träffade väninnor igår som visst vad jag förstod satt upp till nästippen i blöjor, pendeltågstidtabeller och K-Rauta besök om helgerna.
En av damerna hade blivit "tvingad" ut från Kungsholmen till norrförort av sin man.
Hon var inte glad!
Men hörrni, om man köper nåt för så upp till taknocken mycket pengar måste man väl vara glad, lycklig och lite spralligt nöjd precis jämt hela tiden?
Inte bara en solig lördag i juli.
Publicerad: 2 Februari 2010 @ 08:28,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
I kontrasternas tid är det förunderligt att samma dag befinna sig ute på öppen is med långfärdsskridskor, för att någon timme senare sitta i Globen och få ta emot Depeche Mode.
Depeche Mode!
Det behövs egentligen inga fler bokstäver än så.
Publicerad: 1 Februari 2010 @ 09:52,
Kategori: Musik,
Kommentarer: 0 st
Såklart är jag emot att folk ska behöva gå täckta från topp till tå.
Såklart är jag emot all form av tvång: skoluniformer, dogmer och kvävande förtryck.
Ändå är jag FÖR att folk ska få klä sig precis som de vill.
Såklart vet jag att alla muslimska kvinnor kanske inte VILL gå klädda i burka; att de säger att de vill, för annars blir de hus i helvete där hemma.
Men ändå; jag är mer MOT att lagstifta om hur man ska vara klädd.
Inte inom vissa yrken såklart. Jag vill inte att min doktor ska bära clownnäsa och stor fluga som det sprutar vatten ur så fort han drar ett skämt. Jag vill inte att poliser ska gå klädda i naziuniformer. Jag vill inte att Thomas Östros kliver upp i Riksdagens talarstol klädd som en massaj.
Men på stan och utanför arbetstid, självklart.
Vill killar klä sig i kort kort kjol och stövletter; fine with me.
Vill äldre herrar (plus 45 år) klä sig som tonårspojkar i sneakers och tröjor med logotype från nåt stort sportföretag; I don´t like, men det får gå.
Vill Tomas Di Leva klä sig i kaftan och med blommor i håret; jag är för.
Vill Anders Borg klä sig i sunkig taxichaufförsskinnjacka och bära hästsvans; är det hans fulla rätt.
Vill damer plus 40 år se ut som truliga tonårsflickor, med botox och silikon. Tycker jag det ser för jävligt ut, och vittnar om vårt eget västerländska förtryck av kvinnor. Men jag tycker självklart alla kvinnor oavsett ålder ska få se ut som truliga tonårsflickor – om de vill.
Publicerad: 28 Januari 2010 @ 10:02,
Kategori: Religion,
Kommentarer: 0 st
I helgen stod jag i ett prekärt läge i trafiken. Med hyrd lastbil kom jag inte ut från bensinmacken. Det var kö och bilar överallt. Dubbelparkerat och plogbilar som puttade undan snö.
Helt enkelt, ett härligt urbant trafikhelvete.
Nåja, så farligt var det kanske inte. Men för mig som mest cyklar och går kände jag mig klämd och instängd där jag satt i lastbilen.
Då stannar en man i sin SUV, och vinkar fram mig. Inte för att han behövde. Han bara såg min belägenhet och tänkte hjälpa till. Han blev till och med tvungen att hamna efter mig i kön och alltså förlora en plats längre fram.
Med all respekt; men den som har kört bil i till exempel Frankrike, Spanien eller Italien vet att där skulle en sådan situation sällan eller ALDRIG hända.
Var och en för sig bara; alla mot alla.
Då blev jag lite svenskt stolt; att vi fortfarande kan hjälpas åt, visa hövlighet, se den andres utsatta läge och helt enkelt stanna till och vinka fram.
Publicerad: 27 Januari 2010 @ 09:00,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Ni vet; kvinnan som varit chef för Svenskt Näringsliv.
Hon har i dagarna kommit ut med en bok om sitt liv, och inte minst hennes karriär:
"Livet, makten och konsten att vara sig själv"
På SvT satt hon och sa att hon äntligen hade funnit någon sorts balans i livet och att hon numer kände att fågelkvitter och en promenad med hunden kunde vara värt att leva för.
Hela hennes liv verkade ha varit karriär, inte en VAB-dag; bettskena och stresshjärta.
Jag tycker naturligtvis synd om Ebba Lindsö.
Men jag vill inte läsa hennes bok, för i den står bara det vi alla andra redan visste om – sen länge.
Boken har ingen publik, den är bara skriven för henne själv och kanske en handfull andra karriärister som om några år även de ska landa, komma ut och berätta (kanske i en bok) det vi andra redan vet; att det viktiga i livet kan vara fågelkvitter och en promenad med hunden.
Publicerad: 26 Januari 2010 @ 08:56,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Dom är flera miljoner; på vissa ställen miljarder.
Asiaterna!
De lär vara deras århundrade nu. Dags att huka sig?!
Jag är inte förskräckt.
Klart asiaterna vill att Asien utvecklas.
Men de har en bit kvar. Det skriver jag med stor respekt för deras mångfald, kraft och ambition.
Ännu så länge är de att betrakta som ett par miljarder människor som springer i vägen för varandra – utan grundstrukturer för en riktad kraft, för att rikta energin som en svetslåga.
Ännu är det att betrakta som ett tomtebloss; ett stort jävla tomtebloss.
När jag är i Thailand (64 miljoner invånare) ser jag tydligt den där ickeriktade svetslågan. Folk jobbar hela tiden, överallt. Men de kommer sällan någon vart. Det finns en enorm fattigdom som många i landet har svårt att ta sig ur. På grund av grundläggande felaktiga strukturer.
64 miljoner utbildade och välorganiserade thailändare hade kunnat vara en enorm kraft.
Nu är det bara ett fåtal som berikar sig på den billiga arbetskraften och de låga skatterna. Stora delar av befolkningen är i våra mått otroligt fattiga, och kommer förbli så.
Det ligger i globaliseringens natur att vilja hålla de fattiga lågavlönade Asien fattigt, ostrukturerat och outbildat.
De producerar, vi konsumerar.
Publicerad: 19 Januari 2010 @ 12:44,
Kategori: Asien,
Kommentarer: 0 st
På flyget hem från Thailand satt jag och läste thai airways flygmagasin; Sawadee.
Där stod att läsa att flygbolaget tagit sitt yttersta ansvar för miljön, och sett till att var enda maträtt som serveras ombord minsann var klimatsmart.
Skönt, kände jag där jag satt 10.000 meter upp i luften och såg jetmotorerna spy ut skit och partiklar i den känsliga tunna luft uppe mot stratosfären.
Thai ariways ambition är det inget fel på, men att påstå att man tar ansvar för sitt klimat-fotavtryck genom att trixa med maten ombord är väl som att klippa lilltånageln för att minska sitt eget fotavtryck i den thailändska sanden.
Publicerad: 18 Januari 2010 @ 08:29,
Kategori: Miljö,
Kommentarer: 0 st
Efter en månad i tropikerna (Thailand och Kambodja) är det med glädje jag stapplar längst med isiga gator.
Ingen surrande AC, iget moskitonät; bara härlig vit snö.
En amerikan sa till mig på tal om den svenska vintern, som alla klagar på:
You have to embrace the winter.
Jag kramar allt vad jag orkar.
(ska han säga som är både solbränd och varm)
Publicerad: 15 Januari 2010 @ 08:52,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
När man läser inlägg som privatpersoner skriver på nätet, kommentarer till artiklar om miljön, märks att vissa frågor är svåra att greppa.
Som tur vad är det inte "folkets röst" som hörs när några få skriker och inte vill förstå.
Ta den här sköna jag läste från en arg miljöskeptiker, som kallar sig "Klimatmotstandare".
"ÄTA mindre kött!??? Idioter!! bidrar eskimåer till miljöförstöring för att de lever på kött och späck? hahahahahaha.....att kött produktion skulle leda till miljöförstöring är ett propaganda-sätt från margarin och bröd- bolagen!!" >>
Inlägget ovan kommer från en kille på 42 år som missuppfattat. Det kan man förstå; det är svårt med macroekonomi.
Det är DJURHÅLLNINGEN som är klimatineffektiv, inte själva köttet vi äter.
Mycket spannmål (mycket energi) = relativt sett, lite kött (lite energi).
Men mjölken då, som han är inne på?
Här skulle vi kunna fråga vilket gammal grekisk fåraherde som helst, närsomhelst under de senare årtusenden: lite gräs i ena änden, mycket näringsrik mjölk i den andra. Om och om igen, år ut och år in. En perfekt energimaskin – geten.
Publicerad: 21 December 2009 @ 08:22,
Kategori: Miljö,
Kommentarer: 0 st
Kollaps i klimatmötet i Köpenhamn.
Vi kan inte enas. Oavsett om IPCC har rätt eller fel, vinner vi alla på att ställa om energiförsörjningen för det nya milleniet.
Kina och USA har tillväxt som mål – inte klimatet.
Då får vi väl möta dem på deras planhalva; bojkott av deras varor och tjänster.
Nej, det skapar konflikter. Nu är det tid för samarbete.
Vi får gå hem till oss själva och bygga om vårt samhälle till ett klimatsmart och effektivt; faktiskt visa att vi vinner på ett minskat olje och kolberoende. För det är det som är det paradoxala.
Den nya tekniken har möjlighet att göra oss mer framgångsrika. Tillväxt och miljö behöver inte vara varandras motsats.
Så nu vet vi vad vi ska göra i alla nedlagda SAAB-fabriker.
Publicerad: 19 December 2009 @ 09:06,
Kategori: Miljö,
Kommentarer: 0 st
På klimatmötet i Köpenhamn försöker världens ledare överträffa varandra i att vara den som (i alla fall) retoriskt tar mest ansvar för miljön.
Men hur ska vi göra? Vem ska betala, minska , hur mycket?
Är det inte ganska enkelt. Planeten klarar av ett CO2 utsläpp på max två ton per person och år.
Låt oss då sätta gränsen där: Två ton CO2 per person och år.
Sen är det bara att räkna:
Indien, 1.000.000.000 människor = 2.000.000.000 ton per år.
Sverige, 9.000.000 människor = 18.000.000 ton per år
De fattiga länderna har ofta större befolkningsantal, men har skitat ner minst. Så då kan de börja bygga ett rent samhälle nu.
Vill de ha ekonomisk hjälp från I-länderna med att bygga detta nya rena samhälle kan de väl handla med CO2 tons enligt nån tariff.
Busenkelt.
Vi kommer alltså aldrig totalt sett över 2 ton per person och år.
Publicerad: 16 December 2009 @ 12:17,
Kategori: Miljö,
Kommentarer: 0 st
På thaiboxningsklubben Slagskeppet i Stockholm har man under hösten haft besök av Israeliska armén. Deras komandokillar som är på utlandsuppdrag på israeliska ambassaden i Stockholm (och ingen annanstans i landet, får vi hoppas) vill ha bra träning där de får använda sin styrka och sina nävar.
De här killarna får absolut inte skada sig; annat än när de krigar mot stenkastande småbarn eller får en handväska i huvudet av någon arg palestinsk kvinna som just förlorat sina manliga släktingar i den senaste raiden mot Hizbollah (i Libanon?!) där ingen av släkten var medlemmar; eller någon dotter blivit våldtagen efter någon (ooops) felriktad granatattack.
Hur som helst; dessa militärer har skrivit på att de lovar dyrt och heligt att inte hoppa bungyjump, åka rullskridskor eller pyssla med kampsport. För de är dyra dessa specialtrupper; ska de blödas ska det göras i strid.
Så vad gör de? Jo, anmäler sig för tio träningspass mot svenska eliten i thaiboxning.
Ägaren till gymmet var skeptisk till en början, men soldaterna betalade bra för att få stryk, så varför inte.
Blåslagna som de blev oroade sig soldaterna för vad befälen skulle säga, varför thaiboxarkillarna efter avslutad förnedring tog med de tappra gossarna till NK:s sminkavdelning för ännu en.
Publicerad: 15 December 2009 @ 11:18,
Kategori: Träning,
Kommentarer: 0 st
L hade fått en flaska champagne av en kund.
Kunden hade del i vingård och nu kom belöningen.
Champagne från egen tuva.
Ni har säkert sett det själva, eller hört talas om det: köp del i vingård, få flaskor billigt.
Men det var nåt ful och rackarspel med innehållet. Det smakade jäst och unken källare.
Det stod "champagne" på etiketten. Men man undrar.
Publicerad: 14 December 2009 @ 09:11,
Kategori: Billiga viner,
Kommentarer: 0 st
NK:s julskyltning ska ju vara nåt av en begivenhet varje år.
Visst stod jag där med C när han satt i sittvagn – begapade isbjörnar, tomtar och en ren som vickade på huvudet.
Men det var femton år sen.
Hur mycket jag än önskar tror jag inte dagens små telingar är inresserade av dessa smådjur och tomtar; dagens ungar är ju skedmatade med kolorerad actionfilm. Skulle dom bli imponerade av några dammiga smådjur som rister på huvudet i sakta mak?
Knappast.
Dom tittar nog bara storögt för att försöka hitta vad i skyltfönstret det där roliga är som föräldrarna verkar så förtjusta i. För det är nog så det är, att hela NK:s julskyltning är en begivenhet för föräldrar med julklåda och ambition att ge sina små en "riktig jul".
När det enda barnen vill säga till tomten är;
"Hit med playstationspelet ba, gubbjävel!"
Publicerad: 10 December 2009 @ 10:32,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Det finns ett komplex i Sverige – ett stormaktskomplex.
Ni vet, Karl den XII; Finland och Norge, Baltikum och så tar vi Ryssland när vi ändå är på gång.
Det där är snart trehundra år sen, men stormaktsränderna är som vore de tatuerade.
Har ni hört den här då? We are only nine miljon people i Sweden, you know.
Eller den här: Stockholm är en sån liten stad jämfört med Paris, New York och London.
Bara den med komplex jämför storlek.
Undrar om berlinarna har komplex för att de bara är 4 miljoner invånare när Paris har nio?
- attans vilken småstad Berlin blev plötsligt!
Att det i Stockholm med förorter bor drygt 2.000.000 människor gör inte staden ett dugg bättre än hälften så stora städer som: Amsterdam, Lissabon, Milano, Liverpool, New Orleans eller Vancover.
Austin, Texas, med 1.5 miljoner invånare, är en bra stad.
Publicerad: 9 December 2009 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Igår fick jag veta att 40 procent av landets BNP genereras av stockholmarna, fastän de bara utgör 20 procent av svenskarna.
Det skulle betyda att våra vänner ute i landet skulle behöva öka sin gemensamma kraft med 200 procent; bara för att komma ikapp.
Då skulle landets BNP fördubblas.
Nu tror inte jag att det bara beror på att stockholmarna är duktiga och kreativa – jag tror att det uppstår synergier när många kreativa människor samlas.
Ungefär som kvantfysik ni vet; en elektron har en negativ laddningen på ett. Hundra elektroner har en gemensam laddning på hundra.
Men, konstigt som det kan verka, en miljon elektroner har en gemensam laddning större än en miljon...
Publicerad: 8 December 2009 @ 08:50,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
L och jag gillar att sitta på sorliga restauranger. Speciellt såhär under årets mörka del. Regnpussarna glittrar i gatljusen utanför, folk skyndar förbi med paraplyer. Själva sitter vi och kurar vid dukade bord: beställer in gott, mycket och gärna.
Lo Scudetto hette en favorit på Åsögatan, Södermalm i Stockholm. I samma lokaler har nu La Vecchia Signora flyttat in. Samma krögare, samma kärlek till mat och miljö.
Att det serverar rätter från Piemonte behöver kanske inte nämnas. Ni vet La Vecchia Signora, smeknamnet på fotbollslaget Juventus i Torino.
Men, när allt är så väl planerat, bra tillagat och värt att besök är det tråkigt att helheten förstörs av dålig servering.
Knuff i ryggen varje gång servetrisen går förbi, sträck över tallrik för att hämta ut assietter – rakt framför näsan bara. Schoff!
Secondo kommer in innan primo.
Jag vet inte; jag kommer tillbaka – för maten och miljöns skull. Men betyget kan tyvärr inte bli mer än tre såsfläckar på den annars nystrukna vita duken.
Publicerad: 7 December 2009 @ 09:51,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Jag tycker hus är konstiga. Alltså sådana där små hus som kallas villor.
Villor ser stora ut på håll; dubbelgarage, två våningar, stor entré och pampig altan.
Sen när man kommer in: trång hall, litet kök, små sovrum som mer liknar kabysser på minus tio kvadratmeter. Fönster som små gluggar och en takhöjd som omöjliggör annan armatur än en plafond.
Klart det finns slott på Lidingö utanför Stockholm, eller sköna funkisvillor i Bromma. Men nu snackar vi generellt.
I mina vänners lägenheter i Stockholms innerstad är det precis tvärt om.
De där lägenheterna ser inte mycket ut för världen utifrån. Fyra fem fönster på en husgavel, en bit upp.
Men sen, när man kommer in. Stor hall med en takhöjd på över tre meter. Fönster som en basketspelare kan stå raklång i. Dubbeldörrar mellan stora salar i fil mot en boulevard utanför.
Visst, de flesta bor mindre än så, och kanske på en tvärgata. Men ändå; de stora vackra fönstren och den spatsiösa takhöjden finns där oavsett antal rum.
Publicerad: 4 December 2009 @ 09:48,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
På Uppdrag granskning igår på SvT 1 visades hur politiker sitter fast i vackra fraser och inte kan göra något för att rädda den miljökatastrof vi alla är på väg mot.
"se, en stor betongvägg mitt fram på vägen! sväng sväng sväng, eller bromsa!!"
"men säg mej kära väljare, åt vilket håll ska vi svänga?"
Miljöministern försöker med det positiva ordvalet "resa" få massbilismen att framstå som en skön kultur och gränsöverskridande aktivitet; vi möts, vi hälsar på, vi utbyter erfarenheter och delar vyer.
Vackert som en saga.
Det är nog inte den typen av "resor" som behöver minska om vi ska få bukt med miljökatastrofen. Det är de där varjedag resorna i bilköerna in och ut, fram och tillbaka, som man kanske borde kunna vara utan. För de är väl knappast några fantastiskta Jorden-Runt-på-80-dagar äventyr.
Publicerad: 3 December 2009 @ 09:27,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Efter sommaren 2009 sprang jag halvmilen på 24 minuter.
Det är ingen speciellt bra tid – men en okej motionstid.
Man brukar säga att man som motionär ska klara milen på under 50 minuter – under 5 minuter per kilometer.
Midnattsloppet i Stockholm 2007 sprang jag på 49.47
Det får vi anse vara godkänt.
I höst har jag sprungit en mil i veckan, och kört kickboxning på en klubb i en källare.
Kickboxning har jag hållt på med en tid nu så det är standard.
Ändå, fastän jag inte sprungit SÅ mycket som jag borde, har jag ändå förbättrat konditionen mer än tidigare år.
Med färre löprundor, mindre ansträngning.
Igår sprang jag halvmilen på under 22 minuter.
Nästan en halv minut snabbare per kilometer jämfört med i somras...!
Vad har jag då gjort för att förbättra kondisen?
JAG HAR RÖKT...!
Inte hela tiden, inte varje dag. Kanske ett paket i månaden.
Jag har suttit på helgerna och blossat några John Silver utan filter.
I akt och mening att (förutom skaffa mig en air of a life style noir) förbättra min löpning.
Jag fick idén efter att ha provat yoga under ett par år. Ni vet det där med den så kallade pranayama.
Andningstekniken inom yoga.
Hur som helst handlar den bland mycket annat om att genom motstånd utveckla andningen så den blir rikare, större och djupare. Jag ska inte gå in på detaljer.
Tanken var att om mina lungor får lite helgmotstånd att arbeta med, genom rökning, kanske det är utvecklande för min syreupptagning, kondition.
Det verkar som min teori stämmer.
Jag ska kalla teorin för:
John Silver takes you places.
Publicerad: 26 November 2009 @ 13:01,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Undra om det finns något mer ensamt än en skidbacke utan snö, såhär innan säsongen börjat på allvar?
På webbkameror från svenska fjällen ser det inte bara tomt utan även rent av ogästvänligt ut.
Någonting avfallsbrunt och isvattenkallt.
I alperna ser det ungefär likadant ut. Men deras skidorter har väl nåt att erbjuda när inte snön fallit – kan man väl i alla fall få tro. Sol, god mat och toppar som alltid är snöklädda. Sådär så att dom bofasta vet varför dom en gång hamnade där. Som en påminnelse allra längst upp.
Publicerad: 25 November 2009 @ 12:06,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
"Vi väcker Alva klockan halv sex på morgonen", sa den unga modern till sin gravida väninna. "Annars hinner vi inte till jobbet och dagis. Det blir låååånga dagar för henne. Hon är ju bara två år. För sen kommer vi inte hem på kvällen förän efter sex".
"Oj, nästan tolvtimmarspass!", sa kvinnan i grossess "men ni trivs där ute i huset, och tycker inte det är för långt till stan och arbetet?
Jag tog mitt kaffe och tittade ut över ett silverljust Slussen; tänkte att man nog inte ska gå över ån efter vatten.
Publicerad: 24 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
L och jag skulle se Woman Without Piano på Grand; Stockholm Filmfestival.
Då visade det sig att filmen inte kommit till Sverige.
Tokigt och tråkigt, inställda som vi var på en skön söndagseftermiddag med en film från Madrid på vita duken.
De visade filmen Moon istället; intelligent Sience Fiction om implicationer med kloner.
Publicerad: 23 November 2009 @ 09:33,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Utanför biograf Skandia stod festklädda människor med paletå och frasande galaklänningar.
Det var premiär på den 20e Stockholm Filmfestival.
Fotoblixtar, leenden, kindpussar, champagne och mingel.
Hur jag och sonen C hade hamnat där är en gåta. Men det är typiskt Stockholm. Man blir inbjuden på nåt, och så plötsligt står man jämte kulturministern.
Eftersom varken C eller jag insett vidden av kvällen fick vi ta på oss rollen som "konstnärer", där vi stod i dufflar, kulörta halsdukar och ökenkängor.
Precious hetter filmen som öppnade stort. C och jag, samt hela salongens publik, var tagna av den afroamerikanska svarta verkligheten som regissören Lee Daniels visade oss; och efter föreställningen berättade om.
Efter filmen var det fackeltåg genom hela stan ner till Sturekompaniet.
Det kändes som hela novembernattens mörka ton speglade den verklighet av the black USA vi aldrig ser; för enligt Lee Daniels ser vi den bild av black USA som det vita amerika valt att visa upp för oss; typ The Cosby Show.
Publicerad: 18 November 2009 @ 08:36,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Reklamen är död – leve reklamen.
Det vi ser på teve i programmet från Ullared är reklam som den kommer se ut i framtiden.
När tekniken snart gör det möjligt att undvika tröttande reklamavbrott finns ändå produktplacering kvar – som det heter.
Ni vet, Statoilkortet som visades flera gånger i filmen Jägarna, Seat som alla goda poliser körde runt med i en Beckfilm.
Listan kan göras beklämmande lång.
Att tillverka ett helt program, eller en hel serie program, om sin egen butik är strålande reklam – för butiken.
Allt förtäckt till redaktionellt material.
Fler idéer: NK, stora fina varuhuset.
Måste vara en guldgruva. Chefernas dilemman, inköparnas, fackets, personalens. De olika butikerna som ska förhandla om ytor och exponering i varuhuset. Skvaller, kunder. Allt snyggt förpackat och lagom crazy.
En thriller på bra sändningstid – NK betalar – vi sväljer.
En annan idé: Volvo lanserar nytt bilmärke.
Följ ingenjörer, tekniker, facket, ledningen. Från ax till limpa.
Sista scenen: den nya bilen. Miljövänlig, Snabb och Snygg.
Massorna följer progrtammets utveckling – sväljer duktigt.
Publicerad: 17 November 2009 @ 07:47,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Halva publiken består av finlandsättlingar. Några kanske kommit med båten från Helsingfors.
När Bertolt Brechts finlandsnostalgiska pjäs Puntila/Matti sätts upp på stora scenen ligger det i våra östra grannars intresse såväl som vårt eget.
In mot mitten av salongen kommer sist av alla en stor man stånkande genom publikhavet; vinkar åt sin fru två rader längre fram och skriker "jag är på plats nu, nu är det bra". Han tränger sig ner bredvid mig med en storbondes hela självklarhet. Mannen börjar genast fråga sin granne (på andra sidan) var han kommer ifrån. Själv är han inte finne utan kommen från Skåne.
Mannen förefaller inte salongsvan, men vad gör det, här är han nu.
Fem minuter in i föreställningen hör jag ett susande från vår skånske storbonde; han har somnat.
I paus när alla reser sig upp, rycker han till och frågar "vet du hur länge det håller på?".
När andra akt börjar är stolen bredvid tom.
Publicerad: 16 November 2009 @ 09:36,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det stod en grej på mjölkpaketet som jag läste i morse: "nu får du krypa upp med en bok i soffan och dricka chai te"
Tack, men måste jag vänta på tillstånd från ett mjölkpaket för att göra det?
Vad är det för omodern kommunikationsväg, mjölkpaket! När det finns epost, mms, stortavlor på husväggar, och varför inte, någon polisiär statsanställd tjänsteman som ringer på och säger som det är att: "nu får du krypa upp med en bok i soffan och dricka chai te".
Publicerad: 13 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 1 st
"du kör 2000 mil om året"
Så påstod någon däckstillverkare på en reklamfilm som flimrade förbi på någon teve kanal.
Jaha, tänkte jag och började räkna efter.
Nej, jag kör noll mil om året! kom jag fram till.
Jag har sålt bilen. När jag hade den körde jag bara 600 mil om året, och de där milen kunde jag lika bra åka buss, tåg eller ta cykeln.
Att reklam ljuger, det visste vi, men att det var så uppenbart lätt att kontrollera.
Publicerad: 12 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
C och jag var på bio i går kväll. Vi såg Bananas på biograf Zita.
Ni vet, viktig film om stora stygga Dole Fruit Company som använt bekämpningsmedel hela sjuttiotalet som gjort fattiga plantagearbetare sterila, cancer i alla dess former och lämnat död efter sig.
Fastän Dole visste att det var livsfarligt så fortsatte de bara; USA behövde bananer, ju!
Hur som helst; i anslutning till biograf Zita finns den skönt avslappnade Babs bar. Där kan man äta gott och hänga lite i baren innan filmen.
C och jag kom till biografen en halvtimme för tidigt, så jag föreslog ett besök på Babs bar; en läsk till C och en öl till mig (han är bara 17 år)
När vi suttit vid bardisken i tjugo minuter och inte fått beställa; inte ens fått en nick från någon av de två servitriserna att de hade sett att vi satt där och att de så att säga markerade att "jag har sett er, ska bara servera den här kunden så kommer jag tar er beställning", då gick C och jag till biosalongen.
Det är som en amerikan sa här om leden: Sweden, lovely food lousy service.
Publicerad: 11 November 2009 @ 08:44,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Fram mot kvällen får den late brått.
Sextio timmar i veckan, sena kvällar, flitens lampa, hämta lämna skynda hinna.
Vår tids adelsmärke – ett magsår innan fyrtio.
Men hörrni, har ni också märkt att många tjänstemän på många kontor kommer in till jobbet klockan halv tio, sen fikar de fram till tio, sen två timmar jobb å sen lunch.
Klart det blir brått fram mot fem, när det är dags att gå hem.
Sitter man kvar någon timme när de andra går till dagis, pendeltåg och bilkö; då är man kung kung kung – den dan.
Med riktig tur kanske chefen ser; en befodran är på väg.
Vem vill vara en obemärkt grå tjänsteman, som arbetar nio till fem; fyrtio timmar i veckan. Då är man knappast betrodd, duktig, ansedd, viktig.
 tips till karriären- bär alltid på en pärm när du går omkring på jobbet - bär alltid med dig pärmar hem från jobbet, och till jobbet - var noga med att cheferna ser att du bär pärmar, hela tiden - peka på "brister" i er business och organisation (fast de inte finns några) - se till att "bristerna" förs in på dagordningen - ta dig an att lösa dessa "brister" - bli gärna entledigad från dina vanliga uppgifter för att lösa "bristen" - slå på stora trumman när du löst uppgiften/bristen - kommer du sent till jobbet, håll en mobiltelefon vid örat när du gör entré - jobba över tills chefen gått; sen kan du privatsurfa och ringa dyra utlandssamtal Ledord för den som vill göra karriär: ALLT ÄR ILLUSIONER
Publicerad: 10 November 2009 @ 08:12,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Stadsteatern visar Måsen, av Anton Tjechov.
Samma pjäs spelades på Elverket för ett år sen. Det var kul att se om det höll för en jämförelse.
Måsen har ett så pass bra grundmaterial att det är svårt att misslyckas.
Det gör dom inte heller; inte på Elverket, inte på Stadsteatern.
Det levereras habil scenkonst från båda håll.
Vad annars borde vara att vänta från två av Sveriges absolut bästa teatrar?
Kläderna i båda föreställningarna är svävande vita och befriande från vår tids varumärkesträck.
Slikt finns att köpa på Blanc du Nile, med butik även i Stockholm.
Alltså Blanc du Nile är ju också ett varumärke; om dock förhållandevis okänt på våra breddgrader.
Så helt fri blir man sällan.
Publicerad: 6 November 2009 @ 08:08,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Jag väljer att lyssna på den röster som inte skriker i kör.
Farenhiet 9/11, Bowling for Colombine, Sicko
USA:s nine eleven patologi, vapenlagar och inflamerade sjukvårdssystem.
Det senare på väg att bli Sveriges – bevare oss väl.
Nu har dokumentärfilmaren Michael Moore benat ut den amerikanska kapitalismen; som i teorin säkert fungerar i det lilla formatet: i byn, i kommunen. Ungefär som väl kommunismen också gör.
Nu när det, förutom en del religiösa fundamentalister, inte finns några tydliga utmanare till kapitalismen är det kanske därför som blickarna börjar vändas mot detta bara alltför självklara system. För några år sedan gjorde dokumentären "The Corporation" en historisk analys av kapitalismen och fann att storföretagen uppträdde som psykopater i samhället. Vinstmotivet var överordnat all hänsyn till människor, miljö, demokrati och även rättssystemet.
Det som pågår i USA är en stadskupp av sällan skådad art; och det amerikanska folket (precis som delar av det svenska) är livrädda för allt som luktar "gemensamt" – så indoktrinerade är de.
Men nu börjar de 95 procent av amerikanerna som missgynnas av det egna systemet att vakna. Ännu så länge har de någon form av illusion av demoktrati – en man, en röst.
Ett av de större finansbolaget på Wallstreet, Goldman Sachs, tar sig in i Vita Husets inre kretsar för att skräddarsy en avreglering som ska ge dem ännu större makt. På så sätt ska politiken och i förlängningen demokratin få så lite inflytande som möjligt på den så kallade marknad där redan en procent av de rikaste i USA äger mer än 95 procent av de fattigaste.
Publicerad: 5 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
När mobiltelefonerna hamnat i var mans hand, satt folk gärna och ringde på bussar, t-banor och caféer. Det blev, tyckte några, ett sätt att visa sig behövd.
Istället för att röka (som man snart inte fick göra inomhus längre) kunde man gömma sin ensamhet bakom en telefon.
Sen kom laptoppen och alla som var nån att räkna med satt ivrigt och surfade på ställen över hela stan.
Kontoret på café.
Samtidigt blev SMS hett (senare även MMS) och det gick bra att pilla på både telefon och dator.
Vem vill sitta sysslolös och bara titta ut genom ett fönster mot någon gata eller boulevard?
Möjligtvis fransmannen anno 1953.
Nu har i-phonen tagit över både dator och telefon. Det känns SÅ 2007 att sitta med laptop på café. Stor jävla knälåda, och en liten puck i sladd. Nätack du!
Publicerad: 4 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Teknik,
Kommentarer: 0 st
P är närmare två meter lång och stark som en oxe.
Nu har han pådragit sig en elak sjukdom som gör att axlar och armar ömmar något så förbannat.
När han och frun var i en köplada och handlade här om leden fick hon bära de tunga kassarna ut till bilen, medan P gick före med bilnyckeln.
Frun är en liten kvinna, med späda axlar.
Men, vad gör man inte när ens partner är skadad.
Vid utgången till köpladan stod en grupp svenskar med arabisk härkomst; såg den välvuxne P komma gående, med fru hasande baktill släpandes på tre fyra kassar.
Då säger den ena av männen till sina kamrater, på utpräglad arabsvenska:
- den svennen har fattat galoppen.
Publicerad: 3 November 2009 @ 08:00,
Kategori: Kultur,
Kommentarer: 0 st
På teveprogrammet Ensamma mamma söker en bonde eller en gullgosse, ser jag en tydlig trend.
När de hopplöst svenniga snubbarna i programmen håller på att slå knut på sig själva i sin iver att vara den absolut mest strömlinjeformade fånen som både har starka armar, mod i bringa och ett hjärta av kolorerat guld, då tar man dessa dagar gärna i från tårna och säger att:
- Jo, med mig ska du veta att jag ställer upp till 210 procent.
Förr i tiden, på sjuttiotalet, då sa man att man ställde upp till 100 procent. Det är ju maximalt och väldigt mycket det. Nästan helt utplånande av sin egen person. Men en god ambition.
Sen, någon gång i mitten av åttiotalet, ville någon vara värre och drog till med 110 procent! För att visa att här har du en snubbe som verkligen är beredd att bryta alla vallar.
Men nu 2009; 210 procent.
Då vet man att DÅ är det bra.
Publicerad: 2 November 2009 @ 09:34,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
När jag köpte min i-phone kom däri även en i-pod; all min musik samlad i digitalt fickformat.
Plötsligt kunde jag få för mig att vilja gå omkring med hörlurar i öronen på stan och vara lite mondänt avskärmad med: Black Sabbath, Kent och Lou Reed.
Ett par timmar och några bussturer senare med toner i hörselgångarna kändes det inte kul längre.
Det var något som saknades.
Författarinnan Joyce Carol Oates har sagt att: den som ständigt går omkring med musik i sina öron, tänker inte. De blir aldrig författare. Man måste tänka för att kunna författa.
Nu har jag inte några aktuella ambitioner att bli författare, eller...nåja.
Men jag gillar att reflektera över min samtid.
Publicerad: 31 Oktober 2009 @ 08:00,
Kategori: Musik,
Kommentarer: 0 st
I DN stod det om en kvinna som flyttat från Stockholm till Tyresö för att hon "inte är någon stadsmänniska".
Så vad är hon då?
"naturmänniska" menade hon.
Hade hon flyttat till glesbyggd i Norrlands inland eller djupa Småland, hade jag kunna köpa epitetet "naturmänniska".
Inte nu.
I Tyresö strax utanför Stockholm bor man inte om man gillar naturen. Där bor man för man är en svenne som gillar att handla på ICA Maxi, dricka vitt bag in box vin på altanen om somrarna och kolla på Desperat Housewifes på teve.
Naturen i Tyresö är bara en ansad grön kuliss mellan en busshållplats och en radhuslänga som passerar utanför vindrutan när man sitter i bilkön till och från jobbet.
I Tyresö, precis som i vilken annan kranskommun som helst kring Stockholm, är man livrädd för naturen.
Så länge det finns gatlyktor och SL hållplatser är man inte i naturen; man är i en bajsbrun allmänning utklädd till natur.
"Naturen" i Tyresö är en kompromiss och ett självbedrägeri.
Men det klingar gott – bo i naturen.
Publicerad: 30 Oktober 2009 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Inte att undra på om bokhandeln har det svårt.
Senast jag var och skulle handla böcker hade jag en lista med åtta titlar.
Den här gången hade jag gjort hemläxan och kollat priserna på Adlibris innan jag gick till butiken.
Alla böckerna var 100 kronor dyrare i den fysiska bokhandeln, jämfört med den virtuella.
Alltså 100 kronor STYCK!
Det blir 800 kronor dyrare för åtta böcker.
Jag trippade hem och beställde rubbet på nätet.
Böckerna kommer nu i veckan.
Men boktips då, det kan man ju få i butiken.
Jovisst, men Babel på Svt2 fungerar lika bra; och DN Kultur.
Publicerad: 29 Oktober 2009 @ 08:00,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Vilken tur att vi lever i en så pass stark demokrati att det redan ett år innan valet har mobiliserats krafter inom alla partifärger att mota Sverige Demokraterna bort från makten – om ifall de mot all förmodan skulle komma in i Riksdagen.
Samtidigt blir jag som svensk beklämd över att bokförlagen i år ger ut färre böcker än tidigare år.
Fler böcker skulle kunna vara en bot mot illiterata högerextremister.
Men de läser väl inget annat än Main Kampf.
Tokigt att de enda partidistriktsordföranderna hos samtliga partier i landet som kunde tycka SD hade nåt i Riksdagen att göra kom från tokhögerns Kristdemokrater.
Religion och politik hör inte ihop: titta bara på Afganistan så vet vi varför.
Å andra sidan skulle SD kunna dränera KD på röster så båda åkte ur.
Publicerad: 28 Oktober 2009 @ 08:44,
Kategori: Religion,
Kommentarer: 0 st
Vi har tio bud att följa enligt kristen läran. Sen kom i och för sig Jesus och fixade till ett så kallat "nytt förbund" där stentavlorna skulle kunna sägas malas ner till det enkla att: Allt du vill att människorna ska göra för dig, ska du göra för dem.
Enkelt som så.
Ändå kan det vara idé att titta på de där tio grundbuden som Moses hade med sig ner från berget Horeb, eller Sinaiberget som det mer känt kallas.
Man ska inte dräpa – helt okej, jag är med. Fastän de kristna kan man säga långt ifrån följt det budet speciellt noga: Ibland får man visst dräpa, om det har ett större godare syfte...
Lika illa är det med Koranen. Inget dräpande där heller – om ifall det inte gäller de otrogna hundarna (alla som inte är muslimer). Så står det inte ordagrand, men så har en del mullor tolkat det.
Sen kommer en massa narcissiska budord från en gud som tycker det viktigaste är att blint tro, inte missbruka hans namn och att helga vilodagen.
Hade det inte gått att hitte på andra betydligt vettigare bud, som tillägg eller istället för de Moses fick huggna i sten?
- Du ska icke våldta
- Du ska icke tortera
- Du ska icke tjäna pengar på pengar
- Du ska icke lägga dig i vem andra är förälskade i
- Du ska icke idga sex med minderåriga.
- Du ska mätta de hungriga
- Du ska värma de som fryser
- Du ska icke blint tro på någon människa, vem helst han eller hon utger sig för att vara eller representera
- Du ska icke tro på färdiga kostruktioner
Publicerad: 23 Oktober 2009 @ 08:00,
Kategori: Religion,
Kommentarer: 0 st
Vinguiden.com håller till på Tullgränd i gamla stan i Stockholm; ovanför anrika restaurangen Den Gyldene Freden, där både Bellman och Taube var stamgäster. Dock icke samtidigt.
Hur som helst; gränden heter alltså Tullgränd – och jag har alltid trott att namnet har syftats på tull, som i tullavgifter och handel. Ni vet, gamla stan var den ö där man i forna dagar kontrollerade sjöfarten och dess handel mellan utland och Mälardalen. Strategiskt placerad där skärgård möter Mälaren. Lätt att nå, lätt att försvara.
Det slog mig plötsligt att tull kanske står för tullande av starka drycker. De kanske stodo där i gränden i forna dar och tullade ur flaskor av starkare valör.
Plötsligt känns Vinguiden.com:s adress helt logisk.
Publicerad: 22 Oktober 2009 @ 10:01,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Algeriska dansare, invandrade till Paris. Andra, första, tredje generationens "utlänningar" från de franska kolonierna.
Det slår mig under hela föreställningen; som är galet bra. Så bra att publiken tjoar och klappar i händerna i ett fullsatt Dansens hus i Stockholm; jublet ville aldrig sluta.
Hur som helst; det slår mig alltså att det alltid är mer inkluderar än vad som exkluderar.
Det finns inga motsättmningar mellan olikheter.
Allt sådant är konstruerat. Oftast av en överhet som ville och vill få allmogen att se ett hot i det annorlunda, det utanför. Konstruerade skräckscenarior: dansken, araben, ryssen, juden.
Tänk om Jimmie Åkessons och Sverige Demokraterna hade fått kultur när de var små; vad mycket bättre det hade varit för alla – inte minst för dom själva.
Publicerad: 21 Oktober 2009 @ 08:45,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Om en kvinna blir med barn och fadern anses okänd, då kunde man i alla fall förr uppge det i kyrkböckerna – fader okänd.
Frågan lyder: skulle samma kvinna kunna uppge, Fader: Den Heliga Anden.
???
Ni vet den där figuren som uppfanns på ett kyrkoråd cirka år 300 in i vår tideräkning.
Det var genant det där med vem som ändå på nåt sätt hade befrukat jungfru Maria; vips fanns det en figur till och därmed en treenighet.
Eftersom Jesus enligt böckerna ska komma tillbaka till jorden kan det tänkas att han föds en gång till; då kan man inte vara negativ mot en blivande moder och tvärsäkert mena att hon ljuger.
Typiskt att en kvinna som blir med barn, samtidigt blir av med sin "oskuld"; som om själva älskogen måste vara skuldbelagd.
Jag kan tycka att Josef var blåögd den gången som gick på den enkla, "jag är gravid. Jag har blivit befruktad av en helig ande".
Så kunde hon inte sagt, Maria. Heliga anden uppfanns som sagt 300 år senare.
Hur som helst, går man som kille på den enkla är man inte värd att sova i annat än ett stall.
Publicerad: 20 Oktober 2009 @ 13:01,
Kategori: Religion,
Kommentarer: 0 st
På bussen står en pensionerad man med rullator; där där barnvagnarna brukar vara.
Han är lite sliten, oborstad, naggad i kanten; ett hårt liv i arbete. Kanske nån sup för mycket.
In kommer en mamma med barnvagn och teling i densamma.
Den pensionerade mannen ser en möjlighet till konversation; och tar den.
- oj vilken stor pojke du har, säger mannen på finlandssvenska, med riktning ner i vagnen och till den nyss inkomna mamman.
Innan hon riktigt hunnit svara fortsätter vår pensionerade medborgare på nu än tydligare finlandssvenska:
- min pbror har fyra pojkar pborta i Karelen; den längsta är 210 céntimeter. Di andra tre är 205".
- Oj, säger mamman, det var väldigt det.
- jovisst, säger mannen som nu tycker att konversationen fått fart och fortsätter därför.
- men min farfars bror, han var 220 céntimeter, ja han var stor den.
- det var fasligt, menar mamman och stoppar in en napp i den lilles mun.
- och min farpbror, som var generalmajor i finska armén, han var 239 centimeter. Han var stor och lång han, upplyser mannen med glitter i ögonen.
Sen vet han inte riktigt vad han ska hugga till med härnäst. Han funderar en stund och nämner lite mumlande om en klasskamrat som visst hade varit 195.
Men det var liksom inget att komma med nu när han hade varit där uppe och rört sig i de högre sfärerna.
Han irrar lite med blicken, vet inte riktigt vad han ska säga för att imponera vidare.
Mamman kliver av med sin barnvagn. Hon nickar ett hej då mot mannen, som hälsar adjö och ler med glesa tandgluggar och orakade kinder; lyfter blicken mot solen och känner att det var en trevlig dam det där, och vilken fin höstdag vi har fått. Allt medan bussen skumpar vidare Birger Jarlsgatan fram.
Publicerad: 15 Oktober 2009 @ 09:25,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Det väller in smuggelsprit i landet; allt enligt tullens uppgifter.
Konsumtionen av smuggelsprit har ökat med 113 procent första halvåret 2009, jämfört med förra året, står det i dagens Metro
Ett par frågor bara:
- Hur vet man att konsumtionen ökat; och inte bara folks lager?
- Hur vet man att det just är 113 procents ökning? För inte registrerar väl smugglarna sin import hos någon myndighet?
Publicerad: 14 Oktober 2009 @ 08:52,
Kategori: Billiga viner,
Kommentarer: 0 st
Det är inne att ta det lugnt. Sakta ner; slow life, slow food, slow sex.
DN 091012 >>
Antagligen en reaktions när allt hela tiden måste gå fortare.
Jag är med; tänker ofta på vad som är som menas med frihet och livskvalitet.
Frihet; då är till exempel inte en båt att föredra (som jag köpte 2007 och sålde 2008). Balansen mellan friheten på sjön och allt meck är ungefär 1:8.
Samma sak med bilen, som L sålde nu i höst. Faktor 1:3.
Vi har varit inne på sommarhus också; faktor 1:5
Hus invid Medelhavet: faktor 1:7
Barn har vi tre stycken (om man räknar alla). Där är faktorn 5:1.
Så det så!
Villa utanför småstad: faktor 1:5
Villa i förort till Stockholm: faktor 1:7
Alltså om man som jag och L gillar kons, teater och smickrar oss med att vara något av restaurangrävar.
En same som antagligen gillar hjortronplock, renskötsel och skotersafari, håller inte med. Inte heller en skärgårdsbo som tycker frihet och livskvaliten kanske bor i en sjöbod, en tjärad brygga och ett fiskenät.
Olika – men ändå lika.
L och jag har enats om att lyckan inte sitter i det materiella; men då vill i alla fall jag att det ska vara frihet inramad av; snygga kläder, designade möbler, i-phone, några teaterbiljetter i byrålådan, jämte några flygbiljetter till sköna destinationer, ett och annat besök på sorliga kvarterskrogar och hängmörad oxfilé från saluhallen.
Publicerad: 12 Oktober 2009 @ 10:57,
Kategori: Kultur,
Kommentarer: 0 st
Teveprogrammet Idol har en expertjury som ska utröna deltagarnas kompetens, och marknadsmässighet.
Något rimmar illa såhär efter flera säsongers harvande med dessa begåvade ungdomar – ingen av vinnarna blir ju idoler. De blir på sin höjd dagsländor; ointressanta så fort studiolamporna slocknat.
Publiken hinner tröttna på talangen under själva talangjakten.
Juryns "expertis" att finna fram en värdig idol visar sig rimma falskt; då vinnaren aldrig blir någon idol att tala om.
Kanske är juryns letande efter vad som är marknadsmässigt det som dödar; då "marknaden" inte är så strömlinjeformad som experterna tror sig kunna sia om.
Lars Winnerbäck hade aldrig haft en chans; inte Ozzy Osbourne heller; knappast killarna i Kizz, näpperligen Bob Dyland.
Publicerad: 10 Oktober 2009 @ 09:49,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Jag träffade min vän Micael Dahlén igår … ni vet, professorn på Handelshögskolan, skrivit boken Nextopia, föreläsare m.m.
Vi kom att tala om min Sony Ericsson telefon som höll två år precis. Han sa att, visst de stora telefontillverkarbolagen har alla stämts i USA – då det visat sig att deras telefoner håller bara i just två år.
Hur ska man annars få folk att köpa en ny?
Han sa inget om det även gällde Apples grunker; därför köpte jag en i-phone.
Publicerad: 7 Oktober 2009 @ 12:49,
Kategori: Teknik,
Kommentarer: 0 st
Tio veckor kvar till Thailand tog L och jag två av de tre sönerna med oss till Koh Phangang. Thaimat serverad i en miljö så nära den äkta man kan komma; med cikardor, vattenskvalp och strömavbrott. Precis som en kväll på vilken thailändsk ö som helst.
Vi skulle alla fyra se Carl-Einar Häckners varité på Orionteatern, längst ner mot vatten på Katharina bangata.
De Små Grejorna; heter hans varitéföreställning som gått för fullt på Lisseberg i Göteborg.
Carl-Einar Häckners slarvtrolleri, med de små gesterna och den lätt nervösa föreställningen (som naturligtvis är totalkontroll och tokigt smart i scensatt).
Publicerad: 5 Oktober 2009 @ 08:22,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Efter Linjevalchs konsthall med knepigt knopiga mattor av Märta Måås Fjetterström gick L och jag på Dansens hus – igen.
Jag har chansat på fem föreställningar i höst; utan en aning om vad det är.
In och boka biljetter bara. Överaskningarnas tid är ej förbi.
Den första föreställningen för en vecka sen var en fullträff; Lars Bethke. Nu var det dags igen. På pappret var det grejer som borde funka för mig som suttit många dystra tonårstimmar i mitt sjuttiotalsmöbierade pojkrum och lyssnat på Iggy Pop, Lou Reed och David Bowie.
Balett med Michael Clak Company till mina mästares stenhårda berlin och new york teman. Något stod lika vasst som tornet på Alexanderplaz.
Publicerad: 4 Oktober 2009 @ 10:30,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Jag är ingen stor konsument av opera.
En gång var jag på Figaros Bröllop på Operan i Stockholm; gick i paus.
Det var för stora gester och för långsam berättarteknik.
Jag bjöd mig själv en god middag på Café Opera i stället – med tillhörande dryck.
Men, Folkoperan på Hornsgatan är en annan sak. Där har man modet att skruva till grejerna så att människor från vårt sekel vill hänga med.
Fastän handlingen kan i viss mån verka simpel för 2000-talet – är ändå frågorna som behandlas eviga.
Och sången! Jag kommer på mig själv där jag sitter på fjärde raden att det trillar tårar nedför mina kinder. Speciellt när sopranen Hanna Husáhr sjunger.
Någonting med musik är det, som är ... universiellt. En sort kontakt med ytterligare en dimension inom oss, och utanför oss.
Jag blir både kvantfysisk och rar.
Publicerad: 2 Oktober 2009 @ 10:37,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Jag har fått digitalbox.
Utbildning inom teleteknik som jag har tänkte jag det kunde vara enkelt.
Det var det också; om man har några års utbildning och hajar ungefär vart sladdar och signaler ska fästa i varandra.
För alla andra är det säkert betydligt svårare.
Det var bara en sak Com Hem hade missat; vilket gjorde att jag fick spendera en kvart i telefon till deras kundservice.
Det var det där med vilken frekvens min box skulle vara inställd på.
Att jag inte visste det – dumma mig. Behöva ringa för en sån sak.
Det vet väl alla vilken digital frekvens man har i kabeln i huset där man bor – eller?
Nu vet jag det, och då rullade det plötsligt fram över hundra kanaler; jag som bara tittar på de två första.
Publicerad: 30 September 2009 @ 08:31,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Jag håller med precis alla.
Noomi Rapace är i stort sett hela behållningen med filmen >>
Det stora blonda perukförsedda muskelberget är en polare från den tiden jag hängde på grottgym; så det var ju kul bara därför.
Undrar hur hans mamma såg ut, med tanke på att Lisbeth Salander (150 cm/40 kg) och han (200 cm/140 kg) enlig historien har samme far?
Publicerad: 29 September 2009 @ 10:08,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Amerikansk undergroundföreställning på Stockholms stadsteater >>.
Ett måste för alla dragqueens, transor och flamsor.
Även vi andra får glittra med i showen som är något utöver det slätstrukna.
Det var bara en i publiken som inte visste vad det innebär att vara publik; att det inte är allt ljus på honom nu. Det kan vara svårt det där – att släppa sitt "jag" för ett tag och låta någon annan stråla.
Visst har ni rätt; det var Tito jag talade om.
Den mannen ska höras och synas, som ett damp-barn på syra.
Klart mannen har ADHD och inte kan hålla käften.
Klart han vet att man skriker "brava" (och inte bravo) åt en kvinlig aktris – fast det är en man som spelar kvinna.
Det skulle han visa för alla att han förstått – brava, brava, brava. Även de längst där borta. Hörde ni nu vad jag kan?
Att även komma med en högljud kommentar mitt i tacktalet efter föreställningen. Snälla Tito; man håller käft när andra talar.
Låt artisterna stå för det roliga – det blir nog roligast så. Så får vi andra vara roliga sen, efter föreställningen. Hur mycket vi vill.
Han är ju så spontan och crazy den där Tito.
Publicerad: 25 September 2009 @ 08:34,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Är det Osceans Eleven som håller på och rånar?
Är Julia Roberts med – Brad Pitt?
Egen helikopter, sprängladdningar på polisens och fotanglar.
Tokigt vad många kreativa människor som går arbetslösa nu för tiden. Någon måste ha kommit på idén att samla in CV:s från projektlerdare, helikopterpiloter, organisatörer och analytiker. Tillsammans med diverse fotfolk (antagligen från nåt nedlagt regemente) har de planerat och genomfört ett rån i hollywoodklass.
Innan vi börjar ropa på fler poliser ska vi nog se till att dynamic minds av den här klassen har jobb och sysselsättning av mer fredlig karaktär.
Publicerad: 23 September 2009 @ 12:31,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Vi trippade ner till kvartersbion Grand på Sveavägen och såg filmen om Coco Chanel
Coco – livet före Chanel
Som alltid när det visas människor som gör rätt för sin tid,
Inte Coco, som då i början av 1900-talet var helt "fel" för sin tid – men rätt för den nya tiden.
Utan alla de andra människorna av "det vackra folket" – de som var helt i synk med sin tid, sitt mode, sina ideal. Såhär i backspegeln går det att se hur löjliga och dumma de förefaller. Helt enkelt, hur töntig den champagnesprutande noblessen alltid är – oavsett tid.
Det kan man ta med sig och tänka på när man ser flärdfulla trender och normer ur sin egen tid.
Publicerad: 22 September 2009 @ 08:22,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Det var visning av lägenhet i huset mitt emot.
I taket hängde en ny lampa; en Louise Paulsen. I fönstren stod tända värmeljus, och nya orkideer.
Fram åt eftermiddagen, när visningen var över, gick mäklaren omkring och släckte ljus; krokade ner lampan; plockade bort allt stilish.
Allt är illusioner.
Publicerad: 21 September 2009 @ 09:34,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
De lyckades ta sig ur sina roller: ni vet Johan (Percy Nilegård), Roberg (Greger), Henrik Schyffert (Henrik Schyffert).
Killinggänget på stora fina Dramaten, som den ironiska generationen nu anses vuxna att ikläda >>
Trots att gänget lyckades ta av sig sina näsor och byta ut sina roller var det ändå som om pjäsen slutade där den skulle börjat.
Pjäsen handlar om hur killinggänget sätter upp ett stort spektakel: alltså en pjäs om hur de gör en pjäs, typ.
Som filmen "I huvudet på John Malkovich"; en film om hur John Malkovich skapar. Själva skapelseprocessen blev filmen, om skapelseprocessen.
Publicerad: 19 September 2009 @ 10:16,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Jag drömde L och jag hade bokat ett hus på landet. Det var sommar, och huset skulle ligga vid havet.
Det visade sig vara fel; det låg invid en bondgård i Småland.
Bara skog och åkermark.
Det kan vara programmet, Mannen under trappan (SvT 1), som spökar.
Vi stod ut i fyra dagar, sen reste vi hem igen.
Publicerad: 18 September 2009 @ 09:47,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Gode vännen B var i Göteborg igår.
Han skrev ett uppgivet SMS: måste dom vara så jävla mycket göteborg i den här byn? Måste dom vara en parodi på sig själva? Den goe konduktören på spårvagnen sa "välkommen till jöttebårrrj! passa på å köp reekerr".
Min reflektion är lika enkelt som tydligt:
Göteborgare är alltid göteborgare – aldrig världsmedborgare.
Publicerad: 18 September 2009 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Inglorious Bastards är en fantastisk film; är jag väl sist av alla att skriva.
Den ska absolut ses på bio och inte hemma på nån tråkig platteve.
(hur många t'n skulle det inte kunna vara i ett sånt ord: plattteve? Lika många som det skulle kunna finnas g'n i tugggummi?)
Det är något som stör mig när jag går på bio, och andra ställen där man köper läsk att dricka.
Valet som erbjuds av same same but diffrent.
Coca Cola, Coca Cola Light, Fanta och Sprite. Det är fyra sockervatten från samma företag.
Likadant över hela planeten.
En hjärntvätt vi aldrig skulle acceptera om säg alla bilar kom från Ford, och bara Ford industries.
Alla datorer hade bara och endast intelprocessorer.
Samtliga kostymer gjordes av Tiger.
Alla jeans kom från Levis.
Musiken bara från Sony Music.
Alla filmer från Hollywood.
Samma läsk på samtliga världens utskänkningsställen går bra.
Coca Cola, Coca Cola Light, Fanta och Sprite.
Blå planekonomi som till förvillelse liknar röd planekonomi.
Publicerad: 17 September 2009 @ 10:02,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Det är en bostadsbubbla på gång.
Sista juli i år var svenska hushåll skyldiga sina banker 1 484 000 000 000 kronor för sina bostäder.
Det läses 1,484 miljarder kronor.
Nu går VD för Swedbank (Michael Wolf) ut och varnar för att "riskbildningen" blivit för hög.
Men ge fan i att låna ut så mycket pengar då – hurru, banken!
Vad gör då banken åt saken?
– Vi har en individuell dialog med varje kund och gör en sund kreditbedömning.
En överbelånad kund är i slutändan ingen glad kund, säger Michael Wolf för DN Ekonomi.
Nehe, jaha. Samtidigt har banken givit samme bankman/kvinna incitamentet att låna ut så mycket tygen håller.
Ett led i bankens ambission att verka ta ansvar, fast egentligen bara business as usual.
Publicerad: 16 September 2009 @ 11:34,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Kapitalismen är död – länge leve kapitalismen!
Finansbolagen och bankerna är uppe på spåret igen. Tuffar på med stöd av världens skattebetalare och arbetande folk.
Men de tuffar inte i någon ny riktning. De tuffar på det enda spår de känner till; det mot svulstiga bonusar, desperat risktagande och luftpastejer.
Vad gör vi då; vi som får betala notan som kommer efter festen som kortskallarna bjudit sig själva på?
När det enda medlet för de flesta av oss att till exempel byta bostad är att värdet på den gamla stigit över taknocken; att räntan är nere under trossbotten.
När vår tillvaro styrs av att konsumera mera, och då vill man föröka gripa efter den där ogripbara lyckan.
Tänk om vi alla kunde börja samarbeta igen. Att vi insåg att allt sitter ihop. Att vi inta alla kan bli miljonärer bara på att till exempel bo.
Kan ingen – kanske skulle behövas en politiker eller två – sätta stop för den här finansiella rötan som kallas kapitalism?
Sovjetkommunismen kapitulerade 1989 – det var kanske tur det.
Kapitalismen kapitulerade 2008 – men är på väg att återuppstå igen; girigare än någonsin.
Publicerad: 15 September 2009 @ 16:01,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Det har börjat en ny serie på TV3.
Svenska hollywoodfruar.
Tre tanter som kämpar för att i någon mån se unga ut: botox, facelift och silikon.
Det gamla vanliga, ni vet.
De visa alla tre upp sina "fantastiska" liv och sina "otroliga" hus; mer innehållslösa på verklighet än tomma tunnor som skramlar mest.
Det tragiska med programmet är att jag tror det finns en massa kvinnor, och män, som inget hellre vill än att få byta med dessa damer.
Att vara objekt istället för ett eget tänkande subjekt.
Hollywoodfruarna är hopplöst 1900-tal, kanske till och med hopplöst 1700-tal.
Tre blonderade anachronismer, på bra sändningstid.
Visst längtar man ibland tillbaks till tider som föreföll bättre: enklare och mer genuina.
Men då är det väl inte franska solkungens hov man tänker på – eller?
Publicerad: 15 September 2009 @ 08:07,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Vad skönt det måste vara att vara politiker såhär ett år innan valet; ge lite enkla populistiska löften som många kan förstå.
Fler poliser till exempel. Det är jättebra. Eftersom många människor numer är arbetslösa kan några bli poliser.
2.500 fler under de närmaste fyra åren; för 4 miljarder kronor.
Det är klart det ska finnas poliser i en rättsstat. Men det kommer knappast få bukt med till exempel den ökade ungdomsbrottsligheten som regeringen går ut och kopplar de ökade anslagen till.
Det är som att försöka släcka bränder med våtservietter. Som att bota cancer med bandage och plåster.
Har någon i regeringen hört talas om socioekonomiska strukturer? Arbetslöshet? Utanförskap? Att man som ung måste ta ett miljonlån för att kunna flytta hemifrån? Att man måste studera tills man är en bit över 20 år för att ens kunna tänka på en plats på arbetsmarknaden. Att alla inte är ämnade för akademisk karriär?
Visst var det i New York som brottslgheten höll på att knäcka hela stan på sjuttiotalet?
Arbetslösheten var enorm. Drogerna välde in. Heroin var vardagsmat. Skolorna hade 100 elever i varje klass. Ungdomarna beväpnade sig.
Total kaos med andra ord.
Fler poliser hjälpte inte där heller.
Inte förrän man satsade skattedollars på att bygga sociala strukturer, då hämtade sig staden och har idag en betydligt lägre brottslighet.
Alltså; vi tar det igen så de fyras gäng i regeringen också förstår:
Lägga skattepengar på poliser = dåligt
Lägga skattepengar på socioekonomiska strukturer = bra
Publicerad: 11 September 2009 @ 16:00,
Kategori: Val ,
Kommentarer: 0 st
Min eltandborste laddar ur på bara ett par snurr. Den har sånt där laddningsbart batteri som man ställer den i varje kväll. Men eftersom vi är några i familjen och alla borstar så idogt tar den snart slut.
Det är så med eltandborstar, upplyste tandhyggan mig om när jag var där och putsade i veckan, att de laddningsbara batterierna är uttjänta på ett par år.
Jaha, kan man köpa nytt batteri då då, undrade jag där jag låg bakåtlutad med en stor lampa i nian.
Nej, du får köpa helt ny apparat.
Shit, här är det nån som tjänar pengar, tänkte jag.
Halvbra för miljön måste det vara också, att sälja svindyra eltandborstar vartannat år.
Ja vet, man skulle kunna tänka sig att borsta för hand, men då blir det ju inte lika vitt vitt vitt. Och en sån där liten vanlig handjagad tandborste går ju slut även den på ett par månader, och jag vill inte bidraga till det där tandborstsopberget.
Publicerad: 11 September 2009 @ 08:39,
Kategori: Miljö,
Kommentarer: 0 st
På Riddarbageriet bakas stadens absolut bästa bröd.
Hela stället doftar korn, råg, vete och allt vad man nu har i bröd.
Försäljerskorna är rosiga om kinderna.
Bröd på riktigt. Bröd som förr.
Riddarbageriet ligger på Riddargatan i Stockholm. Alla adresser som doftar krut och mässing är i huvudstaden samlade på Östermalm; Grevgatan, Artellerigatan, Narvavägen, Skeppargatan, Riddargatan.
Det går även att gissa sig till stadsdel utan att kolla gatunamnet. Eftersom Riddarbageriet även har ett fik, sitter där fikande medborgare. Inte sällan från just Östermalm.
Igår satt där tre damer och språkades. Eller; två satt och en kom in.
Det var ett kindpussande och ett "iiii" ande så som bara östermalmska damer kan.
En sorts operettföreställning som tror jag handlade om att; livet är så bra så bra; vi är så fina så fina; så här gör vi gör vi.
Alla de tre försträffliga damerna var på olika sätt skönhetsopererade.
Truliga tonårsläppar, ungflicksbröst som spännde trint innanför dyra blusar, botoxade pannor och lyfta ögonlock.
En av damerna trodde jag först var ett medföljande barn. En petit size zero med fågeltunn kropp och händer som klor.
Det visade sig vara anorexi.
Damen som stod upp gick snart sin väg under stora gester och ännu fler kindpussar; det utbyttes löften om snart återseende: middagar, segelturer, Chamonix och Noppes VIP klubb.
Hon hann inte mer än sätta ner sina manolo blahnik på trottoaren utanför föränn de två damerna kvar vid bordet började baktala henne (baktala på ett bageri!)
Den där – har haft så många karlar – har barn med han Karlsson, redaren – har ärvt alla sina män – har legat med både poppe och toppe, bill och buck – en riktig skata – bor i en enorm våååååning – pappas pengar.
Jag tog mitt bröd och cyklade därifrån.
Publicerad: 9 September 2009 @ 08:49,
Kategori: Bröd,
Kommentarer: 0 st
L sålde sin bil igår.
Nu är vi utan. Varsin cykel har vi.
Vi åkte aldrig med bilen; den stod mest på gatan och kostade parkeringsslantar.
Skönt att L är en modern kvinna; att hon gillar mig fastän jag bara åker cykel.
Att hon inte ser bilen som en förlägning av mannen.
Annars tror jag det är en vanlig anachronism som sitter fastsmetad på 1900-talsmänniskan:
Ekvation från bonnsverige, förr
Stor gård + stor häst + många kossor = bra
Ekvation från bonnsverige, nu
Stort hus + stor bil + mycket pengar = bra
Publicerad: 8 September 2009 @ 08:49,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Två killar gick och höll om varandra; smack, de gav varandra en blöt kyss.
Den äldre mannen mitt över gatan höll på att tappa ögonen; han trodde dom i alla fall inte.
Men snälla, ska det vara nåt att tappa haka och ögon för; två män som tycker om varandra. Ja, till och med är ett par och visar det.
Medborgare, dags att komma in i matchen nu.
All kärlek är bra kärlek.
Publicerad: 5 September 2009 @ 10:29,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
All forskning visar att förbifarter inte lönar sig.
Det som teoretiskt ser ut som en smidig och lättforcerad förbifart blir i praktiken bara en ny bilkö.
Fler börjar åka bil.
Det enda som är värt att satsa de 27.000.000.000 kronor på, som vägen ska kosta, är utbyggd och förbättrad kollektivtrafik.
Men ett sådant miljöpositivt och utvecklingsinriktat förslag får man inga röster av betonghäckarna som bor i Stockholms kranskommuner.
Politiker offrar så gärna skattepengar och miljö för en chans att sitta vid makten fyra år till.
Förbifart STHLM är SÅ 1900 tal. Kom in i 2000-talet istället. Framtiden har något nytt och kanske bättre, om vi bara vågar släppa taget.
Publicerad: 4 September 2009 @ 08:37,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Något står inte rätt till med TV.
Har man som jag spenderat många veckor och dagar i Italien vet man att där är det sämre än sämst.
Tutt-teve kallas det visst.
Flams, trams och dansande halvnakna flickor – på alla kanaler.
Dumheten har fått brisera totalt; Berlusconi äger rubbet.
Bilden är allt; ordet väger ingenting.
Det är lätt att vara konspiratorisk: Berlusconis högerextrema parti Forza Italia hjärntvättar folket och torterar dem med tuggummivåld.
Nu har filmen Videocrazy haft premiär i Sverige. Videocrazy är på förekommen anledning censurerad i 90 procent av italienska medier (alla de som ägs av Berlusconi).
Il popolo della libertá är Berlusconis paroll: frihetens folk.
Ett sorts nyspråk, som George Orwell skrev om i boken 1984.
censur är yttrandefrihet
monopol är marknadsliberalism
krig är fred
Det enda val som kvarstår i Italien (snart även i Sverige) är att valet att inte titta.
Publicerad: 3 September 2009 @ 09:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Snart kommer vi kunna se på TV i tre dimensioner.
Det är Sony som väntas ta fram teknik som gör tv-apparater, bärbara datorer, spelkonsoller och Blueray-spelare kompatibla med 3D-tekniken.
Men, en stillsam fråga; blir det bättre program också, bara för att det blir 3D?
42 tums plattteven där hemma har i alla fall inte gjort mitt tevetittande mer innehållsrikt.
Ju snyggare förpackning desto sämre innehåll; gäller allt från konserverad mat till teveapparater.
Publicerad: 2 September 2009 @ 10:28,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Jag har en granne; han får nog betraktas som en så kallad yuppie, om sånna finns kvar; jobbar i finansbranschen.
Porsche, backslick, rosa skjorta och Stureplan.
Till hans heder ska sägas att han spelar hästpolo, istället för golf. Det är lite egen tanke kring valet av fritidssyssla.
På min fråga om hästpolo inte är en oehört dyr sport svarade han: "hästpolo är relativt kostnadsintensivt, ja."
Jag vet, man ska inte prata om pengar.
För något år sedan var han arbetslös, eller som han sa "mellan två jobb".
Jaha, sa jag, som Fredrik i teveserien c/o segermyr, spelad av Johan Ulveson.
Grannen tittade villrådigt på mig och sa "honom känner jag inte till"
Idag träffade jag honom igen, mitt på dagen. Jag var hemma och väntade på en leverans.
"Jobbar du hemifrån idag?" sa jag glatt.
"Nja, jag arbetar en del från hemmet; men har naturligtvis ett kontor, på Drottninggatan. Men jag är inte operativ där. Kontor i all ära, men jag gillar ett friare förhållningssätt till min arbetsplats."
mannen, säg som det är: du har fått sparken och får nu jobba med uppdrag knuten till din gamla arbetsgivare. Utan lön, bara provision.
Publicerad: 1 September 2009 @ 16:43,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
L och jag hade nog väntat oss en betydligt tyngre teatersöndag på Dramatens lilla scen när vi vandrade ner på eftermiddagen för att se Scener ur ett äktenskap.
Ingmar Bergmans klassiska berättelse som gjorde att ALLA talade relationer och äktenskap 1973.
Idag känns parets förhållande både inaktuellt och i allra hösta grad aktuellt.
Kvinnor är sällan lika slätstrukna idag som Livia Millhages rollfigur, Marianne, är i första akten.
Männen är idag precis som då lika självklart ta-platsiga som Jonas Karlssons figur Johan.
Sen brakar det lös och jag tror att varenda trettioåring i landet skulle behöva se pjäsen för att kanske unvika de allra lömskaste kvinnofällor och lyckliga-familjen-komplex.
Publicerad: 31 Augusti 2009 @ 09:56,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
"allt är bra, trots att vi befinner oss på östkusten", sa mannen ironiskt på utpräglad göteborgska.
Det var eftermiddag, det var grönska, det var solkatter i fyllda ölglas.
Då och där förstod jag vad det är för skillnad på göteborgare och stockholmare.
Det är inte storleken på stad eller geografisk kust.
Det är att göteborgaren med just det där "västkusten är bästkusten" diskvalificerar sig och sätter eget krokben; när de med just sådan kommentar befäster sin plats i den svenska myllan; fast förankrade i nationalstaten Sverige. Att deras referenser är begränsade till det svenska.
Expecit: Göteborg är en stad i Sverige.
Det skulle vara ett fall framåt för Göteborg om de släppte taget om Sverige och vågade bli en del av världen.
Stockholm bryr sig inte om vilken kust hon ligger vid. Vilket landskap hon räknas till. Hon sneglar inte nervöst över axeln och tittar om hon är längst eller störst i landet.
Det kan vara där stigmat ligger. Att Stockholm inte jämför sig med andra svenska orter. Att hon i viss mån ignorerar.
Publicerad: 30 Augusti 2009 @ 11:09,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Igår upptäckte jag (säkert sist av alla) att Mosebacke på Söder är Stockholms absoluta hot spot.
Dels finns där Södra Teatern, som sätter upp idel bra grejer >>. Mosebacketerrassen >>, med vidunderlig utsikt, skön bar med Stockholms bästa häng, och Kägelbanan en trappa ner >>.
Strax bredvid ligger SoFo med sitt alternativa stuk. Götgatan med sin avslappnade publik. Gondolen, med fine dining och klassisk bar. Även där, bäst utsikt i stan >>. (hur nu fler ställen kan ha bäst utsikt; men det är typ samma utsikt)
Allt ligger på (tror jag) Söders och därmed Stockholms högsta befolkade punkt.
I går kväll var det 20 grader vamt när L och jag släntrade ut ur Södra Teatern (vi hade sett Klungan), lyssnade på Bo Kaspers Orkester (från terrassen; andra kvällen i rad), rullade ner på Götgatan (där några gossar spelade jazz för den som ville höra på), tog en drink i en bar som låg strax bredvid.
Vi ville aldrig gå hem.
Publicerad: 28 Augusti 2009 @ 08:13,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Igår kväll på Mosebacketerrassen skapades ett stycke magi.
Bo kaspers spelade och hela Stockholm andades lugn och värdighet som bara mälardrottningen kan.
Tonsatt lyrik svävade kring människors öppna ansikten.
Världens vackraste huvudstad och landets bästa band.
Publicerad: 27 Augusti 2009 @ 08:08,
Kategori: Musik,
Kommentarer: 0 st
Igår stod jag i två timmar och försökte övertyga en styrelse om att en investering på ca 150.000 kronor skulle kunna ge en avkastning på tio gånger pengarna; de närmsta åren.
Ett företag där investeringen rörde sig om mindre än fem procent av totala årsomsättningen.
Det var hart när omöjligt.
Ingen såg visionerna; allt skulle stå på ett papper innan beslut kunde tas.
Ungefär som på Volvo då, tänkte jag.
Där kanske det var motiverat att boxa upp investeringarna i miljardstorleken när deras styrelse valde att bygga nya fabriker och satsa på stora bensinslukande XC90.
Nu vet vi att det ändå var en usel investering; trots att ekonomerna fick sina siffror på ett papper.
Det är skillnad på entreprenörer och ekonomer.
Om entreprenören varit ekonom - skulle världen fortfarande leta efter hjulet.
Publicerad: 26 Augusti 2009 @ 08:13,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
De kom horder med folk vandrandes över Slussen igår.
Nu är semestern slut, var min första tanke.
Eller så är det regeringens jobbavdrag som givit resultat och ALLA fått jobb.
Så var det nu inte; det var krakel i T-banan.
Stömfel och knas.
Många stackars pendlare fick kliva av vid Mariatorget och gå över Slussen. På väg mot viktiga kontor och ännu viktigare möten.
Med lätt stressad måndagsblick sågs människor ur lämmelhjorden desperat knappa på sina mobiler och med vinklat huvud låsa telefonen invid axeln: Jag kommer om sjutton minuter. Säg att jag är sen. Börja mötet innan mig.
Med lite tur fanns där någon i den desperata hjorden som även riktade blicken upp mot den koboltblå himmel som sensommarsuckade över huvudstaden.
Publicerad: 25 Augusti 2009 @ 15:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Fem kilo övervikt; det är ett kilo per vecka jag tillbringade i Spanien i somras.
Det blev inte många knop gjorda i fyrtiograders värme. Sen fanns det god Alhambra Reseva öl.
Därför köpte jag en vego-kokbok förra veckan; redan har nästan ett kilo rasat av.
Jag var vegetarian för ett år sen; sen lurade L in mig på köttets lustar via kyckling, lamm och en och annan stek i ugn.
Det vill man ju inte vara utan.
På Hermans på Söder äter men tokigt god vegobuffé; jag har alltid velat göra lika gott hemma: Lasagne, örtagårdssoppa, gazpacho, couscous, tzatziki.
Med nya vegoboken har jag blivit tvungen hitta nya hyllor på Konsum; flytta handen när jag handlar.
Detta ska inte uppfattas som en nyreligiös upplevelse av total hängivenhet. Men vittna kan jag om att stegen känns lättare på god tillagad vegomat.
Publicerad: 25 Augusti 2009 @ 09:12,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Det blev en svart avslutning på söndagen. Stadsteaterns Shopping & F***ing sänkte tankarna till nivåer av utsatthet; unga människors shoppingnojjor. Trasiga människor som köper allt; ser allt som varor. Allt går att konsumera. Även människor.
Jag har alltid undrat hur man kan ha shopping som fritidstintresse; nästan stolt erkänna att "jag är en shopaholic". Implicit, jag har råd.
Det är som bekant synd om människorna; mest synd är det kanske om barnsoldaterna som modebloggar och låter sig utnyttjas av krafter större än de själva.
Kanske ett sätt att synas, att vara, att få finnas till.
Allt sånt är bra; bara det inte satt en prislapp över hela tangentbordet.
Kanal5
AB
Paus
Vecko Revyn
Expressen
Stureplan
King
Publicerad: 24 Augusti 2009 @ 09:55,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Vi har fått tillökning på kontoret.
En Louise Paulsen har lovat hänga hos oss på Tullgränd 4. I konferensrummet.
Hon är så vacker där uppe i taket.
Publicerad: 20 Augusti 2009 @ 09:03,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Egentligen borde människor som bor nära varandra, i en stad, kanske vara de med lägst toleranströskel. Jag menar, det är många som trängs på samma yta.
Således borde de med flera kvadratkilometer tomrum utanför husknuten vara de mest toleranta; de mest inbjudande när det för en gång skull dyker upp någonting annorlunda. Kanske lite främmande.
Men verkligheten ser annorlunda ut. Kanske för att de toleranta vill leva tillsammans, och de intoleranta vill leva för sig själva.
I helgen har jag mött en mängd intolerans; bara för att jag för en gång skull tillbringade den utanför Stockholms tullar – på det så kallade landet (Jag träffade oerhört fina och fantastiska människor också i mina nya vänner Jessica och Mikael).
Med helgen i färskt minne är jag glad att jag inte bor ute i någon småstad, där intolerans tycks vara vardagsmat.
Allt ska vara lika, allt främmande ett hot.
Det tycks vara någonting oerhört provocerande ute i landet med en "stockholmare". Mest tror jag för att vi kanske värdesätter andra saker än landsortssvennen. Att vi har ett annat mått på kvalitet. Då måste man gå till attack. Allt man inte känner igen är ett hot.
Man kan undra hur trygg man egentligen är i sin tillvaro om allt annorlunda provocerar, ístället för att fascinera.
Inte undra på att jag som "stockholmare" gärna hoppar över hela landet Sverige; ser mina gelikar hellre i Köpenhamn, Berlin, Barcelona, New York, Buenos Aires och Paris.
Publicerad: 17 Augusti 2009 @ 08:36,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Efter 24 timmars orerande av en svärfar med svårt facistiska idéer, en kvinnosyn som tangerar talibanens och en rasism som liknar Hitlers; tog L och jag våra resväskor och bokade rum på Ronnebybrunns hotell. Alldeles invid Ronnebybrunnsparken - som valdes till Sveriges vackraste park 2005.
Det var en befrielse att komma ut ur huset och dess herres inkrökta och unkna idéer; fördomar som studsade upp hela tiden; med en hastighet som grodorna man slår på när man är på tivoli. En liten rädd man med ett perspektiv på tillvaron som såg han världen genom ett ärtrör. Allt som är främmande är han rädd för; och det är i hans fall det mesta här i världen.
Det är oerhört synd om honom; men kanske än mer de som tvingas lyssna till honom.
En lista över vad han gillar (det är hans egna ord)
- sig själv
- Hitler
- Karl den tolfte
- Finska våldtäktsmän
En lista över vad han ogillar (hatar); vilket är det mesta. Men här några ofta förekommande, i slumpvis ordning.
- stockholmare
- invandrare
- negrer
- kvinnor
- muslimer
- intellektuella
- konstnärer
- flator
- kommunister
- bögar
- kungen
Publicerad: 15 Augusti 2009 @ 16:03,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Hela Stockholm glöder, och då ska jag till Ronneby.
Jag har inget emot att resa – missförstå mig inte.
Men just nu, när parkteatern har så otroligt bra föreställningar över hela stan, när kulturfestivalen pågår i Stockholm med sjukt fina evenemang, när filmfestivalen visar film på storbildsdukar varje kväll i Råhlambshovsparken. Allt gratis! Picknickorg och en filt.
Dessutom spelar Eldkvarn på Lasse i Parken på Söder, och Freddie Wadling på Mosebacketerrassen på söndag.
Skön sensommarjazz.
Och på söndag; världens längsta bokbord på Drottninggatan.
Det är alltid såhär i Stockholm i augusti. Omöjligt att åka bort.
Publicerad: 14 Augusti 2009 @ 08:01,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Vår nya brödrost ville inte fastna med brödet nere; trycka trycka trycka.
Mekansísmen som håller nere brödet funkade inte. Men ibland funkade det. Kanske var tionde försök.
En ny pryl på den fantastiska marknaden.
OBH Nordica – ha, där fick ni!
Så jag gick och köpte en ny. Alltså en annan, ännu nyare.
Tyvärr upptäckte jag först när jag kom hem med mackapären, att detta också var en OBH Nordica (varunamnet är nu skrivet tvenne gånger i samma blogg, med samma negativa air)
När jag packade upp den lilla apparaten upptäcker jag att elsladden bara är en halvmeter. Den räcker inte från bordet och till eluttaget.
Grrrrrr! Måste man tänka på allt när man ska handla OBH Nordica? (tredje gången)
Men, skam den som ger sig, jag byter väl bara sladd; elektriker som jag varit i min ungdom.
Men nej, då har OBH Nordica (fjärde) valt en sort skruv som varken kryssmejsel eller vanlig plattmejsel biter på.
Suck.
Jag tog hela rasket och slängde i närmsta sopkorg.
Publicerad: 13 Augusti 2009 @ 08:40,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Kritik har riktats mot postens VD; att han har alldeles för många styrelseuppdrag: 40 styrelsemöten på ett år, i tre börsbolags styrelser.
Och så måste man väl vara lite insatt på det där mötena. För det går väl inte bara att dyka upp på dessa möten och freebasa lite, eller?
Men Postens styrelseorförande Fritz Schur tycker att VD sköter sitt jobb, så då är ju ingen skada skedd.
Med all respekt Fritz, men det betyder alltså att arbetet som VD för Posten kan skötas som ett halvtidsuppdrag.
Hur mycket var det han tjänade i månaden nu igen, Postens VD?
Publicerad: 12 Augusti 2009 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
All heder åt Jonas Bergström. Han ser ut som urtypen för vad en prinsessa vill ha.
Killen skulle kunna vara jet set från vilket årtionde som helst: 10, 20, 40, 50, 70 tal. Oavsett sekel.
Det spelar absolut ingen roll. Han är en konformt snygg kille (som säkert har en sjurungandes humor, intellekt och självdistans som få).
Madeleine har verkligen gjort ett förväntat val.
En kunglighet har nog inte uppfostrats att tänka utanför den så kallade boxen.
Di där ska ju om några stå för kontinuitet. Lika rock solid som diamant.
Publicerad: 11 Augusti 2009 @ 14:24,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
På en galet uppsluppen femtiorsskiva i helgen kom jag att samtala med en kvinna som arbetade som flygvärdinna.
Hon berättade att kabinpersonalen blivit informerad om att vin uppe på 10.000 meters höjd tenderar att tappa smak. Det har nåopt med syret i planet på den höjden. Det skulle visst enligt henne vara som att dricka vin på Kebenekaises topp.
Det är kanske därför även flygplansmaten smakar lite och tråkigt.
Publicerad: 10 Augusti 2009 @ 08:45,
Kategori: Billiga viner,
Kommentarer: 0 st
Vi beställde in lax och en vegoburgare. Kvällen var varm, sådär varm som man önskar varje sommarkväll kunde få vara.
Det normala svaret på servitörens fråga om vad vi ville dricka när vi satte oss på Cliff Barnes grymt gröna uteservering i Vasastan, hade varit; "en öl" eller kanske "ett glas riesling".
Men nu har L och jag bestämt oss för en vit vecka.
Inte för att vi skrålat och ylat i kapp med månen varje kväll där nera i Spanien (i fem tokigt heta veckor) men vi har druckigt varje dag. Som sagt; fem TOKIGT heta veckor gör att man måste dricka mycket.
Så vi beställde in varsin LOKA.
Lite snopna kände vi oss nog; det hade ju varit så gott med vin. Men, NEJ, bestämt är bestämt.
Det märkliga var att en bit in i middagen, och med ännu varsin LOKA framställd på bordet – var stämningen lika uppsluppen som alltid när L och jag sitter på restaurang. Till och med samtalet böljade sådär som i all fall jag alltid trott var en effekt av alkoholen.
Eller så är vi bara Pavlos hundar; helt styrda av reflexer.
Publicerad: 7 Augusti 2009 @ 08:34,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Den största skillnaden mellan Medelhavsländerna och Sverige är varken språken eller klimatet.
Det är kläderna.
Medelhavsborna går omkring i svala sköna kläder; ingen lik den andra. Mycket färger och blommigt, öppna skor – och absolut inga synliga logotyper. De är liksom trygga i sig själva, i sin sommar, i sin värme.
En svenne, han kan man skönja på fler kilometers avstånd.
Det är något otryggt, något skitnödigt; nu-jämmer-är-det-sommar-och-då-ska-ni-få-se – attityd.
Übersvennen of them all ser ut såhär sommaren 2009:
Kakibyxa, strumpor och hel sko (att visa tårna i ett par sköna flipp flopp gör bara Jesus och Di Leva; dessa herrar kan möjligen vara samma person), pikétröja med pastellfärg och tydlig välkänd logotyp; så ingen kan få för sig att du tänkt själv.
Kommer man som turist från ett landskap någonstans utanför tullarna har man dessutom praktisk ryggsäck, vattenflaska (som sitter fast i en liten nätficka på den praktiska ryggsäcken; annars hade den inte varit praktisk), samt mer fotriktiga skor än übersvennens mer flashiga inköpta på Stureplan.
Übersvennen från Stureplan kan även (har jag sett i år) byta ut kakiskjortsen mot ett par färgstarka kortbyxor (som går till knäna). Självklart från något känt varumärke.
Den pastellfärgade pikétröjan ska naturligtvis ha uppvikt krage.
Publicerad: 4 Augusti 2009 @ 18:29,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Efter fem veckor i Spanien längtar jag hem till det svenska vinmonopolet.
Jag hittade inget som gick att dricka där nere på den Iberiska halvön.
Nu var jag och L inte i någon madridstor metropol, eller ett välturistat Barcelona; utan i ett betydligt mindre Estepona, som väl är ungefär som Örebro i storlek och antal invånare.
Carefour, Markadona och Super Sol; heter de stora spanska matjättarna som väl kan jämföras med våra ICA Maxi, Coop Forum och Vivo. Utbudet hos dessa spanska livsmedelsbestar är enormt; där kan finnas allt från platt-TV, bildäck, barnmatsgondoler (som hyllor heter på livsmedelslingo) lika långa som lastbilarna barnmatsburkarna levererats med.
Vad vet jag, de kanske baxar in långtradarna på nätterna. Rakt in i butiken bara; släpper lasten med barnmaten rakt mellan den trettio meter långa gondolen med corn flakes och den andra lika långa med olivoljor.
Vinet då; bara spanskt undermåligt jordbruksöverskott. Visst duger det till att sippa nåt billigt vitt vin i frostad ishink under ett parasoll – speciellt om det ska handlas av någon semesterberusad engelsman, tysk eller svenne med vidhängande småsvettig familj (alla i foppa tofflor).
Önskas nåt bättre, eller nåt gott från Italien, Syd Afrika eller Argentina; glöm det! Finns inte att få tag på.
Vinet är i och för sig någon enstaka Euro billigare än i Sverige – men när det inte finns något att handla spelar det liksom ingen roll.
Publicerad: 30 Juli 2009 @ 15:26,
Kategori: Billiga viner,
Kommentarer: 0 st
Det känns overkligt att allt som är normalt och nära nu, om några timmar kommer vara overkligt och avlägset.
Och att det som är avlägset och annorlunda nu, kommer vara min nya verklighet.
Det där med att resa är konstigt; inte bara för att det är en geografisk förflyttning, utan kanske mest för den kulturella – mentala.
Publicerad: 27 Juni 2009 @ 07:35,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
På lördag går flyget till Spanien. Jag kan inte vänta.
Expressen.se skriker i rubriken att VÄRMEN STANNAR I VECKOR.
Sen i brödtexten framgår det att redan nästa vecka blir det kallare och risk för skurar.
jaha?
Samtidigt passar tidningen på att grötmyndigt förklara hur vi ska bete oss i värmen: dricka mycket vatten, använda solskyddsfaktor, inte "exponera sig för sol för mycket".
Djävla tomteland.
Jag älskar Sverige, men har oerhört svårt för foppatofflor, klotgrill, flintastek, kakiskjorts, brölfylla och pastellfärgad pikétröja – därför drar jag varje juli till en varmare men ändå svalare horisont.
Publicerad: 25 Juni 2009 @ 15:55,
Kategori: Sommar,
Kommentarer: 0 st
En ung man och kvinna skulle slå sig ner vid cafébordet strax intill. De såg välklädda, välutbildade och vältaliga ut. Hon hade händerna fulla: anteckningsbok, penna, kaffe och kaka. Det var trångt mellan borden; hon kom inte fram.
Jag hjälpte henne. Flyttade en stol så hon kunde komma fram och förbi.
Inte en blick, inte ett leende, inte en kommentar.
Mannen däremot tackade mig för hjälpen. Hjälpen att jag flyttat stolen åt henne.
Jag dömer ingen, men dina handlingar visar vem du är.
Publicerad: 24 Juni 2009 @ 11:25,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
I have been here so much I do not see myself as a tourist, sa svensken till sina amerikanska gäster, där de satt på ett café i Gamla Stan i Stockholm.
Amerikanerna var imponerade: staden, vattnet, husen, torgen, muséerna, kulturen. renheten allt. De visade verkligen sin uppskattning både med ord och gester. De gillade verkligen Stockholm, don't give me wrong on that.
Den svenska mannen orerade på om stort och smått i Stockholm. Kommen från typ Gävle som han var, var han hyfsat påläst.
Just när som amerikanerna höll på att gå ner på knä och tillbedja denna mälarens drottning, och ödmjukt kyssa den solsvenna gatstenen, sa svensken "but I would never never never live here..."
Amerikanerna tittade upp med sina tårdränkta blickar. Svensken hade gjort det oförlåtliga. Dissat sin huvudstad. Visat på sin småsinthet; någon form av tillkortakommande.
Vad vi än gör: blotta aldrig den där lilleputten som bor inne i själen.
Publicerad: 23 Juni 2009 @ 09:10,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Jag läser boken Urban Safari, av Bobo Karlsson.
Allt för länge har romantiseringen av landsbygden pågått, och av suburbia.
Trädgårdstäppa, altan, klotgrill och foppatofflor.
Alltid sol, alltid grönt och alltid blå himmel.
Verkligheten är förstås en annan:
Bilköer, pendeltågsstation, grillos från grannen, eviga hemmakvällar i ett blått skimmer från teverummet.
Å så grannens fula gavel som borde målas om.
I staden finns en annan sida; lätt att romantisera den med:
caféliv, restauranger, kultur och promenader längstmed en kaj.
Men det är inte det Bobo Karlsson fokuserar på i sin bok; det är snarare the dark side – noir.
Det är befriande skönt att som urbanista känna att en frende förklarar för mig att vi inte behöver jämföra våra städer med varandra: Chicago, Berlin, Sao Paolo, Istanbul, Bangkok, Beirut, NY, LA, Buenos aires, Stockholm med flera.
Alla är städer – med olika toner, som tillsammans bildar ett global urbanville.
Själva poängen med urbanville är att städerna är olika; men att de tillsammans bildar något som kan likna en global by. Det är bara att ta tåget, eller flyget, och vips är man i en annan del av byn.
Länder är ointressanta, och ibland farliga: fanor, hymner, arméer och protektionism.
Ta till exempel Istanbul och Turkiet. Att Turkiet inte är med i EU finns det goda grunder att förstå. Men Istanbul är vår kompis any day, and twice on sundays.
USA-hatet har lagt sig nu när det kommit någon form av intelligentsia in i Vita Huset; men under bush-åren var det väl ingen av oss som ogillade NY. Det var liksom inte USA.
En värld – en by – ett urbanville
Det är inte nolltollerans – det är hundra procent tolerans.
Publicerad: 22 Juni 2009 @ 10:34,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
För femte året i rad kommer jag sitta på midsommaraftonen iförd dunjacka, långkalsonger och raggsockor. Även vantar och en mössa. Ungefär samma kläder jag hade i Idre i februari.
Jag vet inte, ska man kanske steka den här traditionen? Speciellt nu när barnen är tonåringar; C fyller 17 i sommar.
Det har i och för sig lovats infravärme och varma sittunderlag.
Nästa år kommer jag sannolikt åka till Medelhavet redan innan midsommar, och stanna till någon gång efter kräftpremiären.
Publicerad: 19 Juni 2009 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Bland färgstinna seglarjackor och marinblå clubblazers gick L och jag längst med vattnet vid Skeppsbron och kollade på båtar och folk.
Med ett glas champagne i handen som vi bjudits på vid någon VIP-brygga kände vi kylan från havet; och från människorna.
Det är ingen skön "vi" känsla i seglarkretsar. Inte här; knappast heller i Marsstrand eller Sandhamn. Störst båt, mest pengar, vinner.
Vem är hon, vem är han, vilka är de?
Ett osäkert sneglande över axeln.
Klart inte "folk" kommer i horder. Dels är det för kallt, men också för mycket Vi och Dom.
Som en återträff bland ungmoderater. Rikast pappa vinner.
Publicerad: 18 Juni 2009 @ 18:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Jag hoppas jag har fel.
Har inte Koenigseggs övertag av SAAB likheter med en Messiaslängtan; en man som kommer och räddar allt.
En liten underdog som med sin smidighet och list som liknar Davids; slår Goliat med häpnad.
Jag tror att om fyra fem år kommer vi se att Koenigsegg inte lyckats med det GM försökte göra. Men de har fått ekonomisk hjälp av både staten och EU. Pengar som spillde över på Koenigseggs egen produktion.
Koenigsegg lyckas alltså berika sig själv på vår förhoppning av a one man show.
Men Maud Olofsson är glad; hon tror mer på den lilla ensamme mannen än på folkets gemensamma kraft.
Publicerad: 18 Juni 2009 @ 08:40,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
I lägenheten mitt över gatan har några nya flyttat in. Hela vardagsrummet är fyllt med flyttkartonger. Ända upp till tak.
Nu börjar de så sakta komma i ordning.
Fram träder en moraklocka, svarvade ljusstakar (med handstöpta ljus), lampor med träfot.
Jag vet nu inte vart man vänder sig; vart man klagar.
Alla andra i kvarteret har superdesignade hem med fyrkantiga stora vita soffor, glasbord och en kruka med en lilja i; lite på sniskan.
Det finns även någon i kvarteret som har riktiga designade grejer: Louise Paulsen, Arne Jacobsen, Bruno Mathsson.
Men det kanske man inte kan begära att den designmedvetna medelklassen i Vasastan vet att äga.
Men allmoge!
Är det den nya nya nya trenden? Är det så vi ska ha det på 2010-talet?
Om inte vill jag genast bli kopplad till stadens skönhetsråd. Min utsikt är befläckad!
Publicerad: 17 Juni 2009 @ 08:16,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Vill du se zombies in real life?
Ställ dig utanför bankpalatsen på Kungsträdgårdsgatan i Stockholm vid halv nio en vardagsmorgon.
Tomma ögon – döda själar.
Scary!
Publicerad: 16 Juni 2009 @ 08:48,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Det ska bli högt, det ska bli snyggt, det ska bli boulevard. Det ska bli hela 100 meter tokigt vackra skyskrapor som markerar Vasastan i Stockholm.
Under de närmaste åren kommer Sveriges största byggarbete ligga mellan Stockholms norra innerstad och Solna.
För första gången på hundra år kommer innerstaden bokstavligen växa ut över sina tullar.
Jag är för – jag är på.
Det enda som någon gång kan få mig att längta bort från Stockholm är att innerstaden ibland känns begränsad.
Då längtar jag till Madrid, Berlin eller Bangkok.
Politiker och stadsplanerare har äntligen börja tänka bort från den gamla laguppställningen: expandera med ännu en förort; och så lite tistelgärden och snårskog emellan, så ingen kan säga att det inte är grönt.
Folk vill inte ha otillgänglig grönska; inte densitetfattigt utdragen stad med förort på förort efter långa räls.
Folk vill ha stad; med tillgängliga grönområden.
Nu ska det byggas: hi och hå.
Men en grej bara: kalla inte det nya stadsdelen lilla chicago, som det stod i tidningen att det skulle kännas som.
Allt som är stort men utalas diminutivt avslöjar avsändarens mindervärdeskomplex.
Typ: Göteborg – Lilla London.
(Lilla Chicago... är inte det Motala?)
Snälla – inget sånt!
Stockholm ska inte vara Paris, inte New York, inte Bombay.
Låt de har sina grunker för sig själva.
 Tors torn i den nya stadsdelen norr om Vasastan. Idag är den här platsen en bro, ett sandtag, ett tistelgärde och sopor.
Publicerad: 15 Juni 2009 @ 08:22,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
"gud finns nog inte"
Det rullar en reklamkampanj i Stockholm, och kanske övriga landet; Gud finns nog inte, påstås det.
Jag har gjort testet på nätet och jag är visst fullblodsateist – men en väldigt god människa ändå, som inte lägger sig i alls vad andra tycker och tror på. Bara människor är goda och kärleksfulla – och behåller sin tro för sig själv.
Jungfrufödsel, män som kan föda barn, huvuddukar eller kossor på en gata i Bombay.
De får tro vad de vill; bara inte den enes frihet går ut över den andres.
Om någon tror att jorden skapades ur en myrstack – vilket lär vara en skapelsemyt från någonstans i Afrika – fine with me.
Själv är jag försiktigt skeptiskt till myrstacken, kossan, huvudduken och jungfrufödseln.
Konstigt ändå, att kristendomen bygger på att guds tänkta son kommer till jorden genom en våldtäkt.
Kan det vara därför den kristna höger är så rabbiat emot abort?
Publicerad: 11 Juni 2009 @ 15:01,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Jag vet det är galet; men jag kollar resor över jul – redan nu.
Zanzibar, Mexiko, Sydafrika, Indien, Brasilien. Alla har de varit uppe på skärmen senaste veckorna.
Hur jag än räknar och trixar med flygtider, hyddor och dykning; är det inget som slår Thailand!
Inte charter-thailand; det är som vilket Benidorm som helst.
Nej, det lite mer avspända, tillbakalutade och fortfarande "äkta" Thailand.
Man kommer till Bangkok för knappt 8.000 kronor, Tur och Retur. Det är den "dyra" biten.
Fina hyddor med fläkt, havsutsikt; rent och snyggt i skön thaistil: 300 kronor per natt.
Äter gör man för mellan 100 och 200 kronor per dag: frukost, lunch och middag. 200 kronor PER DAG!
Dykningen kostar 700 bath per dyk; under 200 kronor (inklusive utrustning)
"Säg, är det konstigt att man längtar bort nån gång"
Publicerad: 9 Juni 2009 @ 13:33,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Underställ, raggsockor, kängor, stortröja och vinterjacka.
L och jag var ordentligt klädda; ända upp i halsen.
Men det hade inte hjälpt, om inte Bruce Springsteen kommit och värmt oss i över tre timmar.
Stockholm Stadion kokade, gungade.
Sen cyklade vi hem genom ett frostnupet Stockholm.
Publicerad: 8 Juni 2009 @ 08:25,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Det kommer gå; men inte riktigt förrän dinosaurie-generationerna dött ut: vi födda på 1900-talet.
De flesta av oss hopplöst omoderna 1900-tals människor, som fortsätter idisslande mot miljökatastrofen.
Men nu, precis som i alla tider, finns det renässansmänniskor: före sin tid, aparta för sin omgivning, tar steget innan och leder den gamla tiden över; in i den nya.
Miljöpartiets Maria Wetterstand är en av vår tids tydligaste renässensmänniska.
 Leonardo da Vinci
Publicerad: 7 Juni 2009 @ 12:25,
Kategori: Val ,
Kommentarer: 0 st
IKEA, musikexport, HM, idrottsstjärnor.
Allt säljs som vara unikt svensk, stort och speciellt. Det är ett Sverige att vara stolt över.
Onekligen.
Ni har sett den; Moderaternas reklamfilm som rullar på TV.
Det är bara något som doftar falskt.
Om högerns politik varit tongivande, på samma sätt som sossarnas, under de senaste 60 åren, hade det inte funnits några kommunala musikskolor (musikexport), någon breddidrott (kommunala sim- och ishallar), konfliktfri arbetsmarknad (mellan fack och arbetsgivare).
KSSS, dyra tennisbanor, fina ridklubbar och privata pianolärarinnor från Polen och fattiga arbetare som varken hade kunnat investerat i heminredning eller snygga kläder; som bland mycket annat även gav t.ex. IKEA och HM muskler att kunna erövra världen.
Publicerad: 7 Juni 2009 @ 08:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Han var på sjukhus, han lämnade sjukhus, han går på träningsrunda.
Allt har stått på Expressens förstasida; Viktorias Daniel – Daaaaaniel.
Vi var några killar som skämtade om det där redan vid första nyheten; den att han var på sjukhus.
Vad skulle komma härnäst?: Daniel kokar kaffe, Daniel kör bil, Daniel ringer i en telefon, Daniel tar ett bad.
Låter som uppslag till en barnbok för de allra minsta.
Kan vi inte unisont bara sluta köpa tidningar som behandlar oss läsare som tre-åringar?
Publicerad: 6 Juni 2009 @ 18:00,
Kategori: Tidningar,
Kommentarer: 0 st
Sex dagar in i sommarmånaden: jag går fortfarande klädd i samma lager på lager som i början av april.
I år som alla andra år; sommaren börjar när jag ser Medelhavet.
Publicerad: 6 Juni 2009 @ 08:16,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Folkpartiets Marit Paulsen gjorde korstecken när hon fick höra att det främlingsfientliga PVV fått 14 procent av rösterna i EU valet i Holland.
Det var debatt; det var Agenda; det var SvT.
Högerextrema PVV är utan tvivel den kristna högern.
Tänk att symboler kan betyda så olika saker.
Samma religion; två olika uttryck.
Publicerad: 5 Juni 2009 @ 08:40,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Det satt två damer i övre medelåldern på ett fik här i Gamla Stan i Stockholm; vred på karta och ringade in muséer de skulle besöka.
Jag kunde inte låta bli att lägga mig i; kommenterade att "oj, det var väldigt vad många muséer det fanns i stan; hade jag nästan ingen aning om själv". Fast på engelska, då damerna kom från Utha, USA.
Damerna blev båda överväldigade av att få samtala med en inföding; frågade om vart jag bodde, om jag hade barn här i denna (som de tyckte) underbara stad, om jag arbetade här i det pitoreska Gamla Stan.
Samtalet gled in på Wasa skeppet (där de varit), National Muséet (dit de skulle), och Nobel Muséet (ligger vid Stor Torget).
De tyckte unisont att det var fantastiskt att jag hade en cofféeshop strax bredvid kontoret, att jag cyklade till jobbet och att min son hade gångavstånd till skolan.
Plötsligt insåg jag att min livstil i deras ögon var européisk; jag för dem en typisk europé.
Det är inte ofta jag tänker på att min vardag skulle kunna förefalla vara exotisk.
Publicerad: 4 Juni 2009 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Mitt på Östermalm i Stockholm står Moderaterna och bistår medborgarna med råd och material inför EU-valet.
Är inte val av plats både fegt och korkat?
Just på det finaste torget i det finaste av Stocholms kvarter är ju indoktrineringen och frälsningen redan klar.
Varför inte prova i förorten? Eller är de för fiiina att åka dit, om de ens hittar.
Kanske är det rädda för stryk?
Eller vet dom inte att världen fortsätter bortom NK och Stureplan – att det finns ett helt land med väljare mellan Slottet och Falsterbo?
Publicerad: 3 Juni 2009 @ 08:23,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Vad tillför Dagens Nyheters första sida idag?
En bild på en förtvivlad anhöring till någon av de förmodligen omkomna från flygolyckan med Air France.
Vill Dagens Nyheter att vi ska vilja läsa om den sorg som annhöriga känner?
Tror Dagens Nyheter inte att vem som helst fattar hur det skulle kunna kännas?
Det vi som läsare vill veta är: varför, var, när, hur och vem.
Marsch tillbaks till skrivbordet och gör om – gör rätt!
Publicerad: 2 Juni 2009 @ 14:00,
Kategori: Tidningar,
Kommentarer: 0 st
Tänk att markadsliberaler ska ha så svårt att se möjligheter i att Staten går in och räddar SAAB och en massa jobb.
Nu när även de allra tokigaste marknadsapostlarna i till och med USA fått krypa till kors; avlagt bikt och löfte om bot.
"marknaden är bra – men inte på allt." "staten kan skapa förutsättningar för marknaden." "ave Maria, ave Maria"
Som om det inte skulle gå att komma runt problemet med att skattepengar skulle kunna befaras hämna i amerikanska direktörers redan giriga fickor.
Eller att Staten knappast skulle vara lämpad att driva bilföretag.
Självklart ska inte skattepengar hamna hos GM, eller Reinfeldt lägga sig i hur SAAB bygger bilar.
Det där ska man inte oroa sig för; jag känner fler advokater som med förbundna ögon skulle kunna få ur sig avtal som garanterade att skattepengar stannar i landet och inga klåfingriga rosenbadtjänstemän la sig i frågor om rattmuff och skivbroms.
Publicerad: 2 Juni 2009 @ 12:00,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Innan man byggde om Vasaparken för nåt år sen, var det ett väldigt boulspelande överallt och hela tiden.
Snajdiga gubbpojkar som visade att de kunde böja knä och svinga arm.
Så när Stockholm Stad ändå höll på att bygga om i parken tog de tillfället i akt att skapa ett par permanenta boulebanor en bit bort, i parkens ena hörn. Lite ur vägen för flanörer och barnvagnar och dess krabater. Under ett skuggigt träd.
Där de fick vara i fred – men heller inte syntes...
Just därför spelar ingen längre.
Publicerad: 2 Juni 2009 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Det satt en dåligt påläst medelålders man på ett café här i krokarna och ondgjorde sig över invandrare. Det tog visst både jobb och plats – och kostade pengar.
Han hade inte sett över åldersdemografin i Svea rike, kunde man tro.
Allt färre yngre ska bekosta allt fler och äldra; åldringsvård och pensioner.
Det låga barnafödandet i landet gör att vi måste ha hit fler som kan arbeta.
Ha, sa den medelålders stock-konservative mannen, det lever bara på bidrag.
Här blev någon tvungen att gripa sig in i dumheterna och vända mannens glasögon.
Se det såhär; varje vuxen invandrare som kommer in i landet och som börjar arbeta, är en pluspost i balansräkningen. Noll dagis- och utbildningskostnad. Skatteintäkt från första arbetsdagen.
De jobbar bara svart de där, sa den svårövertygade.
Svarta pengar är av ondo, men ökar ändå marknaden och pengarna används för konsumtion av landets varor och tjänster lik förbannat, sa den medborgare som tagit tillfället att försöka skapa ljus i det intellektuella mörkret.
Allt medan solen sjönk över takåsarna; strax bredvid arbetade några kulörta gentlemen med stadens rabatter, några persier tömde soporna invid torget, taxichaufförerna från Irak och Etiopien väntade på styrning, italienaren svabbade cafébordet och en asiat gick förbi och talade business i sin mobiltelefon, på felfri svenska.
Samtidigt, en bit längre bort, satt några helsvenska A-lagare och delade några burkar Sofiero.
Publicerad: 1 Juni 2009 @ 08:00,
Kategori: Sverige,
Kommentarer: 0 st
USA har nåt som vi saknar; så fort man har medborgarskap är man amerikan.
Samtidigt som vi sitter kvar med Kalles kaviar bilder av oss själva.
Det finns en provisionell tröghet i hela landet – även i Stockholm
Man måste bott innom tullarna i minst tre generationer innan man är äkta Stockholmare.
ZZZZnark!
Dalmas, Göteborgare, Halläning, Lidingöbo – inget undantag. Tre generationer!
Släpp det där nu! Alla som är svenska medborgare är svenskar. Mosaik är snyggt, och gott och blandat är inget farligt.
Själv går jag ofta omkring och ryser vid tanken om alla mina grannar här i Stockholm skulle varit rågblonda och ha blåklintsögon – heta Lars och Pia – äta pannkakor på torsdagar – gå i träskor – och spela idel ädla svensktoppslåtar på nyckelharpan.
Publicerad: 31 Maj 2009 @ 08:00,
Kategori: Sverige,
Kommentarer: 0 st
Det senste halvåret har Vinguiden.com hamnat i annonssäljarnas garn. Säljare ringer hela tiden och bjuder över varandra i bäst och mest räckvidd, antal duktiga läsare, demografiska modeller och stadiga upplagor.
De är alla da shit helt enkelt.
Bonner eller Schibsted – spelar ingen roll. Da Shit!
Vinguiden.com har gjort en hel del printannons under våren (för de rabatterar ju så förbannat)
GP, SvD, DN, Aftonbladet, Metro medflera. Helsida hit och halvsida dit.
Priset rabbateras ibland från en ny bil i lågprisklassen, ner till en bättre moped.
Hur mycket luft är det i en helsidesannons i riksupplagorna – egentligen?
Publicerad: 30 Maj 2009 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
På Pressbyrån skriker en av löpsedlarna: Så Länge Stannar Supervärmen.
Samtidigt möter jag en turistande afrikan i täckjacka.
Kan man kalla det en replik?
Publicerad: 29 Maj 2009 @ 12:00,
Kategori: Sommar,
Kommentarer: 0 st
Den stora SUV:en stod fet som en urtidsödla, mitt på övergångstället. Inte för att föraren valt en slarvig parkering, utan för att det var kö ut ur stan. Ut till förorten.
Chauffören satt med motorn igång; hade bara hamnat tokigt i kön.
Över sagda övergångställe kom en manlig medborgare, hytte med näven åt chauffören i den feta bilen. Började slå på bilens huv, och ryckte upp dörren till förarplatsen.
Shit, tänkte jag, är inte det att överdriva lite. Bara för att han kommit tokigt på övergångstället mitt i rusningstraffiken; vet man ju hur trångt sånt kan vara.
Men medborgaren ville inte skälla för SUV:n stod i vägen; han ville skälla för han fullkomligt hatade den typ av person som likt en dinosaurie idisslar vidare mot sin och allas undergång.
- hur fan kan du åka omkring i en sån här förbannat stor äcklig miljöförstörande fossilbil, sa den ilskne medborgaren.
Chauffören darrade lätt på manschetten, stammade nåt om behov av psykiater. Vem som hade behovet framgick inte.
Kanske har tiden gått så långt nu att de som ser hotet vill ta till andra metoder än de snällt upplysande. Kanske är det dags för ett medborgaruppror. Kanske får vi se omkullvälta miljömonsterbilar snart i kvarteren. Inslagna bilrutor och nersprayade motorhuvar: Nu kanske du förstår, varför SUV inte går.
Publicerad: 29 Maj 2009 @ 09:10,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Strax utanför Hornstull håller Stockholm på att svälla ut och bli större än vad de gamla tullarna begränsar.
L och jag har visat intresse och fått tokigt snygga broschyrer från JM som visar terrasser och balkonger med utsikt över vatten och stadens tinnar.
Ett helt nytt Odenplan (där vi bor idag) kommer byggas där vid kajerna.
Det är så snyggt att både L och jag går i tankar att sitta på första parkett och se kvällssolen sjunka över kyrktorn och Söders siluett.
Det enda som känns begränsande är byggföretagens broschyrer, som visserligen tillhandahåller ett otal options och valmöjligheter; allt från dörrhandtag till golv, men det ges inga options på planlösning.
Vi vill ha en tvåa, på 100 kvadrat. Ett sovrum, och sen i stort sett ett enda gigantiskt rum, med ett kök i ena änden; lite i smyg bakom nåt.
En enda stor yta, och stora fönster över terrassen – och utsikten.
Publicerad: 28 Maj 2009 @ 13:46,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Det kom en tjusig ung kvinna trippande uppför Götgatsbacken; blå club-blazer, scarf och vita byxor. Som andades det något marint över henne.
Hade hon gått åt andra hållet, mot Stureplan; när hon (får vi förmoda) landade med sin yatch strax nedanför Slussen, hade hon smält in bland de övriga recognition seekers.
Nu hade hon valt en annan väg, och kommit upp på Söder – bland bourgeois-bohème.
Här var det ingen som imponerades av de tydliga logotyperna – inte mer än man hänförs av glittret i en julgran.
Det som är dyrt på ena sida stan, är billigt på den andra.
Publicerad: 26 Maj 2009 @ 08:52,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Först trodde jag hon skämtade, att det var ironi. Sen förstod jag att damen var allvarlig; menade att hennes son gjort rätt och var ett föredöme. Han var ju även militär, lät hon mig förstå.
Förloving, giftemål inom ett år. Barn inom ytterligare ett år; först en son, sen en flicka. Villa, Volvo och nu även en hund.
By the book. Vilken elit!
Vi bugar och tackar för uppvisningen.
Hoppas de lever lyckliga alla sina dar, och aldrig aldrig vaknar.
Publicerad: 25 Maj 2009 @ 08:00,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Helsidesannons i DN: Countryside Hotels Sweden.
Det är några natursköna och dyra hotell som delar annons under rubriken: Countryside.
Så långt inget konstigt. Payoffen får dock ögonbryn att höjas: Tid att bara vara.
Jaha, har jag fattat detta rätt så ska jag alltså ta mig till något av dessa hotell ute i landet, betala dyrt per natt för att få "tid att bara vara".
Det är alltså en omväg jag måste ta för att hamna i det jag antagligen redan har om jag släpper alla krav.
Publicerad: 24 Maj 2009 @ 16:24,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
På en av alla dessa hemska valaffischer syns en sliskig folkpartist med orden "Ja till Europa".
Byt skiva nu!
Vi skriver 2009 i almanackan. Hitta på nåt bättre!
Bäst att passa sig för det nya lömska Fp; det farligaste vi har i svensk politik.
Hellre en kvick och giftig vänsterytter eller en trögrörlig råbarkad högerback, än en publikfriande och filmande mittfältare.
Fp under Björklund är läskigare än Sverigedemokraterna.
Där har vi neoliberalism i ett oheligt äktenskap med stock-konservatism.
Vart tog de ansvarstagande, vidsynta och socialliberala Folkpartiet vägen?
Publicerad: 22 Maj 2009 @ 18:00,
Kategori: Val ,
Kommentarer: 0 st
den 22 maj, nådens år 2009. Stockholm.
Det är 12 grader och regn.
På uteserveringarna runt Stureplan sitter folk och dricker kall chardonnay, och lika kalla öl; under filtar, bredvid gasolbrännarna.
Det här kan vara världens fattigaste folk.
Publicerad: 22 Maj 2009 @ 14:49,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Kronprinsessan hotar med att flytta in i Haga slott.
Mitt i en av Stockholms grönaste lungor; i Nationalstadsparken.
Där brukar det annars vara tji att flytta på en enda sten. Men inte när blått blod håller i spaden.
Vi som bor i angränsande Vasastan har Hagaparken som vårt gröna vardagsrum, vår trädgård. Där samlas vi hela tiden året runt: skridskor på vintern, picknick på sommaren, löprundor, pulkåkning, hundprommenader. Alla är där.
Östermalm har sitt Djurgården och Liljansskogen. Söder har vatten i alla väderstreck, liksom Kungsholmen och Gamla Stan. Vasastan; där har vi Hagaparken!
Med kronprinsessan boende mitt bland träden i Hagaparken kommer friheten minska och vaktstyrkorna öka.
Kan inte hon bo jämte sin pappa ute på Lovön?; så har vi allt rojalistiskt gegg på ett och samma ställe. Det måste bli oerhörda synergieffekter för vaktbolag och riktets säkerhet.
Publicerad: 20 Maj 2009 @ 08:41,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
I tjugo år har jag bott på gator här i Stockholm. Alltså inte PÅ gatorna, utan i hus som ligger bredvid.
Alltid alltid alltid har jag tittat upp på fasaderna längs med boulevarderna och tänkt; där skulle en medborgare som jag vilja bo. Med utsikt över en bred gata; alléer, kafféer och butiker. Det är det som är skillnaden mellan "gata" och "boulevard" – och enligt Birjer Jarl finns bara en sådan i Stockholm, värd namnet: Odengatan.
Nu kanske kanske kanske jag får tillfälle att byta min trerumslägenhet på en gata här i stan, mot en våååååning på Odengatan: med allé, café och allt som gör att man en gråmulen dag som denna, skulle kunna inbilla sig att Vasaparken en bit bort faktiskt är Jardins de Luxenbourg i Paris; och Odengatan skulle kunna vara Boulevart Saint German.
Pariskomplex – någon?
Publicerad: 19 Maj 2009 @ 09:07,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Plufs, så släppte medborgaren en hopskrynklad serviette på gatan. Rakt ner bara, som vore det nåt som tappades.
Själv kom jag på cykel och trodde det var just det – nåt som tappades.
När jag fick mål i mun hade tillfället försvunnit, och jag förstått att det var nåt som slängdes.
Bara sådär, rakt på trottoaren.
Som en minderårig med napp och nalle.
Medborgaren då – en vanlig en; såkert med både högskolepoäng och golfhandikapp.
Han såg ut som en sån där moderna typ, som uppfattat att han har rätt till frihet; tänkte väl att då får man kanste lite skräp där man står.
Publicerad: 18 Maj 2009 @ 12:46,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
På SvT Play hittade jag en ny kompis i veckan: Kjell
Galet bra program om en kille som vi nog får kalla, Looser.
Kjell bor i Bagarmossen utanför Stockholm, eller bodde – han har blivit bostadslös.
Arbetslös var han innan – dubbelt dåligt.
Sen får vi följa Kjells mamma; Birgitta. Hon är hästtokig och karltokig.
Just nu är Birgitta kär i Peter, som jobbar under cover; han är under cover agent med skyddad identitet – som hockeytränare.
Publicerad: 15 Maj 2009 @ 08:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Det var precis som förra gången, efter att jag sett Lång Dags Färd Mot Natt, på Dramaten: hem och dricka whisky!
Igår såg jag pjäsen igen, fast på Teater Giljotin. Med en stark Ann Petrén, och en galet bra Tobias Hjelm.
Det dricks så mycket bourbon i den där pjäsen att jag sitter och blir alldeles törstig och tänker att man skulle vara en sån där som drack whisky ibland när man kommer hem från jobbet; före maten, i salongen.
Själv kommer jag allt som oftast hemkångkande med matkassar, sätter på förkläde och ställer mig och lagar middag.
Inte alls nån sån där litterär tillvaro i salonger med samtal och gester.
Publicerad: 14 Maj 2009 @ 15:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det finns en väderstinn samling tjejer som träffas då och då och utbyter tokblå politiska värderingar.
Regina heter deras klubb – eller om det är Rigida. Kan vara Frigida.
Nåja.
Jag råkar av någon anledning känna en av medlemmarna.
Oftast tycker jag bara synd om henne; fastän hon är intolerant och hopplöst bakåtsträvande.
På hennes FaceBook hade det lagts upp bilder från den senaste tillställningen; som gick under rubriken:
Med åldern kommer visheten.
Alla på bilderna var runt de trettio åren. Min "kamrat" är 29.
Om jag förstått saken rätt är de alltså alla i väntans tider.
Publicerad: 14 Maj 2009 @ 08:26,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Det satt en liten kille och åt en croissant och drack en kopp choklad på fiket i kvarteret i Gamla Stan.
Han kanske var sisådär tio år. Skolväskan stod bredvid; med läxböcker å slikt, kan man tro.
Det visade sig att han satt där varje morgon upplyste A, som är barista, mig om.
Killen äter sin frukost där.
Den här morgonen hade han tagit en extra bulle – eller croissant, då.
Han ville fira. Fira att han tagit steget och bytt skola till hösten.
Skolan i Gamla Stan var det inget fel på, sa han. Men det uppe på Söder var bättre.
I går hade han travat upp till rektorn på den nya skolan, lagt fram sin sak, och hälsats välkommen till hösten.
På min fråga om det inte var jobbigt att byta skola sådär i mellanstadiet svarade han:
man måste våga prova nåt nytt här i livet.
Tio år – och redan så långt fram.
Publicerad: 13 Maj 2009 @ 10:31,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
För något år sen fick jag för mig att inte använda strumpor under perioden maj till september. Det var sommar; då ska det vara lose och ledigt.
Redan andra veckan in i maj (det året också) blev det höstkyla; strumpor på.
Nu har lagt ner sånna där försök att "du ska inte tro det blir sommar, om inte nån sätter fart".
Nåt år eldade jag i kakelugnen där hemma sista gången veckan innan midsommar; och började igen strax efter kräftpremiär.
Förra sommaren hade jag långkalsonger, fleeströja och dunjacka – på midsommarafton.
Ändå finns det de som tycker det är underligt att jag åker ner till ett litet hus vid medelhavet en månad varje sommar.
Publicerad: 12 Maj 2009 @ 15:16,
Kategori: Sommar,
Kommentarer: 0 st
Det såg kallt ut, och Björn Gustavsson var ingen bra skådespelare alls. Bara fånig som han väl är (eller var) i Melodifestivalen också.
Filmen De Vuxna– Les Grandes Personnes – på DVD, blev en västkustsnostalgisk skildring av att vi lever i en vacker – men sorglig värld.
Jag kan inte låta bli att fundera på hur exotisk filmen måste ses med franska ögon: kala klippor, röda stugor, lusthus och nubbe.
Mina svenska ögon ser något annat: regn, kylslagna kvällar och Telia-kontantkort.
Publicerad: 11 Maj 2009 @ 18:00,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Det känns som att befinna sig i en parentes; man inte vet hur lång den är, när den slutar eller varför man befinner sig i den.
Hela vintern har vi väntat på värme.
Nu när våren är här väntar vi på sommaren.
Sommaren 08 var så kall att väntan nu närmar sig tjugo månader.
När juni kommer, då väntar vi på att SMHI ska meddela att det kommer värmebölja.
Men det gör dom inte, för den kommer nog inte föränn i juli – när vi ska ha semester.
Så då väntar vi på den.
Sen blir nog juli lite halvdan; som vanligt.
Skulle det mot förmodan bli varmt en vecka tio dar; skriver löpsedlarna med krigsrubriker: FOLK DÖR I VÄRMEN.
Så då väntar vi på augusti som väl ska ge några sköna ljumma kvällar.
Sen är det slut, och vi väntar till nästa sommar som väl ska bli sådär varm som barndomens somrar var.
Publicerad: 11 Maj 2009 @ 09:21,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 1 st
Igår kväll kom en kompis på besök; han stannar över helgen.
Han är stor och svart och luktar lite. Men man kan inte låta bli att gilla honom.
Chili heter han; är en labrador på åtta år.
Vi har kamperat ihop förr; Chili och jag – när han var yngre.
Nu är han lite grå om nosen; och om sanningen ska fram är han lite mer stillsam.
Jag tror vi synkar våra år rätt bra han och jag.
Publicerad: 8 Maj 2009 @ 08:59,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
ÄNNU EN KONSPIRATION!
Nyss vad det ekonomisk härdsmälta. Journalisterna började gräva i hur det egentligen ligger till med den där marknaden som ju skulle vara så bra om den släpptes fri.
Varför har en samlad journalistkår varit osedvanligt dålig på följdfrågor såsom:
- Vart kommer alla pengar som trycks upp för att rädda bankerna ifrån?
- Hur kommer det sig att ni kan trycka trillioner dollar utan att det blir inflation?
- Varför fanns det inga regler som reglerade så viktiga funktioner som bankernas?
- Vilka borde egentligen hängas ut i media för dessa dåliga affärer – istället för att ta en LO-kvinna som visserligen godkänt en massa bonusar, men inte fått någon själv.
Då, när det började blir som läskigast med alla närgågna frågor – då byter vi fokus och talar om svininfluensan; blir alla rädda och tänker på sin egen hälsa.
Ahh, vad skönt – nu är det ingen som orkar bry sig om vad vi på banken ställt till med.
"Älskling, sätt på TV:n är du snäll – det är nåt tävlingsprogram där B-kändisar ska förnedras, så vi slipper tänka på att det är vi som blivit förnedrade."
Publicerad: 6 Maj 2009 @ 08:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Jag är en konspiration i hasorna!
Alltid alltid alltid när vädret visas på måndagarna på TV kan det vara regn och rusk hela veckan lång; men – det blir alltid bättre till helgen!
Som om meterologerna avsiktligt vill ingjuta hopp i en hopplös situation.
Allt för att massorna ska orka arbeta en hel vecka till – och tro att; jämmer å elände, men till helgen blir det fint. Då ska vi grilla, bada, snickra, ha picknic.
Det är lätt att inbilla sig att när meterologen ska sia om vädret så långt in i framtiden som fem dagar, då kan sannolikheten krypa ner mot 50 procent; och varför då inte välja sol-alternativet; att visa i bild.
Kanske är Staten med skruvar i SMHI:s anslagsbudgetar om de inte gör så att produktivititen i landet hålls uppe.
Sen kan vi alltid toppa elendet med lite sport och nåt hjärndött tävlingsprogram på bästa sändningstid; så får vi medborgare nåt att somna till medans storfinansen stjäl vår framtid mitt framför ögonen.
Bitter? – inte jag inte.
Publicerad: 5 Maj 2009 @ 08:27,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Där det tidigare låg fabriker, sopor och svartklubbar har det dykt upp stora moderna lägenheter med terrassbalkonger, som likt strandade finlandsbåtar vilar vid kajerna; dömda till evig bryggsegling.
Strax söder om Södermalm, vid vattnet, har Stockholms innerstad på 2000-talet för första gången på hundra år expanderat utanför det som kallas Tullarna.
Det är så kluckande behagligt att det gör ont i en innerstadsråtta, vars grönska begränsas till parker och ett träd på en innergård.
L och jag fantiserar om terrassliv mellan maj och september. Kolonialstilsinredd glasveranda med lågt liggande bord. Där skulle vi enkelt kunna ligga strandade och sippa GT tills levern säger ifrån.
Det byggs fortfarande; hela stadsdelar planeras; med namn som Kajpiren, Sjötorget, Strandslingan, typ.
Vi har hittat några frågetecken. Får vi fason på dem så kan det bli flytt:
1. Eftersom det lockas med att vara "innerstad" undrar vi – som kommer därifrån: Finns det gångavstånd i kvarteret till Bank, Systembolag, Apotek, bokhandel, livsmedelsbutik, bageri, cykelreparatör, skomakare, bio, teater och post? Om inte – är det ingen del av stan!
2. Finns det planer på att bygga fler broar mellan Södermalm och Hammarbysjöstad? Idag finns det två: Danvikstull och Skanstull – en i vardera ände av Sjöstaden. Det blir omständigt att cykla och promenera upp på dessa åbäken så snart vi ska till andra delar av stan.
3. Priset. När ska dessa justeras ner till nivåer så man kan bo där? En fyra på dryga hundra kvadrat kostar över fem miljoner – kronor; å så fem sex tusen i fast avgift – varje månad...!
Hyresrätterna har månadsavgifter som känns dubbelt så höga som i övriga innerstan.
Där finns det lite anpassning och justering att göra.
Annars är det bra.
Publicerad: 4 Maj 2009 @ 12:03,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Trots taskiga tider går Fairtrade-trenden bra >>
Kan det vara konsumentmakt det – att folk faktiskt inte vill ha det riktigt på samma tokiga sätt som tidigare? Att folk faktiskt tror att genom att välja rättvisemärkt kanske både det de äter, planeten det kommer från och bönderna som odlat grejerna, mår lite bättre.
Kan det vara så att folk vill välja hållbara lösningar om man bara ger dem alternativ?
Kanske finns det hopp ändå på den här livsresan – fastän många medresenärer känns hopplösa.
Publicerad: 2 Maj 2009 @ 08:02,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Första maj får man prata om socialism.
Trots att många gnällspikar tjatar om såssarna hit och dit; vet de flesta med sig att om det inte var för den där socialdemokratin hade vi kanske inte fått det sådär bra som vi fick. Ni vet; vård, skola, omsorg – för alla och envar.
Agendan för gammelhögern hade inte varit lika gynnsam att leva med. Varken för dig eller för mig; knappast ens för tokhögern – om man tittar lite stort, vitt och brett.
Sen vet jag också att socialismen som många andra ismer kan bli lite förstoppande; om den inte tillagads rätt.
Recept på god soppa som fungerar 1 maj och alla andra dagar på året:
Tag ett stycke socialism; marinera med lika delar marknad, humanism och demokrati.
Gott som räcker länge och till alla.
Att dricka till: nåt rött.
Publicerad: 1 Maj 2009 @ 08:40,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Hur många nollor är det egentligen?
Det är summan pengar G20 länderna låtit trycka av luft för att få fart på ekonomin; business as usual.
Tänk vad mycket sådana luftpengar hade kunnat göra för världen: för cancerforskninge, för svältande, för tsunamioffer. För de 30.000 barn som dör på jorden – varje dag; av enkla sjukdomar som kan härledas till fattigdom. 30.000 barn – per dag!
Undrar hur länga man skulle orka gå och se dessa små ansikten om man la dessa barn axel vid axel. 10 meter, två meter?
Nä, ska det hjälpas till med sånt då skramlas det bössa och ordnas TV-gala.
Nämen, 1,1 trillioner dollar! Vi välter upp loket på spåret som tog oss till helvetet. Inget nytt. Satsa inte på hållbara lösningar. Det var ju så bra för oss det här. Baxa upp loket – summa 1,1 trillioner dollar. Det är krediter på framtida arbete; våra barns arbete, som får betala notan för våra och våra föräldrars överkonsumtion och miljövidriga livsstil.
Snygg värld vi lämnar över till de barn som ännu inte dött.
Publicerad: 30 April 2009 @ 10:41,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
På Söder i Stockholm ligger en politisk teater som heter Tribunalen.
Igår var jag och vännen B där och såg Ulrike Maria Stuart.
Du vet, ena delen av Baader Meinhof.
Där, på Tribunalen, finns ännu röster som vill väcka lågborglighetens slumrande vänstern.
Den där pjäsen var en välriktad uppercut inför första maj.
Roligt är redan i entrén, där du själv väljer vilket pris du vill betala för entrén: allt efter inkomst.
Kanske kunde vara nåt för fildelningssajterna att ta efter.
Betala vad du tycker du har råd med.
Publicerad: 28 April 2009 @ 09:01,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Vissa dagar känner jag att staden jag bor i skulle kunna få vara större än vad Stockholm erbjuder.
Dessa dagar glanar jag gärna söderut, och ögonblicket hamnar allt som oftast i Paris.
Därför var det som att knapra en baugette med extra allt att på söndagskvällen gå på bio och se filmen med samma namn: Paris >>
Jag vill också bo i hörnlägenhet högst upp i ett la belle epok-hus, med fransk balkong, tokiga grannar, dansgalna vänner och en stroppig dam mitt emot som säljer nybakat bröd...!
Kanske man skulle ha en sån där Piaggio också, att åka runt med. Kunna sitta på café; läsa Hemingway.
Personalen på Stinas bageri, mitt emot min adress i Vasastan, är rosiga små flickor, istället för elaka damer.
Innergården där hemma har sol och en massa grönt. Cykeln trampars lätt runt med i hela stan. Grannarna må vara tokiga en del, fast de flesta är rätt okej.
Jag föredrar Graham Green framför Hemingway...
Äh, det funkar i Stockholm också. Sätter jag mig på ett av mina caféer och kisar lite med ögonen, skulle det kunna vara Paris; fast lite grönare – och lite mer vatten.
Men ändå: Paris! Ett år eller två...
Publicerad: 27 April 2009 @ 08:48,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Det finns en scen i programmet Vänner, när Chandler Bing ska säga upp sitt gymkort. Och han vet det kommer vara omöjligt; för när han kommer dit till gymmet, full av dådkraft, att nu jämmer ska kortet sägas upp, eftersom han aldrig tränar och de drar pengar varje månad på autogiro.
Då vet han ändå att det aldrig kommer gå att säga upp gymkortet, eftersom den listiga gymkedjan skickar fram en superhot vältränad afrodite i tajts att tala med honom, övertyga honom om att klart han ska behålla gymkortet...
En Chandler Bing kommer aldrig kunna säga Nej till henne, vad hon än frågar.
Fastän min kapitalrådgivare Erik är allt annat än en superhot babe; är det ändå svårt att säga nej, trots att jag bestämt mig att nu jämmer säljer jag alla dumma giriga Tillväxtfonder och Ekvator-placeringar, och allt vad de heter.
Men Erik, han kan trolla han med matriser och grafer så man nästan tror att marknaden ser gynsam ut, det finns inga miljöhot eller finansiella härdsmältor att tala om; bara man har lite is i magen ett par tre år.
Men till slut tog jag i från tårna; och sålde i alla fall hälften. För det var visst en fond där som enligt Erik var så bra så bra så den skulle jag absolut behålla.
Grrrr!
Publicerad: 24 April 2009 @ 08:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Vad handlar pjäsen egentligen om?
Stadsteatern i Stockholm har satt upp I Väntan på Godot, med några av landets absolut bästa manliga skådespelare.
Utan att plocka med essen Sven Ahlström eller Sven Wolter i leken.
Johan Rabaeus, Mikael Persbrandt, Ralph Carlsson, Peter Andersson och Ingvar Hirdvall.
Behövs ytterligare kommentarer på den rollbesättningen?
Handlingen då; här famlar vetenskapen.
Jag har min tolkning klar sen föreställningen igår, regisserad av Thommy Berggren.
Häng med!
Tiden, den håller oss fångade. förslavade. Så länge vi är bundna av tiden, fast i dess koppel, och har något för händera, är vi upptagna, och slipper tänka. Således skulle vi ironiskt kunna förefalla vara lyckliga. Fastän slavar sällan är det. Precis som pjäsen Lucky.
När vi är fria börjar vi tänka. Därtför är vi upptagna; för att slippa tänka efter.
Gogo och Didi är Glömskan och Minnet – i samma person.
Den personen är låst, fast i väntan på något, någon, Gud, Godot? Medan tiden passerar, med Lucky fångad och händerna upptagna med att bära – och lyda.
Den lilla gossen är den nya dagen, framtiden, morgondagen; som kommer med uppgifter från Godot, att han säkert nog kommer i morgon istället. Gossen är dräng hos Godot. Han vaktar fåren, flocken, massorna; och det oss han vaktar.
Publicerad: 23 April 2009 @ 13:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det såldes en bilaga med kvällstidningen. En sån där TV-bilaga.
Då var det skönt att kunna säga: nej tack, jag tittar inte på TV.
Ungefär som mamma lärde mig säga när jag var liten, om någon okänd eventuellt "ful farbror" bjöd på snarr: Nej tack, jag har själv, hemma.
Klart jag tittar på TV. Så pretto är jag inte.
Jag tittar både på Babel, Kobra, Agenda, Dokument Utifrån och Aktuellt!
Så det så!
Publicerad: 23 April 2009 @ 09:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
"Greve skjuten i Gamla Stan" stod det på löpet till en av kvällstidningarna.
- Vilket århundrade är jag förflyttad till? tänkte jag
Ungefär som den beryktade löpsedeln från tidigt nittonhundratal: "Grefve sköt neger med salongsgevär"
Sen såg jag; att skytten i Gamla Stan var "känd mediaprofil".
Genast insåg jag vilken tid det var jag befann mig i.
Publicerad: 22 April 2009 @ 18:00,
Kategori: Tidningar,
Kommentarer: 0 st
Det är nått med nollor och femmor.
Eller om det är så att fem är hälften av tio; och att man har fem fingrar på en hand.
Riksbanken ska alltid ta i när det ska tas i.
Under Bildtregeringen senast det begav sig höjde Riksbanken styrräntan till 500 procent.
Det var ju mycket.
Nu är den sänkt till 0,5 procent.
Gas och broms.
Men alltid dessa nollor och femmor.
Publicerad: 22 April 2009 @ 12:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Varje dag kommer det en brevbärare som levererar post i min brevlåda; ibland kommer han eller hon två gånger om dan – eller om det är två olika ennar.
Hälften som brevbäraren kommer bärande med är reklam; som jag aldrig öppnar, utan slänger direkt i pappersinsamlingen.
Då kan man börja filosofera över hur mycket mänsklig energi det går åt till dessa reklambrev; som ingen läser, som ingen vill ha, som inte gör nån egentlig nytta.
Förutom för reklamsäljaren och reklamköparen som byter pengar med varandra.
AD:n som ritat ihop reklamen, tryckeriet som tryckt, distributören och lastbilschauffören, postpersonalen; inte minst brevbäraren som ska under krökt rygg bär ut det hela.
Sen tar jag vid i kedjan. Lägger pappret med omedelbar verkan i pappersinsamlingen, går med krökt rygg till källsorteringen, där den samlas upp av stadens källsorteringspersonal, och körs vidare till nån hantering så det blir nya papper; som blir nya reklamblad, som ingen läser, som blir papper igen.
Ja, du fattar!
Publicerad: 22 April 2009 @ 09:41,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
På en av stadens allra finaste gator trippade en av kvarterets allra finaste damer.
Hon var säkert fyllda 35 år. Men inte en dag äldre än 39.
På lilla trappan utanför hennes port låg på det nedersta trappsteget en smutsig påse och skräpade; ditblåst kan man tänka.
Damen som var på väg in genom sin fascionabla port, petade lite lätt på skräpet med sin dyra läderstävel; fick bort skräpet från trappen, ut på gatan, och iväg en halvmeter utmed trottoaren.
Såja, nu var inte längre problemet hennes och fastighetens trappan ej längre kontaminerad av ditfluget träck.
Då slår det mig plötsligt att den här typen av beteende; att sopa rent framför egen trapp men inte vilja ta i problemet, gör att jag undrar om vi är mogna att ta hand om den här planeten.
Publicerad: 21 April 2009 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Diktatur i Sydafrika.
Det ligger i farans riktning.
ANC har inte lyckats lyfta den svarta fattiga befolkningens levnadsstandard nämnvärt.
Några få har blivit rika – de flersta är lika fattiga som förr.
Sociala reformer, skola, sjukvård – möjlighet till ett anständigt liv. Det var det ANC kämpade för.
Självklarheter. Rättigheter.
Nu har Zuma valts till ANC's ledare – och han sjunger om att ta till vapen. Kanske minska medias rättigheter. Kanske ändra på demokratiska spelregler.
Det låter oroväckende likt 30-talets tyske despot.
Publicerad: 20 April 2009 @ 11:24,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Recept på gryta som lirar bra på helgen då man kanske har mer tid.
1 kg högrev.
Skär i grova bitar.
Stek lätt i stekpanna.
Koka upp en dryg liter vatten i stor gjutjärnsgryta.
I med en eller två köttbuljonger.
När buljongen kokar; i med köttet. Salta.
Låt det koka i två timmar, under lock.
Vattnet ska täcka köttet.
Sista halvtimmen:
Sätt på potatisen.
Lägg i rovor i gjutjärnsgrytan: grovt tillyxad lök, morötter, palsternacka, selleri, etcetera
Lägg i fänkål, om du vill, sista fem tio minuterna (kokar den för länge tappar den sin anissmak)
Smaka av och salta och peppra efter behag.
Tag av lite av vattnet och vispa i mjöl till en redning.
Servera med portvingele, och en flaska Syrah.
Själv föredrar jag Bon Cap Syrah 2005 >>
Det går bra att dricka nån flaska också medan man väntar på puttret.
Bon appétit
Publicerad: 19 April 2009 @ 08:30,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Förr beskrevs det på Kellogg'spaketen hur bra dom var för dig; eller mig.
Lite kalorier, fibrer, bra-start-på-dagen, och annat som ingen trodde på.
Nu har Kellogg's tagit ett globalt ansvar och börjat plantera träd.
Ett paket = ett träd
Står det på paketen.
Det finns hopp för planeten!
Publicerad: 18 April 2009 @ 08:00,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Slitet, urtvättat, felsorterat och fnasigt.
Svenska män klär sig generellt illa hela året runt – sen kommer sommaren.
Det ska det vara nåt marint. Med nåt slitet i kanten. Som förrförra årets persedlar, som tvättats på fel temperatur, med fel färger, för många gånger.
Som om vi var på väg att måla om båten.
Eller så blir det pajas. Om det ska vara uppklätt.
Eller så blir det bankpyjamas – om det ska vara uppklätt UTAN att bli pajas.
Publicerad: 17 April 2009 @ 08:00,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
På en resa från Stockholm till New York lär flygskatten vara strax under 4.000 kronor – per person.
Det är en rejäl höjning. Bränsleskatt, miljöskatt och vi-hjälps-åt-och-minskar-utsläppen-skatt.
Resor till NY kommer inte som tidigare kunna kosta sisådär fem tusen kronor.
Flygbolagen vill ju också tjäna pengar; då blir det runt åtta tusen kronor – i bästa fall.
Men hurru – när jag skulle till New York här under Påsk kostade resan just sisådär åtta tusen kronor – om jag åkte direkt. Men bara 4.000 kronor om jag flög Stockholm-Frankfurt-Boston-New York. Och sen hem: New York-Boston-Frankfurt-Stockholm.
Det blev ju en hel massa start och landningar, utsläpp och omväg – och då för halva priset.
Jaha, flygskatten gäller bara för Sverige...!
Man ska välja att flyga kortaste möjliga resa ut ur landet; sen får man flyga, byta, resa långt och smutsa ner – för färre pengar.
Man uppmanas alltså att skatteplannera sina resor i framtiden. Eller så kanske EU kan göra en insats och införa samma flygskatt, och skatteväxling till lägre skatt på arbete, som man gjort i Sverige.
Publicerad: 16 April 2009 @ 12:00,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Jag har en vän som är prostituerad.
Han pluggar och sånt, men det ger extra pengar – säger han.
I början av april flyttade han från en liten lägenhet i Kristineberg till en något större en bit längre utanför stan. Han fick balkong. Han har gröna fingrar.
Det är bara det att kunderna slutat ringa nu. Det blev plötsligt en besvärlig omväg. Tidigare svängde kunderna bara förbi där till hans gamla etta på väg hem till villan, familjen och idyllen ute i Bromma. Efter jobbet. Innan middagen.
Tog inte med än en kvart. En kvart som det var lätt att förklara för familjen – om någon skulle fråga.
En sväng till nya adressen skulle ta kanske 45 minuter allt som allt. En omväg. Skulle bli svårt att förklara. Speciellt som de flesta kunderna kommer en fredag efter jobbet. Mycket köer ut, kan man tänka.
Undrar hur det ska gå för familjen nu. När han inte kan suga av pappa innan helgen.
 Han är transexuell. Men det är inte han på bilden.
Publicerad: 16 April 2009 @ 08:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Är det suffragetternas år i år?
Victoria Benedictsson:s Final spelas på Dramatens lilla scen, och Den Bergtagna på Strindbergs intima teater.
L och jag såg Final igår. B och jag ser Den Bergtagna senare – i maj.
Vad jag önskar att varenda bankkrisdirektör fick gå och se Final. Som en del i en kurs i självinsikt. En terapi. Som början på ett löfte att aldrig mer göra så. Aldrig mer leka med andras dumma dumma pengar. Aldrig blanda ihop mitt och ditt igen. Aldrig ge sken av att förstå macroekonomi. Inte förväxla spjutspets-ekonomi, med sin egen unkna neandertal-girighet.
Kanske borde Bo Lundgren bifoga ett par biljetter med varje bank-akut-miljard.
Publicerad: 15 April 2009 @ 18:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
I ett halvår har jag inte ätit lunch på restaurang.
Det har varit lunchlåda; gott gott i gott gott.
Busenkelt, man bara skivar i några extra morötter eller nåt när man lagar middag på kvällen. Och vips finns det mat över till en låda. L gör likadant; men hon slarvar lite med att komma ihåg att ta med sin låda...
På de här sex månaderna har jag sparat över 10.000 kronor. tio tuuuuuusen!
L har sannolikt sparat nästan lika mycket.
Kostar lunchen 80 kronor om dan, vilket den började göra här i Stockholm då efter sommaren 2008, då blir det nästan 20.000 kronor per person och år.
Jag tyckte väl jag med, att den där femhundringen jag brukar stoppa i plånboken i början på veckan, att den tar inte slut förrän någon gång till helgen, när den förr var slut redan på typ onsdag torsdag.
Publicerad: 15 April 2009 @ 12:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Jag läste om en nationalekonom – tror han kom från tankesmedjan Timbro – som precis som många andra experter kommit fram till att vi måste arbeta mer för att hålla uppe BNP, tillväxten och full fart framåt.
Var det Mauro Scocco som skrev texten: loppet som vi springer finns det ingen som vinner.
Trots att någon annan tankesmedja kommit fram till att man visst skulle kunna arbeta 6 timmars arbetsdag, istället för åtta.
Ändå ha samma höga BNP.
Är det så att Timbro räknat med att alla alla alla som arbetar i landet arbetar åtta timmar; och således har experten på Timbro delat BNP med antal människor och antal timmar. Och då kan man ju inte minska dessa timmar – då blir det ju lägre BNP – ju.
Känner Timbro-ekonomerna till Twitter, FaceBook, Blocket, Bloggy, DN.se och Youtube?
Känner Timbro-ekonomerna till att folk har tagit saken i egna händer. Att alla alla alla som sitter på kontor, har en dator; att de jobbar max sex timmar om dan. Resten är Twitter, FaceBook, Blocket, Bloggy, DN.se och Youtube.
Publicerad: 15 April 2009 @ 08:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
L och jag var bjudna på vernissage när Angelica Wiik visade nymålat på Hornsgatan, på Söder.
Gallerigatan. Hornsgatspuckeln.
Vi kom dit klockan 14, när Galleriet öppnade klockan tolv. Det var ett misstag. För på de två timmarna var över hälften tingat, bokat, sålt.
Det märktes inga kristider för henne – Angelica Wiik – en beryktad omtyckt konstnär.
L stod som reserv på en tavla; väntade en vecka på svar. Skulle hon få den, eller skulle vi behöva vänta minst ett halvår till, på ny vernissage?
Vi gick i väntans tider.
Sen ringde de från galleriet; sa att tavlan var hennes, vår.
Till helgen ska vi hämta hem henne; tavlan, bebisen.
Publicerad: 14 April 2009 @ 10:05,
Kategori: Kultur,
Kommentarer: 0 st
Det finns inget att säga. Våren tog andan ur halsen. Orden försvann.
Dog.
På våren, när allt ska börja.
Börja med sommaren; som bryter alla löften våren ger.
Löftesbrytaren.
Juli är värst. Tyst och grön. Insektssurrande och lömsk.
Huggormsvarm.
Inställsamt het. Eller – som oftast – vattensjuk.
Hällregn.
April gör mig tyst. Allt väntar på sommaren.
Festen.
Sen – när den drar igång – dör illusionen.
Kollektiv lögn.
Samma sak med julen.
Juli och jul.
Då reser jag bort. Till en annan kust.
Bortrest när landet briserar.
I förväntningar.
Alltid här. Aldrig här.
Publicerad: 13 April 2009 @ 12:17,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Det kan vara Stockholm mest fotograferade staty; Evert taube-statyn i naturlig storlek som står på Järntorget i Gamla Stan.
Vinguiden.com har kontor strax bredvid. Hela dagarna kan vi se turister från världens alla hörn passera Järntorget och statyn. Alltid alltid alltid kommer någon turist på den unika idéen att ställa sig bredvid Evert, lägga armen om honom, hålla upp solglasögonen på samma sätt, och låta sig fotograferas.
Det är alls ingen dum idé; men det är intressant att nästan alla oberoende av varandra kommer på samma unika idé.
Det tål att tänkas på nästa gång man kommer på en, vad man själv tycker, enastående unik idé.
Publicerad: 9 April 2009 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Nej, det var ingen medeltidsvecka. Hon såg heller inte ut att tro hon var Brünhilde i någon Wagneropera – Der Ring des Nibelungen.
Hon hade bara på sig en medeltida riddarhjälm där hon cyklade genom stan.
En sådan där av hårdplast som går att köpa nuför tiden; med en metallskena (eller hårdplastskena då) mellan ögonen och ner över näsan. Så att man har skydd för svärdshugg å sånt.
Hennes kille kanske var en sån där som leker Arn på helgerna; står på ett gärde strax utanför tätbebyggelsen, drar lans och har draperat sig med fotsida kappa.
Kanske var hennes egen cykelhjälm trasig, och hon tog det nöden krävde. Och där låg killens medeltidshjälm på hatthyllan.
Eller så har killen åkt till skogsglänta nu i helgen och ska leka 1500-tal; snopen han ska bli när han ser att han tagit fel, och ur trunken drar upp tjejens cykelhjälm av märket Bell.
Publicerad: 8 April 2009 @ 09:04,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
De startade klockan 12 på natten, sen sprang de. Tyst och effektivt genom skogen; genom terrängen.
I åtta timmar höll de på, och sprang de sju milen.
Sju mil – springa sju mil i ett sträck!
Varför gör man sånt?
Jag brukar springa en mil. Kanske kan jag ibland leka med tanken att springa ett varv till; alltså två mil.
Är det så att när man sen sprungit två, och tycker att det gick bra, att man siktar på fyra mil. Ett maraton.
Har man sprungt ett maraton kan man lika bra springa två – eller?
Men nej, har jag sprungit en mil, och tyckt det var bra. Då finns det så mycket annat kul man kan göra.
Klart att det finns folk av alla sorter, och att några måste få ha prestationsångest. Klart det finns ensamhet som kan fyllas av extremt innehåll. Klart det finns olika typer av onani: idogt städande, extrem viktkontroll, trädgårdsansande till förbannelse, heminredning med design – fast inget där hemma är av en etablerad designer.
Springa sju mil! Verkar lite fantasilöst.
Publicerad: 7 April 2009 @ 08:35,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 1 st
En eftermiddag i Gamla Stan i Stockholm.
Bilen rullade långsamt på kullerstenen; en man gick framför, mitt i gatan, utan minsta antydan att gå ur vägen.
Bilisten körde närmare; försökte tränga sig förbi.
Men icke.
Mannen gick bred som en ladugårdsdörr – mitt i gatan.
Framme vid en korsning stannade mannen upp, pekade på den blå vägskylten med vit text, och läste högt innantill: med rösten skarpt riktad mot chauffören i bilen.
"biltafik förbjuden efter klockan 11.00"; högt och tydligt – på bred göteborgska.
Typ "biltrafiiik fuörbjudean efter klocka elva, enna."
Då blev jag glad. En göteborgare som tar sig ton och försvarar Stockholm.
Publicerad: 3 April 2009 @ 11:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 1 st
I huvudstaden rullar en reklamkampanj som riktar sig till Stockholmare: boinykoping.nu
Nyköpings kommun vill locka stockholmare att bo i deras kommun; och betala sin kommunalskatt där i stället för någon annanstans.
Visst är det attraktivt med en höginkomstagare i kommunen (många stockholmare är sådana) vars skattepeng man kan dra nytta av i den egna budgeten.
Tyvärr för Nyöpings kommun har den här kampanjen blivit något av ett löje och ett skämt bland nollåttor.
Om stockholmaren hade velat bo i Nyköping hade hon sannolikt redan flyttat dit. Men de flesta storstadsbor vill inte bo där. Det är inte intressant, än mindre trovärdigt, med den moderatblå bild reklamkampanjen med glada barn, djur och natur någon lurat kommunen att investera i.
"det finns ett nytt sätt att leva en timme från Stockholm" är en bland många payoffer som det fnissas åt.
Se där, vi klipper inte navelsträngen som implicit föder våra arma själar; en timme bort i skogsbrynet.
Stockholmaren, som reklamkampanjen sannolikt vänder sig till, är inte de med små inkomster i sämre bemedlade stadsdelar.
Den välbeställda stockholmaren, som Nyköping kommun girigt trånar efter, vill inte pendla två timmar om dagen till och från sitt spännande jobb och alla möjligheter i huvudstaden.
Stockholmaren vill ha kultur, utbud och snygga gamla tinnar och tornhus att bo i. Inte ett småstadsutopia som reklambilderna förmedlar; där det enda uttrycket tycks vara glad, sund och helylle.
Kommunreklam som nätdejting; aktivt, sunt och snyggt.
Får man gråta där i Nyköping? Får man skilja ut sig? Får man ha en dålig dag? Får man vara människa, på riktigt; utan att störa den unisont presterade lyckan?
Om stockholmaren med flis i plånboken vill ha gräsmatta och vindars sus i en trädkrona; köper hon ett sommarhus där hon spenderar lediga stunder i tjänligt väder.
Då kan hon när höstregnet och långa mörka vintern kommer åka hem till mysiga Stockholm och fylla livet med sköna storstadsäventyr. Samtidigt som hon spar in tio timmars pendlingsklåda i veckan.
Bo i Nyköping – inte om det ska behöva vara på det där viset!
Publicerad: 2 April 2009 @ 13:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Publiken bestod mest av finanskvarterets svartklädda hökar. Löneslavarna hade fått komma ut med chefen och se kultur – inget svårt så man måste tänka efter; inte behöva känna sig berörd, träffad.
Lättsmält, enkelt – så att alla hänger med.
Kanske kände man där på fikarasten när beslutet togs om teater för personalen, att privatteatern var för mycket buskis; därför valde man Dramaten och pjäsen, Massakerguden.
Men Massakerguden är inte så lätt-tuggad som man kan lura sig att tro.
Den är komik – men, oss emellan, inte bananskalshumor...
Folk skrattar redan vid Johan Ulvesons första replik – som om man förvänat sig att snart tappar han väl byxorna också.
Bara det att det är inte asgarv och kul – hela tiden. Men för den som ser Yrrol och Parlamentet framför sig så fort Johan Ulveson står på scen; då blir minsta agerande en gest som hämtad ur modern svensk komiks memory lane.
Pjäsen har en mängd finurliga underströmmar som är väl värda att fundera på: hur vi är när det krisar, hur vi tror vi egentligen kan tackla en kris, hur vår kultur är, och vi i den.
Allt sådant gick finanskillarna och tanterna förbi – eller så gick de hem var och en för sig och funderade på egen kammare. När skrattet lagt sig.
Publicerad: 2 April 2009 @ 08:41,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det kom en man snajdigt rullande på skateboard med stora sköna S-svängar nedför Götgatsbacken.
En bohemisk gatstump strax ovanför Slussen i Stockholm; det närmaste Stockholm har av Ströget i Köpenhamn.
Mannen var femtio plus. Kanske femtiofem.
Han såg ut som en sån som är femtiofem år också: rutig gubbstjorta, vanliga blåjeans, bruna dojjor, pilotglasögon av åttiotalssnitt, gråsprängt hår, icke frisyr; sånt där som klipps och bara får växa ut igen – som det vill.
Man skulle kunna tro han var retro – men det var han inte. Han hade bara helt vanliga gubbgrejer, sånt som man har när man kanske är skolvaktmästare, eller busschaufför.
Man han kom alltså på skateboard, skönt glidande. Med grace och snajdiga svängar.
- Bara på Söder barn, bara på Söder.
Publicerad: 1 April 2009 @ 08:00,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Jag känner en kille som just utexaminerats från Handelshögskolan i Stockholm. Vass, nåja, halvvass. Nån spetstenta – kanske.
Hur som helst; jag tror han skulle klara jobbet på AMF pension lika bra som vilken Elmehagen som helst – och göra 48,3 miljarder i förlust.
Jag tror till och med jag skulle klara jobbet – fast då kanske det blev 80 miljarder i förlust.
Men det kanske inte gör nåt; för då får jag väl bara dubbla lönen – 200 000 000 kronor – eller?
Publicerad: 31 Mars 2009 @ 18:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Det finns olika sätt att dricka kaffe på i en stad:
Det äldsta är kaffe med dopp, en mazzarin och snurr snurr med sked. Bryggmalet och sockerbit.
Kanske är det en gammal tant som sitter där och snurrar. Eller några knegare i overall med smutsiga knän.
Respekt.
En fransk-italiensk kaffekultur har importerats sen ett decenium. Läsa tidning, dricka espresso. Slacka lite. Kanske surfa dator, kanske skriva nåt i ett anteckningsblock. Gärna konstnärligt och eftertänksamt.
Inte borättspapper och bokslutsrapporter – it's a no no.
Sen finns en New York inspirerad; springa kring med kaffe i pappmugg. Stressa uppför karriärstrappan. Fort fort – jag är på väg. Genom staden, genom livet.
Förhoppningsvis finns den trenden bara i Stockholm – så ni andra slipper se eländet.
Stockholm är inte New York; och du jobbar inte i Tribeca. Men det funkar ändå. Vi vet att du är behövd och duktig. Såja – skynda till kontoret så du hinner facebook:a lite innan tio-kaffet.
Publicerad: 31 Mars 2009 @ 10:46,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Anders Bolling, utrikesredaktör på DN.se, har skrivit reportagebok där han berättar att världen inte är så farlig som den ter sig i medierna. Att medierna är medskyldiga till den mörka omvärldsbild många har.
Å där slog vi in en dörr som öppnades redan 1976, när en svensk damtidning skrev: Kungen och Lill Babs gifter sig.
De gjorde de också; fast var och en på olika håll.
Att det skrivs i tidningen då tvenne slåss, är allom bekant. Men inte en rad om hundra tusen kramas, pussas och skapar vänskapsband.
Sent ska syndaren vakna. Tokigt bara att de sista i raden att upptäcka att tidningen överdriver och ljuger, är tryckfelsnissarna – som själva skapat rubriken.
Finns det inte en film med Steve Martin där han som vit man växer upp i en afroamerikansk familj; utan att han själv ser det, fattar det.
Ungefär där har vi dagens medier.
"fröken, får jag göra ett uppehåll i min prenumeration? ja, till året då ni ger ut en fri tidning; fri från Staten, fri från Mammon."
Publicerad: 30 Mars 2009 @ 13:13,
Kategori: Tidningar,
Kommentarer: 0 st
"Jag litar inte på folk som påstår sig ha många vänner. Det tyder bara på att de inte känner sina medmänniskor."
"Mannen är den felande länken mellan en sjörövare och en gris."
"En man måste ha vissa laster, gärna så exklusiva som möjligt, annars har han inget att bli frälst från på sin ålders höst."
"De flesta fortsätter tro på meningslöst trams hela livet, och ju äldre de blir desto större dumheter sväljer de. Men jag går mot strömmen, jag struntar i allt."
Citaten är hämtade ur Carlos Ruiz Zafóns senaste roman, Ängelns Lek.
Bör läsas av alla – inte minst den som går med religösa grubblerier.
Vännen B läser boken parallellt med mig; det skickas citat i mobiltelefonerna hela tiden.
Publicerad: 30 Mars 2009 @ 11:26,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Det är så jag ser helvetet på jorden.
Paret L hade varit på organiserad cykelsafari bland villorna i Spånga; en förträfflig övre-medelklass-förort strax utanför Stockholm.
Organisationen kring cykelturen såg ut såhär:
Varje familj i den lummiga villaförorten ordnade en rätt av en måltid: förrätt, efterrätt eller huvudrätt.
På besök till varje hem kom tre andra okända familjer – på cykel.
Sen cyklade man själv iväg, efter uppgjort schema, till någon annan tidigare okänd granne; där man fick äta något som den familjen gjort: förrätt, efterrätt eller huvudrätt
På så vis hade man några på besök hemma i egna villan; och fick cykla på besök hos tvenne andra.
Någon med excel och logistikerfarenheter samlade alla, satte ihop turerna och måltidslogistiken.
Låter det krångligt?
Kanske.
Jag ser två orsaker som får mig att tänka: väderspänt-heteronormativt-medelklass-gegg.
Ett. Människan är nyfiken, och vill naturligtvis se hur grannarna har det; samtidigt som man själv får visa upp sin inredning, goda smak, känsla för design och sitt hem – för dagen välpolerat av någon svart arbetande utlänning.
Två. Människor vill mötas. Eftersom villakvarter inte inbjuder till spontanitet och samhörighet får man krysta fram sådant genom organiserad cykelsafari en helg; när göken gol och lillan kom till jorden.
Publicerad: 29 Mars 2009 @ 10:59,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Med L på hemvisit i Blekinge, och C på stan med vänner; värms jag av katten Bellos päls, ett glas Pinot Gris Réserve 2005 och en carbonara.
Zafons senaste, Ängelns lek, gör kvällen sällskap tillsammans med en ensam cigarill.
Den mannen kan verkligen börja en roman; går på knock out direkt.
Publicerad: 27 Mars 2009 @ 19:56,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Snart kommer de, några damer från Hemfrid: skurdiplomerade och dammcertifierade.
Jag har fallit för frestelsen att i alla fall en gång i månaden få professionell hjälp med städningen där hemma.
Självklart – vitt, vitare än vitt.
Det är någon ny skatteregel som gör att det faktiskt kan motiveras att ha städhjälp.
I princip är jag emot att vi ska skapa lågstatusjobb. Samtidigt som ett jobbs status ligger i betraktarens ögon.
Med alla varsel och arbetslöshet som rasat ut för våra fjällar den här vintern är det väl lika bra att det skapas nya jobb någon annanstans.
Publicerad: 27 Mars 2009 @ 09:27,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Det talas ryska i Gamla Stan i Stockholm; och italienska, spanska, amerikanska.
Om man hör någon tala svenska hajjar man till.
Det finns ett turiststråk som rör sig över hela Drottninggatan, vidare in i Gamla Stan längst med Västerlånggatan. Hela tarmen slutar på Järntorget; där Vinguiden.com har sitt kontor.
I morse stod det minst fyrtio ryssar och fotograferade vår gränd när jag klev ut ur porten på väg mot Posten.
Alla med kameran och karta i kalla fingrar. Guiden stod och berättade nåt som vi som bor och verkar här säkert inte har en aning om.
Sen runt hörnet; ännu en rysk grupp där en annan man berättade någonting annat.
Man blir glad av att se alla som tänk att: nej, jämmer å elände – nu åker vi till Stockholm istället: kollar in lite gator, shoppar och äter nåt gått. Nån vecka i mars tror jag blir bra.
Publicerad: 25 Mars 2009 @ 10:05,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 1 st
Vi skulle åkt till New York; L och jag.
Men biljetterna kostade för många tuuuuusen styck.
Det skulle vårshoppas, och ryktet sa att det var femtio procent rea i NY. Trots dålig kronkurs skulle det kunna vara värt en tur – och ett äventyr.
Vi fick nöja oss med Stockholm i stället.
Eftersom det var New York som var tanken ställde vi stegen mot SoFo (Söder om Folkungagatan) på Södermalm.
Faktiskt var det den blå bussen nummer 2 som tog oss hela vägen upp upp upp över vattnet och upp upp upp på Åsön, som ön heter där Södermalm tronar.
Södermannagatan, Bondegatan, Skånegatan, Nytorgsgatan – alla gator där alla människor skönt drog omkring och var ett enda stort Vi; med second hand, vintage, en gammal hatt, hemmastickat, en egen stil, eller bara vanligt.
L och jag blev glada; här hade färgen svart plötsligt upphört att vara allas stackars skyddsväst. Nästan ingen gömde sig bakom modehusens strålande logotyper.
Publicerad: 24 Mars 2009 @ 08:52,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Det var som om Påven just fått veta att Jesus faktiskt inte finns. Att allt bara var en saga; en god saga – men blått en dikt.
Hank Paulson är en av Milton Friedmans gossar – de så kallade Chicagopojkarna – han var USA's 74e Treasury Secretary
Chicagopojkarna; som predikar ohämman marknadsliberalism. Låt allt som inte bär sig gå under; så att allt som är starkt överlever.
Ungefär så kan deras teoligi förkortas.
På Doument Utifrån igår på SvT fick vi följa den ekonomiska härdsmältan i höstas i USA – den är inte över än.
Det var ett kapitalismens fall; precis som Kommunismen för knappt tjugo år sen.
Där stod han; Hank Paulsen, med darr på stämman och förstatligade amerikanska banker, och insåg att allt allt allt han trott på – inte fungerade.
Nu har vi snart gått varvet runt:
Anarkism i franska revolutionen: fungerade inte. Blev bara nya höjdare.
Kommunism i Ryssland: Blev fel samma år som revolutionen 1917.
Konservatism: Margaret Thatcher och George Bush – tack, men inte en gång till.
Liberalism: Milton Friedman, rest in peace, men du hade fel.
Vad finns det kvar att tro på?
Vi kanske ska prova att göra en pytt av alltihop.
Lite skönt förstatligande av samhällsfunktioner. Starka fackföreningar. Frihet för människor att göra i stort sett som de vill. Lite tunga konservativa institutioner som riddarhus och knaskungar – så att de som vill får pyssla med sånt.
Markanden får fixa tillväxt och staten ser till att det inte kastas sand i sandlådan.
Ungefär som det sett ut i Sverige alltså.
Publicerad: 23 Mars 2009 @ 09:38,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Plötsligt kommer det en doft av nåt vällagat, gott och mustigt från köket strax nedanför.
Det är kockarna på Den Gyldene Freden som lagar till något storfint på anrika restaurangen; där visst Bellman höll hov och dinnerade på sin tid.
Från vårt kontor, en trappa upp, har vi fri insyn till restaurangens kök, som ligger i en tidigare gränd; som nu fått tak och blivit del av restaurangen.
Låter det krångligt? Det är så i Gamla Stan i Stockholm; krångligt och lite prångligt.
Men, det var inte det det skulle handla om; utan att man inte kan låta bli att tycka, och kanske tro, att den mat vi här uppe i vårt lilla pentryt micrar (med utsikt över deras kopparpannor, sabatierknivar och rostfria köksöar) inte är av samma finess som där nere – på Den Gyldene Freden.
Publicerad: 20 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Det är inget jag är stolt över; L vet inget, hon var inte hemma.
Men jag "råkade" zappa in på Kanal 5...
Där satt en uppblåstbar Linda Rosing i en glittrande nattklubb, med diskokula och allt; medan fem (5) hunkar dansade fräckt framför.
Det var visst ett teve-program där Linda Rosing dejtar diverse män... Ja, det är väl i stort sett hela programidéen.
På löpet för någon vecka sen såg jag att "Linda Rosing dejtar nio män".
jaha, tänkte jag och gick vidare funderandes på dikten Så Få, av Bruno K. Öijer.
Men nu fattar jag – det var ett teveprogram som löpet handlade om...
Hur som helst dansade fem män framför Linda Rosing. Fem stora starka karlar, hunkar. Skäggstubb och snajdiga kläder.
Det måste vara botten av förnedring; omanligt, mitt i allt rakvattensgurgel.
Till slut drog någon av sig tröjan, en annan stod på händer – eller om det var samme en.
Han som visade mest hud där i all sin dansdesperation vann: en dans med Linda
- Fröken, vart ligger utgången?
Publicerad: 20 Mars 2009 @ 06:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
- Kolla här, sa baristan på fiket i Gamla Stan i Stockholm.
- Förstasidan i Expressen, mitt fik över hela sidan, fortsatte han med lätt rodnad kind.
Det var ett våren-är-här-reportage som fått smeta ut sig över hela ettan.
Eftersom drygt hälften av alla anställda på diverse riksmedier bor i Stockholms innerstad ligger det i farans riktning att just "mitt" fik hamnar i fokus; eller "hans" fik då.
Precis som när SMHI ska visa vädret på SVT2. Då kommer det en vinjett med några änder och ett par svanar.
För övrigt några av landets mest välmatade, mätta och belåtna fjäderfän.
Samma änder och svanar var enda gång; simmandes strax nedanför Operan, mitt emot Stockholms slott.
Publicerad: 19 Mars 2009 @ 18:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Det är väl över tio år sen nu, men ändå tänker jag på honom ibland.
Ungefär vid den här tiden på året; på våren, var det som det hände – det oförklarligt hemska. Ofattbart onda.
Han och hans fru hade separerat. Hon tagit villan och det mesta av vårdnaden om de två barnen; tio och fyra år.
Pojken var mörkhårig, precis som pappa. Blå intensiva ögon, vetgirig och intelligent.
Flickan var en blond docka. Med klassiska korkskruvslockar som från en saga. Mitt i sin mest intensiva prinsessålder.
En kväll efter jobbet skulle han passa barnen hemma hos den före detta frun; hon skulle in till stan med väninnor.
Då satte han allt i verket; all ondska han burit på.
Båda barnen dräptes i sina sängar; med kniv.
Efteråt åkte han ut på ett gärde med bilen full av bensindunkar. Allt exploderade.
Alla vi som kände honom var chockade i dagar. Han älskade ju sina barn. Kunde inte sluta pussa den lilla dockan; och hade alltid lust och uppmärksamhet över åt den vackre vetgirige pojken.
Vi älskar honom fortfarande – men ingen kan förlåta det han gjorde.
Det var den svartaste begraving.
Igår på Elverket i Stockholm såg jag Medealand; och allt kom tillbaka.
Publicerad: 19 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Jag tror det var Freud som sa nåt i stil med att: man ska skaffa barn innan trettio; för då kan man efter fyrtio ägna sig åt sin personliga utveckling.
L reagerade på att hon och jag ofta tillhör de yngre i teatersalongerna, på biofilmer som inte producerats i Hollywood, och på urbana restauranger.
Alla andra är antingen femtiofem plus – på kultur grejs.
Eller tjugotvå – på mathaken.
Vad gör alla andra fyrtioplussare?
Nej, L och jag hänger inte på ungdomsgårdarna runt Stureplan och ljuger om vår ålder för killar som ser ut som benjamin syrsa; och flickor som miss Piggy med anorexi.
Nej, vi sitter inte på guide michelin krogar och flashar med nåt guldkort på varken pappas eller firmans bekostnad.
Vi är bara ute och kollar lite grunker som spelas här och där. Slappar i en biosalong. Käkar en bit mat nån gång.
Måste man gå på svåra smala diktaftnar för att eventuellt träffa en och annan fyrtioåring som kanske gillar kultur?
Ska vi börja åka Ålandsbåt för att träffa jämnåriga; kolla storbildsteve en sportlördag i en brölig bar, eller ställa oss i en kö vid utgångskassorna på K-Rauta?
Publicerad: 19 Mars 2009 @ 06:00,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Det var polemik på teve här om kvällen.
Reinfeldt vs. Sahlin. Blått mot rött. Rakt På med KG.Bergström >>
Fastän Sverige avstannat sen den blå Alliansen knep makten i förra valet (med löfte om att; Få fart på Sverige) är det som om Mona Sahlin inte lyckas vackla Reinfeldt sosseretorik.
100.000 personer varslade sen i höstas. Avstannad tillväxt. Minskat kronvärde. Företagskonkurser.
Reinfeldt har fattar att tokhögerns och gammelmoderaternas metoder inte fungerar, och aldrig skulle fungera.
Egentligen borde de som röstade på Fälldin-regeringen i slutet av sjuttiotalet, och Bildt-regeringen på åttiotalet, och Alliansregeringen 2006; de som röstat på samtliga dessa tre regeringar; vilka vid varje tillfälle sänk Sveriges ekonomi från MVG till bananrepublik i fritt fall, borde ha försatt sin chans att få rösta fler gånger.
Men Mona Sahlin lyckas inte övertyga när Reignfeldt låtsas spela internationalen.
Jag är ledsen, jag hade gärna sett en kvinnlig stadsminister i Sverige nu eller senast 2010. Maria Wetterstrand verkar rapp nog för jobbet.
Mona Sahlin passar mer som sidekick som på sin barnboks-stockholmska kan förklara macroekonomiskt skåpmat för de lite långsamma lyssnarna – de som tänker efter .
Thomas Östros tror jag har rätt ton att få oss höra att Moderaterna spelar falskt.
Publicerad: 18 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Vid andra reklamavbrottet en bit in i Beck-filmen i söndags på TV4 fick jag nog. Det kör ju samma raklamfilmer – i alla avbrott!
Som om det inte räckte med att en gång på en kväll se Lena Endre snacka pensionsförsäkringar, Coca cola flaskor som lustigt flyger omkring i ett låtsasland skapat av kreatörer på svår LSD-trip, nåt bilmärke som visst äntligen fattat att de ska vara flexifuel.
Då kan man ju köpa en sån bil å sen somna om då; med gott gott i gott gott samvete.
Eftersom jag nästan aldrig tittar på teve, och aldrig på reklamkanalerna – hamnade jag chockad i framstupa sidoläge när det för en gång skull tittades – som i söndags, efter konserten med Frida Hyvönen på Dramaten.
Sitta i soffan med vinet som blev kvar sen middagen tidigare på kvällen. Kolla Beck. Kunde ju vara kul.
Besviken och med vatten på alla kvarnar vill jag citera fritt ut filmen "Jag har älskat dig så länge":
"Det är som en soptipp som väller in i vardagsrummen, rakt i ansiktet på folk – varenda kväll"
Publicerad: 18 Mars 2009 @ 06:00,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
- min yngsta dotter har köpt hus hon också. Ett stort vitt. 240 kvadratmeter. Det är enormt, sa kvinnan i biomörkret innan filmen Revolutionary Road.
Hon fortsatte,
- Så skönt att hon flyttat från stan, nu finns det luft, rum, altan bla bla bla.
Sen började filmen.
Efteråt var kvinnan tyst; med ihopsnörpt ansikte. Som om hon hade dålig smak i munnen. Lika dålig smak som om någon tagit det där hon sa; smetat in det i hennes ansikte, som hundlort någon funnit på en bajsbrun allmänning, mellan en busshållplats och ett slitet tistelgärde.
Precis som i filmen kanske man blir galen om man vågar se.
Suburbia.
Det är kanske bäst att snörpa lite med munnen och låtsas titta åt ett annat håll.
Publicerad: 17 Mars 2009 @ 08:38,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
- Zlatan spelade igår, trots mens.
- Svenska landslaget synkar sin mens så finalen kan spelas utan PMS – i hela truppen.
- Peter Jidhe sitter inte i studion idag – han har mens.
Ungefär så skulle det låta på sportkanalerna om män hade mens.
Tampongerna och bindor skulle inte heta något sött som: OB-fleur; inget skulle ha vingar.
Om män hade mens skulle det heta "med hullingar".
Förpackningarna skulle vara gummerade och se ut som djupa däcksmönster, taggtråd eller kamouflage. Ökenkamouflage nu när det krigas i Afganistan och Irak.
Astuffa patronhölster skulle sitta runt midjan på varenda karl, och tampongerna skulle likna patroner – kaliber 50.
Storleken på tampongerna skulle börja vid Large, och gå upp till XXXXL.
Det skulle vara helt okej för VD, styrelseproffs och höga tjänstemän att ställa in viktiga möten – på grund av "svår mens".
Vi killar skulle gå och dra i skrevet som Mickael Jackson i musikvideon BAD.
"Idag får ni klara er utan mig på oljeriggen, har sån jävla mens, vettu. Fan, jag måste till sjuksyrran – tål inte se blod sen jag mönstrade av från utlandsuppdraget i Kosovo."
Publicerad: 16 Mars 2009 @ 09:23,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
- Nej, det var hemma allihopa, nästan ingen var utomlands i år, sa damen från städfirman Hemfrid när hon var på besök.
Hon fortsatte; annars om åren har vi inte behövt städa i villorna i Bromma, Djursholm och på Lidingö, under jul och sportlov. Då har folk med den ekonomin varit utomlands: Mauritzius, Chamonix, Hawaii.
Men i år, efter finanskrisen, var det fullt hus och ingen reste, sa hon med en lätt rodnad kind.
Vad är det för överklass vi har egentligen i det här landet?
Att den är billig, vulgär och obildad – i jämförelse med överklassen i till exempel England, Frankrike och Mexiko, det vet vi.
Jag vill inte generalisera och kalla den öststatsbillig.
Bara för det svajjar till i finanskvarteren måste de genast dra in på polityren.
Är det bara lånta fjädrar där med som i vilken annan lyxfälla som helst?
Kungahusets pajaser kan man inte längre se upp till, inte sen kungen gifte sig med isdrottingen med den enorma språkbegåvningen, som det sas då i mitten av sjuttiotalet.
Trettio år senare kan hon fortfarande inte hålla ordning på om substantivet är ett eller en.
Svenska för Invandrare – någon?
För drygt 100 miljoner kronor om året till monarken skulle man ju kunna vänta sig glamour och stil. Inte en mysbyxmonarki.
Överklassen skulle man också den vilja se upp till, vilja efterapa.
Jorå, är man riktigt duktig i skolan och på kneget kanske man kan få det sådär bra.
Publicerad: 14 Mars 2009 @ 10:15,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
L och jag blev sittande en timme hemma i soffan efter föreställningen. Vi var tvugna att ventilera åttiotalspop, musik, referenser och kläder.
De Tre Musketörerna spelas för fulla hus på Stockholms Stadsteater.
Hela publikhavet stod upp, applåderade och dansade, efter föreställningen.
Om det bara ska ses en föreställning i år på teatern, är det den här!
Visst finns det musikaler där kanske sången är vassare.
Madonnas turnéer är galet synkade och välrepeterade. Det är på den megastar-nivån man får leta om man ska hitta jämförelser.
Men det är inte det. De Tre Musketörerna följer Alexandre Dumas berättelse från 1844; men allt är flyttat till popscenen på 1980 talet. Där musketörerna är hårdrockare, pudelrockare.
Det här är en skattjakt på popreferenser, med all bra musik ringande i öronen.
Kopplingar till alla stora är med: Prince, Madonna, Elton John, Bono, Nina Hagen, Europe...
Maria Gyllenhoffs kostymer borde få ett eget pris.
Man sitter och stampar takten, begapar munderingarna, garvar åt skämten och hittar referenser till den galet kreativa musikscenen alla åttiotal.
Ironin kring monarkin är lika vass som någonsin Familjen var på teve, och lika aktuell som då när boken skrevs.
Jag är helt matt!
Publicerad: 12 Mars 2009 @ 10:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Att läsa Carl-Johan Vallgrens, Kunzelmann & Kunzelmann försatte mig i en 530 sidor litterärt rus.
Nu läser jag Revolutionäry Road, av Richard yates, och är lycklig som ett barn med teddy vid armen.
Tidigare i vinter läste jag Vi, de Drunknande av Carsten Jensen, och var under en hel vecka världsfrånvänd som en buddhismunk på opiumtripp.
Men hurruni, alla bokförläggare, ni ger ju ut så mycket skräplitteratur också att biblioteket där hemma hotas kantra över till en återvinningsstation för recyclade tankar.
Mitt liv som Pingvin, av Katarina Mazetti var jag tvungen att gå till papperspåsen med efter bara fyra sidor.
Längtans ö, av Victoria Hislop, lästa jag hela; men behållningen är väl ett nja – azurblått utopia skriven av en journalist med medelhavsklåda och "me Tarzan, you Jane" onani.
Allt Camilla Läckberg skrivit borde gå till årets majbrasa – med tillropen "ut med dumheten, in med lite värme".
Publicerad: 11 Mars 2009 @ 18:00,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Till galapremiären på filmen "män som hatar kvinnor" hade Bindefeld fått ihop idel ädel kändisskrap (som vanligt).
Den utsända journalisten från franska tidningen Le Figaro saknade både regering och kungafamilj.
Filmen lär ha ökat antalet turistande fransmän som åker till Sverige, och Stockholm, med hela 20 procent.
Filmen, deckarboken, är en ny exportprodukt; efter ABBA, Björn Bog, Volvo och "långa blonda slampor", om jag får citera gårdagens teveprogram Kobra.
Men vart var kungen med sitt entorage – sessor och prins?
Höll sig borta!
Hovet får över 100 miljioner kronor om året, och vill ha 25 till för äldsta dottern ska till att gifta sig.
Precis som för alla andra bidragstagare i landet ska det naturligtvis ställas krav även på den här.
Om du inte slutar supa får du inget socialbidrag. Om du inte kommer till viktiga PR event för landet – inget apanage.
Någon borde räkna på om vad de där dryga 100 miljonerna om året till hovet egentligen ger för PR – utom för Svensk Damtidning som får sälja lösnummer.
Det har i alla fall givit 20 procent fler turistande fransmän till huvudstaden när en kommunist skrivit deckare.
Var det inte prinsbröllop i Danmark här om leden? Någon som minns? Vilket år, vem som gifte sig?
Det sätter säkert "Danmark" på kartan...
Utomskandinavier vet ofta inte om Danmark är huvudstad i Finland, eller om Stockholm är Norges. Och det vet inte ett dugg mer bara för att en prins släpat en brud till altaret.
Publicerad: 11 Mars 2009 @ 09:36,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
I inledningstexten till boken Revolutionary Road står det att det femtio år efter bokens utkomst är konstigt att det ännu finns människor som inte läst den.
Jag är visst en sån som inte läst.
Filmen har landat hos biografmaskinisterna för någon månad sedan; den ska jag också se >>
Men boken först.
Redan efter femtio sidor känns det som författaren Richard Yates hade samma funderingar som jag vad gäller boendeformen villa, förortsidyllen, småstaden.
Jag förstår alla argument för villan: garaget, fler kvadratmeter, altanen, tomten, skogsbrynet och rosenbusken.
Men jag köper dem inte.
Den viktigaste ingrediensen fattas:
Torget
Forumet, caféet, butiken, brunnen, parken, restaurangen, teatern, scenen, kulturen, gatan, hörnet.
I Norden är det för kallt för spontana möten. Människor sitter hellre inne, eller på egen altan några korta veckor om sommaren; var och en för sig; bredvid en blå studsmatta och varsin tvättvinda.
Det kanske är mina italienska rötter som gör det – men jag behöver ett torg, en park, en gata, ett café. Vi kanske inte likt Aristoteles snackar filosofi eller skapar demokrat där på torget. Men det gjorde nog inte alla greker på den tiden heller.
Publicerad: 10 Mars 2009 @ 06:03,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Äntligen ska kronprinsessan gifta sig!
Nationen ska få fira de unga tu; världens ska royalistiskt beskåda att någonting är som förr – även i en förgänglig tid där inget är som förr. Och tur är väl det...
Men hurru – säger inte traditionen att det är brudgummens föräldrar som ska stå för kalaset?
Vi får nog snacka lite med Magdalena Ribbing så det blir rätt här.
Antingen är vi moderna människor, eller anachronismer; då håller vi på etiketten.
Inte ska väl bruden, än mindre skattebetalarna, stå för nåt bröllopskalas.
Nästan alla svenskar gillar kungahuset, stammade en blåögd monarkist på Agenda, SVT2 igår kväll.
Klart de gör, om alternativet inte presenteras; eller presenteras som ett stort svart ingenting.
Människor behöva fanor att samlas under, traditioner att illusoriskt luta sig mot, ledare att glosögd blicka upp mot. Så även i vår läskunniga och, skulle man kunna förledas tro, bildade tid.
Klart majoriteten vill ha stort maffigt kungligt bröllop; som ett opium.
Majoriteten vill också ha lördagsfylla, dokusåpa, schlageryra och chartersemester till Benidorm.
Publicerad: 9 Mars 2009 @ 09:17,
Kategori: Hovet,
Kommentarer: 0 st
På söndagarna i huvudstaden ses de komma med prospekten krampaktigt i giriga nävar, med uppskruvade innerstadsdrömmar.
De har just svängt runt kvarteret med SUVen, hittat P-plats och traskar med bestämda steg mot en av gatans så kallade trottoarpratare som skriker: Visning.
Det är en lägenhetsletare på jakt i kvarteret.
Med drömmar om vååååning, köksö och imposant adress, slinker köpare med klassreseambitioner kring fasaderna. Glosögt tittandes på arkitektur, med kännarmin avgörandes lägets socioekonomiska standard.
I nio fall av tio bor de här några år; sen går flyttlasset igen – till en campingplats på anabola. Eller om ni hellre vill; ett villaområde.
Vad är det lägenhetsletaren försöker finna här? Vad söker de?
Är det snygga kulisser att spela upp livets teater mot? En urban livsstil som matchar en önskad kosmopolitisk självbild?
Eftersom flyttlasset efter några år av högpresterad urban livsstil ändå kapitulerar för lusten av uteplatsonani.
Varför inte spara sig själv mödan. Åk till Täby på en gång. Tjacka plastlåda med altan på baksidan och carport där fram.
Svensken förblir ändå en skogsbrynsfascist med Carl Larsson komplex; drogad av Emil i Lönneberga-crack och Villavillekulla-syra.
Publicerad: 8 Mars 2009 @ 17:30,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
På Kulturhuset i Stockholm visas Miss Very Wagner Weekend. Performanceföreställning med Charlotte Engelkes. Det andas Berlin.
Wagners kvinnor: starka; men självutplånande som högpresterande svenska kvinnor 2009.
Galet intelligent skrivet av Marina Steinmo. Listigt på gränsen till nervsammanbrott. Hela publiken stod upp och applåderade när timmen med Charlotte Engelkes personligt, närvarande och ärligt svängt sig igenom fyra av Wagners stora kvinnoöden.
Publicerad: 8 Mars 2009 @ 14:15,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
På anrika Hedengrens bokhandel på Östermalm i Stockholm stodo två män klädda i klanderfria bankpyjamasar, välpressad skjortor, slips och manchettknappar.
De diskuterade inköp av litteratur.
"Håkan Nesser då" sa gentleman nummer ett. "Vad tycker du om hans böcker?"
"Nja" sa gentleman nummer två "jag läste Den Vita Lejoninnan, gillade den inte, så han är nog inget för mig"
"Nehe" sa gentleman nummer ett. "Jag tyckte inte heller den boken av Håkan Nesser var nåt vidare".
ridå!
Publicerad: 7 Mars 2009 @ 16:23,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Hon gick rakt framför mig, i trängseln mot toaletterna.
Plötsligt vände hon sig om, 180 grader. Med en armbådge rakt in i magen på mig, eller en aning längre ner.
Stridsvagnskvinnan hade ångrat sig, skulle inte till toaletten där på Dramaten och i pausen av Shakespears; Muntra Fruarna i Windsor.
Utan minsta antydan till förlåt, eller en ursäkt, vrängde hon den kubiskt 150 cm långa, och lika breda som djupa kroppen som en klusterbomb.
Det är inte första gången som småväxta kvinnor födda på 40 talet stångas i människohav.
Själv är jag strax över 190 cm, och har svårt att se bilden framför mig där jag stångar tillbaka.
På L har det hänt mer än en gång att en klusterkvinna frankt satt sig på henne; i ett väntrum, på en buss, på ett café.
Rakt på bara – glumps. Utan att ens märka det, utan bara suttit kvar – med L under sig...
Beror detta på att 40-talistkvinnorna i någon mån tillhör den så kallade 68-generationen; och således i unga år fått inpräntat att ta plats?
Beror det på att dessa 150 centimeterskvinnor en gång var små nätta flickor; som nu svällt till kuber. Att de inte förstår att de numer faktiskt tar plats; inte uppåt, men på alla bredder?
Beror de på att de är från landet och van att ha en halv kvadratkilometer till sitt eget förfogande att svänga runt på?
Publicerad: 6 Mars 2009 @ 08:55,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
L och jag provade en ny konstform igår – dans.
Som den scenräv jag smickrar mig själv med att vara måste jag erkänna att dans inte varit nåt jag riktigt begagnat innan – förutom då jag själv deltagit; på mörka klubbar, bland blinkande lampor och med sprit i kroppen.
Need Company hade en galet annorlunda föreställning (vill jag tro) på Dansens Hus. Jag vet inte om jag förstod allt, men jag hade i alla fall kul.
En färgstark och överjordisk porslinsvärld befolkad av sexuellt frustrerade varelser som dansade, älskade och kopulerade bland vitt porslin och galet underbara scenkostymer.
Jag gillar!
Mer sånt.
Publicerad: 5 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det här vill jag helst inte skriva. Det tar emot.
I Barcelona för ett halvår sedan var en ficktjuv på väg ner i min väska. Jag reagerade, kom på honom och bad honom vänligt men bestämt sluta rota i mina grejer.
På flygplatsen Malpensa i helgen, utanför Milano, blev det påhälsning igen i väska. Ännu en gång reagerade jag och fick bort den klåfingrige.
Jag har inge värdesaker längre åtkomligt i väskan; de ficktjuvar skulle kunna få tag i är eventuellt en karta eller ett kvitto.
Men, i båda fallen var tjuvarna zigenare...
Nu vill jag inte börja gegga i nån rasistiskt gurgelvask. För vi vet alla att det finns bara ett folk i Europa som till exempel aldrig startat ett krig, och det är just zigenarna.
Jag vill snararer luta mig åt socioekonomiska förklaringar; men icke för ty blir jag heligt förbannad att det ska behöva finnas ficktjuvar som stjäl av vanligt folk.
Zigenare eller bonusdirektörer – ge fan i att sno folks stålar!
Publicerad: 5 Mars 2009 @ 08:00,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Redan efter tio minuter gick en kvinna strax framför mig. Hennes kille satt kvar. Hon såg inte glad ut. Kanske sa hennes min "att ta med mig på nåt dyligt blodigt töntmanligt skit".
Vad jag önskar hon suttit kvar.
The Wrestler är en stark film om ensamhet. Inte alls den blodiga showbiz som spelas upp de första scenerna.
Alla vet ju att första halvtimmen på en film går åt till att sätta personer och miljö på plats.
Tragiska scener med en trasig (både privat och filmiskt) och ensam Mickey Rourke. När han ena scenen tar anabola, och lyfter skrot på ett ensamt skitigt gym – nästa scen sitter fåfängt och tonar det inklistrade långblonda löshåret.
Själv har jag gått på tunga muskelbyggargym i halva mitt liv och tycker mig känna igen karaktären Randy 'The Ram' Robinson i fler av dessa stora små män.
Publicerad: 4 Mars 2009 @ 12:00,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
I alperna förra veckan, i en skidbod, mötte jag en man som var på pricken lik Ingemar Stenmark.
Alla äldre vet vem han var; för de yngre kan vi väl säga att han upptog det mesta av landets uppmärksamhet under slalomtävlingarna på 70-talet. Landet stod still när han åkte där någonstans i nån intenationell utförsåkning. Fabriksskorstenar slocknade, klassrum tömdes och städer stannade av.
Jag tror de var så att han vann allt allt allt, till den grad att man var tvungen att ändra poängreglerna för att få stop på hans guldsamling.
Hur som helst stod alltså hans kopia och hyrde ut skidor i en bod i italienska alperna.
Mannen i skidboden var olik andra italienare; det var något tystlåtet norrländskt över honom. Fåordigt och lite kärvt. Inte alls den glade bagaren som annars italienare skulle kunna förväntas vara; som sitter i en bilkö och tutar, eller står i en espressobar och hänger över en Gazzetta dello sport.
Senare samma vecka satt jag i en egglift, mitt emot satt en annan italienare med samma fåordiga långsamma tal. Aningen fräknig, lite rödlätt färg på huden. Även denne man med Stenmarks ögon, mun och övriga igenkänningsuttryck.
Då slog det mig – självklart!
Ingemar Stenmark var ju hetare än het här i alperna under sjuttiotalet. Han måste ha haft mer än en slalomgroupie klistrad som valla under sina Elan-skidor.
Publicerad: 4 Mars 2009 @ 08:00,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Förra veckan i alperna håll jag på att bli påkörd av en blonderad italienska; i SUV och med telefonen vid örat.
Vägarna var som lockar i ett hår.
Hon smet runt ett bergshörn med halva storbilen på min körbana. Vi möttes precis där det var som smalast.
Jag styrde undan, än närmare den lodräta bergsväggen. Snön yrde från vägkanten.
"jävla telefonhora!" var det som kom över mina läppar.
Publicerad: 3 Mars 2009 @ 09:14,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Hanna Hellquist heter en tröstlöst självupptagen person som skrivit en bok om sin pappa; som visst under hennes uppväxt haft en fairbless för djur.
Boken heter "Karlstad Zoologiska".
Hon skriver även krönikor i DN; de flesta med någon referens till sin pappa.
Ska det vara intressant det – en bok om sin pappa? Navelskåderi – någon?
Jag skulle kunna skriva en Brott & Straff-tjock volym om mina tokiga föräldrar. Något som nog ingen skulle vilja läsa – eller?
L har en tokig pappa i Ronneby som det går lika många skrönor om som det finns bokskogar i Blekinge. Gubben är över 70 år nu; och tokerierna bara fortsätter i eskalerande grad.
Det rör sig om allt från telefonterror av svenska topp-politiker, till mordhot av överläkare.
En psykolog skulle säkert kunna ställa diagnos på Hanna. Jag har mina funderingar men ger mig inte in i bokstavslekar.
I DN Söndag var det ett stort reportage igår om boken; och om Hanna Hellquist.
Vad är det vi inte ska förstå:
Hanna skriver för DN, samma tidning har reportage om hennes bok, som ges ut på vilket bokförlag ska vi gissa – Bonniers. Som äger DN...
Ridå!
Då var det betydligt mer ärligt att se Carl Johan Vallgren på Södra Teatern igår, vid Mosebacketorg i Stockholm.
Både musikaliska CJ och författaren CJ stod på scen. Samma person, men med ett ärligt misstycke till sin egen persons förträfflighet. Den "ytlige" musikern som tittar snett på sitt alter ego; den "djupe" författaren; som suckar över den "ytlige" musiken ...
Till skillnad från Bonniergegget var Vallgren en cirkellek för intellektet.
Publicerad: 2 Mars 2009 @ 10:48,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
"viii ska iiinte åka tiiill iiidre på lovet", sa en flicka på sjutton år.
"iiinte viii heller. Chamoniiix bliiir det iii år säger pappiii", menar en blonderad tös med svarta strumpbyxor på pinnaben, och en stor blå dunjacka. Som en huvudfoting.
Ungdomar i Stockholm (inte alla – men liiite för många) tror att det är fiiint att iiina; som myggor en sommarkväll; som Gulletussan på teveprogrammet Mia o Klara.
Det lär visst varit i:na från Österlen som tog vägen upp till Östermalm någon gång förra århundradet; bättre folk hade sina sommarhus där.
Nu talar var enda litet blonderat tonårsmonster på samma sätt.
Say after me – say: i
iii
No no no – not iii
i
Publicerad: 20 Februari 2009 @ 16:40,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
"folk har mer humor i Halmstad än i Stockholm", sa Peter Wahlbeck i DN igår.
"Varför ska jag bo i Stockholm, den frågan kan bara ställas av en stockholmare. Varför bor inte stockholmarna i Berlin?", replikerade Peter Englund på frågan varför han bor utanför Uppsala istället för i Stockholm.
Det är DN På Stan som en gång i veckan presenterar Veckans Lantis. En känd svensk som (hör och häpna) inte bor i Stockholm.
Frågan till Peter Englund är helt relevant: varför bo utanför en stad och arbeta i en annan. Både miljö och tid kunde sparats av en flytt. Alla stockholmare arbetar inte i Berlin; gjorde vi det skulle vi antagligen bo där.
Peter Wahlbecks påstående om att man är roligare i Halmstad, avslöjar en hopplös lantsortsattityd. På den lilla orten kanske det går att med viss riktighet säga att; folk i Halmstad är si, de i Ronneby är så, Norrtäljebon han är sån. På en mindre ort med färre människor kanske det kan sägas skapas en sorts kultur som genomsyrar befolkningen.
En stor stad spretar åt alla möjliga håll. Det ska den göra. Det finns lager på lager med kulturer och subkulturer. Av de 1,5 miljoner invånarna i Stockholm finns inget "man". Det finns bara en massa olikheter, som förenar.
Peter Wahlbeck beskriver fortsättningsvis att han tycker Stockholm känns stort, en massa ansikten, att man måste verka cool, streetsmart. Men på frågan vart han helst vill bo svarar han: New York...
Publicerad: 20 Februari 2009 @ 08:21,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Ännu en kalkonprodukt på marknaden! >>
Det är säkert inga fel på själva fluoren; stärker både tanden och fixar andedräkten.
Men förpackningen!
Det finns en sorts pipett som enligt instruktionen på förpackningen ska fyllas när man klämmer på flaskan.
På så sätt ska det gå att få de tänkta 10 ml det ska sköljas med.
Hur jag än klämmer kommer inget i pipetten...
Jag har kollat med vänner och bekanta:
- kolla den här Flux-flaskan. Hur gör du?
Ingen lyckas...
Ännu ett exempel på vår samtid, där alla duktiga ingenjörer, produktchefer och marknadsjonglörer visar sig i slutändan vara clowner.
Det är det vi håller på med på tvåtusentalet: skitsaker som inte fungerar, som inte håller måtter, som går sönder.
Men eftersom vi är fina människor som har så många högskolepoäng och titlar så måste vi berika oss och kräva det allra bästa av livet; för vi är värda det.
Farmor och morfar byggde Sverige, slet och knotade. Vad gör vi: sitter med en datormus och går på långrandiga möten, skriver onödiga PM och snackar skit i mobilen.
Och så stressar vi: barnen, jobbet, yoga, relationen, villan, bilkön, dinnerparty, resan.
Resultatet av allt flax: En Flux-flaska som inte fungerar, smaksatt Kelda (ett gammalt blogginlägg), och så igår; köpte en pennvässare, som inte kunde vässa. Blev bara fnas av hela pennan...
 
Publicerad: 19 Februari 2009 @ 08:57,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
"kom kom och hjälp – vi har haft oss på den fria marknaden nu, och det är inte roligt längre. Våra kompisar i Amerika är dumma".
Så ropas det på pappa Staten igen.
Ska Staten hjälpa till då, när automibiljättarna lekt färdigt, belönat sig rikligen och sugit ut ännu ett kunskapsintensivt företag som SAAB automobil?
Jag tror konsekvenserna på landet blir dyrare än de 5 miljarder kronor som Maud Olofsson stod i Aktuellt igår och menade att staten inte skulle spela hasard med.
Kapitalismen, som vi känt den de senaste globala utsugarårtiondena, är på väg att dö. Vilket var väntat.
Klart är att inte Staten kan sköta en bilfabrik bättre än vad GM borde ha kunnat – men det finns tillräckligt med kraft i Sverige att stå på egna fyra hjul.
Nu när till och med moderat rensats ut Kristina Axén Olin och därmed den sista neo liberalen ur partitoppen, kan man kanske hoppas på insikt om både makroekonomi och mikroekonomi även från det hållet.
Publicerad: 18 Februari 2009 @ 09:27,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 2 st
"Jag tar 500 kronor för en avsugning. Full service kostar 2000. Då får de göra allt, ALLT!"
"Hoppas jag får en kund fort ikväll, jag orkar inte stå och frysa", sa vänninan där hon satt späd på t-banan mellan Slussen och Hötorget.
På väg hem från Akkurat på Söder i Stockholm igår kväll klev dessa vilsna barn ombord i min t-banevagn.
Där satt jag mittemot och visste inte vart jag skulle sätta blicken. Kom på mig med att säkert vara en typisk kund till dem: 45 år, välklädd, familjefar, hyffsad ekonomi, lätt berusad av en god middag, några ale och en trevlig kväll med vännerna E och B.
Den ena flickan, som kanske var 25 år, orkade inte hålla ögonen öppna. Jag gissar; heroin.
Den andra, som såg ut att vara precis fyllda tjugo, var oskyldigt söt som vilken universitetsflicka som helst.
Sen klev de av och skulle antagligen upp till Malmskillnadsgatan, på jakt efter en torsk och pengar.
Frågan är om jag skulle gett dem en femhundring så det slapp förnedringen och smutsen; i alla fall den kvällen.
Publicerad: 17 Februari 2009 @ 09:37,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 1 st
På en av stadens guide michelin-krogar hade det bokas bord inför alla hjärtans dag. Fyra veckor ute i god tid var jag.
När jag och L steppade in i entrén fanns vårt namn inte i listan; beställningen var missad.
Personalsprättarna som krånglade runt i den avskalade och fula restaurangen ursäktade sig hövligt (lite får man ändå begära); bjöd på champagne med nåt gåslever-tilltugg.
Framför den överdimentionerade eldstaden i den dyra launchen satt vi nedsjunkna i stora vita soffor; sippade bubbel, ledsnade och gick.
Betala? – inget sånt!
På hörnet en bit bort låg en liten italiensk krog – Rossini
Där hade de bord för två frusna, en Amarone för blott 700 kronor och ett familjärt bemötande.
Publicerad: 16 Februari 2009 @ 09:16,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Det stod i nån tidning att det ska debatteras om glesbygdsbarn på TV – att barnen i glesbygd har mindre tillgång till aktiviteter som: bio, badhus, föreningsliv, disko; och vad vet jag, som barn och ungdomar vill ha tillgång till.
Är det inte det som är själva idéen med att bo i glesbygd, att det är glest mellan folk?; följaktligen slipper man allt buller, alla människor och alla pockande möjligheter.
Lugn och ro helt enkelt; det var väl det som var en av anledningarna till att bosätta sig där.
Nu är det väl föräldrarna som mest väljer vart det ska bos; ungarna följer bara med. Det gäller barn oavsett om det bos i glesbygd, i stad, i Lappland eller i Skåne.
Det är mest föräldrarna (tror jag) som agiterar för att barnen och undomarna ska ha vettiga fritidsaktiviteter; glesbygd eller ej.
Men vad blev det då, om det byggs en massa badhus, biografer, cafféer och föreningslokaler där i skogsbrynen; jo, si det blev en stad.
Nu finns det en massa städer överallt i hela landet, med en hel massa grejs som människor kan vilja ha och göra saker med. Då får man liksom ta och bo i en sån där stad om man vi ha tillgång till det.
Visst finns det en målsättning i Sverige att människor ska få bo kvar i den kommun de är födda i? Bra, det ska bli härligt för sonen C när han fyller 18 år och kommunen hör av sig till honom med förslag på en hyreslägenhet i centrala Stockholm.
Publicerad: 13 Februari 2009 @ 13:01,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
I duschen på gymmet stod ett par gymnasister och fabulerade.
- fan va mitt hår e ostyrigt på mornarna, sa den ene. Ligger som ett fågelbo på skallen.
- samma här, fan, sa den andre. Helt tokigt, måste ha en massa vax och mousse för å få grejerna på plats.
- tänk om man skulle införe en bad hair day day på skolan, sa den förste. En dag då alla kom till plugget utan att man gjort nåt åt håret. Vilken jävla syn, helt galet ba!
- ja' ba', håret i värsta rufset. Men då skulle det säkert bli så att man ändå stylade håret så att det såg så jävla ostyrigt ut som möjligt, men på ett snyggt sätt.
- ja, så skulle det bli... sa initiativtagaren moloket.
Sen släntrade de ut ur lokalen och iväg till läxläsning eller svensklektion eller vad nu såna där tonåringar gör en eftermiddag mitt i veckan.
Publicerad: 12 Februari 2009 @ 10:42,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Rakt upp och ner; utan annan rekvisita än fem stolar på rad, och en gul påsklilja.
Allt som bär historien är texten – Strinbergs text.
Mer avskalat än såhär kan det inte bli. Stadsteatern i Stockholm ger prov på less is more.
Klart jag hade velat att detta kammarspel från 1900 hade kunnat få vara just ett kammarspel; med ett bord, ett par stolar, en byrå och en hylla. Grejer som de sex skådespelarna kunde agera kring – inte bara som nu; sitta still och mer eller mindre recitera.
Ändå funkar det; om man orkar ta in orden, texten. Känna stämningen i rummet som dialogen färgar oss med.
Men i publiken, där hände desto mer...
Sex personer gick i spridda skurar under pågående föreställning: klamp klamp stön bök klamp. En dam strax bakom mig prasslade i sin handväska, letandes efter någonting – i tio minuter!
Mannen bredvid mig snarkade gott efter en kvart; och någons mobiltelefon ringde – sju signaler!
En telefon på scenen ringde också. Helena af Sandeberg ryckte till. Jag undrade "skulle den där telefonen verkligen ringa?".
Sven Ahlström, som är en rådig person, gick fram och svarade: med vem talar jag.
Telefonincidenten förde inte händelsen framåt en millimeter; inte heller kommenterades telefonsamtalet i dialogen.
Teater där publiken och felrigningar agerar; men där ljus, kontraster och dialog förtätar.
Jag bär med mig pjäsen långt länge efteråt. Försöker hitta paralleller till Kristus, som ju enligt myten tagit på sig våra synder. Lätt hänt att tänka så när den kristna Påsken är så tydlig i pjäsen. En fader har fängslats, men där kanske även de, familjen, har skuld.
Publicerad: 11 Februari 2009 @ 09:10,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
163 sidor stockholmspromenad i samtiden. Den enda skuggan över den sommardag då allt i boken utspelas är medialandets baksida som tränger på mellan personerna i det urbana Sverige, som Johan Kling så närgånget beskriver i boken: Människor helt utan betydelse >>.
Ni vet, Johan Kling, ena delen av Ratata som man nynnade med sådär högljutt på åttiotalet: "Jackie jag tror att du förstår, den där tiden satte spår, det kanske låter banalt; men jag saknar dig så" >>
Det där sångerna har man ju gråtit tillsammans med mer än en gång då när kärleken var ett enda hon hon hon; och man visste att allt var nu nu nu, och om jag inte tog mig ur den parentes jag befann mig i skulle jag aldrig aldrig aldrig kunna älska igen.
typ så; var i alla fall mitt tidiga åttiotal.
Fastän jag hoppas jag inte är en person helt utan betydelse – inser jag att i det stora hela är jag ändå det.
Men det kanske är det som är det finaste av allt.
Alla som läst lite zenbuddhism vet ju betydelsen av värdet noll.
Kanske kan vi skönja en ny insikt, att det är passé att gegga runt i varats tidiga 2000-tal;
Me Myself and I.
Alla var och en för sig är rätt betydelselösa, men tillsammans betydelsefulla.
DN.se >>
SvD.se >>
Kulturekonomi >>
Publicerad: 10 Februari 2009 @ 09:30,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Svenska folket samlas framför teven på samma sätt som vi gjorde på sextiotalet. Alla och Hylands Hörna.
Är det det som är grejen med den där schlager-yran; att det blir som förr då alla såg samma program – samma kollektiva minne?
På radio P4 hem från Idre i helgen sas det att cirka 3 miljooooner svennar kollat programmet.
Och att det således var (hur många blir det?) sex miljoner som INTE kollade...
- Vad gjorde dom då? undrade intervjuaren.
- Det gick en massa annat bra på de andra kanalerna, svarade tevekritikern från nån tidning.
Sen började han rabbla.
Så det var ingen som: var på bio, restaurang, disko, hemmakväll med en bok, gick ut med hunden, hade sex, vallade skidor i nåt garage, bakade njutångerslimpa, jobbade skift på nåt sjukhus, körde taxi, lyfte från Arlanda, passerade Öresundsbron – på väg bort från tomtelandet.
Självgoda medier gör att i alla fall jag skippar hela klabbet i år igen och gör nåt av det där andra.
Publicerad: 9 Februari 2009 @ 09:09,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
På Östermalm i Stockholm är det lite dyrare, lite finare, lite mer.
Jag fick följe med en kamrat som (fick jag veta) för en tid sen förvärvat våning på anrika östermalmsgatan (öfre östermalm – om än inte gröfre östermalm).
- Trivs frun och familjen, frågade jag, såsom man gör.
- Vi köpte våningen för 35 – och i höstas var den värd 82,5
Jaha, tänkte jag. 35 vadå – kunde det vara 35 tusen kronor kvadratmetern han menade?
82 komma fem? Viktigt med den där, komma fem, får vi anta.
Underligt svar på frågan; "trivs frun och familjen".
Jag är beredd att damma av den igen, ska jag? Okej, här kommer den:
"Det är synd om människorna"
Publicerad: 5 Februari 2009 @ 09:10,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Nu vill partiet med logotyp som liknar tidningen MAD:s att det ska byggas betalbro mellan några skärgårdsöar och fastlandet.
Det är en väldans massa folk som bor där ute på öarna strax öster om Stockholm och Nacka. Högskattebetalare nästan allihop. Någon nolltaxerare, kanske.
Med ändå räcker inte skatteslantarna till att trixa ny bredare bro.
Det ska inte byggas så mycket bilväg; är det så svårt att fatta!!
Vi har ett nytt millenium ahead. Glöm fossilbilar och 1800-talsteknik.
Bygg bro för snabbtåg från Gustavsberg rakt in till Slussen – och vidare in i hela jämrans Stockholm.
Finasiera rubbet gör vi gemensamt.
Betalbro: som i San Diego då eller, där somliga privatägda betalbroar rasat ner på senare år; med bilar och bussar och allt, i en enda röra. Död och pina.
Bara för någon storpotät som ägde bron hellre ville köpa lyxprylar till sig själv, än underhålla den där betalbron som ju ändå tickade in slantar.
Publicerad: 4 Februari 2009 @ 09:55,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Om någon frågar mig vilken månad jag gillar mest; blir det september – och februari.
Sommaren är överskattad och bryter alla löften våren gav.
Svensk sommar – ett par dagar mellan några regnskurar i slutet av juli.
Jag är skeptisk.
April är årets värsta månad – i alla fall i storstan.
Allt stadsdamm och grus som skulle täcka isgatorna i vintras; de blåser i april upp längst husväggarna och in i ansiktet.
Maj är ju fint, likaså juni – men det finns en oerhörd stress på att nu jämmer ska det vara nedcabbat, bäras dyra solglasögon och man ska vara lycklig lycklig.
- Vad gjorde ni i helgen? säger den försträfflige
Och då får inte svaret bli "ingenting"
- Vi var ute å seglade - grillade - solsken - nya skjorts - drink på solsidan - ljummet - kontinentalt...
Tacka vet jag september – och februari.
Underskattade månader – och därför så tillbakalutade.
Om solen skiner i september och det blir brittsommar – då var varje stråle en bonus.
Februari samma sak; man tycker den ska vara lika mörk och dyster som annars november, december och januari – men se icke.
Solen tittar fram, för den som orkar lyfta blicken. Isen ligger blank, för den med skridskor på.
Kan man sen toppa februari med en helg i en skidbacke, eller en vecka i en fjällstuga – då är det bara att bocka och ta emot.
Publicerad: 3 Februari 2009 @ 08:38,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Smaksatt Kelda; hur svårt kan det vara?
Från 1 maj heter vår nya VD på Systembolaget, Magdalena Gerger. Hon kommer från Arla Food; där hon jobbat med mjölk, fil och yoghurt. Enligt en intervju i DN är hon bland annat mamma till smaksatta Kelda.
Hur knepigt är det att komma på; vi ska smaksätta Kelda!
Snart inser jag att det måste vara ett jättearbete som kräver all respekt och lyfta hattar.
Tänk själv; på stora fina företaget är det ju inte bara att slänga ur sig: vi smaksätter Kelda – det kommer kunderna garantera gilla.
Nej du – vore det så enkelt kan varken höga lönen, fina tjänstebilen eller pensionsavtalet motiveras.
Det vore i så fall heller inget att komma med när man umgås med vänner med samma golfhandikapp.
Först måste man få gehör på ledningsgruppsmöten: skriva PM, göra powerpointpresentationer över smaksatta produkter i allmänhet, och mjölksektorns i synnerhet.
Studier från England och USA ska nagelfaras; resor till dessa länder göras, och konsulter tillfrågas.
Grafer framställas och budget upprättas.
Sen, när man efter ett halvår fått tillräkligt med mandat i ledningsgruppen; då ska en projektgrupp sättas upp. Det ska fixas till en kickoff i Åre och man ska trycka upp t-shirts till alla som är med i projektet – "Kelda is going bananas", eller nåt.
Bara delprojektet att komma fram till vilka fyra fem smaker som ska bli de första att komma ut på marknaden, kan ju få vilken kreativ människa som helst att se sitt bäst före datum passeras med månader.
De tekniska avdelningarna måste också komma in i projektet för det kanske behövs nya maskiner, nya tekniska specifikationer. Juristavdelningen måste tillkallas för alla eventualliteter. Facket och skyddsombuden samlas om ifall det kommer innebära övertid, nyanställning eller arbete med eventuellt farliga produkter.
Hemsida ska produceras, marknadsplaner rullas ut och hela kedjan med logistik ställas om. De stora livsmedelsbutikerna ska informeras och få tid att planera om sina mjölkhyllor.
Rabattkuponger ska tryckas och olika reklamsatsningar presenteras, bokas och rulla ut.
Kocklandslaget ska lobbas att ta med smaksatt Kelda i nästa VM, och mat-bloggare ska fås att skriva om produkten.
Kan man få till en debatt om vilken smak som egentligen är ens favorit; då är slaget om konsumentens uppmärksamhet vunnet.
Kom inte och säg att jobbet med att ta fram smaksatt Kelda är nåt för folk utan tresiffriga högskolepoäng, rejält uppskruvade målbilder och hierarkiklättrarambitioner. Att ett sånt gediget arbete inte skulle kunna resultera i behov av en livscoacher, en hemhjälp, en barnflicka och två timmar bikram yoga varje vecka, för att få ner den patologiska hjärtrytmen till buddhistiska nivåer.
Publicerad: 2 Februari 2009 @ 09:23,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Kan vara årets viktigaste film; lika viktig som Lilja 4 Ever var.
Tyvärr kommer väl de som mest behöver se filmen inte ha tid; "för man kommer inte iväg".
Upptagna som globaliseringens A-befolkning är av viktiga viktigare viktigaste sakerna på hela joooorden.
Sen spelar det ingen roll om vi inte är IT-miljonärer (som han i filmen); eller thoraxkirurger (som hon i filmen): har vi hemhjälp från fattigare land, eller polska snickare som målar svart – då delar vi skuld.
Och den blir inte mindre för att den är delad.
Sista replikskiftet i filmen är egentligen det viktigaste. Allt uppvaknande som ändå filmen mynnar ut i; slocknar i en oförmåga att styra undan.
Publicerad: 30 Januari 2009 @ 09:16,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Efter trettio sidor börjar jag sörja – att jag bara har 500 sidor kvar...
Trots att texten flyter fram tar den tid att läsa; långa stycken måste citeras i lika långa SMS till vänner med likartade glasögon mot samtiden, som författaren Carl Johan Vallgren.
L får stå ut med högläsning – minst varannan sida. "Lyssna, det här undebart träffsäkert!"
Förlösande!
Jag var lika tagen av Den Vidunderliga Kärlekens Historia, Carl Johan Vallgrens förra bok.
Men; Kunzelmann & Kunzelmann: en käftsmäll mot vår klonade samtid.
Om man inte gillar den kan det bero på att man känt sig träffad...
Publicerad: 29 Januari 2009 @ 09:45,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
Hela stan har sorg – eller?
Modeveckan pågår i Stockholm, men utanför catwalken ser ingen längre bort än gråskalan.
Nåjo, några röda jackor och gröna scarfar ser man här och där; men i det stora hela stan är "svart, svartare än svart".
Borde det inte vara förbjudet att bära sådär mycket svart?
Karl Lagerfeld har sagt att "det är inget kostigt med folk som klär sig annorlunda; det konstiga är de som klär sig som alla andra"
Kanske tycker man att det konforma uttrycker ens personlighet.
Som ett mentalt kalhygge.
Klonade åsikter – någon?
Hurrni – Alliansen! Ni som tycker om ordning och reda – frihet lutad mot paragrafer. Kan inte ni instifta en brandgul lag eller nåt. Max 20 procent svart på damernas toaletter och herrarnas ensambler; annars kommer farbror blå med dragen batong.
Publicerad: 28 Januari 2009 @ 09:17,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Innan jul beställde jag en flaska portvin från Systembolaget >>
Fina droppar skulle det vara – Sandeman's vau vintage 1997
Tanken var att det skulle bakas pepparkaka och käkas stiltonost.
Flaskan fanns på nåt systembolag i Göteborg, och krångel blev det för logistiken att få över den till Stockholm. Så jag blev utan.
Men sen, några veckor in på nya året, kom ett SMS från Systembolaget på Odengatan i Stockholm att flaskan hade anlänt.
Och jag är inte den som inte kan dricka portvin bara för det är januari. Pepparkakan kanske vi slopar.
L tyckte det var tantvarning att sippa sött i skira glas, men efter ett par munnar bad hon om mer.
Som all portvin ska den inte sparas om flaskan öppnats. Annars ett vanligt fel att man tror portvin kan stå öppnad med kork i; ungefär som whisky.
Men att portvinet bara skulle räcka två kvällar hade jag inte trott.
Tokigt gott sånt där sött i små skira glas.
Publicerad: 27 Januari 2009 @ 09:26,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
- Detta är inte starkt; det är ett bevarat landskap i ett glas, sa vännen och fotografen i filmen Maria Larssons Eviga Ögonblick.
Där formulerades en känsla jag länge burit på: ett bevarat landskap i ett glas.
Hmm, är det så enkelt? Ja, kanske.
Sonen C har många funderingar kring alkohol. För en sextonåring handlar det till en del om att våga spänna bågen. Det är bara ruset som söks; inget av tillfredställelse.
Men, det kan vilken lönehelg som helst vittna om; att fler vuxna än nödvändigt söker yrsel.
Konstig kultur egentligen: först arbeta och vara duktig hela veckan. Sen släppa på gracerna och supa ikull.
På kickoffen i norska Trysil för drygt tio år sedan sa en kollega att han och hans fru drack på ett mer kontinentalt sätt (gäsp). Gärna ofta, men aldrig mycket, som en krydda till mat och tillvaro. Inte det svenniga helgruset... (nähä du)
Senare samma kväll fick jag och två andra kollegor släpa den kontinentale friherren till sängs. Dagen efter ursäktade han sig och sa det hade varit stressigt och kunde hända i den bästa av familjer. (Visst)
Kväll nummer två på kickoffen hände samma sak: söp ikull och fick släpas i säng kräkandes och gråtandes.
Publicerad: 26 Januari 2009 @ 10:45,
Kategori: Billiga viner,
Kommentarer: 0 st
Goda vännen B har kontakter ända in i stockholmskrogarnas vinkällare och bokföring.
- det är kris, sa han när vi sågs.
Han förklarade att Stureplan har tappat kunder då de priskänsliga wannabeklientelet först känner av sämre tider. De som nyrikt sprutar champagne i goda tider är de som käkar gröt i dåliga.
Kanske ett tillnyktrande, tänker jag. Så vi slipper skämma ut oss inför varandra; som sämsta sortens öststatsbeteende, bara för att det är helgkväll.
I fina kvarteren på östermalm, där B bor, går man hellre på kvarterskrog, äter gott, blir vänligt bemött, och betalar lite mindre.
Att sitta och äta mitt i stökig ungdomsgård bland Kallestropp och Grodan Boll känns inte 2009.
Publicerad: 24 Januari 2009 @ 09:48,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Trögt tröskade Kristina Lugns pjäs "Nu mår jag mycket bättre" på Stadsteatern i Stockholm igår kväll.
Trots Kristina Lugns vassa penna och blixsnabba intellekt var det som om Clair Wikholm, som spelade huvudrollen, inte hade rappet i rösten.
Ändå kände man hela tiden hur bra den var; texten. Men det är som alltid inte bara vad som sägs; utan även hur man säger det.
Ungefär som Barack Obama. Vilken man, vilken talare! >>
Hade vi en sådn ledare i vårt land var min röst som klistrad vid valurna.
Publicerad: 23 Januari 2009 @ 09:19,
Kategori: Kultur,
Kommentarer: 0 st
På Posten i Gamla Stan i Stockholm stod en man och väntade. Det fanns ingen personal i kassan, och ingen klocka att irriterat plinga på.
- Märkligt, sa den trettioårige mannen, mitt i Stockholm och här råder ett sånt lugn.
Mitt i meningen ändrade han sig alltså; från stressat missnöjd till att faktiskt se det förnöjsamt lugnande i situationen.
- Jag är nyinflyttad sen en månad, sa han vidare. Bor du också här?
- nej, jag jobbar här, bor i Vasastan, fick jag fram.
Så stod vi där och fick känna oss urbant moderna. Kanske fick vi en gemensam känsla av att det var väl det vi visste. Att det är lugnt och trevligt i orkanens öga. Att det finns ett hejsan välkommen också mitt i stora stygga staden.
På väg tillbaka till kontoret såg jag kvällstidningarnas löpsedlar uppehängda redo att få hakor att tappas.
"Hela Vårens Väder"
Jisses, mitt i all skön urban verklighet anar man det tomtesverige man helst vill slippa.
- Fröken, när går nästa flyg till landet utanför?
Publicerad: 22 Januari 2009 @ 10:13,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Bygg högt och tokigt!
En kväll uppe i en skybar i Bangkok satt jag tittade ut över de galet höga och snygga husen runt omkring.
- Tänk om Stockholm kunde kränga sig ur småskaligheten och våga ta ut lite svängar, filosoferade jag.
Samma känsla fick jag i vissa kvarter i Berlin tidigare i höstas; och i Barcelona och Madrid i somras.
Nu är det väl någon som tycker att Stockholm behöver inte vara Madrid eller Berlin för att få finnas till; att vår stad har en egen grammatik som speglar oss, vår historia och vårt land.
Det är både sant och riktigt.
Men det finns också en rädsla över att göra tokfel igen som det gjordes i valda delar av Klarakvarteren på sextiotalet.
Innerstaden i Stockholm är i stort sett klar och kan få vara som den är; utom där det finns plats och behövs förändras: Slussen, Norrastation, Norra stationsgatan, Norrtull. (mycket "norr" där)
Men andra delar: Gärdet, Frihamnen, Årstafältet.
Tänk snygga ekovänliga höghus på Gärdet; skybar högst upp och utsikt över Stockholms inlopp. Lägenheter och kontor. Typ fem Turning Torsos.
Kultur och kommers i bottenvåningarna. Snabbtåg in mot stan.
Likaså på Årstafältet: galet annorlunda hus; miljösmarta terasslägenheter och goda kommunikationer. Parkanlägningar och utomhusteater. God tvärförbindelser så att jag som bor i Vasastan närsomhelst kan känna att: nä, jag drar till Årstafältet, kollar lite kultur och äter middag på den där svala restaurangen som ligger så grönt och skönt mellan de där snygga husen.
Engelska townhouses; sådär så man kan bo i stan men ändå ha ett litet radhus.
Kanske vore nåt för delar av Gärdet.
Kristiania (utan knark). Ohämmat annorlunda, där folk fick bygga sina egna hus på sitt eget sätt. Vissa grundkrav och lite ordning på basstrukturerna från kommunen; men sen ba! ge på med färg och form. Låt folk skapa själva.
Både högt och lågt.
Å så inga motorvägar och förbifarter.
Publicerad: 21 Januari 2009 @ 09:57,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Jag skulle utan knussel välja att vara Snygg; om valet stod mellan att; du får två val i livet: att vara Smart eller att vara Snygg.
Jag vet att det hade varit politiskt korrekt att svar: Smart.
Men det vore så töntigt lättgenomskådat.
- Men skönheten falnar ju, säger det praktiske.
- Jo, men känner du till senildemens.
Nu menar jag inte bara snygg sådär som man kan vara när man är mellan sjutton och tjugotvå; utan snygg ända upp i medelåldern och vidare. Att åldras till en Sean Connery, med grått skägg och rak hållning.
Nyss hemkommen efter en månad i Thailand sitter brännan på den här bloggarens kind som en skopa kakao i ett glas mjölk. Med ett disktrasfuktigt Stockholm som närmaste bordsgranne. För en gång skull får även en som jag känna sig lite...ja, snygg.
Kanske till och med är det nån som tittar till och tycker nåt snällt; är man ju inte bortskämd med.
Publicerad: 20 Januari 2009 @ 09:26,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Det är inte speciellt coolt att sitta och snegla över axeln på vad andra håller på med där en bit bort. Det skulle kunna uppfattas som lite ängsligt att glo, begapa och tappa hakan.
Ändå är det vad vi gör när vi sitter och glor på TV-galor som det tjatas om var eviga januari.
Vad har dom på sig, vilka är där? Oj vad vackra det vackra folket är.
Klart det finns ett allmänintresse i att veta vilka filmer som vann Baggar; vilken musik som fick Björnar och P3 mickar. Men måsta man titta på när det delas ut? Ja, kanske. Det är ju piffigt att kanske höra artisten och se en snutt av filmen.
Vore det inte bättre att man vek den där kvällen till att gå på bio och se den där filmen man aldrig kom iväg att se; eller den där pjäsen; eller köper den där skivan och bara lyssnar sådär som man lyssnade förr när skivor kom på vinyl och hela konvolutet upptog synfältet i flera veckor, flera dar.
Publicerad: 19 Januari 2009 @ 09:10,
Kategori: Kultur,
Kommentarer: 0 st
Chauffören på Taxi Kurir hittade inte till några adresser överhuvud taget i stan; trots GPS snett till vänster om blickfånget.
Jag som stått och förbannat mig över de usla taxichaufförerna i Bangkok som verkligen inte hittade någonstans i sin egen stad. Inte till de stora hotellen, de stora köpcentren eller sevärdheterna.
Ahh??? not no way!
Eller som vid bussterminalen Ekkamai mitt i Bangkok; där man inte kunde plocka upp en taxibil på den stora planen där alla taxibilar släppte av. Utan det måste göras med dödsbudet tjutande runt öronen på den sexfiliga galna motorvägen strax bredvid. Och då fattar fyra av fem taxichaufförer inte vart hotellet ligger, å bara drar.
Glad blev jag därför när jag åkte Taxi Stockholm här om dagen, och den trygga grånade mannen (som kanske hette Bertil) hälsade välkommen. Lugnt styrde genom innerstaden. Samtalade på ett sånt där lättsamt småmysigt morfarsvis.
Berättade att han kört taxi sen 1975. En av de första styrningarna hade gått en sen natt från Biblioteksgatan till Slottet. "Morfar Bertil" sa då till mannen i baksätet att han nog inte kunde komma upp till slottet vid den sena timmen.
- Det går nog bra, sa den lätt påstrukne passageraren. Jag bor där.
Publicerad: 16 Januari 2009 @ 08:44,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
På ön Koh Chang fanns ett köttrestaurang som skyltade längstmed vägen: Steak
Åkte man moppe där på öns enda väg såg man skyltarna som räknade ner innan man kom fram.
Steak 200 meter. Steak 100 meter. Steak 50 meter. Steak –>
Efter några turen fram och åter genom den ryamattstäta djungelvegitationen och det galet slingriga korkskruvskurvorna, var man så pass hjärnrtvättad att man tänkte: okej då. jag svänger väl in och beställer en steak, eftersom det tjatas så.
Fröken, jag beställer en steak, sa jag på thaiengelska.
Åhh, sa den thailändska servitrisen, ploblem sil, steak no have.
Publicerad: 15 Januari 2009 @ 10:32,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Jag stod still på trottoaren. En flicka helt uppe i sin ungdom gick och talade med väninna. Buff‚ hon gick rakt in i mig. Såg mig inte. Trots att trottoaren var bred‚ och jag närmare två meter.
Hon studsade runt 180 grader, fick tag i balansen och gick vidare med nåt hårt i blicken.
Bangkok har 8 miljoner invånare, Stockholm 1,5. (jag räknar hela stan‚ inte bara kommunen)
Densiteten där borta är 100 gånger tätare än hos oss. Ändå flyter människor fram där‚ som olja genom kugghjul.
Varför går vi i Stockholm rakt fram, breda som lagårdsdörrar, när thailändaren slingrar som en orm?
Är det storbonden i oss som fortfarande tror vi går runt bland plogtilltorna; bred och rejäl? Tunga som skogshuggare.
Publicerad: 14 Januari 2009 @ 11:47,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Senast jag var i Thailand fanns det tvenne surfplagg som alla bar: Quicksilver och Billabong.
Det verkade lite andefattigt; bara dessa ynka att valja mellan.
Idag finns det bara ett... Billabong.
I alla butiker over hela Thailand slipper konsumenten tveka. Marknaden har befriat oss bort undan dessa tveksamheter.
Billabong - Billabong - Billabong
Underbara nya tid - alla kan ha samma sorts plagg.
Lite som de militargrona uniformerna i Mao's Kina. Fast stjarnan i kepsen har bytts mot en logo av annan sort.
Herrn, kan jag bestalla!
We have only Coca Cola and Fanta - same same but different.
Publicerad: 10 Januari 2009 @ 03:05,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Den dagen Svenne samlat ihop ekonomiska mojligheter att skaffa hus, gjor han det.
Det ar sa skont att barnen kan springa rakt ut pa grasmattan, brukar det heta.
(Bloggen skrivs pa ett tangentbord langre bort an dit tanken ibland stracker sig)
Svennen skulle heller aldrig resa fran den svenska sommaren.
Det vore att rikta ett knivhugg rakt mot det finaste vi har.
Eventuellt kan Svennen resa ett par veckor i maj, eller september; for att forlanga sommaren.
Och det ar klart; har man skaffat hus att springa ut pa grasmattan fran, kan man ju inte resa fran den mojligheten de dar ynka veckorna under aret da det ar mojligt.
Svennen klar sig garna konformt. Inte for flardfullt, absolut inte utmanande. Dova farger, lagom uringat, inte for kort. Inte for hoga klackar eller for mycket farg.
Lite som en Elloskatalog.
Kammat, rent och putsat.
Ska Svennen ut i naturen, golfbana eller storstadsturism, ska det vara praktiskt; Gore-tex, fotriktigt och vindskyddat.
Dras det barnvagn, vilket Svenne gor minst tvenne ganger i sitt liv, skall denna vara utrustad som en mindre tanks.
Svennen talar om borantor, priser och aktiekurser. Han roar sig en fredagskvall framfor teven; Idol, delfinal i melodifestival och TV-gala.
Svennen laser bestsellers och tycker en DVD ar ett bra substitut for bio. Teater ar lika med buskis och det viktigaste samtalsamnet under en middag (skulle kunna vara med en flintastek pa altanen utanfor villan) ar vattenburen golvvarme, pellets vs. elpatron, antal minuter det tar att aka in till stan (om det bos i Stockholm).
Mänskligt, om än lite sorgligt.
En innerstadsbo tillika stockholmare ar som en Same i dessa samanhang. Svensk; men av en annan folkgrupp.
Publicerad: 8 Januari 2009 @ 08:23,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Allt stannade upp. Bara havets mjuka smekning fyllde rymnden med sitt vaggande brus.
Elektriciteten kopplades bort under morgontimmarna; en palm hade fallit och haft av en huvudledning.
(bloggen skrivs pa ett tangentbord med fler tokiga krumelurer an vi ar vana vid; dock inga med ringar och prickar)
Air conditionapparatens gnissel och surr stannade. Lamporna bland palmerna slocknade. Alla ljus, utom de naturliga, forsvann. Senare, under morgontimmarna gick elen igang igen; och allt blev som innan. Med espressomaskiner som suckade, lampor som gnistrade och internetcafeer som befolkades av urbana flyktingar.
Publicerad: 3 Januari 2009 @ 08:42,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Vid en strandrestaurang satt en engelskman med familj; det sippades vitt vin ur stora kupade gnistrande glas.
Talet var nasalt, gesterna avvagda och stilen hundra englska miles fran alla allmanna laroverk.
(jo tack, bloggen skrivs med ett internationellt tangentbord)
Vi kom att tala om vin; han sa han hade med eget vin inkopt i Bangkok. Pa fragan vilken sorts vin, svarade han: Chile och Frankrike(!).
Han hade med sig tolv kartonger vitt vin - om tolv flaskor i varje...
144 flaskor; for tre veckor...
I Thailand kan man utan problem ta med sig egen dryck pa restaurang; i alla fall pa de sma holmarna i landets arkepelager.
Jag undrade om han eventuellt kunde avvara en flaska till L och mig for New Year. Han bad att fa aterkomma. Efter ett par dagar gjorde han det; han hade kommit fram till att hans lager inte skulle racka alla tre veckorna till honom, hans syster och systerdotter.
Publicerad: 1 Januari 2009 @ 08:48,
Kategori: Billiga viner,
Kommentarer: 0 st
Pa turistinformationen tva jordkokor utanfor smutsen berattades det att i nio fall av tio vander turisten i porten eller strax innan soptippen, nar de anlander till stallet som lovar back to nature, simple life.
Tillbaks till ursprunget, utan materialism - det enkla livet. Lite skon buddhism som thailandaren vet att en stressad europe kan lockas av.
Ungefar sa utryckte sig ett strandnara bungalowresort med hyddor av vass.
(bloggen skrivs pa ett tangentbord som inte har begransats av ringar och prickar over vissa vokaler)
Verkligheten var; toalett utan handfat, golv med sprickor och plank som knakade vid varje steg, okaklad och vattensjuk dusch som inte mer an droppade. Allt omgivet av en soptipp, nagra hackade kycklingar och en smutsig hamn.
Eftersom hyddorna inte var mer an ett kast fran stampat jordgolv hade nog agarna sett sig tvingade att locka till sig en speciell typ av turist; en som soker narhet till naturen, enkelhet, icke materialism...
Ett gott konststycke i bonnfangeri.
De enda som bodde i hyddorna var konstigt nog svenskar - som anta vi, valuppfostrat tror pa det skrivna och lovade ordet, och inte vill stalla krav, stalla till besvar eller saga ifran.
Pa en bar strax bredvid lovades det: Happy hour beer: pay one – ge one. 
Publicerad: 30 December 2008 @ 07:01,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Vissa thailandare arbetar i strandkanten med trasiga skor och saljer Coca Cola for 20 bath burken (5 kronor).
Andra glider kring i senaste Toyota jeepen med air condition och ett avmatt leende.
(bloggen skrivs pa ett tangentbord lang fran dig)
De gula mot det roda partiet. Skillnaden lar ha varit stad mot land; rik mot fattig; bildad mot obildad.
Som filantrop ar det svart att titta bort fran skillnaderna.
Alla skulle vinna pa en spridning av mojligheter; men omstallningen skulle krava att nagon kanske inte var lika onodigt rik under en period; for att sedan kanske vinna pa det - nar marknaden skapat fler som kan handla.
Publicerad: 28 December 2008 @ 08:35,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
(bloggen skrivs pa ett thailandska tangentbord med fler tokiga krumelurer an vad jag behover; men inte de dar tre som ligger sist i vart alfabet)
Julafton firades pa stranden med thailandsk julmat; blandat med det de tror ar vart. Musslor, rakor, kycklingspett, kalkon (som de har i USA) och en massa korvar och kotbullar (hade de faktiskt fatt till).
Buddhister som de ar har de en unik formaga till inlevelse for andra manniskor; eller om de bara ar duktiga pa att fatta vad som saljer.
Eftersom julen ar en kristen hogtid, fastan de flesta upplysta vasteuropeer idag ar sekulariserade, vill thailandarna ge oss sa mycket kristet de bara gar att trixa till: julkrubbor, krusefix, uppblastbara snogubbar (!), madonnor och sjalvlysande djavulshorn (!).
Det dar sista har inget som kristna idag brukar tala sa mycket om; att det skulle finnas skarseld och slikt for den som inte tror. Men sanna detaljer tanker ju inte en thailandare pa - in med rubbet bara! Allt som verkar kristet.
Fyrverkerier blev det ocksa; och inget litet smallande en dar och en har som de kan bli nar forsiktiga svenskar ska skjuta raket.
Pyrotekniskt klafingriga som vi fatt lara oss att asiaten ar small det bra dar pa stranden nar himlens svarta exploderade i en tjugominuters eldkavalkad.
 (bli inte radda nu alla som tycker en san har gubbe verkar opassande pa julen. Han ar ju i alla fall rod - och lite gullig, tycker jag. Det finns ingen ondska farutom den vi sjalva skapar inom oss. Och det tycks inte spela nagor roll om vi ar judar, kristna, muslimer, agnostiker eller ateister. Daliga manniskor tycks finnas bade med och utan religion.)
Publicerad: 25 December 2008 @ 03:50,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Knivar, ormar, krumelurer och en tribal.
Hela beachen fylls av blamarken - av blacktorskar.
(Bloggen skrivs pa ett thailandskt tangentbord; darav lita tokiga bokstaver)
Visa mig din tatuering och jag ska saga vem du hoppas jag ska tro du ar.
En till synes snall tvabarnspappa fran Borlange; bor i radhus och jobbar som administrator pa ett transportforetag; ser ut som en elak fore detta kriminell som gjort en valta pa Saters fangvardsanstalt.
Knivar, dodskallar och tribaler tacker rygg och axlar som en illa sydd t-shirt.
- Oj, vad radda vi blir!
En flicka pa runt tjugo ar har ett piffigt kinesiskt tecken i nacken; som betyder lycka.
- Hoppsan vilken dag!
Istallet for att aka runt Godahoppsudden i ett ranglig farkost pa vag mot tokigt farliga aventyr blir vi sittande hemma i tryggheten framfor Kalle Ankas julafton och skaffar symboler som visar att vi egentligen ar nagot storre an en soffpotatis.
Har man inget schyst jarnror att sla varlden med hapnad med, far man ta en tribal.
Publicerad: 23 December 2008 @ 04:25,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Breda sangar, kylskap, air condition, stadning, TV och iskallt vatten samt rena handdukar - varje dag. Det ar lyx nar man bor pa en liten holme i Thailand. Priset ar anda inte mer an vad ett par dagar skulle kosta under hogsasong pa Gotland.
(bloggen skrivs pa ett thailandskt tangentbord - med en massa krummelurer; men inga som jag fattar)
Pa ett backpackerstalle ar det omvand logik som galler; bo lyxigt ar lika med charterturist som forvirrat sig ut i arkepelagen.
Man ska bo billigt, enkelt och lange. Helst ska det bara finnas takflakt, absolut ingen TV, och aldrig kylskap. Stadning ska man sopa till med sjalv (man far en liten kvast), och handdukar har man med sig sjalv - eller sa koper man en sarrong for 80 bath (20 kronor).
Sonen C har kommit till holmen. Han har varit nagra dagar i Bangkok - men nu fick det vara nog med storstad, buller och crazy shopping.
Han gillar lyxen i hyddan; jag kanner att den smetar ner mig. Nasta holme vi ska till efter jul, dar har vi hydda som bara star pa ett par grenar, en bit upp i luften (sa inte ohyra kryper in).
Less is more.
Publicerad: 22 December 2008 @ 05:26,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
I gar kom ett gang hongkongkineser till on; aven kallade kappkineser.
(Bloggen skrivs pa ett thailandskt tangentbord; utan vara sig a,a,o...eller hur man nu ska forklara det)
En av dem fick tag i en mikrofon; och borjade sjunga.
Det lat inte bra!
Det kan vara sa att han var nagot av en hongkongcelibritet; en sorts TV-kandis.
Hans storogda entourage gav mig den kanslan.
Ungefar som en san dar TV-pajas som vi kanner igen hemifran: Peter Jidhe, Pontus Gardinger, Carin Hjulstrom.
Ge dem en scen, en mikrofon (kanske en kamera) sen ar det bortom all kontroll.
Publicerad: 20 December 2008 @ 02:30,
Kategori: TV,
Kommentarer: 0 st
Om en brasilianare sitter och tittar ut över ett stilla hav, känner doften av saltvatten; ser en sol som sakta lyfter över horisonten. Då satter han sig ner och skriver en dikt om upplevelsen.
Om en fransman ser samma skönhet, skriver han ett brev om upplevelsen och skickar den till någon han älskar.
En svensk: han reser sig och går och ser efter på termometern hur varmt det är.
Den ständiga frågorna man får när man berättar för någon där hemma att man är i Thailand är: Hur varmt är det? Vad kostar det att resa dit? Hur länge stannar du?
Bara det jag kan mäta kan jag förstå.
Publicerad: 19 December 2008 @ 08:00,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Pa Arlanda flygplats sa en man fran Malmo att: Stockholm ligger langt bort. Narheten till Kopenhamn ar en fordel med att bo i Skane. (bloggen skrivs pa ett thailandskt skrivbord)
Sen nar blev den stora fordelen med att bo pa en plats att den ligger nara en annan? Som om fordelen med Stockholm skulle beskrivas med att det ligger nara till exempel Uppsala, funderade jag.
Inget fel pa Uppsala; men det ar inte det som ar den stora fordelen med Stockholm.
Stockholm ligger i en avkrok, sa en annan. Malmo ligger narmare Europa, narmare de europeiska kulturerna.
Jaha, sen nar har tankar och ideer med breddgrad att gora, replikerade jag. Kommer det fler stora tankare, filosofer, konstnarer fran lander mer soder ut an norr?
Jag undrar om nagon kopenhamnare ens reflekterat over att de fatt en ny forort pa den svenska sidan?
Modernare vetenskaper har pavisat att jorden ar runt: till och med att den ar ett klot.
Stockholm ligger narmare an Kopernhamn flygvagen till bade New York och Beijing, Bangkok och Chicago.
Det gor inte Stockolm till ett dugg battre plats an Kopenhamn. Stader och folk som bor i dem kanner forstaelse med varandra. Lander betyder inte sa mycket numer; livsstil och tankar ar intressantare.
Tokigt sant dar nar det tycks som om vi fortfarande akte hast och vagn till varandra.
Tank om portugiser hade en lika svag sjalvbild som somliga svenskar: ett land som ligger pa randen ut mot det iskalla Atlanten. Bakom stora Spanien. Eller Irland; en liten o som ligger bakom en stor, som varit ett imperium. Eller Malteserna, med huvudstaden Valetta. En holme bakom nedanfor Silicien, nastan i Afrika.
Publicerad: 18 December 2008 @ 11:35,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
En trave böcker, ett par sarronger och flip flop sandaler; sen är jag nöjd.
Konsten; att hasa och glo; är inte alla förunnad att behärska. Men jag har några vänner som alla är lika bra på att sakta se dagen passera under en palm.
Klockan 18 går flyget till Bangkok, via Beijing.
Ja, jag har ett ekologiskt avtryck på under två ton CO2; resan inräknad.
Du vet, jag bor i lägenhet; värmer upp varandra, två ytterväggar istället för fyra, inget tak rakt ut i kylan.
Jag äter närodlat och vegetariskt; i alla fall nio måltider av tio.
Åker nästan aldrig bil; cyklar och går till allt inom tullarna i Stockholm. Tåg om det är längre.
Vind-el till lågenergilamporna.
Kanske är det ett försvarstal; men jag gillar att dyka, bo i hydda på en liten strand, äta med pinnar.
Jag ska inte handla julklappar heller; mer än några småsaker till barn och ungdomarna som är med på resan – och nåt till L kan man tänka.
Kommer hem i mitten av januari; och har gjort av med mindre pengar än om jag varit hemma. Låter som en win win. Budget på drygt 1000 bath om dagen (två hundra kronor): räcker till frukost, lunch, middag, öl och glass.
Hittar jag ett internetcafé på någon av öarna där jag och ryggsäcken befinner oss kommer det bli blogg.
En biffig flamstransa som älskar att ta män i randia pyjamasar passar lägenheter medans jag är borta. Så eventuella tjuvar kan ta sina kofötter och gå någon annanstans.
Publicerad: 16 December 2008 @ 10:31,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Skyltfönstren på stan har tremetersbokstäver: ALLT SKA BORT!
Jaha, sen när skulle inte allt som finns i en affär bort?
Brukar butiker ha en avdelning med varor man inte får köpa, eller?
Själv köper jag julkappar för mindre än tusen kronor i år.
Önskar heller inget; har allt jag behöver.
Nåt välgörande kunde vara omväxlande; slippa gå i den där nu-ere-jul-igen-köpmanna-geggs-fällan.
Samtidigt blir jag trött på alla behjärtansvärda hjälpgalor på teve; TV4.
Som om eldsvådor kunde släckas med våtservetter.
När det behövs pengar att rädda banker; då dyker det upp tusen miljarder – med till barncancer och tsunamioffer: då skramlas bössa.
Länder med stora naturtillgångar; konfiskeras av globala jätteföretag – för annars sätts landet i bankrutt och vi placerar en elak diktatormarionett som dinglar i trådar ända till nåt vitt hus i väst.
Ops, folket svälter; vi skickar Läkare utan gränser och Albyl mot dåligt samvete till västvärldens rika i utbyte mot fadderbarn.
Zewdi bor i Ethiopien. Hon får skola, kläder och mat; för 2000 av mina kronor om året.
Det enda jag önskar är att utsugna länder fick skuldavskrivning och möjlighet att leva på sina tillgångar.
Publicerad: 15 December 2008 @ 12:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Mannen, vem tror han att han är, komma här och spela Allan, uttryckte sig en medborgare som vanligen betecknas som invandrare.
Jag och Aisha har kollat värsta huset. Du vet, radhus i Sollentuna. Tomt, sådär så barnen kan springa ut. Altan, man kan grilla. Fett bra för barnen, mannen, sa en annan som slarvigt betecknas andra generationens invandrare.
Vi ska köpa stor bil, mannen, sa en tredje. Tror det blir Volvo. Du vet, mannen, den är fett säker. Bra avbetalningsvillkor. Vi får rum med barnvagn i baklucka – utan att ta av hjul. Fattar du, enklaste grejen.
I sommar då, sa en man med persiska rötter. Jag tar hela familjen, åker till Mallorca. Två veckor. All inclusive. Bamseklubb, allt. Jag och frugan kan ligga vid värsta feta poolen. Dricka paraplydrink, du vet mannen, tjejer gillar sånt.
Då slår det mig plötsligt: de som kallas invandrare har gått och blivit svennar!
Sen började andra akten av premiären på Vem är rädd för Virginia Woolf på Stockholms Stadsteater. Alla gick in till sina platser; svenskar, andra generationens invandrare, utlandsfödda svenskar, nysvenskar – eller vad vi nu heter, alla vi som är svennebanan.
Publicerad: 14 December 2008 @ 10:16,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Smörgåsbord från förr med ALLT som ska till när svensken ska dricka julbord.
Sillsalader, ål och grisfötter – alla tomtens favoriter stod på parad i det inbonade decembermyset ute vid Ulriksdal, en taxiresa bortanför norrtull i Stockholm.
Men den här kvällen var det något som inte var som förr:
Vid ett av borden satt två bögar och funderade på vilken av servitörerna som skulle varit läckrast att sluka ihop med prinskorvar och hemrullade köttbullar.
Där satt också en manlig prostituerad transvestit; klädd som drottning Silvia på nobelfest och kokain.
L var som alltid ställets snyggaste; lite för snygg tyckte nog de andra damerna runt fyrtio som slagit sig loss från gillestuga och Idol-final.
Själv var jag den ende heterosexuelle mannen som inte var klädd i begravningskostym.
Finn fem fel – alla satt vid vårt bord.
Men trots blickar och höjda ögonbryn när vår transvestit elegant gjorde grand entré med att halka nedför trappan på glashala stilettklackar, fann vi oss snabbt tillrätta med nubbe och mumma.
Ulriksdals egen nubbe, med det tvivelaktiga smeknamnet "ulrik", var det som sköljde strupen bäst varför servitrisen såg det som lika bra att låta flaskan stå i ishink på bord nummer fjorton.
Publicerad: 13 December 2008 @ 13:19,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Så hamnade vi rakt ner i sirapshinken.
Med ett landskap som Australiens är det inte undra på om filmare vill göra tokigt snygga panoramor och glidningar över bergsmassiv.
Nicole Kidman är vassare än eggen på en kniv av märket Sabatier; utan henne hade filmen varit ointressant redan i första akten.
Hugh Jackman som den omöjlige kofösaren är en typisk karaktär jag tycker mig sett en gång för mycket i filmer från Down Under. Vi tror inte på Crocodile Dundee längre.
Galet aristokratisk överklassfru från England (Nicole Kidman), åker till Australien för att sälja släktgård; och träffa sin man som visst är där. Efter dammiga passager med alldeles för mycket bagage anländer hon till det råa Australien befolkat av riktiga karlar (Hugh Jackman) som löser konflikter med den i filmens värld numer lätt slitna käftsmällen.
Det elaka lokala rika patriarkatet vill sätt käpp i hjulet för blek fin flicka från Eng-land. Med hjälp av salig blandning: svarta, vita, kvinnor och barn, bildas ett brokigt kollektiv som visst kan bättre; och föser 1500 biffkor ombord på stort jäkla militärskepp så soldaterna säkert har mat en hel vecka.
Så, nu har hon pengar och slipper sälja släktgården; där plötsligt marken grönskar och vattnet porlar. När det tidigare bara var sand, torrt och vedermödor.
Året är 1939 och Australien ska precis bli attackerat av horder från Japan.
Kriget kommer; det andra världkriget. Alla skingras; folk dör och nån hamnar på otillgänglig ö.
Då kommer tokpraktiske Hugh-Jackman-karaktären tillbaka och tar hand om rubbet på ren vilja och svällande biceps.
Regisören Baz Luhrmann vet nog inte riktigt hur han ska avsluta filmen; för den skulle kunna ta slut tre-fyra-fem gånger innan den efter nästan tre timmar dimmar ut. Kill your darlings är ett uttryck som skulle kunnat dammats av.
Filmen är långsamt berättad; som vore den gjord 1939. Dramaturgin enkel; så alla kan hänga med. Karaktärerna lika självklara som; me Tarzan, you Jane.
Jacobs Creek bjöd på god Shiraz i foajen; och syster L sitter på planet på väg till Sydney över jul och nyår.
Filmen får en tårad kind och två spruckna överläppar.
Publicerad: 12 December 2008 @ 09:20,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Tidigare i år såldes stora kända mäklarfirman till en bekants bekant.
Det är oklart vad fina mäklarfirman kostade, men eftersom varunamnet är välkänt så torde det vara många sköna miljoner.
Killen som köpte var mer än på grön kvist; åkte Ferrari och hade dyr klocka. The only way was up!
Min kompis N som känner den lycklige, träffar mäklargurun på gymet då och då; alltid i bastun, alltid solbränd och nyborstade tänder.
I veckan som gick hade de setts igen; det var som om luften gått ur vår vän från bostadsbranschens solsida; hålögd, ringar under domsamma och blek, var beskrivningar som uttrycktes.
Dundermäklaren som sålt sin mäklarfirma i år visste nog vad han gjorde.
För nu hade visst nye mäklarstekaren fått sparkat folk, lagt ner kontor, försökt sälja dyra bilen (nåt ska ju en säljare sälja)
I fastigheten mitt emot var det visning i veckan. Det vankade runt en kostymklädd herre i våningen; mäklaren. Inte en enda spekulant.
Publicerad: 12 December 2008 @ 08:00,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Det finns en dyr och en billig väg att gå hem från kontoret i Gamla Stan i Stockholm.
Den billiga vägen går via bullriga och fula Vasagatan; den vill man bara förbi och hem så snabbt som möjligt.
Den dyra vägen går över Kungsträdgården, förbi NK och en massa glittriga skyltfönster med snygga kläder, skor och grunkor man inte behöver. Värst är Hötorget med saluhallen en trappa ner; där kan man lätt fastna i nåt fångstgarn och komma hem med pilgrimsmusslor och krabba – på en tisdag!
De senaste dagarna har det blivit den dyra vägen hem; inte förbi NK eller nån saluhall, utan för att proviantera inför resa till Thailand över jul, nyår, trettondagar och en låååång bit in i januari.
Under tiden bor en manlig prostituerad transvistit i lägenheten; vattnar blommor och dricker upp champagnen i kylskåpet. Har vi tur tar han hem sina flamsmadamer på nyårsfest; med paljetter, glitterboor och glasskor med tio centimeter klack.
Hur som helst kan jag konstatera att den här julen kommer slå alla rekord i icke konsumtion. Det är så lugnt på stan så här två veckor innan jul att man skulle nästan kunna tro att folk hade ett liv; och inte försökte köpa ett.
Kommer där en stressad medborgare med julklappsinslagna grunkor i stora plastpåsar är det nästan som om blickar kastas och säger: så du är en sån där som inte känt av börskraschen du, inte blivit varslad, inte solidariskt ickehandlar.
Jag vill citera Bengt Olsson i DN på Stan (081211): Årets julklapp: mindre av allt!
Publicerad: 11 December 2008 @ 09:50,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Plopp! sa det när korken åkte ur flaskan; hela köket fylldes med aromer från mogna bär och annat som vinkännare saligt rabblar likt pingstpastorer i tungotal.
Luttrad som jag blivit av att driva Vinguiden.com i snart tio år går jag sällan eller aldrig ner och gör en headspinn ens om det vankas grand cru i glaset.
Men den här sydafrikanen var i klass med en amarone jag pimplade för någon vecka sen. Kanske till och med än mjukare tanniner.
Rijk´s Pinotage heter underverket; jag har en flaska kvar som jag ska överraska mig själv med kanske redan till helgen.
Publicerad: 10 December 2008 @ 08:58,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
I helgen drack jag och L ett par flaskor vin som kostade under 80 kronor, när vi annars brukar ligga på priser strax över 100-lappen.
L hade ont i huvudet dagen efter. Och, hävdar hon, pga att vinet var av en billigare typ. Därför kanske sämre renat, mer miljögifter etc.
Kan det vara så att det slarvas mer med de billigare vinerna från jordbruksöverskottet i EU?
Jag lovade L att vi skulle börja dricka bättre viner nu under hösten!
Publicerad: 25 Augusti 2008 @ 13:31,
Kategori: Billiga viner,
Kommentarer: 0 st
Plockade kantareller i lördags. Det fanns inga gula trattar där jag gick... Någon hade sannolikt gått i skogen för mig och försett stadens matvarubutiker, för där fanns massor med svamp.
Å gott var det tillsammans med oxfilé. Å jag som ska föreställa vegetarian :( kanske mest, part time, men ändå.
Till denna illustra måltid dracks Colli del mancuso Riserva >>
Publicerad: 25 Augusti 2008 @ 13:48,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 1 st
Är det OK att dricka whisky på en onsdag? Jag gillar det i alla fall. Har en Lagavulin hemma, som är lika gammal som sonen C som går i gymnaset. Det får bli ett glas, utan is men med liten skvätt vatten (som jag lärt mig det ska vara)
Problemet kan ibland vara att när jag druckit det där ena glaset då är det en ny kille inom mig jag har att resonera med, en som plötsligt tycker det är okej att ta ett glas till...
Men i mitt fall aldrig fler än två. För det finns ett överjag också (är det en tredje kille månne?) Och han tycker att jag måste vara fräsch på jobbet dagen efter, och vet att det är inte är lika kul att vakna på torsdagen med lite tyngre framlob än vanligt.
Ibland kan jag undra hur många killar det finns som man ska resonera med?
Publicerad: 27 Augusti 2008 @ 08:48,
Kategori: Sprit,
Kommentarer: 0 st
Nu kan våra besökare själva blogga, betygsätta flaskorna, fylla i cirklar etc. Allt för att det på vinguiden är konsumenten som är i fokus.
Vår målsättning har alltid byggt på att vi litar och tror på konsumentet. Det är därför vi vill vara så publika som möjligt. Inga smakpoliser eller pekpinnar.
Men det är också viktigt att det finns många och bra viner i en vinbutik såsom denna. idag finns drygt 150 viner i vinbutiken.
Det ser ut som om det kommer strömma in en hel del nya goda och fantastiska viner under september månad. Hela femtio stycken från vinfirman Nigab utanför Göteborg, och ungefär lika många från ett par mindre aktörer i stockholmsområdet.
Vi var först med att skapa en publik vinsajt redan 1999. Först med en svensk drinksajt, år 2000, och först med Sveriges enda laglig e-handelssajt med alkohol, år 2007.
Och det är ju kul att det säljs vin för närmare en miljon kronor per månad bara via vinguiden/vinbutiken – och det är ändå viner bara ur det så kallade beställningssortimentet. För helt ärligt, det är inte så många av oss som går med handskrivna lappar och beställer vin på systemet. Men där har vi förenklat för konsumenten, och med systembolagets godkännande kunnat bygga vinbutiken – som ett led i vår ambition.
Publicerad: 28 Augusti 2008 @ 13:31,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Sonen C ville snacka "meningen med livet" igår. Man vill sånt när man är 16 år.
Vad säger man då, till en ungdom som börjar tvivla på innehållet? Han har i och för sig varit filosofisk sen han var fem och sa "pappa, när vi sitter här i soffan en fredagskväll och äter middag – du med ditt vin och jag med min läsk – då känner man att det är såhär livet ser ut".
Å kanske hade han rätt redan den gången. Att det är sådär livet ser ut.
Och fastän C numer knappast tillbringar en fredagskväll tillsammans med pappa, utan snarare ska "UT", så sitter jag ändå kvar där hemma, i sämsta fall som ett rundningsmärke – i bästa fall som en hemmahamn att lägga till vid när vågorna gått lite högt. Kanske nåt sorts ljus i hans unga tunnel. Det är väl vad en tonårspappa i bästa fall kan hoppas på.
Publicerad: 29 Augusti 2008 @ 09:19,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
En bra start på helgen tycker L är att ses vid Hötorget i Stockholm. Handla skaldjur på "hallen" och sedan ta en ale i någon av barerna intill. Med påsar fulla med kräftor, västerbottenpaj, färsk russinlimpa och något choklad trivdes vi i stimmet med andra helghungriga stockholmsflanörer.
Det är nästan overkligt verkligt. Som en anachronism i dagens köplade-elände. Att sitta sådär med påsar och en ale – och med en helghungrig L mitt emot.
Sonen C kom hem också, när han hörde att det skulle ätas svenska kräftor.
Publicerad: 30 Augusti 2008 @ 13:13,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
På sommarens sista dag stod jag iförd solglasögon på Sveavägen i Stockholm med en gräddskummad cappuccino som L försett mig med. Plötsligt försvandlades situationen till någonting större. Som om café Sosta blivit ett häng i New York.
Som om någon trendfé viftat med ett spö och gjort stadens urbana befolkning mer etniskt mångfaciterad, välklädd och ... vacker!
Jag kunde bara konstatera att med solen och mångfalden förflyttas tanken lätt till en annan plats, utan att stegen behöver tas många kvarter bort från vardagen.
Publicerad: 1 September 2008 @ 10:06,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Jag har en matglad vän. Vi kan kalla honom P. Han gillar bra mat, god mat och mycket mat. Ibland kan jag få för mig att "mycket" för P är lika med "bra".
Vi kom att tala om ekologiskt- och Rättvisemärkt-mat. P sa att han inte förstod vitsen med att köpa ekologiskt eller Rättvisemärkt – det smakade ju likadant...
Sådant får mig att fundera på vart vi är på väg.
Publicerad: 2 September 2008 @ 08:49,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Köpte honung här om dagen. Rättvisemärk, KRAV och allt möjligt bra. Sen såg jag att burken kom från Sydamerika...!
En annan burk som jag stod och valde mellan var KRAV men inte Rättvisemärkt, men den kom från Gävle.
Och jag vill ju göra rätt, vara alltruistisk och tänka på att även bi-bondens barn ska få gå i skola, äta sig mätta (på mer än bara honung) och ha skor på fötterna. Och i Gävle får väl barnen det får man hoppas. Men i Sydamerika!? Man vet ju hur illa hela den kontinenten mår sen chicagopojkarna, Milton Friedman och CIA våldtagit den sen sjuttiotalet.
Det är inte lätt att vara konsument dessa krav-dagar. För visst var det kanske bra att bi-bonden i sydamerika fick en förtjänst, men hur har den kommit ända hit till hyllan på COOP på för sätt – flyg, båt eller bisvärm?
Publicerad: 3 September 2008 @ 10:44,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Idag har vinguiden funnits i nio år. På den tiden, 1999, var allt kring IT hett och vi var först i landet med att presentera vin på internet. Många aktörer i branschen hade inte ens egna webadresser, och än mindre bilder på sina produkter.
Det var inte tillåtet att annonsera med vin i varken dagstidningar eller magasin. Där utgjorde vi ett undantag – för på nätet var det aldrig förbjudet.
Vi var rebellerna – och trots de nio åren vill vi tro att vi ännu är det. Därför att vi fortfarande håller på att skapa fler och nya möjligheter för branschen att nå ut med sina produkter och för svenskar att handla bra viner bekvämt på nätet.
james dean
Publicerad: 4 September 2008 @ 10:25,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Det är otroligt! Vinguiden har tipsat sina 10 000 kunder om vinet Simonsig Cabernet Sauvignon 2004, och på bara några timmar har närmare 400 flaskor beställts. Det får man väl lov att säga är godkänt, med tankte på att vinet kostar 150 kronor, och att det måste just beställas och väntas ett par dar på innan systemet fått fram det till den lokala butiken.
Själv har jag redan provat vinet, och ytterligare ett par flaskor kommer idag, "pling" där kom ett SMS från mitt Systembolag vid Odenplan som skriver att flaskorna finns att hämta.
Underbara moderna värld!
Publicerad: 5 September 2008 @ 09:56,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Här om leden hetsade jag den vinintresserade vännen P som mycket och gärna dricker goda och fina viner, har stor vinkyl med över hundra välplacerade pavor – att "ingen vettig människa handlar väl sina viner från hyllan. Man vill väl bestämma själv vad man ska dricka och då är det beställningssortimentet som gäller".
P stammade något att "jo, visst, jag brukar också beställa... eh, du har den där saajten va där man kan göra sånt, vad var adressen nu igen...?".
Klart jag tycker det är okej att handla ur ordinarie sortiment från "hyllan", men lite piffigt är det ju att botanisera själv i buteljdjungeln.
Publicerad: 5 September 2008 @ 10:03,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Man kan byta grejer med varandra, utan att behöva smutsa med pengar! Själv bytte jag en bok mot en kastrull. En jättekastrull att koka kräftor i, eller göra storkok av nåt som ska puttra länge länge.
L och jag var ute på Ekerö, strax väster om Stockholm, vid Rosenhill. Det är en gård som drivs i nån sorts anarkistisk anda. Där är det vego, vegan och alternativt. Man kan plocka äpplen också från deras äppelträn, och så gör de must. Eller så kommer folk med äpplen från egna trädgården, och "skaplums" så står de där med en massa must.
Själv tänkte jag att katrullen nog kan rymma en hummer eller två, men frågan är vart vi ställer kastrullen! Den tar ju SÅ mycket plats, och det har inte jag i mitt kök. Vinden kanske, så får man hämta ner den där det ska storkoka.
Så får det bli!
snusmumriken
Publicerad: 8 September 2008 @ 08:38,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Lärde mig igår att de med störst pool har minst tid att bada.
Undrar om det är på samma sätt med kök?
Paret M & J hade ett jättestort kök en gång med en massa kopparkastruller som hängde sådär franskt uppe i någon annordning i taket. Vitlöksfläta, naturligtvis! Alla möjliga knivar av märket Sabbatier (vad annars?). Allt var tänkt andas matlagning på hög kulinarisk nivå.
Sa jag att de hade matsal också?
Men det var aldrig middag där, annat än någon sedvanligt födelsedagskalas. Fast då med färdigköpt tårta och bullar från ICA.
Själva åt de ofta hämtpizza, och det som glödde mest i det där köket var on-knappen på microugnen.
Kompisen H däremot hade ett betydligt mindre kök men i hans fanns en ingrediens som paret saknade: kärlek till matlagning, viljan att i all enkelhet bjuda på middagar i hans ganska trånga kök, och alltid med en massa egenfixade chutneyröror, såser och vinägerflaskor.
Hos H satt man mer än gärna och trivdes och trängdes.
Publicerad: 9 September 2008 @ 10:12,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Har börjat baka bröd. Hittade ett recept som inte behöver jäsa. Jag tycker den där kemiska processen med jäsning kan vara lite trixigt. Det kan lätt bli för varmt å så dör de där små svamparna som ska göra jobbet, eller så är det för kallt och då vill de inte vara med alls.
Mitt recept är enkelt och jag har hittat rubbet på gröna Konsum. Vart enda flarn är KRAV och Rättvisemärkt och då blir snubbar som jag glada.
Det tar bara en timme i ugnen på 175 grader, sen har man en limpa som räcker flera dar!
Å man behöver ju inte ens titta på, om man inte vill. Pling i köket bara när äggklockan klämtat färdigt, å så luktar det sådär gott.
recept:
4 dl grahamsmjöl, 1/2 dl vetekross, 1/2 dl linfrö, 1/2 dl solrosfrö, 1/2 dl russin, 1 tsk bikarbonat, 1 tsk salt.
Blanda allt det torra först i stor bunke
Häll sen i 2 msk sirap och 3,5 dl filmjölk (gärna 3% fett, och botanisera med olika smaksatta filmjölkssorter)
Ner med smeten i en sån där rektangulär ungsform av metall, typ.
175 grader i nedre delen av ugnen. 1 timme, klart!
Publicerad: 10 September 2008 @ 09:01,
Kategori: Bröd,
Kommentarer: 0 st
En lång rad nya dyra bilar av märket Chrysler stod tungt och glänste utanför ingången till Café Opera i Stockholm. Det var tidningen Allt om Whisky som fyllde fem år, och eftersom senaste numret var ett bourbon-tema var allt sådär biggest in the world-svulstigt som det kan vara när det ska verka amerikanskt.
Och fina bilmärket där bortifrån ville naturligtvis också visa upp sina senaste glänsande dollargrin.
Den hugade marknadschefen blev sådär lite överlägset småsur när jag frågade om bilarna var helt nya, vad de kostade och vilken sorts drivmedel de var tänkt att tankas med. Eller om det var för att jag kontrade med att utropa: "500 000 kronor! för apparat med en förbränningsteknik från artonhundratalet!"
- känner ni till att vi ska sluta åka sådär mycket fossilbil
för att slippa åka roddbåt till kneget om ett par år?
Publicerad: 11 September 2008 @ 11:04,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Äntligen vet jag vad jag ska göra med pilgrimsmusslorna! Tidigare har jag bara stekt dem i lite smör och käkat som förrätt. Men igår träffade jag Å som arbetar med att förse Sverige med den japanska drycken sake – å han visste en massa om Japan, om sake och hur man lagar mat som känns rätt ihop med den drycken.
Det tog inte många minuter innan jag hittat webplatsen som andades det gula köket och bestämde mig för att det blir nipponkäk i helgen – med pilgrimsmusslor.
Tyvärr är systembolagets utbud av sake rätt undermåligt. Det mesta där är sådant som japanen använder till att bona golv med.
Det finns en del i det tillfälliga sortimentet, så man får väl hoppas på det.
Receptet då? looki looki >>
Publicerad: 12 September 2008 @ 08:00,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
L ville shoppa på fina gatan. Det ville nog jag också, för om jag inte minns fel var det jag som handlade mest. Det blev en sån där hög med massa hårda fyrkantiga kassar med fina logotyper på som det tycks vara en dröm att få lite trassligt bära omkring. Helst ska man vara kvinna; ha lite för höga klackar, snygga ben och en väntande bil med öppen baklucka där allt lite slarvigt ska ställas in. Jag ser en stor glad hund också, och kanske en mörkklädd chaufför – med livré.
Sen skulle det handlas mat, och då blev det gröna konsum...
Så hem på snygga ben gick L med alla de där kassarna (det kom aldrig någon sån där chaufför med bil och öppen baklucka). Efter kom jag, släpandes på två tunga grönvita med allehanda basvaror.
Det kändes som en film, eller som två: Sex 'n' the City och The Beauty 'n' the Beast.
Publicerad: 15 September 2008 @ 09:19,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Det finns rutor som folk bär på kläder och accessoarer i syfte att (tror jag) visa på stil, god smak och kanske en aning rikedom. Jag tror företaget bakom mönstret heter Burberry. Jag får en känsla att folk som bär rutorna är sånna som inte sällan fäktar för individuell frihet.
Men trots detta, eller på grund av detta, har de valt att ha ett och samma mönster allihop. På paraplyer, handväskor, slipsar, skärp och hattar.
Publicerad: 16 September 2008 @ 08:57,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 1 st
Sonen C har börjat på gymnasiet. En sån där privat skola där alla lärarna är unga, entusiastiska och klädda i svart armanidräkt. Jag är lite skeptisk till uniformer oavsett kamouflage.
C gick ut nian med höga betyg, vilket krävdes för att komma in på det där gymnasiet. Så alla elever på skolan får man förvänta sig är duktiga och analytiska. Det är just analys som behövs för att kunna få det där högsta betyget, MVG. I alla fall är det vad skolverket säger.
Men det är nåt fel på skolan, och inte på det sätt som någon folkpartist fått för sig.
Ungdomarna i vissa skolor behöver inte prestera lika mycket för ett VG eller MVG, som de i andra skolor behöver. En del skolor gödslar med höga betyg, kanske för att visa att "här är vi duktiga, se vilken bra pedagogik vi måste ha".
Sen på gymnasiet klarar eleverna från gödselskolorna inte ens av att analysera en text, dra en egen slutsats eller vara källkritisk. Trots sina MVG från någon nervös högstadieskola.
C är skeptisk. Han var medelmåtta i spanska på högstadiet. Men lyckades prestera ett VG. Här bland MVG-barnen är han en av de bättre i klassen och har inte behövt göra en enda spanskläxa ännu i år, eftersom de håller på att krångla med verb som han lärde sig böja redan i åttan!
Publicerad: 17 September 2008 @ 09:31,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
J hade ett café på Stora Nygatan i Gamla Stan i Stockholm (inte långt från vinguidens kontor). Varje kopp hos honom var nästan som en vinprovning. "idag har jag någonting speciellt som jag tror du kommer gilla" kunde J säga. Det var blåbärstoner hit, och choklad dit. Han hade visst egen rostning också i ett av landets mer seriösa rosterier.
Där hos J blev kaffe en skön ritual, en ö i tiden – medan staden rusade på utanför, sådär som städer ska rusa på.
Tyvärr tvingades J stänga. Någon storpotät till kaffekedja drog mer folk, och hans kvalitet var kanske inte förstådd av allmänheten.
Jag har sett det hända förr: lilla duktiga entreprenören får konkurrens av stora bolaget med välkända logon, och då händer det att folk går in i det välkända (där man vet vad man får, betalar dyrt, och det är dåligt) än att våga ta vägen till det mindre kända och kanske bli överraskad.
Publicerad: 18 September 2008 @ 08:16,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Så var det kris i finanserna, och genast ropar neo liberalen på hjälp från pappa staten. För utan den som skyddsvall riskerar det bli samma katastrof som börskraschen den svarta torsdagen 24 oktober 1929.
Men under godare dagar vill samma neo liberal montera ner staten; ta bort den, dålig, tärande, inget att ha. Vi klarar oss själva, marknaden är bättre på att skapa balans.
Kanske det var så att tanken om en relativt stark stat kom till strax efter den där olyckliga torsdagen i slutet av tjugotalet, och att man redan då ville se om sina finansiella hus för att slippa uppleva det igen. Och kanske även slippa det som hände i efterdyningarna av den kraschen: Hitler, Världskrig, Atombomb. ja, ni vet.
Ibland känns det som folk är små barn på allt för djupt vatten, som inte vill att mamma och pappa ska vakta, tjata om flytväst eller förmana att inte simma för långt ut. Ahhh, detta tjat och dessa regler – kan själv! Tills den dagen då krampen kommer.
Publicerad: 19 September 2008 @ 08:09,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Det var international Food Market på Sergels Torg i Stockholm. Mat från lite överallt.
Samtidigt demonstrerade några sydamerikaner mot eller för någonting nera på Plattan. Det var röda fanor, Che Guevara och sköna indianflöjter.
Strax bredvid, på Kulturhuset, pågick en fotoutställning av Nan Golding.
Kan vi kalla det sängkammarrealism?
Senare på kvällen spelade Hedwig and the Angry Inch med Johannes Bah Kuhnke. Strålande! De färgglada koppulerande skumbjörnarna en bit in i föreställningen var roliga.
Men det som verkligen fick hakan att tappas var utställningen med Max Ernst på Moderna Museet på Skeppsholmen.
Vilken bredd, vilka färger, vilken energi, vilken mystik!!!
Allt avrundat med hummer från Hallen, och en flaska chablis.
la gauche kaviar – vem, jag?!
Max Ernst, Moderna Museet, 20 sep. 2008 till 11 jan. 2009
Publicerad: 22 September 2008 @ 10:49,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Visst är det Mauro Scocco som har en skiva från sent åttiotal som hette Sent i September?
Och fastän många svenskar såhär års tycks misströsta över mörkret och den långa vintern, kan jag inte annat än vara sådär äckligt förtjust i hösten, lite småkär i vintern, och ha ett gott öga till mörkret.
Nu skulle man lite klyschigt kunna säga "förbanna inte mörkret, tänd ett ljus istället", men det kommer jag inte göra.
Jag kan inte hjälpa det men jag gillar även höstens alla brandrödgulbruna färger på kläderna. Det känns avspännt, vanligt (utan att vara tråkigt). Det vilar ett lugn över alltihopa.
Och på fiket här i Gamla Stan där Vinguiden har sitt kontor, satt jag nyss med duffel och rödblå halsduk, sköna byxor och en vintagekeps jag hittat i nån sån affär. Å jag kände mig lite skönt septemberurban – lite sent i september hunkig.
Publicerad: 23 September 2008 @ 09:33,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Jag har enligt anders borg och company gjort mig förtjänt av lägre skatt nästa år. Och nästan en tuuuuuuusenlapp!
Det ska löna sig att arbeta har jag förstått var tanken med det hela. Men det tycker jag det alltid gjort. Om jag tittar på människor i min omgivning som inte knegar, är sjuka eller studerar – tycker jag det märks att dom har det betydligt sämre än vi som jobbar: bor lite sämre, åker inte utomlands så ofta, går sällan på restaurang och sliter på förrförra årets kläder en säsong till.
Undrar om en tusing i mina fickor kommer öka tillväxten i landet – eller om den bara hamnar på någon sparbanksbok? Och där får den ju inga hjul att snurra.
Visst är jag glad för tusingen, men nationalekonomiskt och för mig som företagare hade det varit bättre om en tre fyra andra som behöver pengarna bättre fått dela på tuuuusingen. Då hade den garanterat gått till konsumtion – direkt. Kanske någon som inte haft råd tidigare då kunde gå till tandläkaren, köpa nya höstskor till barnen eller se den där pjäsen på teatern.
Publicerad: 24 September 2008 @ 08:58,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 1 st
I filmen En Förlorad Värld finns en scen där karaktärerna Julia, Sebastian och Charles en sommarkväll sitter i lusthuset invid godset Brideshead och dricker vin; flaska efter flaska.
Allt är bekymmerslös överklass. En oslagbar scen är när de tre vännerna sakta drar sig mot lusthuset, och i släptåg kommer tre äldre tjänstemän från godset, bärandes på en stor trälår fylld med vinflaskor.
Sen sitter de tre i sommarnatten och dricker, njuter och famlar. I gryningsljuset påbörjas en spontan vinprovning på trappan utanför. Det här vinet för tankarna till: en poet, i en källare. regndroppar på ett sommartak. (typ)
Sen röker de så snyggt också i sådana här filmer, precis som de gör i Ang Lee's film Lust Caution.
Etuier, tunga tändare av silver, korta cigaretter utan filter. Det är inget gula-blend-sugande, utan en njutning av tobak.
Om det vore sådär snyggt, och man inte luktade sur disktrasa av cigaretter, skulle rökning kunna vara en snygg hösthobby.
Publicerad: 25 September 2008 @ 08:45,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Den sydamerikanske vinmakaren berättade för mig att man numer motar in och har börjat köpa mark som ligger högt upp på bergen där i Argentina. Där är priserna relativt låga, och med den globala uppvärmningen kommer där snart gå att odla vin. Den befarade havsnivåökningen gör också den att en vingård lite högre uppå är att föredra.
Nu skulle man kunna se detta på två sätt:
Å enda sidan är det ju bra att vinbranschen är ute i god tid med att säkerställa att de kan förse oss med vin den dagen polarisen smält och apocalypsen är mer än bokstavligen över oss.
Å andra sidan är det fantastiskt naivt att tro att den dagen den där apocalypsen är över oss, att det då skullen finnas en marknad för vin från sydamerika eller vilken annan ny värld som helst.
Publicerad: 26 September 2008 @ 13:23,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Jag ser det framför mig, hur jag och L sitter i stora vita soffan på kvällen och läppjar te ur stora sköra engelska koppar, med en skvätt mjölk och honung.
Det är den där filmen igen som spökar, En Förlorad Värld.
Jag ser också framför mig hur sonen C ska till att duka in te åt oss (han gör sånt, fastän han är 16 år...) och så tar han de vanliga egyptiska kopparna som vi köpte på en marknad i Sharm el Sheikh.
Nej, inte morgonkopparna, ska jag säga då. Ta kvällskopparna, de där äggskalstunna engelska.
Anglofil, någon!?
Publicerad: 27 September 2008 @ 10:12,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Den nyblivne villaägaren är ungefär lika intressant att prata med som den nyblivne föräldern. Om det i det senare fallet är historier om amningsförsök, napptillvänjning och barnvagnsteknik – är det i villa-fallet mest tal om vattenburen golvvärme, tillbyggnad av altaner och placering av stuprännor.
Rätt ointressant förutom för den ögonblicksrosiga mamman eller den nyligen i hörnet inmålade husrenoveringspappan. I förekommande fall är dessa personer samma – då börjar jag leta efter utgången för att få luft.
Men på en fotoutställning i lördags kväll fanns inget sådant kvävande. Det var goda vännen B som visade bilder från Vietnam, Indonesien och Gotland. Närhet, ljus och vardagliga möten med lokalbefolkning och vyer över sällan bevsitade platser, långt från charterresor och standardsituationer.
Kvällen avrundades med turkisk meze, Rhone-viner, sambucca och ett livligt samtal kring; Mexico, Gamla Stan, Sicilien och Indien, Peter Birros senaste på Elverket och Bruno K Öijers, Svart som Silver.
utställning 27 sep. -- 27 oktober
Eyubi Kök och Bar, Döbelnsgatan 45, Stockholm
Publicerad: 28 September 2008 @ 11:04,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
För många år sen fick jag en stor ful gryta av mamma. En sån där i gjutjärn, en orange! Eller brandgul sa man nog på den tiden, på sjuttiotalet.
Den där grytan var lite skämmigt out of date – brandgul, snälla! Det skulle ju vara helt andra rustika färger då på åttiotalet, nittiotalet och de tidiga tvåtusentalet.
Men i helgen när jag var på fina gatan igen (det var ett jäkla springande på den där fina gatan...!) såg jag att det stora fina varuhuset här mitt i Stockholm hade en massa gjutjärnsgrytor, i just min mammas brandgula ton!
Cirklar sluts och min gamla skämmigt fula gjutjärnsgryta är åter modern och av senaste kulör.
Glad över detta köpte L och jag högrev och grovt tillyxade grönsaker – gjorde höstgryta som fick puttra sådär hemtrevligt i ett par tre timmar. Sen kom en massa söner indrällande med diverse flickvänner, och det blev nästan som under en middag i den svenska filmen Tillsammans, av Lukas Moodysson.
Publicerad: 29 September 2008 @ 08:55,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
I vinbranschen händer det att någon importör knorrar under trycket från det stora monopolet. Det händer att någon säger att det vore bättre med en avreglerad och fri marknad. Att mycket skulle bli enklare utan ett monopol.
Jag undrar ja'?
Titta på våra vänner i till exempel Spanien. De har matvaruhus stora som tre ICA Maxi, ändå är vinhyllan inträngd i ett hörn och där finns nästan bara spanska viner.
Tänk om just ICA Maxi hade vinförsäljning. Vad enkelt det skulle vara för konsumenten, och för importören. NOT!
Alla har sett brödföretagens bodknoddar som pilar omkring bland plastpåsebröden och placerar om i hyllan, sätter upp skyltar och bökar för att just deras bröd ska lyftas fram och säljas.
På samma sätt skull vinbranschen få pila runt bland landets alla handlare. Och det skulle betyda ökad personalstyrka eller ett avtal med någon entreprenör som gör 'et.
Och den kostnaden hamnar på konsumenten.
Undrar hur mycket plats de där matvarujättarna kan sätta av till vin, om det blir strid på kniven att få in sina flaskor där – och om inte stoooorpotäterna i matbranschen helst ser till att sälja sånt som folk känner igen, är relativt billigt och snurrar snabbt på hyllorna.
Publicerad: 30 September 2008 @ 08:30,
Kategori: Billiga viner,
Kommentarer: 0 st
Hemma hos L drack man vin varje dag, även på sjuttiotalet.
Jag var på besök hos mamma och frågade henne varför det i min familj inte dracks nåt vin då på sjuttiotalet. Bara någon enstaka gång om det var fest.
- Man gjorde inte så på den tiden, var hennes enkla svar.
Nu kan man ju undra vem den där man är. För någon måste väl druckit vin även på den tiden, om än kanske i mindre grad än nu. (ja, jag vet, man drack mer vodka i Sverige förr!)
Jag minns i alla fall tvillingsystrarna i familjen L vars pappa var överläkare på stadens lasarett. De hade köksbänkarna fulla med tompavor. Han och frun tog aldrig med sig flaskorna in till salongen i stora villan när de en onsdagskväll skulle se reprisen på Dallas. Det ansågs lite vulgärt med flaskor i salongen, kan man tänka. Men efter några glas tog han bilen ner till sagda hospital då han hade jour och ämnade inställa sig.
Han blev av med jobbet sen...
Publicerad: 1 Oktober 2008 @ 08:39,
Kategori: Billiga viner,
Kommentarer: 0 st
Tårarna ville inte sluta rinna. Inte ens efter föreställningen då publiken strömmade ut i restaurangen som ligger i foajen intill teater Elverket i Stockholm.
Där satt dinerande gäster och mådde sådär gott som man kan göra en kulen höstkväll bland dukade bord och med vin att dricka.
Livia Millhagen, Ola Rapace, Thomas Hanzon och Börje Ahlstedt med flera hade på den sjukhusvita scenen i rummet intill tagit oss med på en tät resa om människor som på olika sätt nått bottnen. Rått och hallucinatoriskt. Jens Sethzmans scenografi var avskalat vacker med fallande ogripbara sotiga sorgkanter.
Jag hade nog kunnat stanna länge där i baren efteråt och förskjunkit med L i djupa analyser om en människas längtan efter kärlek och värdighet.
Elverket i Stockholm >>
Publicerad: 2 Oktober 2008 @ 09:55,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Tänk att vara känd svensk artist från Idol, Melodifestival eller nåt annat som glittrat en stund i teven. Och så säger managern "tre spelningar i oktober, finlandsbåten Stockholm - Åbo".
Det måste vara ett nerköp! Hur motiverar man sig? hurru, Linda Bengtzing, Brolle och juckarna Alcazar, hur motiverar ni er?
"Nä, det är vår publik. Vår hemmahamn, så att säga. he he"
Och nu har jag förstått att en ny omgång av Idol börjat. Med duktiga förmågor som ska manglas genom den kommersiella kvarnen: utnyttjas, begapas, och glömmas.
Jag kanske är pretto. Jag tittar inte på teve längre. Bara någon enstaka gång på svt1 eller 2. Nästan ingen jag känner tittar speciellt mycket på teve.
Ändå har en del flamsprogram otroooliga tittarsiffror. Är de fabriserade tro, ihopdrömda, önsketänkta? Lika blåögdt äppelkindsrosigt, med fuktat-finger-i-luften-uppskattade, som läsarstatistiken i tidningsbranschen.
Och sones C, han tittar verkligen aldrig på teve. I hans generation gör man inte det.
Om jag någon gång skulle råka hamna framför ett sånt där tokroligt-folkligt-välkomna-hejsansvejsan-program börjar en oroande tanken gro att; snälla programdirektörer, kan inte ni behandla mig som en människa, en tänkande varelse, en homo sapiens.
Publicerad: 2 Oktober 2008 @ 17:52,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
I helgen var det båtfixadagar. Nere vid Årstaviken i Stockholm satt två kepsgubbar på bryggan och tog paus i bestyren. Varsin kopp kaffe, en korvmacka och en sup. Det var vackert.
Jag köpte båt förra hösten. Men sålde den i år. De två lyckligaste dagarna i en båtägares liv lär vara dagen han köper båt, och dagen han säljer den.
L och jag väntade hela sommaren på att det skulle bli sådär skönt att ha segelbåt. Men den dagen kom aldrig. Det var mest omständigt, dyrt och som att bo i husvagn med en pinne på taket.
Det skulle få bli min första hela sommar i Sverige, var det tänkt. När jag annars ständigt återvänder till Medelhavet.
Jag vet att för många är det där med utomlands på sommaren en krigsförklaring mot det finaste vi har, som att spotta på en helig ko, att dissa den svenska sommaren för en i Medelhavet. Och fastän jag normalt bara är borta en månad av sommarens tre, har jag stuckit en kniv i den svenska folksjälen.
Med all respekt för att det kan kosta en slant att åka söder över; det behöver inte vara dyrt att låna hus av en kamrat, ta sig ner för ett par tusen och handla mat i de latinska butikerna.
Vi talar inte badort eller charterstrand. Vi talar by och lugnt belägen casa med skugga under bougavillan. Och fastän svensk sommar ibland kan skänka temperaturer strax över 25 grader, blir det ändå som att jämföra paprika och piri piri. Båda är chilifrukt, men det är bra olika tryck i smakerna.
Publicerad: 6 Oktober 2008 @ 09:48,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Stockholm: stress, bilar och spring. Det är en bild av huvudstaden. Men det finns fler.
Det finns över 200 000 personer i Stockholm som cyklar till arbetet varje dag. Hur många som promenerar är det ingen som räknat. De finns de som har tre minuters gångväg till jobbet, och de som åker t-bana fyra hållplatser – på tio minuter.
Den bild som ofta ges av huvudstaden är ett jäktigt inferno: bilköer, pendeltåg som står still och folk som springer med andan i halsen. Och den bilden är också sann. Men det är bara ett ansikte. Det finns fler, kanske lika många som de närmare två miljooooooner som lever och verkar i den här staden.
Livet för många stockholmare är betydligt enklare än vad många från andra landsändar tror.
Kanske är det även så att anledningen till de höga priserna för en bostad i Stockholm beror bland annat på det, att det är jäkligt bra att bo här. Och med det menas inte att det är bättre än någon annanstans, eller att något annat skulle vara dåligt.
Det betyder bara att för den som väljer storstad framför småstad, urbanitet framför landsbygt, för den skänker storstaden fler möjligheter till ett bra liv. Därmed inte sagt att livet blir bättre. Bara att det ges fler möjligheter till ett rikare liv. Och då menas inte rikare än någon annans, utan bara rikare än vad det egna livet varit annars.
Publicerad: 7 Oktober 2008 @ 09:33,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
För snart tio år sen hade jag en idé. Efter en månad i Italien tycktes det som en idealisk idé. Att öppna ett italienskt café. Ett sånt där som de har där nere. Lite slamrigt. Med croissanter, espresso och en teve uppe i nåt hörn (helst med italiensk fotboll).
Sen tog det inte mer än ett år så öppnade café Sosta på Jakobsbergsgatan i Stockholm, sen sa det BANG och nu finns en kaffebar i nästan varje gatuhörn i Stockholm.
Och det visar sig att det är påfallande många svenskar som behärskar italienskan. Eller om de är just de som lite extra vill göra sin stämma hörd när de väl är där: Ciao, due cappoccini, Grazie, Ci vediamo fra pocco amici, kan det låta.
Om man kisar lite med ögonen, bara lyssnar på sorlet och känner doften av aromerna – skulle det kunna vara a Roma.
Det italienska modet tycks samtidigt också intagit huvudstaden, eller om det helt enkelt är ett sorts paneuropeiskt sådant: moccaskor, halsdukar, sköna höstjackor, allt med jordigt dova färger.
Fast ljuset såhär års, det har dom inte i Italien. Den här låga solen som speglar sig i mälarvattnet. Bländar och bäddar in morgonvakna stockholmare i ett skönt släpljus.
Medelålders montisorimorsor i SUV som kisar i motljuset i morgonköerna känns bara onödigt instängt och lite föråldrat.
Vackrast är släpljuset när det träffar morgonpromenerarna och de rödkindade stadscyklisterna.
Publicerad: 8 Oktober 2008 @ 09:13,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
För ett par år sen togs frågan upp om det inte vore idé för volvo att ändra sin inriktning från stora bensinslukare till mindre och framförallt miljövänliga bilar. Att det kunde vara idé att bygga bilar för framtiden.
Direktörerna i Göteborg satt tunga i stolarna och viftade bort påståenden om en snar förändring. Volvo sålde mycket XC90 på den viktiga amerikanska marknaden. Så varför ändra ett vinnande lag. Säkert hade också stora pengar investerats i fabriker för SUV- och fossilbilsteknologi.
Så sent som i somras sjönk volvoaktiern skrämmande fort och orsaken sades vara fulla lager av bilar av en sort som inte längre efterfrågades.
Trots att ledningsgrupperna troligen belönar sig rikligt med att tyckas förstå och förutspå trender och marknader hade ingen i ledningen kraften att styra in företaget på scenarior om ökade bensinpriser, finanskriser och global heating.
För inte är det väl så att ledningen på stora fina företag är lika blåögd inför samtiden som vilken överkonsumerande och hopplöst tokbelånad lyxfällefamilj som helst.
 
Publicerad: 9 Oktober 2008 @ 08:51,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Stella Fare hette en kommunalpolitiker som syntes cykla omkring mellan Södermalm och Stadshuset i Stockholm. När hon fick nåt att säga till om ville hon bygga cykelbanor i stan. Massor med kilometer cykelbana blev det.
Så nu är Sveriges huvudstad lika cykeltätt som aldrig Köpenhamn eller Amsterdam.
Jag tillhör själv en av de där jonnarna som pilar runt på två hjul med dataväskan på ryggen.
Hjälm – naturligtvis!
Cykelbanorna är fantastiska!
Tokigt är bara att bilister tycker att all asfalt är till bara för plåtlådor med fyra hjul och en ratt. Som cyklist får man hålla koll på vad tanterna och farbröderna inne i lådorna ämnar ta vägen. Förvånansvärt många nya bilar saknar blinkers.
Sen har vi alla gångtrafikanter som inte ser skillnaden på gångväg och den rikligt markerade cykelbanan. Där kan jag ha lite mer överseende. Många som går omkring är turister i stan, från båd när och fjärran. Då kan det vara svårt att hålla koll både på karta, kamera och trottoar.
Tokigt blir det dock när man kommer cyklande och plingar lite snällt på ringklockan för att göra en dam som irrat sig in på cykelbanan uppmärksam på att "nu kommer jag, och tant är lite ute på fel väg".
Då får man onda ögat, och en kommentar - "Det var ett jäkla cyklande här!".
Undrar om hon skulle komma lika lindrigt undan om hon gick mitt på Essingeleden.
Eller den lille mannen mellan 30 och 40 år, som sitter och skickar ett JÄTTE-viktigt sms när han makligt tar sig fram i utfartstrafiken, hem till villan och den eviga hemmakvällen. Han blir JÄTTE-arg när man snällt påpekar att det kan vara idé att blinka om han ska svänga in rakt framför framhjulen på några cyklister, så vi åtmindstånde får nån lite hint om att farbror ska svänga.
Publicerad: 10 Oktober 2008 @ 08:21,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Premiären av Cabaret med Richard Wolf och Helena Bergström.
I paus hamnade jag och L jämte arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin där han stod med livvakt och vänner.
Hans djuplodade analys av föreställningen så långt som han delgav sitt sällskap var "det handlar om Tyskland på 30-talet va, strax innan kriget".
Nähä!
Tack, käre minister för denna insiktsfulla analys.
Ridå!
Publicerad: 11 Oktober 2008 @ 13:49,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
En rolig detalj i filmen Vicky Christina Barcelona, av Woody Allen, som hade premiär i Sverige i fredags; är scenen med mannen i filmen vars far erkänner att han fortfarande har sexuella fantasier om sonens ex.
Fadern är poet, men har inte givit ut några diktsamlingar.
Varför?
Det är hans hämnd mot mänskligheten, att den inte får njuta hans poesi.
Varför?
Han tycker att människorna inte är värdiga dem. Då vi funnits i tusentals år – men ännu inte lärt oss att älska.
Efter en sådan film var det bara att springa från biograf Grand rakt över Sveavägen och in på San Leandro Tapas; dricka San Miguel, vin från Navarra och få utlopp för sin restaurangspanska. Bara för att få vara kvar i ett Spanien jag alltid saknar.
Publicerad: 13 Oktober 2008 @ 08:28,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Öronsnäckan till mobiltelefonen ekade och tangentbordet till datorn vägrar få kontakt med den trådlösa USB enheten.
Då får man klicka runt och felsöka, tills man någon timme senare ger upp och ringer en kompis (oftast en ungdom) som kan hjälpa till.
Och då är jag ändå hyfsat datavan: jobbat som datoranvändare i över tjugo år, varav nio inom Apple Computer.
Det känns som spannet mellan de uppkopplade och de avkopplade blir större för varje teknisk nyhet. Och alla är vi snart lyckligare, om någon månad, när den där jätte jätte nya produkten kommit ut på marknaden.
De globala data- och telefonbolagen blir mer beroende av att det finns brorsöner och tonåringar som kan ge support – gratis!
Inte nog med att ungdomarna idag är de största förlorarna sedan första världskriget.
De får inga jobb, knappt ens om de studerar i femton år (och på senare tid har fler blivit arbetslösa). De måste skaffa studieskulder som ökar med räntan, bostäder kostar miljoner kronor, som de aldrig kan betala tillbaka. Och vad gör de? Laddar ner popmusik, lanar, köper handväskor och vill bli programledare på TV.
Och mitt framför näsan har de internet. Världens bästa globala verktyg som enkelt skulle kunna mobilisera kraft för större rättvisa. Nej då – läsa Blondinbella, kolla Stureplan.se, köpa gucci!
Och vara gratis tekniksupport åt Nokia, IBM och Sony.
Tänk om bilindustrin vore sån, ständigt beroende av kunniga grannar.
Oj, nu funkar inte bilen; men om du ruckar på batterisladdarna, tar ur och sätter i tändstiften, då brukar den gå igång igen.
Vad vi än tror idag kommer framtiden tillhöra de som INTE är uppkopplade. De som kan deligera, koppla av och ha integritet att INTE svara på mejl mitt i natten, läsa epost i mobilen, söka efter närmaste pizzeria via sin iPhone.
Samtidigt som världen tycks bli mer gränslös via ny teknik, blir den samtidigt mer begränsad. För vad gör iPhone-eantusiasten när hon befinner sig utanför sin lilla nätverksanslutna värld, till exempel i Bangladesh, och vill ha en kopp kaffe? Kollar hon sin iPhone och får tips om en Seven Eleven två kvarter bort?
Spännande!
Publicerad: 14 Oktober 2008 @ 09:27,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Ibland när jag tycker köket därhemma är trångt, att det är stökigt och rörigt bland grytorna, kaffepresson och brödbaket; då är det inget mot det varma köksbords slammer som färgar duken i filmen Couscous.
Ett arabiskfranskt familjegalleri med ömhet, utanförskap, viss mån av fattigdom – och en massa kärlek.
Min mage börjar knorra när familjen i filmen samlas i köket hos mamman: döttrar, söner, svågrar, svägerskor, ungar. Alla äter mammas couscous med en närmast erotiska inlevelse.
Filmen är så mycket mer än bara mat: där finns den röriga (?) arabiska kulturen, mitt i den mer fyrkantigt (!) franska. Andra generationens invandrare och deras styrka och självklarhet framför föräldragenerationens. Och detta mitt i den islamofobiska hjärntvätt som annars pågått en tid i vår västerländska kultur.
De skrockande gubbarna en bit in i filmen som misstror pappans idé om en restaurang – på en båt! Men ändå ställer upp och hjälper till, utan betalning, för att de inte mäter tillvaron i pengar.
Befriande med en film som vågar vara dialogdriven, istället för händelsedriven som annars det mesta från till exempel Hollywood är.
På hemväg från biograf Zita i Stockholm diskuterade L och jag filmens alla bottnar och djup, men också hur vi ska kunna få till en couscous lika god som de i filmen. Vi planerar att blanda i valnötter, paprika, avokado. Frågan är om vi måste köpa en sån där stor kastull också som de ångkokade couscousen i, eller hur de nu gjorde.
Publicerad: 15 Oktober 2008 @ 09:33,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
En Plats I Solen, heter Liza Marklunds senaste. Jag läste den i helgen. Men den här gången ville det sig inte riktigt. Dramaturgin kändes igen från hennes tidigare böcker med Annika Bengtsson i huvudrollen. Som att röra runt i samma gryta ett varv till för att se om nåt nytt dyker upp.
Annars har jag bestämt mig för att sluta läsa såna där böcker som är repetition på en tidigare succé.
Camilla Läckberg har jag läst två tre stycken av. Sen fick det vara nog. Har man läst en har man läst alla.
Någon har sagt att hennes texter är som artiklarna i tidningen Min Häst. Det tycker jag var elakt sagt om de som skriver i den tidningen.
Då är Vinterträdgården, av Christine Falkenland, höstens skönaste prosa. Om ett annorlunda möte och en oväntad och kanske ovanlig kärleksrelation mellan två kvinnor i Skövde. Låter kanske inte så uppseendeväckande. Och det är det inte heller. Det är kanske det som är vackert.
Eller om det är jag som börjar bli så gammal att allt som glittrar, smäller och låter tycks mer och mer kunna liknas vid billiga nyårssmällare. Kul när man var tio år, sådär när man sett det förr.
Publicerad: 16 Oktober 2008 @ 09:23,
Kategori: Böcker,
Kommentarer: 0 st
För någon vecka sen var det ett himla skrammel på gatan där jag bor. Det var en butik som hade leverans av varor tidigt på morgonen – klockan 04.30.
Vid den tiden, när hela staden sover, låter det väldigt mycket när varubilar dundrar med truck och pall.
Och det var inte första gången...
Så jag blev sådär arg som man kan bli när man blir störd och tycker att nu får det väl ändå vara nån ordning även i Vasastan där jag bor. Så jag tog och skrev ett mejl till Miljöförvaltningen och sa att "hurru, ska det vara på de här vise eller?"
Efter någon vecka kom ett snällt brev från sagda förvaltning, med diarienummer och allt. Där stod att åtgärd hade vidtagits och att skrammelbutiken var meddelad, och att de hade gjort åtgärdslista för att undiva bök vid arla gryning i framtiden.
Sen tog det ytterligare nån vecka så ringde det upp en jättesnäll kvinna, som kanske hette Lisbeth, från den där förvaltningen och frågade om jag stördes alltjämt.
När jag sa att nattsömnen var god ända fram till klockan ringer vid sju så tackade hon för sig och meddelade att ärendet var avslutat.
Sen kom ett brev där hela processen (från mitt nedslagna mejl, till den snälla damens telefonsamtal) stod nedplitat.
Jag blir bara så glad att det tycks fungera hela den här civilisationen som vi har tillsammans. Lite fyrkantigt och inte så raj raj kanske. Men klockan 04.30 är man glad att det finns nån som tycker att man inte ska behöva ha raj raj vid den tiden, om man inte är på lokal och vill själv.
Publicerad: 17 Oktober 2008 @ 13:57,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Innan finanskrisen verkade det som om en av vår tids allra viktigaste sociala markör var att bo. Eller snarare hur vi bodde. Överst på listan låg kanske herrgården, ett steg ner var villan, ytterliggare ett steg ner men fortfarande bra var bostadsrätten. Sist och längst ner var hyresrätten. Ofta fördes tankarna om hyresrätten till en stalinlänga i nåt miljonprogram.
Det verkade som vi tyckte att ju finare vi bodde, ju mer makalöst rustikt kök vi hade, desto mer värde som människor hade vi. Som om det egna hemmet var en förlängning av ens person. Vem är jag, vem vill jag vara, vem önskar jag att jag vore.
Hemmet som egotripp.
Den trippen låg även till grund för subprimelånen i USA, förverkligandet av den amerikanska drömmen om "ett eget hus". Snyggt förpackade lån som innehöll luft och inget värde, blåste upp den finansiella bubblan som det sen gick hål på när någon skrek "men kejsaren har ju inga kläder!". Fastän alla finansanalytiker och någorlunda läskunniga redan visste att det bara var luft i pastejen.
Faller i faller a faller alla.
När chocken snart lagt sig över vad den finansiella härdsmältan kunde fört med sig kanske vi kan komma till ro och inse att vi inte behöver konsumera så förbannat för att vara. Att vi är värdefulla ändå.
Att vi inte blir bättre människor för att vi räknar värdet på våra bostäder, köper större, bygger ut. Att vi putsar på vårt maussoleum. Skaffar snyggare väggar, kulisser, mot vilka livets teater ämnas spela.
Vi kanske kan släppa puppstadiet, spräcka skalet om de där väggarna som omsluter oss, och helt enkelt komma ut. Ungefär som färgglada fjärilar om våren. Med frihet som vingar.
Naturligtvis får alla människor vara glada i sina hem och sina saker. Men det är bara grejer, som vi visst behöver. För någonstans ska man ha sin säng, sin soffa, sin garderob. Någonstans ska man va'. Det får gärna vara fint så det förslår. Men det är inte vårt ego som ska sitta där på väggarna; det är tapeter.
Publicerad: 18 Oktober 2008 @ 10:00,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
På den finaste av alla fina gator i Stockholm ligger butiken Svenskt Tenn.
Ditt begav sig L och jag för att köpa några tallrikar och skålar. Mitt porslin med elefanter på hade ratats och fått packa sig upp på vinden.
I butiken mötte vi östermalms helgdagsflanörer som på sin lördagspromenad spatserat finaste gatan fram och in i den finaste av butiker. På kläderna att döma skulle det lika gärna kunna ligga i ett av Londons bättre kvarter.
En man svävade omkring i lokalen med lantadelns färger och grevars klädnad som kommo han från rävjakt. Till sin för dagen sportiga look bar han även en scarf runt halsen, som en bukett av färger.
Min gode vän J som är konstnär och studerat på Mejjan brukar säga att man inte behöver blåsa i alla trumpeterna på en gång. Jag tolkar honom som att han menar att det kan vara idé att backa lite för att ge utrymme för alla uttryck.
Annars är det lätt att konstatera att det fortfarande är många seglare, ryttare och jägare på stan. Eller ska vi en gång för alla komma överens om att:
- Stalljacka har vi i stallet.
- Seglarjacka på sjön.
- Oljerock när vi jagar.
Publicerad: 19 Oktober 2008 @ 10:55,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
"det tar två år att lära sig prata, och femtio år att lära sig hålla käften" säger rollfiguren Maja spelad av Helena af Sandeberg på Stockholms Stadsteaters uppsättning av Tre Systrar, av Anton Tjechov.
L och jag hade lyckats få eftermiddagsbiljetter till pjäsen trots att Klara Scenen är fullbokad ända till i vår. Ett bra sätt att spendera en gråmulen söndag i huvudstaden, tyckte vi.
Tre Systrar placerar sig uppe i toppen av årets föreställningar såhär långt, ända upp i nivå med Vildanden, av Ibsen.
Sen försökte vi få hem våra tre tonårspojkar (inte gemensamma) på höstgryta. Men det var tji för det fanns en hel stad av möjligheter för dem som de hellre ville befinna sig i. Och med Tre Systrar i tankarna, och deras längtan till någonting större, kan man inte annat än tycka att pojkarna ska få befinna sig i det där stora om de nu vill.
Så där satt L och jag i vår lilla värld och ensamma åt vår gryta och drack veckans vintips – Speri Ripasso 2006
Det är ingen idé att säga nåt om det. Det är några förlorade år dom här tonåren. De kommer i alla fall hem när de behöver pengar.
Publicerad: 20 Oktober 2008 @ 09:16,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Så heter en Norénpjäs som just nu spelas på Fria Teatern i Högdalen, ett par t-banestationer söderut från Stockholms central.
Gode vännen B hade biljetter och jag följde med.
Pjäsen gick för nåt år sen på Dramaten, så jag var bekant med handlingen. Men ändå, jag gillar den.
Fyra personer i en östermalmsvåning som alla kretsar kring varandra som planeter i samma solsystem. Och precis som planeter aldrig kan komma varandra nära. I mitten – det runda matsalsbordet kring vilket gestalterna rör sig.
Jag är lite svag för scenografi, tekniska lösningar och hur regissören och scenografen tänk med detaljerna. För inget är en slump på ett scengolv.
Precis som i hemmet kan en möbel för mycket eller för lite plötsligt få den där feng shuin att totalt falla över ända. Som hos kompisen N vars förhållande han sa var på väg att stupa, tills en polare som kunde en massa om just feng shui kom på besök och såg att den äktenskapliga sängen stod placerad i ett så kallat currykryss.
Efter ommöblering var kärleken på topp.
Publicerad: 21 Oktober 2008 @ 09:12,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
igår stod det på aftonbladets löpsedel att det fanns ett rödvin man inte fick baksmälla av.
Det kanske är en skruvad sanning.
Om man med baksmälla menar den man normalt får om man dricker för mycket alkohol. Den baksmällan kommer man känna av även av det här vinet.
Men den som normalt är allergisk mot rödvin; blir flammig på halsen och tung i huvudet. Då kan det bero på att man är känslig för histaminerna som finns i rödvin. Och i det fallet kan ett sånt här vin med nästan obefintlig histaminhalt vara ett sätt att slippa både flammigheten och cementkepsen.
Men petar man i sig många flaskor blir man garanterat bakfull i vanlig ordning av alkoholen.
Alkoholen kan även göra att du tror att du är smartare än du är, att du är snyggare än du är och att du tror du dansar bättre än du gör.
Den kan också ge asfaltsfläckar på knäna, gräsfläckar på byxbaken och få maskaran att rinna över hela ansiktet.
Jag hade en kompis som sa han var allergisk mot skoläder. För varje gång han vaknade med skona på hade han ont i huvudet.
Ken Creek, låg på histaminer >>
Publicerad: 22 Oktober 2008 @ 09:06,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Har ni sett annonsen som går stort i dagspress?
Den är en kille som sitter på en söderhavsstrand, med kontorsskjorta och ser lite casual friday ut (fast han är på en strand). På jobbet – fast ändå inte.
Budskapet är: med email till din Nokia blir livet lite friare.
Jag kan inte låta bli att undra om det blir så mycket frihet om man KAN läsa e-mejl i telefonen. För inte blir det väl så att chefen på stora kontoret tycker det är okej att medarbetarna sitter på sandstränder och lapar sol på arbetstid.
Snarare blir det att medarbetarna förväntas svara på viktiga mejl när de är på semester och annan breddgrad.
Publicerad: 23 Oktober 2008 @ 11:46,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Förbifart Stockholm heter ett projekt som finns i huvudstaden, och de handlar om (som man nästan hör) att forsla folk förbi stan. Det skulle enligt experternas diagnos vara bra för cirka två procent av de som lever och verkar i Stockholm.
Projektet ska kosta drygt 25 000 000 000 kronor, och enligt samma experter kommer det inte minska köerna (!)
TV programmet Uppdrag Granskning hade uppe ämnet i veckan.
Där visades på att det fanns alternativ. Som kostade mindre, byggde mer på kollektivtrafik, som i sin tur minskade bilköer.
Men alternativet gjorde att det inte kunde exploateras mark runt stan: till bensinmackar, MacDonalds och köplador. Det sas att mälarregionen skulle kunna bli ett Los Angeles.
Många mil i bil blir det.
Nej, jag är inte utvecklingsfientlig. Jag fattar också att som vi byggt det här samhället så behövs det tillväxt. Och jag fattar att konsumtion ger arbete – som ger utveckling – som ger frihet. Fast jag tror också på hållbara lösningar: och att alternativ ger samma kedja som ovan.
Det verkar bara ogenomtänkt att vi ska åka mer bil. Särskilt med tanke på våra miljömål: och att de i just Kalifornien har problem med nedsmutsning från bilism, vattenbrist på grund därav, ökade kostnader som tär på skattebetalarna, också på grund därav.
Efter programmet debatterade Maria Wetterstrand (mp) med Stockholms kommunalpolitiker Sten Nordin (m).
Det var som att se Zlatan snurra upp en spelare i division tre.
Publicerad: 24 Oktober 2008 @ 09:54,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
På Kungsholmen i Stockholm ligger ett ställe som heter Allmänna Galleriet. Det ligger på en bakgata, i en åldrad fabrikslokal, från den tiden då den här delen av stan var industriområde.
AG's, som man säger, är kanske det närmaste man kommer en känsla av New York, mitt i Stockholm.
Det är både välfylld bar och slamrig restaurang. Allt inkaklat som ett vitt badrum, med lufttrummorna av aluminium väl synliga i taket.
Stället befolkas av förträffliga storstadsbor plus trettio nånting, som jobbar med meeeedia.
En rolig detalj med stället är att de finns ingen skylt från gatan som visar att det är en restaurang, pub och lokal. De har inte gjort reklam för sig; folk har hittat dit på hörsägen. Just att det är lite hemligt, innanför och bakom, gör att det har en speciell attraktionskraft.
Men, en fisksoppa bestående av till 98 procent olika rovor, ett par tumnagelstora fiskbitar och fem musslor, varav fyra tomma på mat, gör att betyget inte kan bli mer än en vissen morot. Även med tanke på att de för fiskbuljongen, palsternackan och potatiskoket skulle ha 230 kronor.
Som tur var bjöd de på kaffe och petit fouer som kompensation.
I baren serverades mojito, och på modernt manér är det femmor som gäller. Då tycker jag som kund att det är lajbans om de häller i fem centeliter: och inte tre.
Fröken, vart ligger utgången?
Publicerad: 25 Oktober 2008 @ 10:02,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Det går omkring folk på stan som liknar varandra: frisyrer, kavajer, skor och handväskor. De har jobbat på sin look, ändå ser de ut som grannen.
Det är kanske det som är poängen: att vara unik på samma sätt som andra.
Få vågar stå helt ensamma i sin unikitet: då blir man en kuf.
L och jag såg pjäsen Den Fule, på Dramaten, med en alltid skarp Peter Engman, och en lika vass Simon Norrthon. Båda hamnar under kirurgkniven, blir vackra (oerhört vackra) men tappar bort sig själva. Vem är jag? Är det där mitt ansikte? Älskar du mig, eller är det skalet du attraheras av?
Livets verkliga teater runt Stureplan ligger inte mer än ett kvarter från Dramatens Lilla Scen.
Elitismen runt Stureplans plastikopererade värld, och de strömlinjeformade ideal som där råder sägs vara samma som den elitismen som finns på Södermalm. Där det annars ska förefalla mer alternativt, bohemiskt, second hand.
Samma signaler om grupptillhörighet, olika värdestegar.
Men det finns en skillnad: På Stureplan finns en önskan att exkludera varandra (jag är bättre än du, rikare, snyggare, intressantare). Medan man på alternativa Södermalm vill inkludera varandra (vi som köper begagnat, som stickar själva, som vägrar konsumera oss lyckliga).
Publicerad: 26 Oktober 2008 @ 08:09,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Ännu har jag och sonen C inte hittat det Berlin vi tror finns.
Staden känns mest fyrkantig och stel. Det märks att den bombades i världkrigets slutskede.
Vi saknar gemyt och mys som annars vi gillar med stora europeiska städer.
Vi tog flyget ner under söndagskvällen. Hittade ett pensionat och har nu utforskat Alexanderplatz (ett gigantiskt Sergelstorg), Frankfurtstrasse (en enorm Ringvägen).
Vi letar vidare. I Kreuzberg tror vi att det varma Berlin finns.
Ölen är i alla fall god.
Publicerad: 27 Oktober 2008 @ 12:28,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Trängre kvarter, fler små butiker: där det annars i Berlin syns mest vara stora amerikanska kedjor som trackasserat stadsbilden.
I Kreuzberg i sydöstra Berlin bor en hel del invandrare, och tyska kulturarbetare. Där hittar C och jag den småskaligheten i det annars storskaliga Berlin.
Kanske är det så att när fler kulturer får samsas om de mindre kvarteren uppstår den där intima varma stadskänslan som i alla fall jag gillar.
Sen finns även kvarterat Prenzlauer Berg i nordöstra Berlin. Där bor den unga berlinaren, gärna med barn har jag förstått.
Staden är inte längre delad mellan öst och väst; utan mellan just storskaligt och småskaligt.
Publicerad: 28 Oktober 2008 @ 12:01,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Det stod ett par ungdomar i nedre tonåren och rökte lite noncharlant på pappas balkong här i Vasastan. Tre stycken var de och med fummelfingrar och nedhasade jeans hängdes det och blossades det.
Jag tror knappast de ens kände till James Dean men det tycktes som om stilen var efterapad.
Hur kommer det sig att tobaksindustrin kan locka unga människor i nästan varje generation att göra samma sak som den innan? - när de här unga slynglarna säkert tycker allt som pappa och farfar gjort är rena heeeedenhös.
Är det för att rökning signalera: jag vet att det är farligt, men jag röker ändå.
Jag skiter i allt mentaliteten.
Det är ju tufft det där att skita i allt, att leva här och nu: it's better to burn out than to fade away.
Fastän rökningen är ett jävligt långsamt gift, som dödar genom förruttning – inifrån.
Nä grabbs, tuffare skulle det nog vara om ni i så fall slängde de där farfarspinnarna och vände stora stygga tobaksindustrin ryggen; började med djuphavsdykning, hoppa fallskärm och kickboxning.
Då funkar det inte att stå och puffa med hängrygg på pappas balkong.
Publicerad: 31 Oktober 2008 @ 08:43,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
För någon vecka sen fyllde bostadsannonserna en hel tidning tjock som ett Das Kapital.
Här i Stockholm kunde det i en av morgontidningarna till och med finnas två bostadsbilagor, lika tjocka bägge två.
Dessa lästes, har jag fått veta, inte bara av spekulanter, utan även av vanliga borättsägare som ville förgylla helgen med hur mycket våååååningen gått upp i värde sen förra veckan: tänk så rika vi blivit bara på att bo en vecka till.
Det var nåt osunt och naivt i hela situationen. Sa man nåt om luftpastej till en rosenkindad borätts-jag-tror-visst-jag-skulle-bli-rik-om-jag-sålde-och-flyttade-till-ett-tält-miljonär fick man veta att man intet fattat och att det visst var riktiga pengar att tjäna och att alla alla alla som köpte nu nu nu skulle bli miljonärer sen sen sen.
Igår kom en sån där bostadsbilaga igen: tunn som ett löv.
Publicerad: 1 November 2008 @ 10:37,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
L är på jakt efter konst, gärna en Åsa Larsson. Under tiden, tills hon finner en, inspireras hon av gallerierna på Söder i Stockholm. Och i lördags, när höstsolen smällde som ihärdigast i den kallvåta asfalten, flanerade L och jag över de där pucklarna på Hornsgatan.
Vid Tvålpalatset, tvärs över Mariatorget, fanns ett litet fik där de serverades riktigt bra kaffe i en gammaldags miljö, ungefär som Vetekatten på Kungsgatan; riktigt porslin, små sittgrupper av antika möbler, kakelugn och takhöjd långt över tre meter.
Där smälte vi intrycken och fann oss själva sittandes som i en tavla: i en fåtölj från 20-talet, i ett rum från artonhundratalet med en kopp trendigt italienskt kaffe från nu.
Publicerad: 2 November 2008 @ 08:41,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Hur kommer det sig att ett land som säger sig ha en sån kreativ befolkning, ett sånt utvecklat system för tillväxt, och en sån utbredd demokrati; bara har två partier att välja mellan? Det är som att vi svenskar skulle ha bara Kristdemokraterna och Moderaterna som alternativ.
Ett land med så mycket människor som USA. Med så mycket framåtanda (om vi får tro Hollywood och den amerikanska drömmen); att inte fler trixat ihop ett manifest och startat ett politiskt parti. Eller finns det någon regel over there som säger att de bara får vara två att välja mellan – i mångfaldens USA?
Sen när stoppades en amerikan av regler, är inte såna begränsningar till för att brytas? I sann western anda.
Jag är skeptisk.
Publicerad: 3 November 2008 @ 08:22,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
På en krog bland kullerstenskvarteren av Södermalm träffade jag gode vännen B. Vi drack höstöl från Skebo. Ett bra sätt att andas in november på.
B är ekonom och varit finanschef på en av de större bankerna i Europa. Därtill är han god att lyssna på när det gäller frågor av monetär art.
Nu är hans hyreslägenhet invid Mariatorget stadd i omvandling till borätt. Som den vasse ekonom han är har han benat ur förslagen från den allt annat än insatta styrelsen, och den anlitade konsulten (som talar sig varm för en ombildning). Konsulten skulle visst få 400 000 kronor han, om köp blev av. Därav svadan.
Eftersom B arbetar med riktiga pengar på stora starka banken vet han hur dessa slipstenar dras och skillnaden mellan monopolpengar och såna man kan handla mat för. Observera att hans bank på grund av sunda finanser klarat sig mycket bra under de senaste veckornas debacle.
Olusten att betala miljooooner för någonting man redan har; för en eventuell girig exit. Oviljan att spekulera i sin bostad, utan att bara få bo och lägga energi på viktigare ting. Känslan att tillsammans med grannar sätta sig i ekonomisk skuld till banker som egentligen bara vill ha fler mjölkkor att mjölka stålish från.
Efter höstölen styrde vi stegen mot teater Tribunal och såg pjäsen Det Kommunistiska Manifestet. Inga kopplingar i övrigt.
Publicerad: 4 November 2008 @ 09:11,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Ett rekordhögt valdeltagande! Men hurru, hur ligger det till egentligen med valsystemet i det där stora fina landet västerut?
Jag såg på teve att köerna ringlade långt utanför vallokalerna – folk fick stå i flera timmar innan de fick lägga sin röst på Obama. Med fuskräkningen till Bush's fördel i Florida, valet 2004, börjar man ju undra.
Att rösta på en tisdag verkar också knepigt, för sååå hög arbetslöshet som i Detroit (30%) har de väl inte på alla ställen? Hur hinner folk stå där och ringla hela eftermiddagen?
När jag röstar i Sverige brukar det vara över på ett par minuter. Det känns nästan som man vill dra ut på det lite extra genom att vanka runt en stund utanför vallokalen och andas lite demokrati.
Det där tokiga att alla i USA som röstar måste registrera sig först; har de ingen koll på sina medborgare? Är inte det ett sätt att skapa hinder för underprivilegierade att komma till urnorna?
Men nu ska det väl bli rätt och ordning i det stora stackars landet. Det kanske kan få byggas nåt sjukhus för alla, låta kommunen laga en bro som behöver fixas, kanske ge några skolbarn lite mat på lunchen, trixa så att det finns kommunalt vatten i till exempel Detriot (där 20 procent av invånarna någon gång under förra året var utan vatten och avlopp för de inte kunde betala nån räkning).
Hoppas Obama rättar till det där u'et i USA till att åter betyda "united" och inte "underprivileged".
Publicerad: 5 November 2008 @ 08:59,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Sköna käftsmällar delas ut i pjäsen Allsång på Elverket/Dramaten. Alla med designfetisch bör huka i bänkarna.
En modern historia om nyrika paret som lägger pengar på nytt designat kök med stor köksfläkt av borstat stål; drömmer om borätt och öppen spis – samt en utlandsresa till Benidorm; kanske sälja lägenheten och köpa slott på landet. Tänk va!
Torkel Petersson är sådär starksvag som gör att i alla fall jag själv som vasastansbo lätt kan känna igen mig. Kristina Törnqvists blonda rosenleende nykära flickkvinna som är så stolt över hur fint allt blivit med köket å så, tycker jag mig sett i kvarteren där jag bor.
Det svåraste mötet lär vara att möta sig själv. Därför bör alla moderna människor som gillar heminredning och drömmer om en köksö ta steget och se Allsång på Elverket i Stockholm.
Betyget blir fyra av fem möjliga kuddar från Natasha Marshall
Publicerad: 6 November 2008 @ 09:43,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Allt som heter 2000 är väl nu på dekis och helt ute. Det som för lite mer än åtta år sen stod för framtid och omgavs av nåt moonage spacy futuristiskt över sig.
När jag arbetade några år i Kista klippte jag mig på ett ställe som hette just Salong 2000; kändes ju modernt då i mitten av nittiotalet. Men jag undrade redan då vad som skulle hända med det där namnet på salongen efter det stora steget in i framtiden då allt blev år 2000, och 2001 och så vidare!
2000 - smaka på den; tänkte man då när man gick och harvade i det som kändes som ett lätt begagnat, slitet och uttjatat nittonhundratal.
2000 stod där framme som ett enormt tomt vitt blad att få börja om med, att få skriva in sig själv i framtiden på.
Alla som byggde sina varumärken på att klämma in ett 2000 i logotyper och namn fick nåt att tänka på vid milleniumeskiftet. Attans också, redan nytt årtusende!
Twenth Century Fox i Hollywood – dumt att begränsa sig till ett århundrade sådär.
Här om dagen såg jag en salong på Sveavägen i Stockholm där ägaren hade fattat detta och skapat ett namn på sitt ställe som verkligen kommer räcka en stund: Salong 3000.
Då vet man: där är det bra.
Publicerad: 7 November 2008 @ 09:06,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Fyra vassa kostymkillar kom in på Café Mellqvist på Rörstrandsgatan; såg den söta servitrisen, sträckte på ryggarna, tuppade sig och konkurrerade om hennes uppmärksamhet.
Trots att alla fyra såg ut som välslipade ekonomer tycktes de inte känna till att ingen når målet om alla springer i vägen för varandra. Jag vill minnas att nobelpriset i ekonomi någon gång från tidigt åttiotal handlade om just detta.
På mässan Det Goda Köket var det ungefär samma konkurrens om förbiglidande konsumenter.
Publicerad: 8 November 2008 @ 10:55,
Kategori: Kaffe,
Kommentarer: 0 st
Om en man säger sig vara intresserad av mode förväntas det av den breda publiken att han bär kavaj, slips och kanske piffigt modern halsduk (om nu halsduken även vintern anno nollåtta nollnio håller som stilikon).
Ska han ta ut svängarna kan det bli som för Peder Lamm eller Carl-Jan Granqvist; lantadelns signum anno 1600-tal.
Oj, sikket nytänkande; röda strumpor till senapsgula byxor; tweedkavaj och en blå scarf. jo, man tackar.
...pom pom pom...
En man som intresserar sig för sitt yttre kan uppfattas som fjollig och kokett. När alla vet att hans kvalitéer främst ska sitta i att kunna lyfta tungt, sätta upp hyllor och byta till vinterdäck på bilen.
Ska någon promt bedöma hans yttre skal får det bli genom bilens.
Den största paradoxen är bodybuiders som i förekommande fall proppar kroppen full med ryssfemmor, lyfter tungt – och sen ängsligt tittar sig i spegeln för att se om alla bullarna på kroppen ligger rätt.
Hur gör en man då som är intresserad av vad stil och kläder kommunicerar, som trots att han är man inte vill gå omkring med lort ända upp till armvecken, eller tycker att bilens skal duger som kommunikatör av hans persona; om lantadeln och bankpyjamasen känns lika konform som Ellos-katalogen?
Nu skulle man ju kunna säga nåt klyschigt som att skönhet, styrka och stil kommer inifrån; men det kommer jag inte göra.
En man märker att han fått på sig nåt snyggt, inte för att kvinnor tittar; utan när andra män vänder på huvudet och tittar.
Publicerad: 9 November 2008 @ 10:21,
Kategori: Kläder,
Kommentarer: 0 st
Det lär finnas minst två anledningar att annonsera.
Den ena för att sälja nåt.
Den andra för att bygga varumärke.
L och jag satt på café och läste tidningarna som låg tummade där bland vaniljsocker och flarn.
I alla magazin var det påfallande att annonserna däri ville ligga i framkant, förmedla innovation och nya idéer; bygga varumärke – samtidigt som de sålde nåt.
Modetidningarnas annonser var alla haut couture med det lilla extra eleganta. Biltidningarna visade nya läckra åk; alla med den renaste av teknik som pengar kan ge.
Men inte i heminredningstidningarna! Till exempel, Sköna hem.
Där var det reportagen som var over the edge, och inte annonserna. Reportage om nån bernadottes-villa med stil, finess och en närmast kunglig elegans. En ombyggt etagelägenhet i majorna i Göteborg som andades New York.
Hemmen som det rapporterades från vara alla noggrant inredda med varma färger, många små detaljer från resor och aktiva liv, som alla speglade vem som bodde där.
Men i annonserna! fortfarande avskalade industrihem där less tycks ännu vara more. Dammfria cleana ytor. Eventuellt en röd paprika som rund och färgrik kontrast i ett annars fyrkantigt och kylskåpskallt kök.
Sockerbitsfyrkantiga soffor med en kudde i någon svag svag nyans.
Mattor som gick ton i ton med de vita väggarna. Tavlor som knappt vågade säga "psst".
Detta trots alla inredningsprogram på teve som sponsrats av färghandeln, som inte vill annat än att folk ska smacka på med kulörer. Eller så struntar de i vilket, bara folk målar; vitt eller gredelin spelar kanske ingen roll för dem?
Publicerad: 10 November 2008 @ 09:22,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
För ett år sedan behövde mitt företag nya lokaler. Vårt kontrakt i Gamla Stan i Stockholm skulle gå ut vid årsskiftet.
Jag botaniserade runt bland företag här i Stockholm som har som affärsidé att hyra ut just affärslokaler och kontor till företag.
Det var trögt.
"Hur många kvadrat skulle ni ha sa du? Jasså, bara 70... Hade du sagt 700 så kanske. He he", kunde det låta.
Nu i dagarna har jag blivit uppringd av tre fyra stycken av dessa fastighetsbolag: "hur går det med lokal? Jasså, har ni förlängt till 2011. Men skulle ni kunna vara intresserade att titta i alla fall; kanske vi kan hjälpa er komma ur ert avtal för ett nytt och bättre...billigare...?"
Lågkonjunkturen har sina sidor.
Publicerad: 11 November 2008 @ 08:52,
Kategori: Lågkonjunktur,
Kommentarer: 0 st
Igår kom en sån där bilaga med DN igen. Det gör det nästan varje dag. Den här kom från HSB, och alla som läst min blogg vet att jag är skeptisk till många påstådda fördelarna med bostadsrätt.
Men här kom en bilaga med tydlig avsändare så att ingen behövde gå miste om vem som lobbar.
I bilagan var det idel fördelar med borätt; ur ett enskilt mänskligt perspektiv. Enkät hade de också, för att få in gräsroten i sammanhanget.
De flesta ur enkäten var inte de strebers man skulle kunna förvirra sig att tro en bosparare skulle kunna vara: här var det snarare kreativa snällpunkare som i kör tyckte att det var bra att betala till sig själv istället för till någon annan. Den egna renoveringen, den var ju inte bara för ögats fröjd, utan en investering i borättens värdehiss – som implicit bara kunde gå upp.
Lite naivt kan tyckas i dessa dagar då det inte behövs studier i makroekonomi vid nåt universitet för att förstå att värdet på bostäder snarare är i samklang med världsekonomin och bankers finanser; än värdet på kakel, klinkers och nymålade köksluckor.
Dessa privatinvesteringar i sitt boende för allmän trevnad kan man även få göra i en hyresrätt: i alla fall hos Einar Mattsons Byggnads AB hos vilka jag hyr. De ställer till och med upp med hantverkare – gratis.
Ungefär var tredje hyra har jag räknat ut kommer tillbaka till mig och min lägenhet i form av nytt handfat, målade väggar och fixade köksluckor. Jag bara pekar och visar, Einar & co gör resten; det har jag redan betalt för.
De som tjänar pengar på borätten är mest mäklare; och framför allt bankerna; som nu i dessa dagar har en massa låntagare att mjölka stålar från. Bra för banken, bra för direktörsbonusen.
När du städar där hemma, tvättar fönster eller köper ny mosaik till toan; då är det bankens golv du svabbar, bankens fönster du putsar och bankens toalett som renoveras.
Och du står för notan: snälla banken kan ni vara med och betala renoveringen av vår bostadsrätt. Vi äger den ju tillsammans? Visst, säger banken, ta ett nytt lån bara så finns det pengar att fixa för.
Banken har via sin lobbing fått dig att tro att det är din lägenhet, och all privatinvestering är till dig.
Inte ens om du betalt av hela lånet, eller köpt kontant, är du fri. Bostadsrättsföreningen, eller den bank föreningen har lån i, är den egentliga ägaren. Du disponerar bara en lägenhet. Skuldfri eller inte; föreningens skuld är även din skuld.
Den som står i skuld är som bekant inte fri.
Publicerad: 12 November 2008 @ 08:48,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Det har ältats att Stockholm är en segregerad stad. Ungefär lika segregerad som Johannesburg.
Det är det!
På Stadsteaterns scen ute i Skärholmen spelades Fem gånger Gud.
Fantastisk pjäs om människors drömmar: Varför vi är de vi är – eller är vi bara de vi önskar vi vore.
Pjäsen är skriven av Jonas Hassen Khemiri: han som skrivit böckerna Ett öga rött och Montecore; som väl alla läste här om året.
L och jag var där i går kväll; såg Fem gånger Gud. Det var annonrlunda motför lilla trygga Vasastan där vi bor.
Lika men ändå olika.
Mest olika var publiken där ute i Skärholmen; eller om det var pjäsens tema om en bråkig och brokig dramaklass i en gymnasieskola, som gjorde att nittio procent av publiken var ungdomar från högstadier och just gymnasieskolor.
De kunde i alla fall inte sitta still i bänkarna, eller hålla tyst; de där tonåringarna. Det var som de satt på bio och pratade med varandra under hela föreställningen.
De tio procent av publiken som bestod av kulturtanter och andra kulturkonsumenter (oftast från stadsdelar av annan socioekonomisk demografi än Skärholmens) hyschade och var smått irriterade på pojkar med danssjukan, och flickor som flippade med håret och inte kunde släppa sitt jag jag jag.
På vägen in till stan igen förändrades medpassagerarna på T-banan från en sort ute i Skärholmen, till en helt annan sort så fort vi passerade Hornstull.
Lika men ändå olika.
På café Mazzarin vid Kornhamnstorg i Gamla Stan mitt i Stockholm, där jag dricker mitt morgonkaffe, där talade alla skånska i morse.
Allt är liksom lika; men ändå olika.
Publicerad: 13 November 2008 @ 09:29,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Italien ligger aldrig längre bort än ett kvarter.
Även på resor i Siam, bland chopsticks och gröncurry, har det alltid slutat med det italienska köket. Det finns där som en varm tillflyktsort om den tyska knödeln, österrikiska surkålen eller polska blodsoppan skulle stå upp i halsen.
I kvarteret där jag bor finns en italienare som nästan ligger för nära när man ska gå ut och äta. Man vill i alla fall gå nåt kvarter när det ska gås på restaurang; så man känner att man gått ut och ätit och inte bara halkat trettio meter runt knuten.
Men den här italienaren ligger verkligen just runt en sån där knut.
Där satt L och jag igår med en massa tonårspojkar; varav en fyllde arton.
När ungdomar blir så stora får de dricka vin eller öl till maten; och det kunde de hantera med en vana som fick ögonbrynen att höjas på oss ur föräldrargenerationen.
Innanför immiga fönsterrutor satt vi allihopa vid tända stearinljus och mådde sådär gott som man kan få göra när alla barn är med; är friska, sköter skolan och fyller år.
Sen skulle ungomarne gå på lokal och L fick plånboken länsad på hundralappar; vips var de borta, både hundralapparna och ungdomarna, under hukade ryggar och svartlånga rockar.
Publicerad: 14 November 2008 @ 09:24,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
Kompisen M i kvarteret har som lördagsrutin att börja helgmorgonen med ett besök på ett av bagerierna i krokarna; handla hem frallor till veckans lördagsbrunch.
Själv brukar jag ha bakat nåt men tänkte att det kanske kunde vara lite mysigt att gå ut i novemberrusket med morgongruset i ögonvråna; komma in bland bullbaksdoften på nåt varmt bageri; köpa småryssar, dinkelbröd och solrosfrallor.
Med pyjamasbyxan under påhasade jeans, duffeln över nattvarma Ramones-tröjan, palestinasjal runt halsen och vintagekeps på huvudet, för att slippa kambestyrer, släntrade jag in på Jalles bageri.
Bland rosiga bröd stod lika rosiga försäljare och hälsade: god morgon, frågade vad det skulle vara. Om de haft mjöl på kinderna hade det nästan varit som att komma in i ett avsnitt av kultprogrammet; Tårtan.
Med morgonsprucken basstämma fick jag fram en acceptabel beställning och påsarna fylldes med nybakat köpebröd.
Om jag hade trott jag skulle bli ensam där i min nyvunna lördagssyssla trodde jag fel; för det liksom ringlade en stilla ström med hasande morgonpappor och morgonmammor ur husen i kvarteret; alla med nåt rosigt brödbaksinköp i sikte.
Publicerad: 15 November 2008 @ 17:55,
Kategori: Bröd,
Kommentarer: 0 st
Det finns mer än en sak att ta hänsyn till när det ska till att handlas vin; inte bara pris och tips avgör. Helst ska di där klockorna vara fylliga, och lagom sträva och kanske inte så mycket sötma – om man frågar mig.
Alla som kollar nyckelhål, Kravsymboler och Fairtrade har än mer vridande på förpackningar innan den hamnar i korgen.
Ibland blir man som den lille konsumenten ändå förvirrad; är det bättre att köpa Krav-märkt från en gård i Gävle, än Fairtrade från en annan gård i Afrika: transport vs. humana arbetsförhållanden.
I veckan fann vi på Vinguiden att Miljöpartiet har en piffig lösning som visar hur diverse vinflaskor färdats in i landet, och hur stort sånt där ekologiskt fotavtryck transporten gett.
Check it out >>
Sånt borde få nån märkning och finnas på alla produkter; bland kilokalorier, proteiner och Krav-logor. CO2 märkningen kunde lika bra tillämpas på allt som säljs: DVDs, iPods, bilar, kläder – rubbet.
Publicerad: 16 November 2008 @ 13:37,
Kategori: Fina viner,
Kommentarer: 0 st
Vännen B menar att hans uppfattning om Helvetet innefattar reklamradion; i synnerhet morgonflamsprogrammen.
För ett par år sen lyssnade jag på RIX Morronzoo, men efter ett år eller två fann jag att de sa ungefär samma saker, på samma sätt och att deras roller var fastcementerade. Innovationen hade tagit slut. Samtalen kom mest att handla om sex, och det är ju sååååå tihi-fniss-kul...
Det kokades samma soppa på samma spik – morgon efter morgon.
Ibland råkar jag än idag höra nåt sånt där superkul-innibomben-roligt-wow-hurtigt-morgonradioprogram. Det kunde lika gärna vara samma program som gick för tre år sen; till och med musiken är samma mainstream-gegga, fast med nya låtar. Reklamen är också samma kom-kom-å-köp-mantra, fast med nya avsändare.
Det spelar ingen roll vilken kanal; de andra morgonprogrammen är lika förutsägbara.
När sen RIX Morronzoo skulle ha stor gala på Globen i Stockholm, och vinnaren av den-mest-spelade-musiken-i-deras-eget-radioprogram var Weeeestlife; och som av en slump kom just den pojkgruppen till festen i Globen och var dragplåster och spelade några låtar; då stängde jag av.
Publicerad: 17 November 2008 @ 09:43,
Kategori: Radio,
Kommentarer: 0 st
Resereklamen är allombekant en förpackning av drömmen om Paradiset: bekymmerslöst, lugnt, långt bort; ofta är det varmt, eller så finns det metervis med nysnö.
Goda vännen M vill gärna kosta på sig en lyxsemester utan obekväma överraskningar. Det får gärna kosta flera tuuuusen om dan; bara han får bekväma sängar, iskalla drinkar (gärna med nåt tropiskt inslag i dekorationen), trevligt bemötande av personalen (som helst ska vara inhemsk och bära välpressad uniform), och ett schyst disko med snygg bar och lika snygga människor.
Om fyra veckor sitter jag och sonen C på väg mot Thailand – i olika flyg, men ändå. Med kommer även en massa kompisar; vi blir någonstans mellan tio och femton personer – lite beroende på hur man räknar; alla kanske inte samlas på samma ställe samtidigt.
(ja, jag levererar ett ekologiskt fotavtryck mindre än två ton per år, trots resan till Thailand)
Vi ska alla bo på några små öar på östsidan ner mot Kambodja till; billiga hyddor, stranden framför verandan, käka middag för 100 bath, läsa bok under en palm. Jag och L ska dyka, kolla det omtalade vattenfallet, låna moppe.
Låter som ett Paradis för mig; priset inte mer än cirka 200 kronor om dagen – inklusive hyddan.
Baksidan då? Nja, du får lov att bära ryggsäcken själv, boka flyg och hydda över internet, det kan finnas sand på verandan och stigen till stranden eller närliggande restaurangen vid havet kanske inte är stenlagd med ditställda buddhafigurer som nån firma från Bangkok varit där och placerat ut för västerlänningens fromma.
Annars är det bra.
Publicerad: 18 November 2008 @ 09:00,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
I DN idag (081119) står att huvudstaden kommer ha över 800.000 invånare i början av 2009.
Det låter mycket det; men även lite vid en jämförelse med andra storstäder i Europa.
800.000, hmm?! Hur räknar de då tro? Jo, de räknar bara Stockholms kommun...!
De räknar alltså inte alls med kranskommunerna såsom: Nacka, Solna, Järfälla, Sundbyberg, Sollentuna, Täby, Botkyrka, Haninge, Lidingö, Tyresö med flera.
Med dessa är det närmare 700.000 ytterligare till de där 800.000:
alltså 1.500.000 invånare!
Varför gör vi såhär i Sverige, att vi bara räknar EN av alla kommunerna i Stockholm som varande Stockholm?
Är det någon sorts provinsiell tröghet som ligger bakom? Är det därför kollektivtrafiken är så enkelspårig, och siktar bara in mot mitten; istället för runt om och kors och tvärs?
Är det för att Stockholm är byggd på öar; att staden är övergripbart uppdelad som gör att vi har svårt att se helheten?
Tänk om Paris skulle ses på samma sätt; bara räkna med de sex sju första av stadens tjugo arrondisemang; alltså de mellan Notre Dame och Eiffeltornet, typ. Då skulle Paris kanske bara ha cirka tre miljoner invånare, istället för nio.
Inte konstigt om det blir utanförskap och segregation i Stockholm när vi koncentrerar allt till dess mitt, och tycker att allt utanför kommunen är nåt annat.
Det är dags för alla stockholmare att komma in i matchen, sitt inte och huka i skogsbrynen. 1,5 miljoooner pers. Bygg kollektivtrafik därefter, sprid kulturen över heeeela stan, fixa bostäder där det finns plats både i innerstad och ytterstad.
Vi vet med oss att i den svenska folksjälen bor Carl Larsson, Sundborn, Villa Villerkulla, Lönneberga, Barna i Bullerbyn.
Men släpp det där nu!
Publicerad: 19 November 2008 @ 09:16,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
Jag älskar ingången och utgången av filmen Burn after reading; från en satellit över USA, beamande ner djupare och djupare in över landet, ner genom molnen, slutligen rakt in i CIA's huvudkontor i Langley. Och så på slutet; upp genom taket på det där CIA huvudkontoret, upp genom molnen och ut i rymden igen.
Där emellan är det en mänsklig rundgång med händelser som den ena leder in i det andra. Ett fint sätt att belysa att vi alla liksom har beröringspunkter; men förhoppningsvis inte med samma konsekvenser som i filmen.
Ingen människa en ö, typ.
Ungefär som filmen Streets of New York: där jag tror det är åtta personer som alla har ett förhållande med någon, men är otrogen med en annan, som i sin tur dejtar en tredje, som är kär i en fjärde, som ligger med den femte o.s.v. till den åttonde, som är gift med den första.
L och jag var på kino igår och såg Burn after reading; med bland andra Brad Pitt och George Clooney. I filmen alltså, inte med oss på bion.
Trots filmens slut och tragikomiska detaljer gav den en känsla av att det mesta av det vi gör här på jorden är inte så stort och märkvärdigt när man tar ett steg ut i rymden och tittar på det lite på håll.
Viktigt förstås – men inte hela världen.
Publicerad: 20 November 2008 @ 11:25,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
Minns ni den?
Den där marshallplanen när vinnarnationerna efter andra världskriget gick in med ekonomiskt stöd av gigantiska mått och hjälpte ett sönderbombat Tyskland; så kunde nationen komma igång och strax bli den ekonomiska motor övriga Europa och världen behövde – då och nu.
På samma sätt har Al Gore nu tänk lösa biltillverkarkrisen i USA; ni vet att tre miljooooner amerikanska bilarbetare hotas av arbetslöshet. Ingen vettig människa vill ju ha de där bensinslukaråken mer.
Världen håller andan.
Stael von Holstein vill göra som pappa Milton Friedman tyckte; låta allt gå i putten och börja om på noll. Oavsett alla miljardinvesteringar av statlig infrastruktur, högskolor, knowhow och realkapital.
Miljövännen Al Gore ser en möjlighet där andra ser ett svart hål.
Man skulle kunna säga: två flugor på en smäll.
Inför en marshallplan för den amerikanske bilindustrin (indirekt gynnar den även Saab och Volvo).
Låt bilindustrin få tillfälle att göra om, göra bättre, göra rätt. De får bara bygga miljöbilar. Inte en enda fossilbil får varken tillverkas eller säljas. De som redan rullar får rulla några år till; sen ut.
Alla statliga mashallpengar då?
De ska betalas tillbaka när bilindustrin står på fötter igen. Eller behåller staten delar av den; har fått en hel industri som värper guldägg. Men rätt styrning kanske företagen i framtiden kan ha ett bättre och långsiktigare macroperspektiv.
Publicerad: 21 November 2008 @ 14:09,
Kategori: Bilar,
Kommentarer: 0 st
Är det nån som fortfarande skickar såna? De där fyrkantika fotografierna i hårdpapp, som någon annan fotograferat, distribuerat och hängt ut i nåt ställ för turisten att ramla över.
Det känns väldigt 1900-tal.
Först måste vykortet inhandlas, för en valuta man kanske inte har på fickan; måste man hitta en bankomat först.
Sen ska det skrivas; då måste man ha en penna.
Efter det erfodras en adress; och det behövs massor med siffror och bokstäver för att postverken ska kunna leverera rätt.
Och inte kan man klicka någonstans så att adressen kommer upp automagiskt; som de gör med epost. Eller att man ha sparat siffrorna i ett register, som i en mobiltelefon.
Sen när allt är nedskrivet och klart, måste man ha ett frimärke; och det är inte säkert de har på alla ställen – kan vara lite olika från land till land.
Sen när man äntligen har slickat på ett sånt där frimärke; måste man hitta en brevlåda...
När det är gjort är min del i processen klar; men då startar en annan:
Ett stort antal postanställda ska nu tömma den där brevlådan, åka med vykortet till en postcentral; sortera rätt efter adressen som jag plitat ner; lastas om, flygas, landas, omsorteras; för att slutligen hamna i en brevbärares väska som fysiskt ska bära fram vykortet och lägga det i mottagarens brevlåda...
När det finns MMS.
Publicerad: 22 November 2008 @ 10:56,
Kategori: Resor,
Kommentarer: 0 st
Har ni hört uttrycket "the token black"? Det kan även vara the token gay, the token left wing och liknande.
Såna där personer man släpper in i en annars homogen grupp för att visa på spänst och vidsynthet. Uttrycket står för den likriktning som döljs under en skenbar (yttre) skillnad.
Inom tv-serier slänger man in en bög i en annars strikt heterosexuell vänkrets, reklambilder för organisationer visar människor med olika hudfärg. I skolklasser med välmående vita medelklassungar får adopterade Anna stå för mångfald.
Jag och L var på galet stor fest i helgen; 250 kvadratmeter öppen planlösning i en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Ett penthouse. Det italienska paret som bor där med sin fyraåriga dotter, gillar stora öppna ytor; nästan inga möbler, bara stora persiska mattor på golven; skulpturer och konst.
Värdparet bjuder in alla de känner; både nära vänner och vänners vänner – i flera led. Människor från hela världen. Det var säkert mellan två till tre hundra personer där – i olika omgångar. Folk kom och gick. Buffén stod uppdukad. Man hade med sig vin som alla drack av. Alla dansade, minglade.
Mitt under festen, när musiken spelade som mest intensivt, över hundra människor rörde sig till rytmerna som ett mänskligt hav; takhöjden kändes högre än de där fem meterna upp till de synliga hanbjälkarna; då tittade jag ut över folkhavet och såg att det bara var jag och L som var vad man kallar vita.
Då slår det mig: we are the token caucasian.
Publicerad: 23 November 2008 @ 10:28,
Kategori: Tankar,
Kommentarer: 0 st
Ett fullsatt Södra Teatern i Stockholm, Mosebacke. SvT filmade; publiken lyssnade. Andäktigt.
Kan vara något av det bästa som hänt på en scen i Sverige 2008.
Lite mer krävande för publiken. Dikter är inget som exploderar på estraden. Men för den som lyssnar slår det gnistor.
Bruno håller hov där på Södra teatern tre kvällar till: måndag, tisdag och onsdag den här veckan i november; och några till exraföreställningar i december.
Men det finns många chanser även ute i landet; han gör ju turné.
Senaste diktsamlingen, Svart som Silver, ligger redan tummad på bordet hemma. Jag tar en dikt i taget, som en karamell. Lägger ifrån mig boken – funderar.
Funderar på om jag ska gå en kväll till och se den enkla mannen läsa rader som faller som ett varmt regn.
"så få" heter en dikt jag tror alla skulle behöva höra. "lät dem ligga" och "jag frös" är andra som fastnat – för alltid.
Publicerad: 24 November 2008 @ 08:07,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
- Den kostade fem miljoner kronor; men för den summan får man inte allt man vill ha; man kan inte förvänta sig kunna kryssa i alla boxarna, sa mannen på caféet när han förklarade för sin väninna om sitt bostadsköp inom Stockholms tullar.
Fem miljoner kronor, tänker jag. Undrar hur mycket man ska förväntas betala för en trerummare i Stockholm för att kunna fylla i alla de där boxarna. Sju miljoner, eller?
Nu lät det ju som om det var alldeles fantastiska hundra kvadratmeter som spekulanten fått för sina fem miljoooooner: etagevåning, högt i tak, synliga bjälkar, glas längst med hela väggen ända upp till taket i köket, spotlights, parisisk utsikt över stadens tinnar och torn.
Men ändå. Skulle jag betala 50 000 kronor per kvadratmeter skulle även boxar jag inte visste jag behövde vara i kryssade.
Sen pulsade L och jag ut i oskuldsfullt vita snömassor till Cirkus på Djurgården; såg Bo Kaspers Orkester och lyssnade på sånger om "en helt annan värld".
Publicerad: 25 November 2008 @ 09:37,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Läser i tidningen att vi ska få ännu en tevekanal att zappa.
TV7 ska den heta; den sänder visst redan men från och med 2009 sänder den dygnet runt (!)
Enligt Ignas Scheynius, VD på företaget, ska kanalen visa: serier, långfilmer, livsstilsprogram. Inget eget-producerat; bara inköpt.
Det låter ungefär som Kanal 5, TV4, TV3, TV8, TV6 ...
En till av samma sort.
Själv stängde jag av teven för fyra fem år sen; gillar inte att bli förminskad till konsument – hela tiden.
På Peak Performance VIP-kväll var det trångt bland möjligheterna på tisdagskvällen. Undrar hur många sätt man kan sy en skidutrustning på: miljoooooner.
Där kan vi snacka om mångfald.
I Magasin 9 i Frihamnen utanför Stockholm bland Peaks all jackor, tröjor, mössor, skjortor; var vi alla också konsumenter; men vi hade blivit inbjudna – och valt själva att gå dit.
Publicerad: 26 November 2008 @ 09:28,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
De blir fler och fler; de där som flyttar in till stan igen när de fått barn.
Så brukar inte normresan se ut i Stockholm:
unga paret bor innanför tullarna, som man säger i Stockholm; får barn, köper hus med gräsmatta.
Där brukar det ta stop. De försvann; senast man såg dem var i en bilkö eller på K-Rauta.
Men någonting har hänt. Jag hör fler och fler av dessa barnfamiljer som säljer villavillerkulladrömmen och flyttar in till stan igen.!
"Flytta till förorten och dö en smula" sa Ann Söderlund i en intervju i SvD i lördags.
Hon berättar vidare i intervjun att "i villaområdet levde man under sommarhalvåret. Då grillade folk och umgicks över tomtgränserna, sen blev det alldeles dött på hösten."
Vad synd, tänker jag, att det ska vara så att det inte är samma stad i hela stan; med lekplatsparker, spring-i-kring-torg, välkommen-hej-hej-butiker.
Hmm, nu ökar väl köpa-bostads-trycket ännu mer på innerstaden. Tänk om alla pendlande-fram-och-tillbaka-barnfamiljer flyttar inom tull igen.
Äh, de är välkomna allihop, Det finns redan massor med barn i stan; så in med fler. Barnleks-parker har vi gott om, och latte-caféer och spring-i-kring-torg likaså. Det finns nog plats för alla. Annars bygger vi bara mer.
Morgonrosiga kvartersmammor, cyklande dagispappor och bävernylon-knattar kan man aldrig få för många av.
Publicerad: 27 November 2008 @ 09:02,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Sonen C är med i ett band; Försvaret, heter de.
Jag tror det är nåt med punk. De låter så när de övar; vackert, men rått...
Texterna är våldsamma; det ska vara så när man är 16 år.
Om en vecka har de sin första spelning; i Skövde.
Hasar de iväg med gitarrer på ryggen, tar tåget ner. Ställer upp och rockar. Jag tror The Ramones är en av förebilderna.
För inspiration, av ett helt annat slag, tog jag mer C till Kägelbanan på Söder.
Där spelade Boubacar Traoré. En sing 'n' song writer från Mali.
Helt andra toner än Försvaret:s. Mer kärlek, mer glädje, men även en del blouse.
Pappa ser fram mot Försvaret:s första spelning på hemmaplan.
Publicerad: 27 November 2008 @ 23:13,
Kategori: Musik,
Kommentarer: 0 st
För ett par år sen skulle det fixas nya lampor hemma; det blev några turer till affären i kvarteret som säljer sånt: läslampor, taklampa å slikt.
När jag sprungit där i butiken så många gånger att jag nästan kunde deras kassakod på 40 watts lågenergilampa; tyckte jag mig blivit lite kompis med personalens alla anderssonar, petterssonar och lundströmar.
Så när ett litet problem uppstod med en av lamporna sa jag "ni kanske kommer ihåg, jag köpte den där dyra taklampan här av er för någon vecka sen".
Då kom det lika ögonbrynshöjande som korta svaret "det springer så mycket folk här, man kan omöjligt hålla reda på alla".
Jaha, så för den idyllen.
Hos Ibrahim, som har skrädderi och tvättinrättning här i kvarteret, där blir jag inte bara igenkänd med namn, utan han och hela personalen vet att C börjat på gymnasiet, vilket program han valt, och att det väl snart är dags för mig att åka till alperna för lite skidåkning igen.
Lika personligt var det en gång i New York (!): Jag hade ätit frukost på Tony's på någon street med siffra. Andra dagen på mitt besök gick jag tillbaka till Tony's för ännu ett morgonmål.
- Hi, Magnus from Sweden, sa Tony själv eller om det var Alfonso: Cappuccino, scramble eggs and orange juice, right?
Publicerad: 28 November 2008 @ 12:18,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
I en liten stad cirka sju mil norr om Stockholm bor folk fritt, stort och med ängar inpå knuten.
Det är vackert.
Men väl inne vid middagsbordet i den upplysta sundbornsidyllen visar sig tillvaron krympa till en marschkänga storlek 39.
Värden berättar om släktingen som inte tål invandrare; därför vill hon aldrig ha med "såna" att göra.
Alla boende i idyllen håller med...
Instick om att jag träffade själv en tokig dansk en gång, men för den delen tror jag inte alla danskar är tokiga; gick inte hem.
Samtalet kantrade över till det svenska skattesystemet (gäsp) nu när det visat sig att kvinnan, den klent begåvade främlingstalibanen, som arbetat svart hela sitt liv; nu inte skulle få nån vidare pension; tjuvsamhälle, var ett ord som användes i sammanhanget.
Under bussturen de mörka milen hem till Stockholm lättade luften kilometer för kilometer, tills jag kom inom tull och det gick att andas fritt igen. Troligen mer avgaser, men betydligt friskare ändå.
Publicerad: 30 November 2008 @ 18:26,
Kategori: Stad,
Kommentarer: 0 st
I helgen hamnade jag som troligen många andra framför teven.
Det var lördagskväll, och egentligen inget speciellt att se. Jag gillar inte Vagner, som gick på SvT 2, och på ettan var det nåt flams.
Så det zappades.
Efteråt mådde jag illa.
En hel kväll av narrspel, avbrutet av reklam för nåt jag aldrig bekymrat mig om att jag ens behövde.
Mest ledsen blev jag över alla så kallade kändisar; alla duktiga artister, sångare och skådespelare; som av någon anledning valt vara med och hoppa rep. (för att citera ur Bruno K. Öijer:s dikt Så få)
Konstnärer som är aktuella med bok, skiva, show; kanske behöver mediatid för att lyfta. Om nu inte verket gör det av egen kraft.
De flesta kändisar var för mig totalt okända; kanske säger det en del om vår samtid – eller om mig.
Men måste man vara en duracellkanin på syra för att få vara programledare?
Skulle inte en sån egentligen behöva en terapisoffa.
Riktigt tokigt blir det dagen efter; när löpsedlarna behandlar chocker, skandaler och slikt som vi sett...eller inte fick se på teve.
Medan terrorn briserar i Indien, Thailand är i uppror, kriget rasar vidare i Irak, Sverige skickar trupp till Afganistan för att hjälpa USA bomba fler kvinnor och barn – då väljer kvällsbladet att skriva om nån som jobbar på teve...
Är det såhär vi väljer att spendera vår tid; titta på när andra leker?
Som porr.
Upphetsande till en början, men rätt torftigt efter en stund. Inte så intressant, och roligast är det väl ändå om man är med själv...eller?
Publicerad: 1 December 2008 @ 09:45,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
Ferrari, Porsche och en dyr BMW stod alltid utanför mäklare i kvarteret. Inne på kontoret var full aktivitet: telefon vid örat, bankpapper under armen och såna där trottoar-pratare i högsta hugg.
Det fanns pengar att tjäna för den som höll sig framme.
uj uj uj
Banken spred pengar som en vattenspridare en toktorr sommar. Mäklarna var där och blötte ner sig.
Säkert trodde de att förtjänsten berodde på egen kraft och affärsmässighet.
Sen var det nån som ströp den där vattenslangen; stilla sitter di nu på mäklarkontoret när jag gick förbi. Telefonen ligger död.
Eftertänksamma tittar de ut över torget; undrar när nästa vattenskada ska komma.
Publicerad: 2 December 2008 @ 10:32,
Kategori: Bostad,
Kommentarer: 0 st
Stadsteatern i Stockholm släppte biljetter i går.
Jag hängde över datorn klockan 06.00 – det var då kassorna skulle öppna.
Tre minuter senare var jag inne och skulle boka pjäsen "I väntan på Godot"; kaschof! utslängd på grund av tekniskt fel...
Fyrtiofem minuter senare hade jag efter fem (!) liknande utkastningar äntligen fått tag i de där biljetterna.
Inte till premiären, som jag hade hoppats, för den var full redan tre (3) minuter över sex...
Tokig shoppingsajt den där stadsteaterns; man kan bara beställa en föreställning åt gången. Måste gå till kassan vid varje köp; pickla i kreditkortsnummer: Sen tillbaka igen för att välja nästa föreställning.
Skickar hem biljetterna gör de också; och då i lika många kuvert som man beställt föreställningar. I mitt fall blev det fem kuvert...
Publicerad: 3 December 2008 @ 12:43,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
Det är svårt att göra teater av film.
Speciellt en film som har många rum, många miljöer att växla mellan: lägenheten i Madrid, nunneklostret, gatorna i Barcelona, fler lägenheter, sjukhus, teaterscener, loger.
Då är det snyggt när det arbetas med små uttryck: en guldspegel för tankarna till en våning, en sminkspegel blir en teaterloge, lampor blir teatersalong.
Den har fått en del dålig kritik den där uppsättningen på Stadsteatern: Allt om min mamma, från filmen av Pedro Almodóvar.
Kanske blir det så när filmen blivit en sån succé; att publiken kan luras att förvänta sig en film, fast på teatern.
Efter föreställningen släntrade L och jag, och några boys vi känner, till en tapasbar i Gamla Stan.
Filmen satt kvar länge, vi var fascinerade – tagna. Vacker genomförd teater med just de där små uttrycken som får spela roll.
Sen ringde C. Han hade haft en spelning med bandet. Det hade gått strålande. De hade spelat un-plugged; akustiskt.
Vågat släppa deras elförstärkta gitarrfrustration och satsat på innehållet; med de små uttrycken.
I morse drog C med vännen O till Skövde för ännu en spelning. Gitarrerna i svarta fodral på hukade ryggar. De skolkar från skolan i två dar; betygen är redan fixade för terminen; konsten var viktigare.
Publicerad: 4 December 2008 @ 10:09,
Kategori: Teater,
Kommentarer: 0 st
I lobbyträngseln bland hopplöst svartklädda firmafestare på nya fina hotellet Clarion Sign i Stockholm, är det som att komma till ett konferencehotell någonstans i Sverige. I alla fall inte i huvudstaden. Fastän det ligger centralt vid Norra Bantorget, fem minuter från T-centralen.
Restaurang Aquavit som ståtar med anor från New York har gjort den gränsöverskridande resan över Atlanten för att markera Sverige in the Big Apple; för att sen ta sig tillbaka och markera The Big Apple i Sverige.
Tokigt sånt där.
Hotellets konferencegäster blir hopträngda i en lounge bakom håglöst upphängda draperier mellan frukostmatsal och vattenhålet Aquavit; restaurangen med illa placerade bord där gäster får agera statister i en tänkt urban tillställning.
Barpersonal som snipigt tar upp beställningar skulle man kunna vara utan.
Arbetsytor mitt i restaurangen med disk och matplock kanske är tänkt att skänka en känsla av närvaro och snabb new-york-puls; men det är mest äckligt (för att använda ett adjektiv jag brukar undvika).
Restaurangpersonalen får plus; men det kan vara så när delar av sällskapet känner dem sedan tidigare (det blir ibland så när Vinguiden.com ska gå på restaurang).
Tyvärr tror jag många gäster väljer att ta skeden i vacker hand och tror att det är såhär det ska vara när man kommit till storstan; med New York och Aquavit som garant för metropol.
Betyget blir ett nja; och inte mer än tre vissna morötter: en för varje n i ordet bonnfångeri.
Publicerad: 5 December 2008 @ 10:44,
Kategori: Restaurang,
Kommentarer: 0 st
Förr fick helgsybariten leta sig ner till skaldjursdiskarna i någon av stadens alla saluhallar om det skulle frossas delikatess. Nu har Melanders öppnat i nybyggda Sabbatsbergsområdet invid Vasaparken. Bor man inte mer än fyra spökast därifrån är man snart torsk.
Andra helgen i rad har L trippat dit på snygga ben; medans jag studsat bredvid som en heffaklump med hummertentaklerna kittlandes i baken.
Räkor för 20 kronor hektot, bohusländska ostron för cirka trettio och amerikansk hummer för 450 kronor kilot får snålvattnet att spruta som en sprinkler en överhettad sommardag på Smögen.
En femhundring fattigare, men med ett leende som räckte mellan tvenne örsnibbar, rutschade vi över sagda Vasapark för att handla flaska vitt från Bourgogne.
På hemväg blev jag antastad av minst en alkoholiserad kvinna som undrade om flaskan var till för fler. Jag hade struntat i systembolagets lila kasse och helt kontinentalt tagit den om halsen.
Med skruvmejsel och ett par svordomar fick vi upp ostronen och flaskan tömdes i en slurp. Sen somnade vi klockan nio med varsin bok som kudde.
Det är tufft det där med fiskarfänge.
Publicerad: 6 December 2008 @ 09:52,
Kategori: Mat,
Kommentarer: 0 st
"Genom någons ådror rann allt som är billigt, obegåvat och fult", skriver Bruno K. Öijer i dikten Ishjärtat.
Filmen Body of Lies med Leonardo di Caprio och Russell Crowe har träffat alla tre adjektiven.
Det är det vanliga amerikanska hjärntvättstugget; allt islamiskt är dåligt och ont; USA har senaste krigslist- och övervakningstekniken som vore det Blackwaters våta önskelista till tomten.
Säker en behjärtansvärd film för att försöka vända hemmaopinionen i USA, som verkar fått upp ögonen för att kriget mot terrorn föder mer terror.
Eller som John le Carré skrev i boken; Absoluta Vänner: Det var ett gammalt kolonialt oljekrig utstyrt till ett korståg för västerlandets liv och frihet, och det startades av en klick krigslystna judisk kristna geopolitiska fantaster som kidnappade media och utnyttjade USA:s 11 september-psykopatologi.
Paret bredvid gick efter en kvart. Jag hade tänkt göra detsamma men undrade om filmen kanske skulle bjuda på ett uppvaknande; eller om filmen möjligen var en parodi. L sov redan efter trettio minuter av bombkrevader.
Tyvärr var nog filmen menad att vara på allvar...
Trots blod och terror blev jag mest skrämd efter filmen när den fullsatta salongen tömdes på besökare och jag hörde kommentarer som: "jäklar vilken rulle", "verkligen bra", "superhäftigt".
"billigt, obegåvat och fult".
Publicerad: 7 December 2008 @ 11:18,
Kategori: Bio,
Kommentarer: 0 st
De träffas varje fredag hos någon i Bromma-grannskapet och har hemma-pub. Allt började visst när någon haft fest och fått sprit över. Det var efter finanskrisen förstår man när man läst artikeln i DN söndag (081207).
Starkt initiativ i idyllen – hänga med grannarna.
Tre tankar dyker upp:
Om de inte hållit på med sin fredagsfylla mer än sen finanskraschen för några veckor sen; då är det en vana som kan självdö innan någon i kvarteret hinner säga "heteronormativt gegg".
När minsta spricka dyker upp i tvåsamhetsfasaden hos någon av de försträffliga trettio-fyrtio-någonting-paren rasar korthusidyllen så snart pappa Pelle i Villa Villerkulla Ett börjar prata lite för länge med mamma Anna i Villa Villerkulla Två.
Finns det inga lokala barer två bilkökilometer utanför tullarna i Stockholm; dit helgfirare kan gå med familj och vänner?
Kanske våga möta nån man inte redan känner; kanske våga möta sig själv >>.
Publicerad: 8 December 2008 @ 09:36,
Kategori: Sprit,
Kommentarer: 1 st
Igår blev jag inbjuden till Spotify; och plötsligt kom framtiden.
Här har jag gått omkring och tyckt mig vara både modern och lite hip med min i-pod och i-tunes.
Men sen igår är allt ändrat...
Med Spotify har jag tillgång till ALL musik. Och det ligger på internet; jag laddar inte ner; äger inte – bara lyssnar. Jag kan bygga blandfiler precis som på i-Tunes. Blandfiler jag kan dela med fler; bygga tillsammans. Jag kan lyssna på webbradio med musik jag vill höra; välja genre och ungefärligt årtal på musiken.
Vad kostar det då?
Ingenting!
Ja alltså, det kommer en liten reklamjingle för nåt efter cirka var tionde låt. Det är min betalning – att lyssna på reklam. Vill jag slippa reklam betalar jag 90 kronor per månad; eller trycker på "mute" en minut.
Det är skillnad det motför vanlig radio, eller ännu värre: TV.
Ettan och tvåan betalar jag TV-licens; då slipper jag reklam, och får mer än tjofaderittan-vad-tokigt-spontant-och-kul-vi-har-i-studion-program.
Men tok-kanalerna; betala för box och kabel, betala för extra utbud, sen i värsta fall även betala pay-per-view...
Och fastän jag redan betalt allt detta trasas kanalerna ändå sönder med reklam och produktplaceringar.
Vi har till och med själva gått och köpt teven – för egna pengar!
Folk har sedan femtiotalet självmant betalt och släpat hem propaganda-apparater och placerat på bästa platsen i stora rummet; vinklat soffor och fåtöljer så alla ska se och sitta bekvämt när vi ska till att glosögt begapa tok-kanalernas breda utbud.
Publicerad: 9 December 2008 @ 09:26,
Kategori: Annonser,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed