Följ med i bloggen på seminarium om Prosecco på plats i den härliga dyckens hemstad Vadobbiane.

Andreas Kjörling, sommelier

Se där ja! Så sitter jag på flygplatsen i Bryssel och jobbar av lite tid innan det är dags att kliva på planet till Venedig. Simonsig var det ja, vilket toppen vin! Såg till min glädje att hela 180 flaskor sålt redan nu, strax efter tio på morgonen. That's the spirit! Ska själv beställa några flaskor att ha till goda höstmiddagar när mörkret tränger på och tända ljus lyser upp hemmet.

Andreas Kjörling, sommlier

Nu är klockan nära mitt i natten och jag har precis återvänt från en mycket trevlig middag. Det har varit en lång men intressant och lärorik dag, till stor del tack vare vinfirman Bisol som ombesörjde en fantastisk lunch med början i vingården. Ett glas prosecco och lite hårdost, vidare därifrån till ett förtjusande hotell med ytterligare en aperítif i trädgården tillsammans med kronärtsskocka, en härlig soppa på gurka med sopressa och lite annat spännande tilltugg. Jag lovar att återkommer med både detaljer om besök, mat och inte minst bilder men nu är det vila som är i fokus. Likt idag är det avfärd i morgon klockan 09.00 så några timmars sömn behövs.

Hunden? Jo den sov nog också några timmar igår natt men höll annars de närmsta grannarna vakna i gott samarbete med de centrala kyrkklockorna. Under den gångna kvällen har regnet dock stundtal vräkt ner likt monsun. Kanske har de fyrfota vännerna fått audiens till husse och matte. Då får jag sova hela natten.

Andreas Kjörling, sommelier

        

Fredagen startade som jag nämnde tidigare med avfärd klockan 09.00. Lite trött onekligen efter blandad sömn och en ganska sen middag. En kort men kurvig bussresa tog oss till familjeföretaget La Tordera, en småskalig producent av Prosecco. Charmiga viner i egen stil som bör drickas inom ett år efter att det producerats. Här har man gjort valet att inte ange årgångar på flaskorna eftersom de inte vill riskera att behöva sälja vin som till synes är gammalt. Traditionellt för viner utan årgång är att blanda olika årgångar, så kallad Non Vintage. Så är dock inte fallet hos La Tordera, vilka onekligen blev en smula besvärade när jag ställde frågan om hur de säkerställer kontinuitet i produkten. Något bra svar presenterades ej, inte desto mindre var det mycket trevliga viner och människor. Jag hoppas verkligen att Prosecco från La Tordera är något jag kan njuta av en svensk sommar framöver.

I kontrast till dessa besöktes därefter den större producenten Ca Solera vars viner för alldel var oklanderliga men också lite tråkiga då det inte uppvisade någon specifik karaktär.  Vår värd Gregorio Betolin förklarade med stor entusiasm alla de tekniska detaljerna i produktion där filtrering var ett återkommande tema. Mest imponerande var deras storsäljare, men det är dessvärre inget jag längtar efter att få dricka igen.

Klockan närmar sig nu halv två och vi befinner oss i en soldränkt vingård där mer Prosecco serveras, denna gång vinet Garnéi från producenten Bisol. Ett större företag med produktion av mousserande viner gjorda med dels den i regionen mer vanliga Charmatmetoden, men även med traditionell champagnemetod där vinet får sina bubblor genom en andra jäsning i flaskan.  Kort tur i bussen ner till en ”villa” tillhörande Bisol. Den itaienska villan kommer givetvis ursprungligen f rån romarriket och översätts närmast med herrgård. Fyra rätter till lunch. En sallad av råa och tillagade frukter och grönsaker, därefter en fantastisk tomatsoppa med bläckfisk. Huvudrätt utgjordes av risotto med vaktel. Till dessert frukter med paniantone och vaniljglass. Utsökt! Klockan är närmare fem på eftermiddagen innan vi avslutat måltiden. Väl belåtna och mätta återstår nu dagens höjdpunkt. Besök i vinkällaren hos Bisol. Här flyger korkarna i taket och det mousserande vinet flödar. Det första vinet vi provar är 2000 Pas Dosé, ett vin utan dosage, dvs helt torrt. Vinet känns trevligt men lite tunt. Det har en bra syra och elegant struktur. Vi provar även bland annat Riserva från samma år. Ett vin med mer fruktighet och viss nyanserad sötma. De är trevligt men imponerar inte helt. I alla fall inte för de nästan 20 Euro som det kostar. Jag provar olika viner fram och tillbaka och tycker nog ändå att Pas Dosé är det bästa om något anonymt. Men! Så plötsligt händer det, det dyker upp aromer av rostat kaffe, marsipan och nötter. För att vara säker tar jag ett tomt dricksglas och häller den sista skvätten jag har kvar fram och tillbaka. Mognadstonerna kommer fram lite mer. Vår värdinna frågar om vi vill prova något mer varvid jag undrar om det inte finns en karaff att tillgå. Hon tittar på mig med stora ögon när jag förklarar. Kort därefter kommer hon tillbaka ursäktande med en vattenkanna i handen. Vi öppnar en ny flaska av Pas Dosé 2000 häller lite i glaset och dekanterar resten. Skillnaden är stor. Inte många minuter dyker även en flaska av 2001 upp med en flatbottnad karaff. Samma fenomen här. Vinet var inte tråkigt eller anonymt, det var bara väldigt ungt och knuten. Vem hade trott det om italienskt bubbel? Inte jag i alla fall, det kan jag lova. En dekanterad 2000 Pas Dosé från Bisol är klar vinnare för dagen.

Andreas Kjörling, sommelier   

Det är lördag förmiddag och vi är mitt uppe i vårt första producentbesök. Sitter i en hörsal hos den mycket kända vinfirman Loredan Gasparini.  Ett företag som varit i sin nuvarande ägo sedan 1973 men har en historia som sträcker sig många hundra år tillbaka i den venetianska aristokratin. Utan för grindarna ligger välmående vingårdar i flack terräng planterade med Merlot. Mest kända i Sverige är de för sitt mousserande vin men det de gör allra bäst är onekligen rött.  Vi går in genom grindarna över gården och in i huvudbyggnaden. En trappa ner i ligger källaren fylld av både stora och små ekfat.  I dunkelt ljus berättar vår värd Lorenzo Palla om de olika viner som produceras. Tidigare arbetade de med stora slovenska ekfat om 50 hl men har under åren bytt ut dem mot mindre fat rymmande 25 hl för att i större utsträckning kunna vinifiera druvor från olika delar av vingårdarna separat.

Det vin de är mest kända för är Capo di Stato, ett vin som lovordas av general Charles de Gaulle och därmed vann mycket av det renommé det har idag. Vinet har dessutom givits sitt namn efter nyss nämnde general. Det görs av 70 % Cabernet Sauvignon, 15 % Merlot, 12,5 % Cabernet Franc och 2,5 % Malbec. Efter avslutad jäsning lagras det i 18 månader i fransk barrique, dvs ekfat som rymmer 225 liter. Själva beskriver de vinet som en dryck med ” Sexy juice with deep and ruby coulor”. Hur kan man tacka nej till det?

2004 Capo di Stato, IGT Colli Trevigiano
Vackert röd färg med nyans av rubin
Mörk, intensiv frukt med inslag av bär, läder och nyanserad tobak
Torra, strama tannniner, nyanserad ung frukt, medelfyllig med balanserad syra.
Medellång eftersmak.

2005 Capo di Stato, IGT Colli Trevigiano
Djup röd färg med nyans av purpur.
Intensiv fruktig doft med tydliga inslag av cassis
Torra, strama tanniner, medelfylligt med balanserad syra och alkohol. Aromer av frukt, körsbär.
Lång eftersmak.

Vi avslutar provningen med Grappa Capo di Stato. En elegant potstill-destillerad sprit med 50 % alkohol. Trots den höga alkoholen finner jag nyanserad arom av russin och druva. Detta är en grappa jag gärna skulle avsluta en måltid med. Det närmar sig slutet av besöket och det är dags att som vanligt byta visitkort och packa ihop för att ge sig av till nästa stopp.

Andreas Kjörling, sommelier

Söndag morgon strax före nio. Regnet öser ner, smattrar mot takfönstrena och dränker vingårdarna. Många av de producenter jag besökt vittnar om att året inte varit det lättaste. Det är inte utan att jag tycker lite synd om dem. Många av vingårdarna ser rent bedrövliga ut. Druvklasar förstörda av hagel, de som forrfarande hänger kvar på rankorna mognar inte och växer glest. Ibland tror jag nästan att de redan skördat och lämnat det som inte var bra nog, men den bistra sanningen är att det blev inte bättre än så i år. En lätt huvudvärk efter gårdagens sena middag med tillhörande barbesök känns tämligen simpelt i jämföresle. Om nån timme är allt som vanligt igen, vinbonden å andra sidan får vänta till nästa år.

Andreas Kjörling, sommelier

Sitter nu på ett pendeltåg från Södertälje hamn på väg mot Stockholm och nya vinprovningar. Gårdagens resa hem förflöt som planerat med en mycket tidig morgon. En bil hämtade mig på hotellet redan klockan sex för transport till Venedigs flygplats och därefter resa hem via Bryssel. Så vad hände sedan på söndagen? Jo regnet gav med sig och vi hann med tre producentbesök med början hos den mycket småskaliga och kvalitativa producenten Agostinetto i  Kartizze, hjärtat av Proseccodistriktet. Från branta vackra vingårdar produceras här ett vin som i det närmsta är ekologiskt. Mest imponerande var avslutningen på provningen som bestod av en Ripasso gjord på druvan Prosecco. Härliga aromer av syltat apelsinskal i både doft och smak. En distinkt sötma balanserad av tydlig syra samt lång aptitretande eftersmak. Fantastisk! Även de andra vinerna imponerade. Receptet är enkelt. Ta väl vara på vingården och håll rent och snyggt i vineriet. Nästa stopp var producenten Col Vetoraz, även det trevliga viner om än inte lika imponerande som föregående besök. Efter en tämligen medioker lunch gav vi oss halvspringande ut i en blandning av ösregn och hagel ut till bussen som tog till resans sista besök.  Hos Ruggeri provades tre olika viner, Extra Dry, VitiVecchio och Guistini B. varav den VitiVecchio helt klart imponerade mest. Ett vin gjort av druvor från speciellt utvalda vinstockar, alla med en ålder mellan 80-95 år. Härlig koncentration, bra mineral, syra och en nyanserad mycket elegant sötma.

Eftersom middag var planerad på samma ställe (Villa Cedri) som lunchen serverats bestämde vi oss för att ändra planerna och hamnade därför i en något bullrig vinbar där bluesen strömmade ut i hög volym från ett liveband bestående av tre herrar.  Ännu ett glas prosecco serverades men nu var många av oss betydligt mer sugna på rödvin. Vinlistan togs in och sedan var orgien ett faktum. En flaska Brunello di Montalcino från 98 var startskottet, därefter hann vi med Taurasi, Faro, Sagrantino, Algrein, Barbaresco och mycket mer! Alla ville givetvis vara med och beställa. När middagen närmar sitt slut och vi ber om notan dyker vår vän Direktören upp i kycklinggul kostym och runda glasögon. Innan någon riktigt förstått vad som hänt har han ombesörjt en ganska stadig nota. Vi tackar honom med applåder och bestämmer oss för att vi nog behöver mer vin. En magnumbutelj med Nero di Troia från Apulien inhandlas och vi styr kosan mot hotellrummet för lite efterfest. När klockan passerat två törnar jag glad i hatten äntligen i säng. Vilken avslutning på resan! Nu är jag snart i Älvsjö, det är dags att packa ihop datorn och återgå till verkigheten.

Berättade tidigare om ett mysslyckat biobesök men en mycket lyckad middag. Igår var det äntligen dags att se filmen Wall:e. En fin kärlekshistoria mellan två robotar blandat med lite spännande äventyr i rymden En bra film måste jag säga. Filmens budskap var onekligen det viktigaste. Ta vara på vår jord! I filmen har allt liv försvunnint från jorden på grund av för mycket gift och sopor, något som tycks vara på väg att hända i verkligheten. Som någon så bittert sa på radion: - tack för denna gång, vi ses till nästa evolution.

Ska det vara så? Det tror jag ingen vill. Försök göra en god gärning, något för någon annan redan idag. Anstränga sig lite mer än vanligt. Själv stannade jag bilen på en mörk landsväg igår för att hjälpa en medmänniska med motorstopp. Jag tror det är dags att vrida tillbaka klockan och köra lite old school. Är vi lite trevligare mot varandra orkar vi mer, sortera soporna till exempel. Stressar man och är sur tar det längre tid än närman är glad och har roligt. Nästa gång kanske det är jag som står där i mörkret, hoppas det är någon som hjälper mig då.

Andreas Kjörling, Sommelier