I min trädgård växer många växter och blommor. Stora som små av alla dess färger. Några av dem har alltid funnits, andra har funnits förut, men är inte längre kvar. För en tid sedan fann jag en ny blomma. En som inte liknade någon annan jag sett. Plötsligt stod den där, precis som om den alltid funnits i blomstersängen.
När jag först fann den var den en i mängden. Vacker för all del, men anonym. För varje dag som går växlar blomman i både färg, form, doft och stil. Ena dagen en skogsblomma, nästa från en äng, en liten sippa från ett berg och likt en stilig ros därefter. Trots alla skepnader, dofter och uttryck den tar sig är, blomman alltid lite annorlunda, som om den inte riktigt passade in. Ändå är, sedan första dagen den fångade min blick, ingen mer självklar än just den blomman.
Jag vet inte hur jag ska ta hand om den, så jag provar mig fram. Vattnar den, vårdar den efter bästa förstånd. Följer med spänning varenda reaktion på allt jag ger och inte ger. Näring, sol, glömska och uppmärksamhet om vartannat.
För varje skepnad den tar sig växer blomman allt större, gör sig allt mer påmind. Andra gånger finner jag den inte alls, som om den aldrig funnits. Men jag vet ju att den är där, som den alltid varit sedan den där första dagen.
I morse kom en ny känsla över mig. Jag trodde blomman var borta. Paniken växte och jag rusade ut genom dörren mot den plats där blomman annars finns. Mycket riktigt, där stod den. I min iver trampade jag på dess unika bladverk. Den stack mig likt törne, som för att säga: Låt bli! Stinget var ett intet jämfört mot vad jag gjort det sköra lövverkets nu brutna kvistar.
Den sällsynta blomman finns kvar i min trädgård trots det. Illa tilltygad av min framfusiga otänksamhet. Sargad och ändå vital. Jag har nu lärt mig att låter jag den bara vara, kommer den att finnas kvar och växa än mer. Det är ju trots allt blomman som valt mig, valt min trädgård. Kanske för att det är just där den passar in.
Andreas Kjörling, författare & sommelier
RSS-feed