Det sitter en kvinna i spärren på tunnelbanan nästan varje dag jag åker från kontoret. Hon ser alltid uttråkad ut, nästan apatisk i blicken. Det kan inte vara roligt att sitta där, inte ett enda leende har passerat hennes läppar under de månader jag sett henne. Trotts det ler jag alltid vänligt mot henne och tänker att en dag kanske, kanske ett snett litet leende skulle få kröna även hennes ansikte.
Om jag lyckas, det kan bara tiden utvisa, eller möjligen damen i spärren, avgöra.
Andreas Kjörling, sommelier
Publicerad: 7 Oktober 2009 @ 12:44,
Kategori: Egna tankar,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed