Nu i helgen hände det igen! Kom hem från Coop i Bromma med ett tråg, denna gång innehållande oxfilé. Som vanligt på lördagarna har det varit mycket folk i affären. Man kan anta att det är många händer som lyfter, stökar, vänder och vrider på förpackningarna. Inte undra på att köttet blir dåligt. Jag borde lära mig!
Väl hemma i köket öppnade jag förpackningen och min vana trogen luktade på köttet. Surt! Kött är en kylvara som ska förvaras vid max, jag säger max 8 grader. När jag annars köper färdigförpackat kött håller jag mig till vakuumförpackat. Jag tar helst en bit som ligger längst ner i kylen. Tumregeln för mig är att det ska inte gå att hålla i paketet utan att det känns riktigt kallt i handen.
Vidare försöker jag i mesta möjliga mån köpa naturkött, gärna från Sydamerika, men det är inte alltid det står att finna. Då får man nöja sig med scan eller coop's egna. Maskinputsade bitar avsedda för en medelsvenssonsk kremering i teflonpanna. Mediokert!
Lyckligtvis har jag inte långt till butiken utan kunde snabbt åka iväg och byta medan min gäst snällt väntade hemma. Den andra köttbiten fick inte heller något högt betyg men godkändes trots det för ändamålet som för kvällen var carpaccio. Och då menar jag inte de maskintunna skivorna med lite salt o olja som man så ofta finner på krogarna. Utan carpaccio som det en gång var.
Hårt bankad köttbit (läs tunna slamsor) marineras med havssalt, riklig citron och olivolja. Efter en kvart har köttet fått en vacker, ljust brun färg. Serveras med ruccola, rostade pinjenötter och hyvlad parmesan. Och naturligt vis en bit rustikt bröd. Alltid lika gott!
Andreas Kjörling, Sommelier
Publicerad: 18 Maj 2009 @ 11:48,
Kategori: Egna tankar,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed