Ibland får jag känslan av att allt händer av en anledning, att det finns något större än oss själva som styr. Under eftermiddagen tog jag tunnelbanans blå linje hem som så ofta annars. Klev på och packade upp min dator. Efter en liten stund börjar jag läsa en bekants blogg varvid tiden springer iväg. Djupt försjunken i texten missar jag min hållplats och lyfter blicken först i Rinkeby.
Nåväl tänker jag, jag kan lika gärna gå härifrån. Eftersom jag har datorn i min hand bestämmer jag mig för att sätta mig ner på en bänk och läsa färdigt, medan perongen blir folktom så när som på två pojkar i åtta-nio års ålder.
Den ene hoppar ner på spåret för att plocka upp några mynt medan kompisen ivrigt guidar honom:
-Där, där! Det ligget ett där också!
Allt händer på några sekunder. Pojken på spåret försöker komma upp igen men har perrongen i höjd med hakan och kan inte. Jag släpper min dator, rusar fram, tar hans handleder likt han tar mina och jag drar upp honom. Fortfarande är det bara vi tre på hela perrongen. Minuten efter kommer nästa tåg. Jag talar om för honom att det jättefarligt, han nickar och springer iväg med kompisen.
Först då börjar mitt hjärta slå hårt, banka. Vad var det som fick mig att missa min station, att sätta mig på bänken, att stanna kvar några sekunder extra? Var det slumpen? Jag tror inte det, vill nog hellre tro att vi inte förstår allt som händer omkring oss. Tankarna rusar i mitt huvud. Vad hade hänt annars?
Alla har vi fått en stund på jorden. Ta vara på den, vårda den, njut av den!
Andreas Kjörling, sommelier
Publicerad: 22 April 2009 @ 23:00,
Kategori: Egna tankar,
Kommentarer: 1 st
|
|
RSS-feed