Var i förra veckan och hämtade ett vackert sängbord designat av Carl Malmsten. Needless to say... Det var inte billigt. Eftersom möbeltillverkaren Åbergs Möbler som tidigare innehaft agenturen för Carl Malmsten upphört produceras inte bordet längre. När jag fick veta detta ringde jag Mälardalen runt och fann ett hos Bernhardssons Möbler i Strängnäs vilka jag bad reservera detta visningsex åt mig. Detta var i början på året, nu hade tiden äntligen kommit att hämta den efterlängtade möbeln. Väl inne i butiken betalar jag och får veta att det fås från varuutlämningen på baksidan av butiken. Bra svarar jag, ska bara se vad som finns mer i butiken när jag ändå är här. Sagt och gjort.
När jag sedan lämnar butiken och kör runt till baksidan finner jag mitt bord utställt i vinterkylan, skitigt efter tid på lager, utan emballage och med gamla tygprover i lådan. Var är respekten för varan, hantverket och kunden?
Personalen själv borde begripa värdet av möbeln kunde man ju tycka, men icke. Hade förväntat mig ytterligare en personlig kontakt med butiken, en ren möbel och erbjudande om emballage. Det är ju en fantastisk liten vacker möbel! Men icke... Efter flitigt knackande på lagerdörr uppringades så småningom några bitar skumgummi och den ledande frågan: -Du kanske kan ta den i baksätet?
Väljer man att arbeta med produkter i High end-segment måste en viss social kompetens finnas. Förstå och respektera kunden som ser värdet i varan, även om säljaren själv inte är begåvad med den insikten. Kan inte mer än undra om de av ren slentrian ställer ut Undantaget i en snödriva?
Andreas Kjörling, sommelier
Publicerad: 10 Mars 2009 @ 09:46,
Kategori: Egna tankar,
Kommentarer: 2 st
|
|
RSS-feed