Det fanns en kampanj för kollektivtrafiken för några år sedan med denna slogan. Undrar just om de provat det själva. Stressade trötta människor föser varandra ryckigt framåt, inte nödvändigtvis i den rikting man tänkt sig, men i alla fall. Sitter själv inträngd på ett obekvämt säte som får gamla tiders kyrkbänkar att påminna om en solsemester. Var och varannan minut stannar tåget, nya människor anländer, en bränd lukt från bromsar tränger sig på. Detta är livet! Ja, eller nå't....
Eftersom jag för närvarande inte har tillgång till bil är jag hänvisad till denna geniala transport för att hämta sonen en halvtimmes resa ut från stadskärnan för att sedan styra kosan mot hemmet. Det ger god tid att reflektera över var veckan tog vägen. Är det någon som sett den, min försvann bara. Fick jag något gjort? Jo, jag innbillar mig att jag snurrade ett varv ellet två i ekorrhjulet. Ett hjul som snurrar precis som på tivoli, men man vinner ingen choklad. Den får man köpa själv.
Sonen är road av restaurangbesök, var kan han ha lärt sig det månne? Det lär nog bli sådant idag, en köttbit eller en pasta. Själv säger jag inte nej, tycker det är underbart att han sett tjusningen med god mat. Tåget rullar vidare medan damen bredvid provar ringsignaler på mobilen. Vi har hört dem förrut. Jag närmar mig det efterlängtade mötet med sonen, magen kurrar och tåget skakar. HALVA resan gjord,,. Två säten längre fram tittar någon med tom blick rakt igenom mig. Jag för tankarna åter till stundande måltid, det vattnas i munnen. Förrätt, något gott till kaffet? Mm, så kan det nog bli. Allt för att kompensera sin självömkan. Det är genialt att åka tillsammans.
Andreas Kjörling, sommelier
Publicerad: 8 December 2008 @ 17:00,
Kategori: Egna tankar,
Kommentarer: 0 st
|
|
RSS-feed